Om statsvetarna tror att deras så kallade valkompasser ger osäkra väljare en bra guide till ett relevant beslut i juni, så bör man nog ta en ny funderare denna gång. För i detta EU-val tycks det slå rejält fel. Jag har testat de tre största testerna, av vilka en sägs vara konstruerad av de erfarna statsvetarna på Göteborgs universitet. Jag hamnade först närmast socialdemokraterna, i nästa test närmast Kristdemokraterna, och till slut blev jag bedömd som en ganska typisk moderat. Så olika får inte utslaget bli. Då bör det ju vara kajko på åtminstone två av dom. För någon av de tre skulle ju faktiskt kunna visa rätt. Jag är medlem i ett parti, och tycker att jag vet var jag står i de flesta frågor som EU har rätt att besluta om. Men – min röst kommer inte att gå till något av dessa tre partier! No way. Jag konstaterade samtidigt att svars-alternativen var ovanligt svåra att ta ställning till denna gång – svårare än i valkompasser jag har testat inför val till riksdagen. Det kan bero på att ämnena som avgörs i EU är mer komplicerade och inte så lätt förknippade med väl kända svenska ståndpunkter. Frågorna vi ställs inför här, är mera sällan enkla JA-NEJ-frågor. Jag frestades ofta välja ”har ingen åsikt” eller ”vet ej”. Det är en grannlaga uppgift att konstruera attitydundersökningar av den här typen. Det vet vi som har studerat detta t.ex. när man läser sociologi. Dåliga, otydliga frågebatterier förmår inte ge tydliga utslag som har hög reliabilitet och validitet. Det vill säga testet mäter inte tillräckligt bra det som man avser att mäta, och om man gör om samma test dan efter så kan man få svajiga, d.v.s. tämligen annorlunda resultat. Så lita inte på kompasserna i år. Dom är illa kalibrerade, trubbiga instrument i år. Lägg krutet på att studera de 2-3 frågorna som är viktigast för dig personligen, och se sedan vad partierna tycker där. / Jeha
Omslaget pryds av en ”gå-borst-mössa”. En sån kanske man skulle skaffa! 
/ Janneh
Hans Allan Kule Palmstierna var hans fullständiga namn. Han var född 1926 på Kungsholmen i Stockholm. Han blev en av de första i Sverige som skrev om klimat-problemen. Sin vetenskapliga gärning bedrev han inom bakteriologisk biokemi. Studentexamen 1944 först i Harderwijk i Nederländerna, och sedan också 1946 i Stockholm. Han inskrevs vid Karolinska institutet (KI) 1947, där han skulle stanna i tjugo år. År 1950 blev han medicine kandidat, och hade då sedan ett år tjänst som amanuens vid kemiska institutet. Han disputerade 1956 med ”Studies on a glycogen-like polysaccharide in Escherichia coli B”, om egenskaper hos tarmbakterien Escherichia coli. Året därefter blev han docent och chef för kemiska avdelningen vid Bakteriologiska institutet. Sedan han haft olika tjänster vid KI, blev han 1962 värvad som föredragande vid Försvarets sjukvårdsstyrelse i frågor gällande biologisk krigföring. Uppdrag följde också vid FOA och Naturvårdsverket, och han blev expert i miljöfrågor och utredningar om havsmiljön.
År 1967 utkom han med den populärvetenskapliga boken Plundring, svält, förgiftning som handlar om jordens resurser och människans skuld till miljö-problemen. Palmstierna menade att grundorsaken var befolknings-ökningen (jfr malthusianism). Om människan skulle föröka sig snabbare än naturen hinner rena sig från den nedsmutsning som människan ger, skulle livets grundförutsättningar sättas ur spel. Han förordade därför samverkan mellan länder genom FN, och ställde sig kritisk till privata finansiärer av forskningen. År 1972 utkom han ut med Besinning, där han menade att miljöproblemen kom från industrin. För sin uppfattning att miljöproblemen endast löstes genom statligt ingripande blev Palmstierna skarpt kritiserad av redaktionen för konservativa Svensk tidskrift. Vidare kritiserades hans samarbete med den socialdemokratiska regeringen, att han öppet hävdade att arbetarbarn var bättre forskare för att de var mer etiska, samt att han påstod att svenska forskare var köpta av näringslivet för att smussla undan forskningsrön om hälsopåverkan. Hans Palmstierna var pådrivande angående införande av screening efter PKU hos nyfödda och debatterade saken i pressen med framgång. En begränsad screening efter PKU infördes under Palmstierna 1965, finansierad av Scoutrörelsen och Solstickan. Han införde dessutom screening efter galaktosemi. Detta blev startskottet för PKU-registret. Hans Palmstierna omkom 1975 i en drunkningsolycka. Han är gravsatt i minneslunden på Sundbybergs begravningsplats vid Lötsjön. (Utdrag från Wikipedia)
Ur SvD, 2017-10-23: ”För 50 år sedan utkom Hans Palmstiernas ”Plundring, svält, förgiftning”, som visade att miljöproblemen var universella och sammanlänkade med varandra. Tillsammans med nya rön om sura regn och debatten om kvicksilvret i insjöfisken kom den att innebära miljömedvetandets genombrott i Sverige. Denna höst är det 50 år sedan … Den kom att få ett enormt genomslag i sin samtid och väckte människor till insikt om att en global miljökris hotade mänsklighetens överlevnad. Palmstierna blev den första riktigt stora och inflytelserika miljödebattören i Sverige. När han gick bort i en drunkningsolycka 1975 framhölls det att det var han som ”väckte vårt medvetande” och ”verkligen fick fart på miljödebatten”. Det budskap som Palmstierna framförde hösten 1967 var emellertid inte nytt. Varningar om en hotande miljökris hade uttryckts långt tidigare. Palmstierna var inte heller en ensam röst i den offentliga debatten … Men hur kom detta sig egentligen? Varför fick Hans Palmstierna ett så stort genomslag hösten 1967? Vad hade han som andra miljödebattörer saknade? En hel del, skulle jag vilja påstå. För det första var han … en väletablerad vetenskapsman. Han var docent i kemi och arbetade som laborator vid Karolinska institutet. Detta gav hans varningsord tyngd och tillförlitlighet. För det andra hade han tillgång till en helt central medial plattform: Dagens Nyheters kultursida. Där hade han skrivit sedan 1965 och byggt upp ett publicistiskt nätverk som de flesta andra miljödebattörer saknade. För det tredje – och kanske viktigast av allt – var han organiserad socialdemokrat med goda kontakter i såväl partiet som fackföreningsrörelsen. Han stod nära både Tage Erlander och Olof Palme. I det sena 60-talets Sverige är det svårt att överskatta betydelsen av detta. Socialdemokraterna hade regerat landet sedan 1936. I andrakammarvalet 1968 fick de 50,1 % av rösterna. Hans Palmstiernas unika kombination av vetenskapligt, kulturellt och politiskt kapital gav honom stora möjligheter att höras, synas och påverka. Dessa möjligheter tog han till vara på. Genom ABF anordnades över hela landet studiecirklar kring ”Plundring, svält, förgiftning”. Genom försäkringsbolaget Folksam anordnades kampanjen ”Front mot miljöförstöring” som syftade till att väcka ungdomars engagemang. Palmstierna kom också att få en central roll i Utbildningsradions programsatsningar. Dessutom var han en flitig skribent och föreläsare. I dags- och veckopress intervjuades han ofta. Men Palmstiernas samhällsposition och nätverk kan givetvis inte ge oss hela förklaringen till varför det moderna miljömedvetandet fick sitt stora genombrott i Sverige just hösten 1967. Det faktum att många röster höjdes samtidigt var också en starkt bidragande orsak. I ett internationellt perspektiv står detta samlade – om än inte samordnade – agerande från svenska vetenskapsmän ut. I de andra nordiska länderna fanns vid denna tid inte ett motsvarande naturvetenskapligt etablissemang. På många håll fanns det också en motvilja mot att gripa in direkt i den politiska debatten. Forskning och aktivism skulle hållas åtskilda. Denna fråga kom också att aktualiseras i den 
svenska miljödebatten 1967. Några av författarna till ”Människans villkor” kom att få utstå hård kritik för sina åsikter om att vetenskapsmän och vetenskapliga forskningsresultat borde ges större politiskt inflytande. Forskarna Carl-Göran Hedén och Lars Gyllensten uttryckte sin misstro mot att politiker med siktet inställt på nästa mandatperiod kunde förmås att kraftfullt hantera de långsiktiga utmaningar som mänskligheten stod inför. Andra debattörer undrade om naturvetenskapsmän verkligen var bättre lämpade? Det framhölls att forskarna var elitistiska, odemokratiska och politiskt naiva. Och var det förresten inte vetenskapligt kunskapssökande som hade skapat problemen från första början? Denna kritiska udd riktades dock inte mot Hans Palmstierna. Han lyftes i stället fram som pragmatisk, konstruktiv och realistisk. Det betonades också att han såg ljust på framtiden, hyste tilltro till politiska insatser och var optimistiskt inställd till teknologisk utveckling. I sin bok – och än mer i sin privata korrespondens – var han förvisso mycket kritisk till industriella intressen och den kapitalistiska samhällsordningen. Men i den offentliga debatten var han inte konfrontativ. Detta skulle med åren komma att förändras, men vid tiden för genombrottet hade han inga motståndare. Hösten 1967 var han en expert som många samlades kring. 
Grön Horisont 2024 