Lissabon i augusti

Adega Mesquita

 

 

 

 

 

Jag skrev ingen dagbok från den där resan
förde inga anteckningar som jag gör numera
ändå betydde den så mycket
fragmenten dröjer sig ännu kvar

De smala backiga gränderna
husväggarnas förunderliga kakelfasader
och de gnisslande vidundren på sina skenor
som barndomens Blå Tåget
men här dundrande rullande fria ute i stadens bländande ljus
den tredje augusti 1984

Jag står framför en skobutik i solglasögon
och med den där skjortan i trikolorens färgband över bröstet
Du ser ut över floden nere vid balustraderna
och en vind har lyft en slinga av ditt mörka hår
jag tror det är nära skymning över det mörka vattnet…
Vi pressar oss mot väggarna, väjer undan för de många mötande
trafikens crescendo gör samtal obehövliga
på den extremt smala trottoaren

Adega Mesquita i Bairro Alto
det är kväll, och en spanjor vid bordet
vill bjuda oss till Barcelona (på dålig franska)
han kan ingen engelska och vi ingen spanska
men vinet ger vingar

Så lösgjorde sig en äldre man från sitt sällskap
vid bordet intill, och samtalen i rummet avstannade
den yngre Francisco steg fram vid hans sida
och tillsammans sjöng de för full hals en desgarrada
som fyllde lokalen med känslor
Fernando Mauricio i en fado – ett moget vin i ett väl använt krus

På hotellrummet hittar vi en biljett från receptionen
”Senhora Maria de Rosario uppmanar senhor att ringa…”
men hennes senhor har checkat ut…

Jag betraktar ditt halva ansikte i badrumsspegeln
en blixtbild avfyrad i all hast – uppklädda och på väg ut
så vackra vi var, och så fulla av förväntan…

Publicerat i Musik, Film, Litteratur, Språk | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Valkompassen i AB: Du är en vänster-konservativ!

Leonardo da VinciKanske har ni också på skoj testat er på de valkompasser som Sveriges Radio och Aftonbladet erbjuder. Se upp – de kan visa fullständigt fel. Aftonbladets test bygger på 30 frågor i skilda ämnen. Det är hyfsat många, men det räcker inte. Många för mig viktiga frågor är inte alls med. Och många pseudofrågor som är totalt ointressanta borde plockas bort. Vem bryr sig om könskvotering av styrelseposter t.ex. Enligt AB skulle jag ligga närmast (sd) och (v). Bara det är ju en ren anomali. När jag låtsas vara kvinna och gör om testet så landar jag närmast (s) och (sd). Men Sd är förmodligen det mest atomkrafts-älskande partiet av alla, medan det för mig är ett av de allra viktigaste frågorna att börja stänga atomreaktorerna – one by one.

Vad beror nu detta på? Jo politik går inte att koka ner till en enda vänster-högerskala, det är otroligt märkligt att journalister (och många politiker) fortsätter att klistra Vänster och Höger på våra åsikter. Vi hör det varje dag i kommentatorernas analyser i Aktuellt och Rapport. Det är bedrägligt och ohederligt. Livet är mycket mera komplicerat än så. Därför är väljarna också allt mer frustrerade och vilsna. Aftonbladet har infört en andra dimension i sitt test: Progressiv-Konservativ. Det är ju alltid nånting, men det räcker inte. En seriös professor i politisk sociologi skulle behöva minst sex dimensioner för att beskriva våra korsreferenser. Redan Herbert Tingsten var inne på detta med ”ideologiernas död”. Nå, döda är de alls inte – de lever fortfarande femtio år senare. Men de är kraftigt förändrade och mera komplicerade än förr.

Man skulle ändå kunna vässa testet genom att åtminstone vikta alla de 30 frågorna. Dvs låta svaranden sätta en vikt på varje fråga, säg från 1 till 10. Könskvotering till styrelser väger då lätt, en 1:a. En likvärdig beskattning av pensioner och löner blir för mig en 10:a. Osv.

I Aftonbladet har man lagt in resultaten i ett tvådimensionellt diagram där också de olika partierna har parkerats utefter de två skalorna. Jag hamnar i den nedre vänstra rutan. Där finns inga partier alls. Den är tom. Jag är en alltså vänsterkonservativ. Radikal i vissa frågor om fördelningspolitik, men värdekonservativ när det gäller familj, starkt försvar och traditioner. Vi vänsterkonservativa borde kanske starta ett nytt parti? Nej, jag tror det räcker med dem vi har. Det finns ingen absolut kongruens mellan ett partis program och dess väljare. Det vore absurt. Det är bara diktatorernas önskedröm. Vi behöver en ny regering – den saken är i alla fall helt uppenbar…

Publicerat i FoU Vetenskap, Historia, Media, Miljö, Pensioner, Politik, Språk | Märkt , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

9 augusti: Tove Jansson och farsan

Tove JSåg programmet om Tove Jansson. Vilken enastående  begåvning. Ett lejon av kreativitet. Född samma dag som farsan min – men två år före. Hon skulle blitt 100 idag och farsan min 98. Så jag tänder ett ljus, och tömmer ett glas brandy. Och tackar SvT för att vi fick se den här snygga produktionen om hennes liv. Hennes bror vore värd ett eget program. Intervjuavsnitten med honom var så fina.

Mumin och hans polare känner de flesta till – alla har vi väl nån favorit bland hennes udda kufar och karaktärer. Sniff är nog min förresten. Men att se hennes måleri! Imponerande. Så mångsidig. Och outtröttligt produktiv. Märkligt hur många unika konstnärer det svensktalande Finland har skämt bort oss med genom åren. Poeter, bildkonstnärer, kompositörer, författare – hela baletten… Till Muminvärlden återvänder man gärna. Underbara berättelser att läsa högt för barn och barnbarn…

 

Publicerat i Konst, Kultur, Litteratur, Miljö, Musik, Språk | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Rue Vieille du Temple

Paris - Janne nära Stalingraf. på bänken vid kanalen 2Redan klockan 2 om natten sjunger sparvarna i Paris
de flaxar förälskat omkring mellan murarna
då jag slingrar mig hem från baren där pulsen
dunkar under huden hårt avvaktande –
och mörkret glänser
stjärndoftande, stramt åtsittande,
flyter som silver
och plasma av glas
när männen kysser varandra.
På morgonen i kaféet medan jag stående
men utan brådska dricker en kopp kaffe
delar en man och en kvinna vid ett bord på en kopp.
Smekningar ser jag falla från hans lediga hand
mot hennes öra, hals och hår,
jag ser stillheten lyftas från vrist till nacke.
Här finner ingen min hand,
jag slumrar in till ljudet av ett stöldlarm
från en parkerad bil på gatan.
Som Ariadnes tråd utspänd i labyrinten
dras tjutet genom sömnen,
rubinrött…
Jag lever av kärlek till kärleken
i apriorisk förväntan.

(Pia Tafdrup, 2002)

Publicerat i Kultur, Litteratur | Märkt , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (14): Stefan Nilsson – Att vara en slända

2014-07-23 22.06.06Varför köpte jag en LP med Stefan Nilssons pianostycken? Jag minns inte.  Men jag vet att ett spår på den där LP:n grep tag i nånting inombords. Den stannade kvar. Där fanns en lätthet, som ett glitter över Björntjärn den där sommardagen när vi satt på den lilla bryggan och slängde i våra flöten medan trollsländorna dockade in och ut ur sina dolda terminaler i vassen. Det var precis en sån sommardag, som idag. Du var nio år den där sommaren. Jag hade börjat skriva. Stefans LP hette, och heter, Det är nu först jag ska börja, och spåret som jag sedan avlyssnat många gånger: Att vara en slända. Två minuter och 45 sekunder då vi kan slänga våra sorger i en säck och likt trollsländan sträcka ut våra vingar och svirra iväg. Finns självklart att höra på Spotify, om man inte disponerar den goa vinylen med en mycket ung Nilsson på konvolutet.

Publicerat i Hälsingeforsk, Kultur, Miljö, Musik, Söderala | Märkt , , , , , , , , ,

Även denna sommar – hatets kolportörer

Orange blossom and white garden carnation - 2014Ingen av oss kan undgå att se detta. Missiler mot Israel, bombregn över Gaza. Och bakom knapparna ständigt dessa män fyllda av hat och hämndbegär. Decennium efter decennium… När skall de många fredsälskande invånarna i området hamna i majoritet, så att de kan välja bort dessa ledare – så att hat och vedergällning äntligen kan ersättas av samförstånd, fred och välstånd? Ty fredsvännerna finns ju där på båda sidor naturligtvis, och de  ä r  många. Men ännu inte tillräckligt många. Och när skall media hålla fram i ljuset alla dessa som profiterar på dödandet – vapenhandlarna och de stater som tillverkar och säljer vapnen till området?

Publicerat i Historia, Media, Politik | Märkt , , , , , , , ,

Frukost med Bresson

Bresson 5Det är torsdagen den 17 juli. Efter att liggande i slafen ha avlyssnat P1 några minuter om det senaste från EU-möten och krigsnyheter, växlar jag snabbt över till lugnet och det goda livet i P2. Medan jag bäddar rullar Ravels Bolero sakta igång. Jag går ner i köket och tittar ut i trädgården. Nötveckan kommer som en pil in på fågelbordet för landning. Gott. Han ger fanken i EU och storpolitiken där han sprätter bland sina frön. Borta på andra sidan vägen tronar bondens prydliga cylinderbollar. Genom gårdssidans fönster ser jag de små äppelkarten – strax stora som golfbollar. På vinbärsbuskarna har bären sakta börjat rodna. Högsommar. Den första älskade borstnejlikan har slagit ut. Min och min mors absoluta favorit. Tallriken rågad med vaniljspetsad Bollnäsfil smakar som kall glass i strupen. Ah!

Efter tvagning med en kanna hetvatten ur vattenkokaren vidtar ryggläge på Kronblomsoffan i köket. P2 spelar nu Francois Couperins Pieces De Clavecin. Jag slår åter upp den lilla volymen om Robert Bressons filmkonst där jag slutade läsa igår morse. Couperins långsamma nostalgi är perfekt när man läser. Därefter kommer ett eldigare stycke av Tjajkovskij (en svit i C-dur)… Nå, vad skiljer den kontroversiella Bresson från andra filmskapare? Möten med Robert Bresson och hans filmkonst (2013) innehåller en intervju som bokens författare Ingela Romare gjorde i Paris för 30 år sedan, 1984. För mig som traskat runt i Paris de senaste åren i sällskap med Simenons kommissarie Maigret med mobilnallens kartservice vid min sida under läsningen för att se de olika adresserna som Simenon med manisk noggrannhet presenterar sida för sida, blir det en extra dimension att följa med Romare upp till våningen på Ile S:t Louis. Fönsterluckorna står öppna mot Seine, när hon stiger på…

Film skall inte vara filmad teater, hävdar Bresson. ”Man låter skådespelarna spela teater, och så filmar man dem…. Jag använder människor som inte är skådespelare i mina filmer, människor ur livet, ur naturen, som inte har lärt sig att vara naturliga.” Replikerna bör komma utan att tänka, med en spontan automatik. Casually… Han tycker inte att han lyckades med detta i sina första filmer Syndens änglar och Damerna i Boulognerskogen. Bättre gick det med Prästmans dagbok och En dödsdömd har rymt. Ljud är centralt för Bresson.  ”För mig har ljudet fått en allt större betydelse… Örat söker sig mot det inre, ögat mot det yttre… Musikens roll i många filmer är att släta över alla brister, att fylla igen alla hål, att göra filmen lättsmält och smaklig – i dagens smak.” Den relativa tystnaden i hans filmer provocerade många, de upplevdes som kalla. Men sen har många förstått. Bresson – en filmens stränga perfektionist – blev 98 bast. Han dog 1999. Hans sista film L’Argent (1983) bygger på en berättelse av Tolstoj. Han var en av de stora filmskaparna, likt Tarkovskij, Duras, Angelopoulos, Carné, Bergman, Wenders, Wajda, Alain Tanner och bröderna Taviani.

Bresson: Låt det bli synligt, som utan Dig kanske aldrig blivit sett.”

Igår kväll kom vännen K förbi. Med kyld Casal Garcia pratade vi om döden, vänner och nära som faller ifrån, tidens gång. Han hade med sig böcker han ville lämna, som jag tacksamt tog emot. I morgon kommer mina söner, och på lördag väntar en konsert i det gröna. Spelmannen Jan Johansson växte upp inte långt härifrån…

Tjajkovskijs svit tonar nu sakta ut… Det är dags att gå ut i trädgården och göra som Voltaire. Odla sina pistagenötter, eller hur var det nu han sa?

http://a-bittersweet-life.tumblr.com/post/12424582266/an-interview-with-robert-bresson-from-Cannes

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bresson,_Robert

Publicerat i Film, Konst, Litteratur, Musik, Politik | Märkt , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Moravia: La vita interiore (1972)

Alberto Moravia 1950I mina bokstaplar har några år legat en roman av Alberto Moravia, Desideria (La vita interiore, 1978) som i Sverige kom hos Bonniers 1980, i översättning av Sören Johansson.  Miljön är Rom. Mor och dotter lever i överflöd, flärd och förljugenhet. En dag hör Desideria en Röst som befaller henne. Från tröstätande tonåring blir hon över en natt en kallhamrad nihilistisk Jeanne d’Arc som systematiskt ”profanerar” allt som tidigare varit tabu i hennes och modern Violas brackiga liv. Berättelsen är filmad med Stefania Sandrelli i huvudrollen.

Alberto Moravia (1907-1990) har jämförts med existensialister som Camus och Sartre. Han var son till en arkitekt, låg på sjukhus under tonåren, läste språk och började skriva redan vid 11 års ålder. Han valde att bli journalist. Levde i Paris, London, USA, Mexico, China och Grekland före kriget. Återvände till Rom efter kriget. Gjorde redan som 22-åring braksuccé med sin debutroman De likgiltiga (1929). Huvudtemat, alienationen i det moderna samhället, har sedan varit ett ständigt inslag i hans böcker. Sexualitet och pengar är andra centrala inslag i Moravias böcker. Han var outtröttligt verksam – skrev både romaner, noveller, skådespel, essäer och reseskildringar. Hans värderingar var socialistiska, och under åttiotalet satt han i Europaparlamentet för kommunisterna. Han avled i Rom.

Ur en intervju med Moravia i The Paris Review: ”Suddenly Moravia enters. He is tall, elegant, severe; the geometry of his face, its reflections, are cold, almost metallic; his voice is low, also metallic—one thinks, in each case, of gunmetal. One detects a trace of unease, shyness perhaps, in his manner, but he is at home in his parlor; he settles comfortably on the sofa and crosses his legs…

‘I should never be able to write a real autobiography; I always end by falsifying and fictionalizing—I’m a liar, in fact. That means I’m a novelist, after all. I write about what I know’….”  (Interviewed by Anna Maria de Dominicis & Ben Johnson)

http://www.theparisreview.org/interviews/5093/the-art-of-fiction-no-6-alberto-moravia

“Whenever I read Alberto Moravia’s interviews, suddenly he comes back into my life as if he was still alive. Alberto’s brief answers, his judgements about people, artists, ideas. He really was very unusual, special in his way of thinking. In his answers he was always unexpected and somehow naïf – somewhere between a child and a wizard. He adored cinema and I know he was quite impressed by the fact that De Sica, Godard, Maselli and Bertolucci had all made very important films out of his novels…” (Alain Elkann)

 http://alainelkanninterviews.com/?s=Moravia

Publicerat i Film, Historia, Kultur, Litteratur, Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Julinatten

?????????????

Blåklockan i den vinröda natten
mässingslampans svaga sken i sommarfönstret

Juli

Genom fönstret
ljuset från skylten borta vid macken
neongrönt, brandgult
som första ringblomman, och Sprite

I ögonvrån skuggor reflexer i ögonglasen
eller kanske linsen av acryl

Jag lägger ut en gammal text av Milosz
även den har följt mig genom åren
– om lyckan att göra ingenting
peta i jorden
spana mot horisonten
mössan på svaj
”då går man till Maxim
där blir man så intim..”

Den milda vinden och doften av gräs
när jag nyss sträckte mig ut genom vindsfönstret
rosenschersminen där nere
som vräkte ut sin doft
och så – minnet av din trygga kärlek

Humlans flykt över de vackert spridda
högarna av löv
all denna flit
allt detta liv

Publicerat i Litteratur, Mo socken | Märkt , , , , , , , , ,

Hangö hamn – midnatt

Hangö hamn - midnatt

En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak som jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.

Czeslaw Milosz
Översättning: Nils Åke Nilsson

Publicerat i Litteratur, Pensioner | Märkt , , , , , , , , ,

Tua Forsström i mörkret

2014 Kvällsdimma i Mo 2014-06-04 23.06

Mo parish, Helsingland

Jag tror jag läste en första diktsamling av Tua i början av 80-talet. Jag minns det för att jag citerade den i ett litet medlemsblad som hette KOTTEN och som jag vid den tiden prackade på mina då fåtaliga medlemmar i Miljöpartiet. I min röda kommun Sundbyberg. Det var dikten som slutar med ”ljug mig en saga, annars tror jag dig inte”. Ungefär så. När jag nyligen på Söderhamns bibliotek ser en utgallrad samlingsvolym av Forsström till salu, så köper jag den förstås: ”Den finlandssvenska dikten 16” i urval av Tua själv. På Albert Bonniers förlag (2001). Sorgligt men sant så säljer de sina utgallrade böcker för 1 krona/st. För sju kronor fick jag sju potentiellt spännande läsupplevelser. Det är nästan så man går ut med skammens rodnad på kinderna över denna piratskatt. Ack, dessa datortider. Bland mina övriga kap fanns för övrigt en Lars Gustafsson och en Pia Tafdrup…

Fler än jag har torskat på Tua när man läst några av hennes texter. De är direkta på samma personliga sätt som Södergrans och Enckells. Den raka jordnära finlandssvenska sensualiteten. Så har hon också sopat hem de flesta litterära priser man kan få. Det återstår väl bara Augustpriset och Sveriges Radios. Men det är ju inte för sent än.

Nyckelbegrepp hos henne är: LÖGN, DRÖMMAR och REGN. Men där finns också febern, sveket, sorgen och mörkret (och ljuset förstås). Hon tryfferar sin poesi med insprängda citat från andras pennor. Vad skall man då välja för att ge ett smakprov ur Tuas existentiella tankebrygd? Varför inte den här, eftersom jag just nu befinner mig mentalt i Illinois på 1840-talet och skriver om de första svenskamerikanska invandrarna:

”Det finns en dörr mot mörkret, man vänjer sig vid det. Man vänjer sig vid allt: hus och dyrbara urverk. Man kan sitta på trappan och tänka på tåg som avgår från de stora stationerna i Europa. Kvarglömda handskar. Doften av flox. Det prasslar utanför ljuskretsen: djur råkar passera. Med kärlek minns jag de skräpiga små samhällena med optimistiska namn, längs vägen i den violetta kvällen över prärien. Hård sol i motellrum. Säkerhetsföreskrifterna på väggen: ”Om Ni är döv, och Er medresenär är blind…” Jag stannade för länge i skogen. Jag ringer ofta polisen, det lönar sig inte att ringa polisen, det är som det är.”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tua_Forsstr%C3%B6m

 

Publicerat i Litteratur, Mo socken | Märkt , , , , , , , , ,

Från Rue Mouffetard till Hallarna

Rue_MouffetardDe passerade Pont Saint-Michel, och Louis vid högra skakeln sköt på av alla krafter. Han skulle så gärna ha velat gå mellan skaklarna och köra kärran ensam, men han vågade inte be om det. Justitiepalatset stod mörkt och tomt och bårhusets port antyddes bara av svagt och glåmigt ljussken. Efter bron vid Börsen, hade verksamheten kommit igång, och flera omnibussar stod beredda att avgå. Sedan, på Rue des Halles, hördes alla möjliga sorters ljud och man kunde se tvåhjuliga hästkärror, fullastade med pyramider av kålhuvuden, med morötter eller spjälburar fulla av levande höns och kaniner. Människorna här var klarvakna, för dagen hade börjat för länge sen – för många av dem före midnatt. Från de gasupplysta hallarna strömmade ett jämnt oväsen, ett oavbrutet surr av skrik och utrop, svordomar och skratt, och längre bort stod ett litet tåg uppställt med vagnar uppradade bakom det fridsamt ångande lokomotivet. – Har du ont i fötterna? – Nej, mamma. – Du fryser väl inte? Han hade inte ont i fötterna, han frös inte, och han upplevde det underbaraste äventyret i sitt liv. Hans näsvingar darrade, men han lyckades inte uppfatta alla dofterna som förändrades var tionde meter. Där fanns grönsaker, frukt, fågel, ägglådor överallt, på trottoarerna, på körbanan, fullt inne i hallarna, och allt var i rörelse, hopades på ett ställe för att sedan transporteras till ett annat…

Ur LE PETIT SAINT av Georges Simenon (Paris 1965). ”Det lilla helgonet” är säkert Simenons bästa roman. Det finns något dröjande och ömsint i hans saklighet och detaljrikedom som säger att han måste ha tyckt om att skriva den.” (Kerstin Ekman i AB). Om en ensamstående grönsaksförsäljerska och hennes sex barn på Rue Mouffetard i 5:e arondissementet i Paris, vid förra sekelskiftet. Vi får följa familjens vardagsliv och de sinsemellan olika barnens väg till vuxenlivet. Huvudpersonen, den kortväxte och drömske sonen Louis mobbas i skolan men lever i en egen värld. Han blir sist ut ur boet. Hans väg blir konstnärens… Bara beskrivningen av livet i Hallarna är värd läsningen…

Publicerat i Historia, Konst, Kultur, Litteratur, Språk | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

EU-valet: Många märkliga yrken – var är folket?

Apple blossom time , 2014-05-22Samhället förändras. Långsamt eller snabbt – ja det är en definitionsfråga. När jag tittar på årets valsedlar till EU-parlamentet, så slås jag av samma plötsliga insikt man kan få när man plötsligt ser en person på TV som har åldrats påtagligt sen sist. Aj sjutton – så gammal den har blivit. Och nu valsedeln – så märkliga/konstiga yrken vi har fått! Jag plockade med mig åtta av partiernas sedlar hem för att skärskåda i detalj. Glömde ta hem moderaternas, och det parti jag själv röstade på. Men urvalet räcker gott för att demonstrera min tes. Här finns:landsbygdsutvecklare, organisationsförenklare, senior rådgivare (!), TV-programledare, MR-strateg, boendestödjare, mångfaldsstrateg, cirkuslärare, kommunikatör, fredsrådgivare, HR-specialist, storkökskonsult, internationell samordnare, jägare, nationell hemlöshetssamordnare, riskcontroller, investeringsrådgivare, integrationsplanerare, chefsstrateg, verksamhetsledare, skribent, dansare, och en föräldraledig.

Titelsjukast är de på Junilistan. Yrke eller titel har förresten alla partiers kandidater. De flesta har också geografisk uppgift om ort – utom Piratpartiet. De tycker ålder är viktigare. Åldern skippar Folkpartiet, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Junilistan.

Medelklassen dominerar valsedlarna. Antalet kandidater från golvet – i industri, vård, bygg och transport, är mycket få. De verkar vara inpetade mest för syns skull. Sverigedemokraterna utmärker sig med ett vårdbiträde och en lastbilschaufför på de två första platserna, båda från Småland. Ett par pensionärer och ”fd” som skall representera 1½ miljon väljare finns också. De politiska sociologerna och statsvetarna i Göteborg har fått nya data att jobba med. Det vore intressant att se deras eftervalsanalys. Många ledare, chefer, egenföretagare, strateger och rådgivare/konsulter e’re.  Är det enbart dessa välbetalda människor i karriären som skall föra vår talan i Bryssel och Strasbourg?

Publicerat i Historia, Media, Politik | Märkt , , , , , , , ,

Musikens pärlor (13): Bobby Rydell – Sway

Rydell hitsI can here the sound of violins, long before, it begins…” Ja, så kan det vara ibland i förtrollade ögonblick. Schysst poesi är det, och en hitlåt som kan få den mest hopplösa dansör att börja sprattla med benen. Den var en hit 1960 påstår lexika, och inte alls det där året när jag var en snaggad Swede och gick i Catalina Junior High i Tucson 1957, som jag gått omkring och trott! Tur att jag kollade. Hjärnan möblerar om minnena lite hipp som happ ibland. Jag var alltså 16 bast när den blev en hit här i Sverige. Man gick i realskolan i Blackeberg. Många har gjort Sway på platta. Dean Martins version är inte dålig, men Bobby Rydell har allt – suget, värmen, texten, nostalgin. Allt sitter på plats. Så tryck på startknappen som drar igång violinerna, och sväva ut över golvet… Jag köpte aldrig plattan, men man återvänder till låten år efter år. Ett favoritgodis du aldrig tröttnar på.

http://www.youtube.com/watch?v=5fcESXNGWjQ

http://www.youtube.com/watch?v=vIfs0NNVZDA

Publicerat i Kultur, Musik, Skolan | Märkt , , , , , ,

Försvaret: Kvartetten Sorglösa Brunn

l Levitan Hay Stacks in MoonlightDet vilar ett pinsamt skimmer över den regering som nu i snart åtta år avlövat och monterat ner det svenska försvaret. Idag publicerar kvartetten ett yrvaket försök att gjuta lite nytt liv i det svenska försvar man ansträngt sig så hårt och länge för att rasera. De är förvisso inte ensamma ansvariga för att ha lagt ner regementen och flottiljer, inte alls. De har haft ett brett stöd i riksdagen. Men – ministären Borg & Reinfeldt har drivit skrotningen, och de har agerat metodiskt och ihärdigt. Åttio ofattbara miljarder till NUON släppte man iväg utan att ens blinka. Ett stick gjort på ett kick. Men svältkuren och nonchalansen riktad mot den svenska Försvarsmakten var desto mer metodisk och långsiktig.

Den här makalöst obegripliga processen måste bero på att svenska riksdagsmän och -kvinnor satt och sov på alla historielektionerna i skolan. Ty Historien lär oss att ingen, ingen fred är någonsin beständig. Joda, efter perioder av konflikter och krig kommer perioder av fred. Men så småningom blossar alltid nya oroshärdar upp. Nya stollar och neanderthalare lyckas ånyo gripa makten någonstans. Och det gäller tyvärr även i vår högteknologiska tid. Vi behöver bara se oss omkring i dagens mediarapportering. Världen är full av förtryckare, ledare som ihärdigt stampar på mänskliga rättigheter, grupper med separatistiska drömmar, och människor hungriga efter revansch för oförrätter generationer tillbaka. Långsintheten är historiens gift.

Medan vårt lilla svenska ”modernistiska” yrkesförsvar skickades ut att öva sina färdigheter i främmande länder på bekvämt avstånd från hemlandet – i Afghanistan, och över Libyen – bubblade nya konflikter en liten aning närmare Norden mot en kokning som skulle väcka sjusovarna i det slocknade folkhemmet.

Ja, så har nu de fyras gäng i Rosenbad slängt ihop en i deras tycke lagom saltad soppa som de tror skall lugna väljarna. Jag tror de underskattar oss. Jag tror de flesta av oss vill ha tillbaka en Allmän värnplikt, ett försvar byggt på solidaritet från grunden, där alla får vara med, män som kvinnor. Tanken är ingalunda ny. Det skulle vara alldeles utmärkt lagom att göra sex månaders samhällstjänst när våra ungdomar står på tröskeln till arbetslivet. Det bleve en träning både i ansvarstagande, sammanhållning och lärande av nya färdigheter som sedan vore en merit också i yrkeslivet. Militär eller civil samhällstjänst – båda alternativen måste finnas. Det är lika viktigt att kunna försvara sin stad och sitt land som att vårda sina sjuka, gamla och barn.

Vi må nu hoppas att nya klokare krafter får ta över ansvaret att leda oss i detta i höst. Jag hoppas att även De Gröna och vänstern inser att vi behöver en ny försvarsdoktrin som håller mycket länge, och inte bara i en mandatperiod. Och käre Voltaire, vi lever fortfarande inte i den bästa av världar. Det hajar även en femteklassare.

Publicerat i Äldreomsorg, Historia, Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (12): Georges Moustaki – La Femme qui est dans mon lit

Georges-Moustaki 2Och det hände sig vid den tiden att jag träffade en flicka som hade bott i Paris och pluggat på Sorbonne och pratade flytande franska. Själv var jag snarare anglofil, men för den skull inte ointresserad av medelhavets kulturer och fransk musik.. Hon hade från åren i Frankrike med sig hem en platta med den för mig totalt okände Georges Moustaki. Sången var Le Métèque –  den melodi han antagligen oftast förknippas med. Han kom till Paris vid 17 års ålder, och är idag lika självklar i fransk musikhistoria som Piaf, Juliette Greco och Aznavour. Han var av judisk börd med föräldrar som från Korfu flyttade till Alexandria, där Moustaki växte upp. Han föddes 1934 och dog i Nice så sent som förra sommaren, 2013. Av alla skivor jag lyssnade till det där året på 70-talet så var det Moustaki som gjorde störst avtryck hos mig. Jag skaffade senare i livet flera av hans LP-skivor. De innehåller så många fina ballader att det är svårt att välja en. Men jag stannar här för den stillsamma balladen om alla åren som går – och kvinnan i din säng som inte längre är tjugo år. La Femme qui est dans mon lit (Sarah är den egentliga titeln). Serge Reggianis version är inte dum den heller, men för mig gäller Moustakis egen mjuka version.

La femme qui est dans mon lit, n’a plus 20 ans depuis longtemps, Les yeux cernés Par les années Par les amours, Au jour le jour La bouche usée, Par les baisers Trop souvent, mais, Trop mal donnés Le teint blafard, Malgré le fard Plus pâle qu’une, Tâche de lune La femme qui est dans mon lit N’a plus 20 ans depuis longtemps Les seins si lourds, De trop d’amour Ne portent pas, Le nom d’appas Le corps lassé, Trop caressé Trop souvent, mais, Trop mal aimé Le dos vouté, Semble porter Des souvenirs, Qu’elle a dû fuir La femme qui est dans mon lit N’a plus 20 ans depuis longtemps Ne riez pas, N’y touchez pas Gardez vos larmes, Et vos sarcasmes Lorsque la nuit, Nous réunit Son corps, ses mains, S’offrent aux miens Et c’est son cœur, Couvert de pleurs Et de blessures, Qui me rassure…”

http://www.youtube.com/watch?v=yl4Z5GEZpjg

http://www.youtube.com/watch?v=4iWkBXav46I

Publicerat i Kultur, Litteratur, Musik, Språk | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Musikens pärlor (11): Sven-Bertil Taube – Vilsna fåglar

På himlen ser jag vilsna fåglar, som vänder åter ur en dröm, en dröm om evighet och kärlek, en kärlek som är hav, och vind och ström…” skaldade Lars Forssell på Mario Trejos originaltext Los Pajaros Perdidos. Den tonsattes av Astor Piazolla, och sjungs på en genomgående fin LP med Sven-Bertil Taube. Så här beskrivs skivan av Måns Ivarsson, Svensk-Argentinska Tangoföreningen, Tango Norte: ””Sven-Bertils och Lars Forssells tangoskiva (både på vinyl och CD) med svart omslag heter kort och gott Tango. Den spelades delvis in i Buenos Aires och gavs ut 1990. Bandoneonisten Nestor Marconi, som har ansetts vara den kanske mest framstående i generationen efter Piazzolla, stod för arrangemang och musikalisk ledning. 14 tangomelodier med svenska texter av Lars Forsell framförs av Sven-Bertil Taube. Sonen och tonsättaren Jonas Forsell bidrog också till den musikaliska utformningen. I Lars Forssells litterära program ingick att blanda högt och lågt. Att ta sig an och tolka tango under 1980-talet, när den vaknade upp ur sin politiskt betingade slummer, var helt i linje med hans övriga verk. Tangomusikens alla sångtexter, som baseras på ett ymnigt bruk av lunfardo, hamnstadens gatuslang, utgör en ofantlig och kaotisk tablå över livet i Buenos Aires. Lars Forsell satte fokus på tangons texter med sitt lyriska men ändå direkta språk. Ett poetiskt arv från Taube interfolieras av ett mer skärande allvar som kanske kommit närmre tangons mörkare och sannare väsen… ”. Det finns andra som sjunger den på svenska nedan, Ölands Musikteaterskola: (Bild: Norrbottens-Kuriren)

http://www.youtube.com/watch?v=2QgWwH5KrBI

 

Publicerat i Litteratur, Musik, Språk | Märkt , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (10): Gisela João – Voltaste

Gisela Joao

Jag tror bestämt det var på Ulf Bergqvists blogg Tema med variationer som jag första gången såg Gisela Joãos namn. En i raden av unga nya fadoartister som nu finns att höra för den som älskar fado. Först trodde jag att det var i hans bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag), men Ulf berättade häromdan att jag mindes fel. Jag blev i alla fall nyfiken och hittade henne snabbt på YouTube. Där fanns fräscha snygga videoinspelningar och Gisela med en mörk intensiv röst. Jag är ingen stor kännare av fado, men har skaffat mig vissa favoriter sen jag besökte Lissabon 1984 och hörde Fernando Mauricio, Martinho och Maria de Fatima. De jag lyssnat mest på är Katia Guerreiro, Fernando Farinha, António Zambujo, Berta Cardoso, Misia (lyssna på Garras dos Sentidos)  – och Amalia förstås. Katia eftersom jag såg henne på Södra Teatern för några år sedan. Farinha mest pga hans otroliga inspelning av Belos Tempos.

Efter ett par kvällars lyssnande på YouTube nyligen fastnade jag för Giselas version av Voltaste, och jag provade sen att höra samma sång med säkert ett dussin andra fadistas – nästan alla kvinnor. Maria da Fé är inte heller illa – de har bara lite olika attack i sina tolkningar. Voltaste – det handlar om att komma tillbaka till sin älskade…

Ulfs fina blogg hittar ni här. Där hittar ni mycket – poesi från Renaissansen t.ex!

Gisela Joao: http://www.youtube.com/watch?v=bYVIHYXAcCs

Maria da Fé: http://www.youtube.com/watch?v=LeoAUbF8ss4

Celeste Maria: http://www.youtube.com/watch?v=Gyf-kHCwutU

Publicerat i Musik, Språk | Märkt , , , , , , , , ,

Manhattan eller Berlin? Sumpan 2014…

Swedbank 2014-01-27 Sbg

 Sundbyberg är som många vet Sveriges  till ytan minsta kommun. Ett tag såg man en slogan på stadens affischpelare: Småstan i Storstan. Men det var ett tag sedan. OK, den används fortfarande av somliga som ett slitet mantra. Att vi åter är Sundbybergs Stad efter att många år varit degraderade till Sundbybergs kommun är helt i sin ordning. Men nu har utbyggnaden av Sumpan övergått från trav till galopp. Efter att SE-bankens ”finlandsfärja” till huvudkontor smälldes upp i Rissne har vi nu också fått Swedbanks HK intill stackars Lilla Alby. Den liknar en rymdstation från Star Wars mera än en arbetsplats för människor. Har arkitekterna fått fnatt? Och varför accepterar våra folkvalda att de stolligaste förslagen anammas, och får byggas och förfula staden? Förmodligen för att majoriteten i fullmäktige gillar tanken på Sundbyberg som ett nytt Manhattan. Strunt samma om det är fult, bara det är ”modernt”. Kanske ska nästa generation kommunalråd ta upp kampen även med Shanghai och Hongkong? Det vore väl en härlig s.k. utmaning. I Sveriges minsta kommun. Meningen var ett tag att vi skulle föräras även Nordeas huvudkontor – i kvarteret Fröfjärden vid Ursvikskrysset – men där fick nån ändå kalla fötter till sist.

Den totalt förändrade synen på Sundbyberg och den tidigare så omhuldade småskaligheten, förklaras förstås av vilka personer det är som idag styr i Sumpan. Trubaduren Olle Adolphson fick ganska rätt i sin framsynta visa om Gamla 34:an. Nu sitter vi där och hurrar och tycker skjortan är aningen trång, i våra modernistiska bunkrar av glas och betong (och plåt). Och vårt nuvarade kommunalråd är en gosse i tiden. Han kommer inte den kringlande långa vägen från HSB som salig John Olof Rosander. Han är inte heller elektriker från Norrland som Owe Holmberg, som styrde under min egen tid i kommunstyrelsen och fullmäktige. Nej, ständigt leende kommunalrådet Jonas Nygren är handplockad från konsultbyrån Springtime. Det är konsulter, ekonomi-nissar och datafolk som styr och ställer idag, och eftersom vi inte har nån lokal mediagranskning värd namnet i våra kranskommuner runt Stockholm, så har väljarna dålig koll på vilka de själva har valt att styra.

Allt är inte bort-i-tok. Jag gillar tvärbanan – att vi åter har fått spårvagnar i Sumpan. Själv minns jag med välbehag känslan att stiga ombord på Spårvagn 15 vid Esplanaden på 1950-talet i vagnar med träinredning och mässing, och sätta sig i godan ro i väntan på att vagnen skulle knöla igång och glida utmed Järnvägsgatan, innan den tog sats uppför Fredsgatan och stånkade in mot stan. Signalfabriken blev också till slut en hyfsat bra lösning, och på sikt kan nog även Torget bli en fin plats att mötas och vistas på. Nu är det mest transitpassage till Bolaget och butikerna på Landsvägen när man kommer upp ur det sunkiga hålet under järnvägen. Nedgrävningen av järnvägstrafiken under jord blir nu också av – äntligen. Jag motionerade själv om detta redan på 1980-talet. Men om man idag har på tok för yviga visioner så hade man förr lite skralt av den varan. Sossarna behövde då inte lyssna på andra partier, utan kunde ta allt piano molto.

Kommunstyrelsens ordförande Jonas Nygren (s) försummar aldrig att brösta sig över den lilla stadens våldsamma tillväxt: ”Sundbyberg är Sveriges snabbast växande kommun, nya bostäder byggs och nya jobb skapas hela tiden. Signalfabriken har öppnat och tvärbanan har börjat rulla i Centrala Sundbyberg. Med Swedbanks flytt kommer 2000 nya jobb…” Så lät det i julhälsningen till medborgarna. Där berättas för all del också om satsningar på nya äldreboenden och ett allaktivitetshus för ungdomar. Jaja, det är eftersatta områden och bättre väldigt sent än aldrig. Likt den ständigt leende finansministern Joakim von Borg vill man nu också i Sumpan göra ett tappert försök att börja anställa anständigt med personal och gödsla lite lagom med flis över skolorna som länge har varit sorgligt försummade. Så dags nu inför stundande val. Inte snyggt. Den nya generationen politiker betraktar stat och kommun som företagskoncerner, och lagom till valet skall väljarna/aktieägarna blidkas med lite extra lull-lull och symboliska krafttag för att ledningen skall få behålla sina jobb. Men den offentliga sektorns uppgift är och förblir att ge god samhällsservice till allmänheten, den är ingen spelplan för kamrerssjälar som Borg & Reinfeldt och megalomana arkitekter.

Den nuvarande styrande kvartetten s-mp-c-kd i Sumpan tycks ändå vara lite skuldmedveten över sina försummelser under mandatperioden, och den haltande demokratin. I infobladet Dina Pengar – allt om budgeten 2014 vill man bjuda in till dialog med väljarna, och man tävlar i välvilja när det gäller en upprustning av skolor och förskolor. Jovisst – det är hög tid att ungarna slipper gå i plugget i provisoriska baracker som dom bränner ner i frustration, eller blir förvisade till lokaler i industri- och kontorsmiljöer. I en välmående stad eller kommun bör skolan vara den finaste byggnaden med den bästa arbetsmiljön. En permanent trygg miljö där samhörighet, solidaritet och arbetsro får råda. Och garanterat kemiskt fri från gamar i buskarna som ruvar för att göra  vinster på verksamheten.

Tiddeli-pom, sa Puh, och släppte ner en pinne i strömmen… och så sprang han med Nasse till andra sidan bron för att se vems pinne som kom fram först där nere… (Bild: Swedbanks kontorskomplex på Landsvägen i Sumpan)

Publicerat i Äldreomsorg, Äldreomsorg, Historia, Konst, Kultur, Litteratur, Media, Miljö, Politik, Skolan | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Jalta på Krim den 26 mars

Tjechov i okt 1899”Ert brev, kära skådespelerska, andas svart melankoli. Ni är dyster, ni är fruktansvärt olycklig, men tänk på att ni inte behöver härda ut så länge till, för snart, mycket snart kommer ni att sitta i tågkupén och äta med glupande aptit. Det är bra att ni kommer tidigare än alla andra, tillsammans med Masja, då hinner vi prata, promenera, avlägga en eller annan visit, dricka och äta. Men var snäll och ta inte med er Visjnevskij, för då kommer han bara att hänga er och mig i hälarna och inte ge oss en möjlighet att yttra ett ord till varandra. Inte en lugn stund skulle vi få, eftersom han hela tiden skulle recitera ur Onkel Vanja. Någon ny pjäs har jag inte, där ljuger tidningarna. Tidningarna har över huvud taget aldrig skrivit sant om mig. Om jag hade påbörjat en ny pjäs skulle jag givetvis ha berättat det för Er först av alla. Här är blåsigt, våren har inte fått riktigt fäste, men vi går ändå utan galoscher och har tagit på hattarna. Snart, endera dagen, kommer tulpanerna att blomma. Jag har en fin trädgård, men den är på något sätt ostädad, skräpig, en nybörjarträdgård. Gorkij är här. Han är full av lovord för Er och för er teater. Jag ska presentera er för honom. Ojdå! Nu kommer det någon. En gäst. Vi ses, skådespelerska! / Er A. Tjechov”.

Så skrev Tjechov (1860-1904) från sitt nya hus i Jalta på sydöstra Krim, till sin kommande hustru Olga Knipper i Moskva – i mars år 1900. De möttes sommaren 1899 i Novorossijsk och följdes åt till Jalta, och umgicks den sommaren. De gifte sig i maj 1901. Deras brevväxling finns på svenska i boken Älska mig och skriv! Brevväxlingen mellan Anton Tjechov och Olga Knipper 1899-1904, i översättning, urval och redigering av Ulla Roseen (Bokförlaget Anthropos AB, 1999). Bilden av Tjechov i trädgården är tagen i oktober 1899 och finns i samma bok. Här är den beskuren. Masja var Tjechovs älskade syster. Olga Knipper var skådespelerska vid Konstnärliga Teatern i Moskva. Där fanns också skådespelaren Alexander Visjnevskij – en av Tjechovs skolkamrater från hemstaden  Taganrog.

I Jalta på Krim skrev Tjechov flera av sina mest berömda dramatiska verk. Tjechovs brev är både kvicka, självironiska och ömsinta. Om Tjechovs liv kan ni läsa här eller nedan i länken:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Anton_Tjechov

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Umeå Novellpris 2014

Umeå Novellpris 2014Har nu läst de sex prisbelönta novellerna i årets Umeå novellprisNovellernas titlar låter oss ana hur det står till med tillståndet i folkhemmet. Det som vi idag känner som Reinfeldtministärens Fas-3-samhälle. Novellernas titlar skvallrar om läget i landet: Ödebygder med ensamvargar, nattdjur, kontaktlöshet och tomhet. Vi möter i de ofta dystopiska texterna självmordskandidater, mord och utsatthet. Men också en gnutta kärlek. Mattias Edvardsson och Anna Lundholm speglar glesbygdens slocknande framtid, medan de fyra övriga beskriver stadens alienation. Där frodas både narcissism, depression och drömmar. Tove Krabos novell Ana kata riforam får mig snabbt att associera till polska absurdister som Sławomir Mrożek och Witold Gombrowicz, eller ungraren Ferenc Karinthys drömlika berättelse Epepe. Man befinner sig i en lätt kafkaartad brottsutredning av en händelse som kanske inte var något brott. Jag var nyligen på teatern och såg Bulgakovs satir över sovjetrysk byråkrati i Mästaren och Margarita. Här finns samma komiska språkförbistring.

Det finns flera tecken på att vi i Reinfeldts Sverige har begåvats med en vitt växande byråkrati som får alltmer absurda effekter i kontakten mellan människor och institutioner. I den här novellsamlingen har vi fått ännu ett bra avtryck.

”År 2007 instiftades Umeå novellpris som en del av Umeås satsning att bli Europas kulturhuvudstad 2014. Med en årligen återkommande novelltävling har Umeå kommun velat skapa ett nytt forum för den svenska novellen och samtidigt befästa Västerbottens ställning som Berättarnas län. Satsningen har resulterat i sju antologier.”

Förstapriset på 50 papp gick till Kristian Hallberg, Sundbyberg. Utdelningsceremonierna och presentation av deltagarna finns här !

http://www.bokmania.net/2014/03/apropa-littfest-umeas-internationella.html

http://minabibliotek.se/144136/umea-novellpris-2014-pristagarnahttp://www.bokmania.net/2014/03/apropa-littfest-umeas-internationella.html

Publicerat i Kultur, Litteratur, Politik, Språk | Märkt , , , , , , , , , ,

Ukraina en dag som denna…

R1a1a distribution, Wikipedia (Underhill et al, 2009) R1a - spridning enligt Balanovsky 2008Tankarna går till Ukraina. Och då tänker jag inte på Poltava sommaren 1709 då svenska soldater hade marscherat ända dit bort för att bita i  gräset. Det finns kopplingar till Ukraina också i mitt eget liv. Till Rovno i nordvästra Ukraina, och Tjernovits i sydväst. Ja, det var så de kallades då. Rivne och Tjernivtsi heter de idag på ukrainska, enligt Wiki.

För några år sedan lät jag på skoj, men också av nyfikenhet, lämna in ett salivprov för att via DNA-analys få en grov pejl på min disponibilitet för vissa sjukdomar, håravfall och känsla för smärta m.m.. Forskningen går med lavinfart på det här området, och en del släktforskare kastar sig med hull och hår nästan bokstavligen in i sökandet efter anfäder. Jag fick beskedet att jag på min mors sida är släkt med det benrangel i England som kallas Cheddarmannen.  Bara en sån sak kan ju väcka en djupare nyfikenhet. På min fars sida konstaterades att jag tillhör den haplogrupp som heter R1a1a. Det skall vara den 3:e vanligaste gruppen i Sverige. Vi som ingår i den klubben bär alla på DNA-markören M17. ”Individer inom denna haplogrupp härstammar från en man av europeiskt ursprung som föddes på grässtäpperna i trakterna av nuvarande Ukraina eller södra Ryssland för 10.000-15.000 år sedan…”. Aha, tänkte jag – det var därför Tjechovs berättelse Stäppen gjorde ett så starkt intryck på mig då jag läste den första gången. Ja, en kan inte så noga veta, sa Nalle Puh. Han var klok han. Stäppen var i alla fall Tjechovs första längre berättelse, efter mängder av noveller – en skimrande mosaik av hans egna barndomsminnen. Han började skriva den i januari 1888. ”För att skriva Stäppen har jag förbrukat mycket sav, energi och fosfor: jag arbetade med möda och spänning och fick dra allting ur mig, och det gjorde mig ohyggligt trött. Är det lyckat eller ej? Därom vet jag intet. I vilket fall är det mitt mästerverk, jag är ur stånd att åstadkomma bättre.” Ja, nog sjutton är det ett mästarprov. Tjechov kunde med rätta vara nöjd. Det är poesi i långnovellens form.

Tio-femton tusen år sedan – då låg farsans Arbrå fortfarande och sov under inlandsisen, men isen började väl tina ungefär då. Åtta tusen år före Kristus. Det blir många, många generationer sedan. Så kom då M17-folket från södra Ryssland och Ukraina via Polen och östra Tyskland till Sverige och övriga Skandinavien någon gång under bronsåldern kanske. Stridsyxor lär de ha haft, och rep kunde de binda, av lin eller hampa. Och de rena Neanderthalarna var väck från sin sista bastion i Gibraltar sedan länge. Dominerar i Sverige gör min haplogrupp  i n t e. Vi är bara ca 25% och har mera genetiskt gemensamt med folk i södra Polen och nordvästra Ukraina, än den vanligaste haplogruppen i Sverige: I 1a. Mera forskning lär komma…

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2253976/

http://en.wikipedia.org/wiki/Haplogroup_R-M17_(Y-DNA)

Publicerat i Arbrå, Arkeologi, FoU Vetenskap, Historia, Kultur, Litteratur, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

700 000 pensionärer är beredda att byta parti…

Ingrid's EyesVarför det? Jo, på grund av den djupt orättvisa pensionsbeskattningen. Enligt en intervju i ETC. Sveriges Pensionärers Riksförbund SPR har träffat Magdalena Andersson (s) för att höra vad socialdemokraterna tänker göra åt de tungt beskattade pensionärerna. Inte mycket, låter det. Orsa kompani lovar ingenting bestämt. Sossarna fegar. Ändå är ordförande Karl Erik Olsson i SPR tacksam och nöjd med icke-beskedet från Andersson:

”2014-03-06: SPFs ordförande Karl Erik Olsson var i torsdags den 6 mars inbjuden av socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson (S) till ett möte för att diskutera några av pensionärernas viktigaste intressefrågor. Vid mötet passade Karl Erik också på att gratulera Magdalena Andersson till att hon nyligen tilldelats utmärkelsen Årets mäktigaste opinionsbildare. – Vi hade ett konstruktivt möte med bra dialog och vi kunde konstatera att SPF och (S) har samma uppfattning när det gäller premiepensionssystemet, det vill säga att det ska avvecklas, säger Karl Erik Olsson. SPFs ordförande och Magdalena Andersson konstaterade också att man delar uppfattningen att effekten av bromsen i pensionssystemet skulle kunna mildras betydligt genom att PPM tas bort. – Det var också mycket positivt att få beskedet att (S) är beredda att minska skatteskillnaden mellan pensionärer och löntagare under kommande mandatperiod, även om deras uppfattning är att det är svårt att sluta skattegapet helt och hållet de närmsta åren, konstaterar Karl Erik Olsson.”

Det är inte svårt alls. Det saknas stake. Hos regeringen – och hos (s). Sorgligt tama krav från SPR, och ett svar från (s) som lika gärna kunde ha kommit från Kd eller moderaterna. Vänsterpartiet står som enda parti upp för rättvisa i den här frågan. Valets tyngsta fråga i höst. Och PRO är med dem.

http://www.spf.se/

http://www.etc.se/debatt/pensionarernas-talamod-snart-slut

Publicerat i Äldreomsorg, Äldreomsorg, Historia, Media, Pensioner, Politik | Märkt , , , , , , , , , ,

Straffbeskattningen av pensionärer

Olof Hallström (1866-1910) - bronserat”Inget av de 16 västeuropeiska länder som PRO nyligen undersökt har tagit efter Sveriges straffbeskattning av pensionärer. Inför valet vill PRO nu att de politiska partierna tydligt ska ta ställning för rättvis skatt.

2014-03-03. Det har länge setts som en självklarhet att inkomster ska beskattas lika, oavsett varifrån de kommer. Pension är egentligen uppskjuten lön och bör beskattas på samma sätt som arbetsinkomst. Så är inte längre fallet i Sverige. Genom jobbskatte-avdraget beskattas pensioner högre än inkomst av tjänst. PRO ställde för fyra år sedan frågan hur situationen såg ut i andra europeiska länder. Redan då kunde vi konstatera att Sverige var unikt – inget annat land beskattade pensionärer hårdare än löntagare, tvärtom betalade pensionärerna i många länder lägre skatt än löntagarna. PRO har nu följt upp den tidigare undersökningen, genom att studera OECD:s statistik över inkomster och regler för beskattning. Vi har studerat beskattningen i 16 västeuropeiska länder. Har andra länder följt det svenska exemplet och börjat beskatta pensionärerna hårdare?

Svaret på den frågan är ett entydigt nej. Det är bara i Sverige som en genomsnittlig löntagare efter pensioneringen betalar högre skatt än när hon eller han var kvar i yrkeslivet. Det finns skillnader i beskattning mellan löntagare och pensionärer i de flesta länder – till pensionärernas fördel. I Tyskland betalar till exempel den ”genomsnittliga löntagaren” som går i pension 17 procent lägre skatt än som löntagare. I Sverige betalar pensionären i år 11 procentenheter högre skatt än en löntagare! Svenska pensionärer straffbeskattas alltså i jämförelse med personer som är kvar i arbetslivet. Är det rätt!? Nej, anser PRO. En Sifo-undersökning vi lät göra för något år sedan visade att 86 procent av svenskarna ansåg det vara fel att pensionärer betalar högre skatt än löntagare. Vid höstens riksdagsval är var fjärde väljare pensionär. Att avskaffa den orättvisa beskattningen av pensionerna är för oss en stor och viktig valfråga…” Resten av artikeln – klicka här! / Curt Persson, ordförande, PRO

http://www.pro.se/pension/Nyhetsarkiv/Endast-straffbeskattning-av-pensionarer-i-Sverige/

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2296106-sveriges-straffbeskattning-av-pensionarer-ar-unik

http://www.pro.se/
Jag har placerat min blogg i Sundbybergbloggkartan.se!

Publicerat i FoU Vetenskap, Historia, Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , , ,

King Oliver’s Creole Jazz Band

CreoleJazzBandLil Hardin: ”När vi spelade på Lincoln Gardens kunde det komma in en klunga på tio, tolv, femton – ja ända upp till tjugo vita musiker, och de brukade ställa sig framför straden för att lyssna. Louis och Joe sa att det var några av musikerna i Paul Whitemans orkester, och att Bix var med i gänget… de brukade tala med Louis och King Oliver och Johnny.  Några av dem satt in ibland. De lyssnade verkligen intensivt… King Oliver, han sa en kväll att Louis kunde spela bättre än vad han själv förmådde. Men han sa också: ‘Så länge han spelar med mig växer han mig inte över huvudet. Jag kommer att fortsätta att vara The King.*

På våren 1923 hade bandet, med några musikerbyten, en chans att turnera och göra grammofoninspelningar. Lil Hardin: ”Så skulle vi få göra en platta… Vid första tagningen skulle vi vaxa en låt med trumpet som ledande stämma. Ja ni vet stilen – med orkestern vävande toner runt trumpetstämman. Louis var där. Som vanligt stod han alldeles intill Joes högra sida. Det gick inte alls. Man hörde inte ett dyft av Joe’s horn! Så de flyttade Louis – bort från bandet allra längst bort i hörnet. Han såg så ledsen ut. Stod där och trodde att han hade gjort bort sig. Jag tittade bort mot honom och log – ni vet… det var det enda sättet för inspelningsgubbarna att få balans på det hela. Louis var minst en fyra, fem meter ifrån bandet under hela inspelningen.”

Det blev turnéer 1924. Ohio, Wisconsin, Michigan och Pennsylvania. Sommaren 1924 lämnade Louis Armstrong bandet. I september började han spela med Fletcher Henderson i New York. King Oliver återvände till Lincoln Gardens i Chicago. (Lil Armstrong-Hardin i Satchmo and Me, citat ur Martin Williams: King Oliver)

http://www.youtube.com/watch?v=j_WbQYdQty0

http://www.youtube.com/watch?v=kgija2k4Zlc

Publicerat i Historia, Musik | Märkt , , , , , , , ,

Om livet i Arbrå på 1800-talet

Nu är den tryckt, boken om släkten på svärdsidan i Arbrå socken. Och så ser den ut:

Omslaget - fram + baksida

 

 

 

 

Se vidare: http://arbraunder7generationer.wordpress.com

Publicerat i Arbrå, Hälsingeforsk, Historia, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , , ,

Rickard Wolff, och Peter Carlssons blå grodor

Pilgiftsgrodan Dendrobates azureusJag hade igår torsdag glädjen att se Peter Carlsson och de Blå Grodorna på Scalateatern nära Norra Bantorget. Det var många år sedan jag var där en gång och såg Fria Pro med Bolme och gänget. Det bör ha varit mer än 30 år sedan, huga. Men Branting lär stå kvar nedom LO-borgen, och förmodligen Mäster Palm också, liksom Röda Rummet. Rotundan är däremot borta. Nåväl, jag minns sånger av Vysotskij den gången, och en elak satir om vår fascination, eller vårt behov, av allting som är nytt. Nyhetens behag, om man säger. Det tycks i högsta grad gälla även idag – inom både politik, kärlek och arkitektur. Igår kväll var det smockfullt i salongen, och jag satt denna gång på läktaren med en av sönerna. Denne Carlsson har kul på scenen, och rekvisitan ser ut att vara inspirerad av tunet hemma i Grycksbo. Trivsamt för mig med rötter i Hälsingland. Carlssons skrönor om folket i byn kunde lika gärna ha kommit från min egen kusin som bor kvar däruppe i skogsbältet. Det är ungefär samma folkliga humor i Dalarna som i Hälsingland. Skrattsalvorna kom lätt och ofta. Vi hade kul. Jag hörde Carlssons mellansnack hyfsat bra, och låtvalet är en fin mix av allt från Bellman, Taube och Karl Gerhard till Hank Williams och afrikansk drum-drum. Avslutningsöset från Afrika var dock så starkt så att basen kändes som en tryckvåg i hela kroppen, och det kan inte vara hälsosamt. Jag fick skydda min redan skrala hörsel med en tumme i örat. Undrar om inte ljudteknikerna på våra scener ofta blåser på för starkt? När jag för ett par veckor sedan var på Operan och lyssnade på Rickard Wolffs föreställning var det ofta så starkt ljud att det skrällde i mina öron. Av Wolffs mellansnack uppfattade jag inte mer än 15%. Trummorna kunde man gott ha slopat både hos Wolff och i en del av  Peter Carlssons lugnare nummer. Wolff pendlar i sin sång mellan viskningar och oerhört stark ljudnivå, vilket blir stressande och svårt att avnjuta för mig. Publiken trivdes i alla fall, och jag gillade framför allt hans version av Gershwins mjuka The Man I Love. Peter Carlsson har en jämnare röstnivå. Hans låtar av Bellman, Taube och Hank Williams var sköna, och han imiterade Karl Gerhards katt bland hermelinerna med den äran. Allra goast var kanske hans poetiska hyllning i blått skymningsljus till hembyn. De små fina berättelserna om traktens original drog ner stort jubel. En glad afton. (Bild: Pilgiftsgroda)

Publicerat i Kultur, Musik, Politik | Märkt , , , , ,

Sagt om Maigret

la-rue-vieille-du-templeVarför är Maigret-böckerna så roliga? Ett stort behag är lokalfärgen och miljön. Själv tror jag mig ha föga sinne för nyanserna i vädret, för hur det ser ut på en gata, för inredningen av en lokal. Men då jag läser om Maigrets hemliv och vandringar, blir jag alltid medveten om sådant. Det är dessbättre inte frågan om några utförliga beskrivningar av saker och lokaler, men tillräckligt för att man skall känna sig förflyttad och ändå hemma. I regel regnar det eller duggar det men Simenon tycker om regn och kommer oss att trivas med det, även om vi gläds om det för en gångs skull är varmt och solsken och Madame Maigret får en söndagspromenad med sin man. Stämningen är gemytlig även då jakten tycks vara utsiktslös, jag blir törstig och får aptit då Maigret beställer ett glas vitt vin vid disken, eller skickar en man efter öl och smörgåsar eller äter en bastant middag hemma eller på krogen nära polishuset. Den kamratliga miljön har samma friskhet och trivsel. Maigret och hans unga medarbetare lever i lojalitet och förtroende. Lymlar utanför kretsen av brottslingar är inte sällsynta: snorkiga åklagare, och politiker som blandar sig i arbetet – men de lyckas inte störa kåren av omutliga och rättfärdiga. (Herbert Tingsten, på omslaget till Maigret på fel spår, originalet heter Un échec de Maigret, 1956).

http://www.youtube.com/watch?v=fgYhkfYr-RQ

Publicerat i Kultur, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , ,

Kommissarie Maigret, 52 – får en ny chef…

Rupert_Davies_as_Maigret”Kommissarie Maigret ombeds infinna sig den 28 juni klockan 11 i polischefens ämbetsrum”. Blodet sköt upp i Maigrets kinder som när han som gymnasist blev kallad till rektor… Det var första gången han fick en sådan kallelse under de mer än trettio år han tillhört kriminalpolisen och de tio år han varit chef för våldsroteln. Han hade sett ett drygt dussin polischefer efterträda varandra, med vilka han hade haft mer eller mindre angenäma förbindelser, och somliga hade stannat så kort tid på sin post att han inte haft tillfälle att tala med dem. .. Maigret kom ihåg den tiden då kriminalchefen valdes bland kommissarierna. Vid en viss tidpunkt retades hans kolleger med honom och sa att han skulle sluta i högste chefens stol. .. Polischefen var ny. Två år i tjänst. Ung. Det var på modet. Han var inte fyrtio fyllda, men efter ha gått ut lärarhögskolan hade han samlat tillräckligt med meriter för att kunna placeras som chef för vilket ämbetsverk som helst. ‘Sopkvasten’ hade tidningarna kallat honom efter hans första presskonferens. För polischeferna, liksom filmstjärnorna, höll numera presskonferenser till vilka de inte glömde att inbjuda televisionen. – ‘Mina herrar, hade han sagt, Paris bör vara en ren stad och därför är det absolut nödvändigt att låta kvasten gå, och det ordentligt…’.

‘- Var så god och sitt kommissarien.’ En mjuk, behaglig stämma; ett smalt mycket ungt ansikte inramat i ljust hår. Alla visste genom tidningarna att polischefen varje morgon innan han tog plats i sin fåtölj spelade några set tennis på Roland Garros-stadion för att komma i form. Han gav ett intryck av hälsa och spänst och också av prydlighet i kläder som han antagligen lät sy i London. Han log. Han log alltid på alla fotografier. Hans leende var visserligen inte riktat mot någon. Det var mot sig själv han log med blygsam tillfredsställelse. – ‘Säg mig, ni var visst ganska ung när ni började vid polisen?’ ‘- Tjugotvå år’, svarade Maigret. ‘- Hur gammal är ni nu? – Femtitvå.’ Maigret hade sin mest trumpna min, och fingrade på en tom pipa som han inte vågade stoppa. Han tillade som för att utmana ödet: ‘- Tre år kvar till pensionen…’ (ur Georges Simenon: Maigret försvarar sig, 1964)

http://vanessafrance.wordpress.com/2010/07/29/the-top-ten-maigret-novels

http://fr.wikipedia.org/wiki/Maigret_se_d%C3%A9fend

Publicerat i Film, Litteratur | Märkt , , , , , , ,

Kloka ugglan Greider

Ugglan Greider”När skolan debatteras talas det alltid väldigt mycket­ om att lärarnas status har sjunkit och att det är problemet. Långt mer sällan får vi höra om det som sannolikt är ett mycket större problem: att elevernas status har sjunkit. Åtminstone vissa elevers: de som inte är högpresterande. Föräldrar är oroliga över att de satt sina barn i fel skola, de oroas över sina barns status och kanske lika mycket över sin egen sociala status när de hör från vänner och bekanta att deras barn går i en skola som befinner sig högre upp i den sociala rangordningen. Barnen i sin tur sneglar mer och mer på varandras betyg­, pratar mer om det än om kunskaper. Status är ett av de viktigaste orden i vår tid och det speglar vår tids grundläggande vanvett. Det där lilla ordet betecknar den fixering vid rangordning och hierarki som finns i ett alltmer marknadsstyrt samhälle. Ju större ojämlikheten mellan samhällsklasserna blir desto mer besatta blir människor av att värdera var­andra och placera varandra i den där statushierarkin. Ängsliga blickar riktas mot omgivningen: Hänger jag med? Är jag tillräckligt lycklig? Är mina barn med på framtidsbåten?  Forskare kan hävda att det tar ungefär trettio sekunder för en människa att bedöma var på den sociala stegen en annan person befinner sig. Vi gör dessa bedömningar omedvetet, de äger rum hela tiden och bedömandet­ intensifieras i takt med att ojämlikheten ökar (…) Karriärtjänster inrättas för lärare och det talas om super­lärare, förstalärare och lärarlegitimation (ett officiellt papper på att man har hög status­). Det konstiga är att så få, inte ens lärarfacken, inser­ vilken livsfarlig och fördummande statuskarusell hela­ skolan ­ och samhället i stort ­ har tvingats kliva upp på. Kommunaliseringen av skolan, det fria skolvalet samt friskolerevolutionen har på olika sätt drivit på denna statusjakt och nu kan pro­blemen och misslyckandena avläsas…” 

Så skrev Göran Greider nyligen i tidningen METRO, och det är en bättre analys än de flesta andra presterar när det gäller vår skola på dekis. Jag håller inte med Greider i allt – det är viktigt framför allt att både lärarna och eleverna får en lika bra arbetsmiljö som vi hade en gång på 50- och 60-talen, när jag själv gick i plugget. I det ingår förstås rejäla löner till lärarna. Då gick vi inte i träbaracker, och ingen kände heller behov av att bränna ner dom. Och lärarna var inte utmattade av konflikter, surr, byråkratiska pålagor och den brist på kringpersonal som saknas i skolorna idag. Förmodligen håller Greider med mig på den punkten. Statustänket är  bara en  av de många sjuka effekterna av den galna konkurrenshetsen.

Publicerat i Historia, Media, Miljö, Politik, Skolan | Märkt , , , , , , , , , ,

Miljöpartiets kandidater till riksdagen

100202520plugg20symboler205Idag kom förslag från Miljöpartiets valberedning i Stockholms län inför höstens val till riksdag och landstinget. Kandidatlistorna vimlar av informatörer, journalister och lärare. Även egenföretagarna är relativt många. Två faktorer som är oroväckande men inte helt oväntade.

För det första är medelåldern mycket låg, jag saknar folk i gruppen 55+. Det innebär att partiet även fortsatt kommer att ha en ungdomsstämpel på sig, och få svårt att lyfta i väljarkåren där vi är uppenbart svaga bland de äldre. Partiet talar aldrig om den hårresande beskattningen av pensionerna, och tittar man på vilka frågor kandidaterna vill jobba för så är det en stark slagsida åt Klimatet och andra relativt ofarliga konsensusfrågor som dominerar media (integritet, integration, mänskliga rättigheter m.m.). Vem skall driva kampen för att stänga atomreaktorerna i Oskarshamn? Vem vill stiga fram för de nonchalerade äldre? Förmodligen blir det enbart Vänsterpartiet som kommer att slåss för dessa kärnfrågor.

För det andra saknar jag representanter för offentlig sektor. De är för få. Lärarna var förr en sådan betydande grupp, men här kan man inte veta om det är lärare från friskolor eller kommunala skolor på listorna. Offentlig sektor är full av andra yrken som trängs hårt av ständiga nedskärningar och privatiseringsdogmen idag.

Mp har idag 3 mandat i länet, och kan få 4-5 om det vill sig. Kandidatlistan toppas nu av Fridolin 30, studerande Hirvonen 24, Schlyter 45, riksdagsledamot Dingizian 51, kanslichef Hjerling 48 och riksdagsledamot Pertoft 59… De båda första boende i min egen kommun Sundbyberg. Schlyter och Fridolin är förstås givna, men jag skulle även sett ett par rejält livserfarna kandidater från offentlig sektor efter dessa båda.

Från pressmeddelandet: ”Vallistan till riksdagen har tagits fram genom ett provval och genom valberedningens arbete. Som första namn har Miljöpartiet i Stockholms län valt Gustav Fridolin, språkrör och folkskollärare från Sundbyberg (30 år). – Jag bor i Sundbyberg sedan några år och älskar det. Stockholmsregionen har så många styrkor och med kloka investeringar i skola, tunnelbana och upprustning av förorterna kan man möta segregationen och klimathotet samtidigt, säger Gustav Fridolin. Som andra namn till riksdagen har Miljöpartiet i Stockholms län valt Annika Hirvonen, studerande från Sundbyberg (24 år). – Jag är otroligt stolt över att få representera Miljöpartiet. Min ambition är att driva en tydlig politik för jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter, säger Annika Hirvonen. Som tredje namn till riksdagen har Miljöpartiet i Stockholms län valt Carl Schlyter, före detta EU-parlamentariker från Värmdö (45 år). – Jag vill bidra till en mer ideologisk debatt – till exempel att vi människor får möjlighet att växa genom kortare arbetstid snarare än en ohållbar lånebaserad jakt på tillväxt och konsumtion, säger Carl Schlyter. …”

Publicerat i FoU Vetenskap, Media, Miljö, Politik, Skolan | Märkt , , , , , , , ,

Munro, tänderna och tiden…

Clinton Ontario 1910Inte långt från Detroit och Cleveland ligger på den kanadensiska sidan av gränsen Alice Munros hemtrakter – landskapet där hon bodde och skrev. Fågelavståndet till den nu krympta bilstaden Detroit är som mellan Stockholm och Söderhamn. Jag har nu läst en av hennes noveller. Det råkade bli Kärlek, vänskap, hat - i översättning av Rose-Marie Nielsen. Jag ska inte recensera handlingen. Men jag associerade under läsningen till annat jag läst under åren. Man gör ju det, helt omedvetet. Jag fick minnesbilder från amerikanska författare som Faulkner och Caldwell, som jag läste för ganska länge sen. Den där långsamheten, en vardag i långsam lunk, en stillastående smått deprimerande landsbygdstristess. Jag vet inte hur representativ just den här novellen är för Munros övriga författarskap. Men en räcker för mig. Hennes formuleringskonst och iakttagelseförmåga är det inget fel på. Jag förstår varför hon fick de fina priserna. Ta bara scenen när huvudpersonen går in i en affär för att köpa en dyr klänning tänkt som bröllopsstass, och hur Munro beskriver dels köparen Johannas tankar, dels säljarens (ekiperingsdamen skild, och köparen ännu på det hala glasberget). En mening på första sidan satte huvudpersonens karaktär och utseende i en enda mening: ”Hennes tänder satt hopträngda framtill i munnen, som om de var redo för gräl.” Kul förvisso, men vill jag försjunka i landsbygdens filosofi kan jag ju lika gärna läsa Torgny Lindgren, Kerstin Ekman eller Slas. Där finns ofta en klurig humor också som jag saknade hos Munro. Tiden är knapp, och boktravarna växer…

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , , ,

Tankeutflykter

2009 Utsikt från trapphusfönstret Vinterg 12, 1a AdventIbland när jag på kvällen ligger skönt parkerad i bädden och öppnar den bok jag för närvarande läser, kan tankarna först flaxa iväg i flera minuter innan blicken får fäste i texten där jag slutade kvällen före. Det är som om tankarna först måste återvända en stund till vad som hänt under dagen som gick, och vad jag planerar inför kommande dag. Hjärnan styr iväg åt alla möjliga håll utan kompass, ungefär som när jag på webben söker en uppgift, men på vägen till målet blir intresserad av någonting helt annat som dyker upp – och hux flux har stickspåren fört mig långt bort från min tänkta huvudbana… Men så efter en stund får blicken plötsligt åter syn på texten där jag slutade, och registrerar den, och hjärnan tycks beredd att återkoppla till berättelsen i texten. Tankeutflykten kan ta upp till fem minuter, men ibland nöjer sig kommandocentralen där uppe med blott en halv minut. Där finns förmodligen en korrelation mellan utflyktens längd, och hur intressant eller tråkig den aktuella texten upplevs av läsaren.

Publicerat i FoU Vetenskap, Litteratur, Uncategorized | Märkt , , , , , ,

Litteraturens kraft

Renskalla 2013-05-28”Läsandet kräver större aktivitet än de entydiga bilder som mer än någonsin omger oss. Om ett hus fotograferas på film ser vi alla samma hus. I en roman ser varje läsare huset lite annorlunda framför sig. Litteraturen är inte manipulativ såsom bildmedia kan vara. En roman är inget fönster mot världen som då träder fram på papperet med oförändrad innebörd. Det är brytningarna i glaset som är det intressanta…” Ja, vi ser förvisso samma hus på bild, men får dock olika associationer på grund av olika erfarenhet och ålder m.m. Denna bild till exempel, upplevs kanske av A som rogivande och smått seren. För andra är den däremot kanske skrämmande och aningen surrealistisk? (citatet av Per Wästberg i SvD 21/12 2013)

Publicerat i Film, FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Konst, Kultur, Litteratur, Religion, Söderala | Märkt , , , , , , , , ,

Eld i skägget på Karlaplan

OscarskyrkanEn pensionär på väg hem från en julkonsert i Oscars kyrka fick under lördagsaftonen eld i tomteskägget då han passerade julgrans-försäljningen på Karlaplan. En förbipasserande gumma kunde rådigt släcka brasan med en flaska medhavd julmust. Gnistregnet som tog eld i skägget kom från de små brasor som sprakade runt den trevliga julgransförsäljningen i decemberkvällen.  Så skulle en skruvad tidningsnotis ha kunnat se ut vid förra sekelskiftet då det begav sig. Kvällens julkonsert med Oscars Oratoriekör på cirka 30 personer under Hanna Sandman var stillsam och fin med en blandning av svenskt, engelskt, franskt och tyskt samt Pärt och Palestrinas Ave Maria. Gläns över sjö och strand av Widéen har jag alltid föredragit framför Stilla Natt. Nu fick vi höra båda vackert framförda.

Publicerat i Kultur, Musik, Religion | Märkt , , , , , , , ,

Budgetspektaklet

Gästrikland Evening, nov med Åke, 2013-11-17Medan den tredje statsmakten rapporterar om nya haverier i skolorna och en sjukvård som saknar både personal och resurser, sitter riksdagens partier och lägger all sin energi på brytpunkter. Man både skrattar och gråter. Och som vanligt handlar det bara om skatteskvättar. Bara ett sista parti vågar hävda att löntagarna i fortsättningen måste avstå en del av de pengar de skamligt har mutats med i form av skattesänkningar under Reinfelds sju år i Rosenbad. Regeringen Reinfeldt, ja den fortsätter att förneka att de systematiskt och konsekvent har underminerat den välfärd vi hade byggt upp efter kriget. Den skrattande finansministern är sannerligen ingen hjälte som media gjort honom till, han är välfärdens störste dödgrävare. Dukaterna klirrar så skönt när man rullar i sitt valv i Ankeborg. Och riksdagen har åkt med på färden utan att bromsa. Steg för steg har den sagt javisst till att avhända sig ansvaret för utbildningen av våra barn. Vården av våra gamla har bekvämt lämnats över i händerna på iskalla marknadsspelare. Så skönt att bli av med det ansvaret. Samtidigt har annan makt överlämnats till herrarna och damerna nere i Bryssel. Hurra! Riksdagshuset är snart bara ett tomt skal med tomma bänkar, där petitesser beslutas av narcissistiska ministrar. Där fortsätter de krumbukta sig framför kamerorna. Ett hus där bara ynka frågor numera beslutas. Ändå står partiledarna som fågelholkar och låtsas inte inse varför Sverigedemokraterna vinner över alltfler av väljarna. Och tro inte att de senaste dagarnas krusningar på sajten Avpixlat ändrar på den överströmningen av väljare. Snarare blir väl följden den motsatta… Det är tur att Hjalmar, Axel och grabbarna slipper uppleva det spel som nu pågår och som lustfyllt refereras i spalterna. Vart tog solidariteten och modet vägen i riksdagshuset?

Nobelfesten är över, Mandela är död och julen närmar sig i stormen. Natten faller…

Publicerat i Historia, Media, Politik, Skolan | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Observatoriet på höjden

observatoriet (Populär Astronomi)Jag såg en notis i tidningen. Muséet på Observatoriekullen ovan Norrtullsgatan skall stängas. Kungliga Vetenskapsakademien instiftades 1739, och 1748-1753 reste man på krönet av Brunkebergsåsen en byggnad för att kika på planeter och stjärnor. Arkitekt var Carl Hårleman, och Observatoriets förste prefekt var statistiknörden Per Wilhelm Wargentin. Wargentin gillade att spana särskilt på Jupiters månar. De fyra största av dessa var ju kända ända sen 1610, då Galileo Galilei hade fått korn på dem i sin magnifika tubkikare. En Venuspassage 1761 väckte särskilt stor entusiasm på vår kulle. Kanske inte som i kontrollrummet i Houston när raketfärderna klaffade, men ändock stor eufori. På observatoriekullen samlades eliten av svenska forskare, inklusive Anders Celsius och Linné. Den nuvarande kupolen uppfördes först 1877, så länge satt gubbarna med enorma tuber vid de stora fönstren i det s.k. observatorierummet när vädret var gynnsamt. Där startades på kullen också regelbundna serier av temperaturmätningar, som ännu pågår – idag i SMHI:s regi förstås.

År 1931 var luften så pass grumsig i Stockholm av alla partikelutsläpp m.m. och all nattbelysning så störande, att det byggdes ett nytt observatorium i Saltsjöbaden. År 1991 öppnades Observatoriemuséet för allmänheten. Sedan 1999 har  Vetenskapsakademien varit observatoriets ägare och museets huvudman.

Sedan 2007 spanar man kanske bäst från 1-meters reflektorteleskopet i kupolen hos Alba Nova norr om Roslagstull, där Institutionen för Astronomi vid universitetet nu är belägen.

Sajten Populär Astronomi: ”Vi ringer upp Kungliga Vetenskapsakademiens ledare, eller preses, professor Barbara Cannon. ‘En allmänt pressad ekonomi för hela akademien har gjort beslutet nödvändigt, berättar hon. – Vi tycker att det är väldigt tråkigt att behöva stänga museet, säger hon… Vi skulle inte motsätta oss att åter öppna museet i framtiden. Men som det är just nu har vi misslyckats med att hitta en lösning, säger hon…’ ”

http://www.popast.nu/2013/07/observatoriemuseet-laggs-ner-vid-arsskiftet.html

Publicerat i Astronomi, FoU Vetenskap, Historia, Kultur, Miljö | Märkt , , , , , , , , , ,

Mozart i Tyska kyrkan

Mozarts Rekviem i Tyska Kyrkan, Sthlm (nov 2013)Kulturen flödar rikt i Stockholm i dessa dagar. Inom snart sagt alla kategorier. Nyligen avlyssnade jag Mozarts mäktiga Rekviem i Tyska kyrkan. Det var fullsatt. Sankta Gertruds kyrka kallas den också. Ligger vid Svartmangatan. Den har en egen församling, som är en av 5 icke-territoriella inom Svenska kyrkan. Det finns en hoper intressant information om kyrkans historia på den förnämliga site som heter Stockholmskällan. Gudstjänsterna hålls ofta på tyska.

http://www.stockholmskallan.se/Soksida/?ft=tyska+kyrkan&tab=image

Publicerat i Historia, Kultur, Musik, Språk | Märkt , , , , , , ,

Hälsingerunor 2013 – bra julklapp

Hälsingerunor 2013 - omslagetÅrets upplaga av hälsingerunorna är ovanligt välmatad och spännande att läsa, med artiklar i de mest skilda ämnen. Här finns allt från bygdehistoria och minibiografier till storpolitik och brottslighet – ja, kultur, musik, foto, sport, ekonomi och industri. Nestor Olle Häger inleder med Minnet av en sommarkväll. Här får ni hela resten av listan med läsgodis: 2. Han var en stridbar person (dödsdömd 3 gånger). 3. Lappglid. Historien om en skidvalla 4. Skeppsbyggeri i Hudiksvall. 5. Ernst Ålander – med prästkrage och hakkors. 6. Jon Erik Östs tid i Ljusdal. 7. Kaféernas stad (Hudiksvall). 8. Skogens Kol AB. 9. Författaren Per Hallströms släkt i Söderhamn. 10. Barnhusflickan som kom till Kyan från Stockholm. 11. Flygolyckan på Trappberget 1938. 12. Universalsnillet Wille Carlsson (1896-1978). 13. Finnskogen 400 år. 14. Eric Ersson och Olof Jonsson (Arbrås hövdingar i Riksdagen). 15. Tre brudhimlar och ett ovädersmoln. 16. Postrånet i Vattrång 1766. 17. Lång-Lasses predikningar i Delsbo (Lars Landgren). 18. Helsingebankernas sedelemissioner 1855-1903. 19. Så skapades Söderhamns Arbetareinstitut. 20. Värdshuset Lassekrog räddas. 21. Nyutkommen litteratur om Hälsingland

22. Resan med DIBIS 2007-2013 (Digital Bild i Hälsingland). ”Här hittar du 108434 svartvita bilder från tiden 1850 och framåt och därmed en fantastisk dokumentation av livet i Söderhamns, Bollnäs, Ovanåkers och Gävles kommun med omnejd under drygt 150 år. Såväl professionella fotografer som amatörfotografer, samt arkivsamlare av olika slag finns representerade i vårt arkiv. http://www.dibis.se

23. SOCKENBILDER – 60.000 fotografier inlagda 2006-2013 (Hudiksvall, Nordanstig, Färila, Bollnäs). http://www.sockenbilder.se

24. HELSINGEBILDER- helt webbaserad (om 30.000 bilder, Ljusdalsbygdens Museum)

I slutet av boken som vanligt rapporter från hembygdsföreningarna i Hälsingland, och protokoll från Hälsinglands Hembygdskrets’ årsmöte. En presentation i bokstavsordning av författarna till artiklarna rundar av det hela: Yngve Aronsson, Anders Assis, Jan-Eric Berger, Kaj Berglund, Lars Berglund, Sigvard Bodin, Sture Claesson, Anders Danielsson, Eva Edström,  Lennart Ersson, Kjell Grönberg, Jan Erik Hallström, Kjell-Olof Hofsberger, Olle Häger, Torbjörn Lang, Owe Norberg, Lars Nylander, Lars Holger Röstlund, Hannes Sundkvist, Bror Richard Swärd, Kjell Söderlund och Stig Wengelin. Rikt illustrerad i färg. ISSN 0440-0585. Tryckt hos Bok & Tryck AB, Bollnäs 2013. Redaktion: Tel 0270-36120. Bankgiro 572-7417. Email:  karinsylvia@hotmail.com

Publicerat i Arbrå, FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Musik, Politik, Religion, Söderala, Söderhamn | Märkt , , , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (9): Lee Roy Parnell – We all get lucky sometimes

Lee-Roy-Parnell-We-All-Get-Lucky-SometimesÄven jag har i perioder lyssnat mycket på country.  Har man bott i Tucson så är det svårt att undvika. När jag 13 bast gammal anlände till Arizona i februari 1957, så fanns det i Abilene Texas en liten pilt född den 21 december som döptes till Lee Roy. Farsan hans lirade, och grabben debuterade i radio när han var 7.

Mitt första singelköp i genren blev Jimmy Rogers’ Kisses sweeter than wine, men nån LP köpte jag inte förrän i mogen ålder och sedan länge var tillbaka i Sverige. Då mest Merle Haggard, och Waylon Jennings kärva outlaw-ballader. Nån gång på 1990-talet plockade jag med mig en sån där samlings-cd -Absolute Country 2, och på den fastnade jag för den ännu totalt obekante Lee Roy Parnells spår: We all get lucky sometimes. Det svängde så in i vassen. Även en gammal hjulbent trapper skulle haft svårt att sitta still. Speciellt när Parnell hämtar andan, och låter sologitarren murra fram ett solo. Låten finns på hans 4:e album, men nådde bara plats 41 på listan. Underbar låt att motionera till. Upp och dansa!

http://www.youtube.com/watch?v=KmOdiq_lFlk

Better knock on Wood, I never felt so good
I can’t believe you’re mine
Guess we all get lucky sometimes
Since I found you baby
I keep coming up aces every time
Every card I play,
seems to fall in line
Guess it goes to show – hey, we all get lucky sometimes!

Publicerat i Musik | Märkt , , , , , ,

Atomavtalet och USA:s och Rysslands hotade säkerhet

Nagasaki bombcloud”Publicerat kl 05:44: Strax efter klockan tre i natt avslutades förhandlingarna i Geneve om Irans kärnkraft med en uppgörelse som kan bli historisk. USA:s president Barack Obama välkomnade överenskommelsen i ett uttalande från Vita Huset. - Det första steg vi tagit i dag är det mest påtagliga och betydelsefulla sedan jag blev president. Nu måste vi använda kommande månader för att lösa en fråga som hotat vår och våra allierades säkerhet i decennier, sa president Obama. Efter flera dagars förhandlingar i Geneve lyckades parterna. Iran å ena sidan och de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd; USA, Storbritannien, Frankrike, Kina och Ryssland samt Tyskland å den andra komma överens om en temporär uppgörelse på sex månader som gäller i avvaktan på  ett mer omfattande avtal. Irans motparter vill förhindra att landet utvecklar kärnvapen och Iran har nu lovat att frysa utvecklingen av sitt kärnenergiprogram, inklusive en kontroversiell tungvattenreaktor. De har också lovat att stoppa anrikning av uran högre än fem procent, för att det inte ska kunna användas för kärnvapen och underlätta tätare inspektioner. I utbyte har USA lovat att tillfälligt lätta på ekonomiska sanktioner mot Iran motsvarande 7 miljarder dollar, av totalt 100 miljarder, enligt en redovisning från Vita Huset.” (SR)

Får man kanske hoppas att Kerry och Lavrov nu i konsekvensens namn också börjar förhandla även med varann om att frysa sina egna atomprogram och framför allt börjar skrota sina egna kärnvapenarsenaler. Det vore ju klädsamt att ställa samma krav på sig själv som man ställer på andra nationer. Bilden visar sprängningen av atombomben över Nagasaki i Japan.

http://www.theguardian.com/world/2013/nov/24/iran-nuclear-deal-west-sanctions-relief

Publicerat i FoU Vetenskap, Historia, Miljö, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , ,

I dina drömmar

Trönö - Nathans vagga

Jag är molnet i fjärran
som flyr med nattens skuggor
för dagens bländande sol

Jag är handen
som silar månens ljus i ditt fönster,
strålen du log åt i vaggan
ja, stjärnan i ödslighetens tysta lagun
som glittrar i dina drömmar.

Evert Taube

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Religion, Söderhamn | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

Flugan och sockerbiten

Rihanna44Vill man ha många besökare på sin blogg ska man helst lägga ut bilder på Obama, Zlatan, Pippi, Rihanna, Leif GW, Messi och Kalle Anka – det suger och drar, sa Lindeman. Krydda med en nypa Merkel, Långtbortistan, Beatles, Hitler, Marilyn Monroe och Elvis så biter det ännu bättre. Feminism och rasism, xenofobi och dyslexi, pedofiler och mobiler säljer också fint. Helst ska man ha en gruppbild på allihopa också, men det kan ju bli problematiskt. En bild på King-Kong på semester i Hong-Kong med bling-bling i talangen, sitter också bra. Men det är OK med Gösta Bernhard och Stig Järrel också…

Publicerat i Film, Kultur, Media | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (8): J.S. Bach – Adagio i C, BWV 564

js_bach_at the organEgentligen valde jag länge bort att lyssna på Bach eftersom han var så stor. Precis som jag valde bort Mozart och Beethoven. Jag var alltid mera nyfiken på de andra som stod lite i skuggan av de stora. Men för all del, de första klassiska skivorna jag köpte blev Vivaldi, Albinoni och Chopins scherzon. Lite av en slump kanske.

En dag i bilen, släppte jag in fader Bach i värmen. Det är ju ofta där i bilen man hajar till och spetsar öronen inför nånting nytt som spelas, och som går rakt in i solar plexus. Jag minns exakt platsen där jag susade fram norrut i karusellen vid Tegelbacken. ”Det där var fint, vad var det?”. Orgelmusik i moll – jag hann uppfatta att det var Bach. Ja, det var adagio i C, BWV 564. Det bör spelas långsamt, gärna lite trevande och släpigt!

Det är lustigt, när jag lyssnar på minst 30 olika inspelningar av det här adagiot på Spotify, ser jag att speltiden varierar ganska stort – snittet ligger kring 4½ minut. Det finns inspelat med diverse olika instrument, och även med hel orkester. Den inspelning jag spontant gillar bäst är en av de långsammaste – spelad av Peter Hurford. Jag är ingen kännare och spelar inte själv något instrument (annat än lite gitarr till husbehov), men jag blir förstås nyfiken på denne Hurford. Och så här beskrivs han på Wikipedia: ”Peter Hurford, född 1930, är en brittisk organist. Han studerade både musik och juridik i Cambridge… Han är mest känd för sina tolkningar av Bach, han har spelat in alla Bachs orgelverk för Decca och BBC Radio 3. Hans expertis omfattar även upptagningar av den romantiska litteraturen för orgel, utföranden som är särskilt anmärkningsvärda på grund av den vikt han lägger vid stilistiska detaljer. Hans spelstil är känd för ren artikulation, ett vackert uttryck och en förståelse för rätta tempi…”

http://www.youtube.com/watch?v=o5QNLSzmNP4

Publicerat i Musik | Märkt , , , , , , , , ,

Måttlighet, sa Bäck och vännen Linné

Portrait_of_Abraham_BäckI denna månad oktober var det en dag i Söderhamn kl 13 föreläsning på Centrum för Lärande (CFL) om Abraham Bäck, en av stadens mycket framstående men ack så okända söner. Jag var där med ett halvdussin seniorer och 30-40 studenter. Det var överraskande angenämt, för presentatören satte på sig en 1700-talsperuk och sa att han var den berömde Anders Sparrman, en av Linnés mest framgångsrika lärjungar – resenär och naturforskare. Han presenterade sedan dagens talare på ämnet Diet och Folkhälsa, och in kom Abraham Bäck i peruk och 1700-talskläder. Kul idé. Till slut dök även Bäcks äldre kära kollega Carl von Linné upp, och tillsammans föreläste de om tips hur vi skulle leva för att må bra. Tidskrifter i dagens ”må-bra”-genre kunde ha plankat av hela föreläsningen, för här drogs alla de vanliga argumenten om hur vi idag borde leva för att må optimalt bra: Måttlighet och mycken rörelse, och aldrig äta eller dricka mer än magen klarar av att smälta. Kaffe, tobak och rökning avhandlades också.

Abraham Bäck var son till handelsmannen i Söderhamn Karl Olsson Bäck och Margareta Broo. Bäck blev 1730 student i Uppsala, och år 1740 blev han promoverad till medicine doktor, vistades 1740-45 utomlands. Han invaldes 1742 som ledamot av Vetenskapsakademien. Han blev livmedikus hos både kung Fredrik I och kung Adolf Fredrik. År 1752 blev han läkare vid Serafimerlasarettet, vilket tillkom huvudsakligen genom Bäcks och Olof af Acrels engagemang. Bäck var god vän med Linné, som uppkallade ett släkte bland myrtacéerna, Bæckea, efter denne vän.

Anders Sparrman var son till prosten och kyrkoherden Erik Sparrman och Brita Högbom, och härstammade på fädernet från flera prästsläkter i Hälsingland. Sparrman, som var lärjunge till Linné, fick sin utbildning vid Uppsala universitet. År 1765 följde han med en expedition till Kina som skeppsläkare. 1772 anslöt han sig till James Cooks andra resa och forskade i Australien, Oceanien och Sydamerika. På Linnés rekommendation reste han 1772 till södra Afrika där han studerade naturlivet och befolkningen. Hans dagböcker publicerades i tre volymer. Kring 1805 började han publicera en serie fågelböcker över Sveriges fåglar, Svensk Ornithologie. Bara den första boken med 68 planscher och 44 textsidor gavs ut och serien förblev ofullbordad. Han kom att inneha flera akademiska poster.  

http://www.svtplay.se/klipp/1545124/sjukvardspionjaren-abraham-back-uppmarksammas

Publicerat i FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Musik, Söderhamn, Skolan | Märkt , , , , , , , ,

Musikens pärlor (7): Frank Sinatra – From this moment on

Sinatra 1Ännu en av dessa biografier om Sinatra, tänkte jag, och fick den för nästan ingenting på ett loppis. Varför inte – jag hade aldrig läst nån enda av dem. Den här var skriven samma år som han dog 1998, av journalisten Pete Hamill: Why Sinatra matters. Den blev ett av sommarens guldkorn. Ibland har man tur. Hoboken, New Jersey har fladdrat förbi i texterna på hans LP-skivor och CD-album, men här fick jag nu läsa om John och Rosa Sinatras emigration till Amerika från livet som vinodlare i Agrigento på Sicilien sydvästkust – Pirandellos hemstad. Och om morfar Garaventes familj från Genua. I Hoboken gifte sig tuffa, vackra Dolly Garavente med Martin Sinatra som boxades för pengar. Frank blev deras enda barn, på en plats med idel barnrika invandrafamiljer. Född hemma på Monroe Street i december 1915. Han vägde sex kilo och fick dras ut med tång av en oerfaren ung läkare. Gossen tycktes livlös, men Dolly tog sonen och höll honom under kallvattenkranen i diskhon, och gossen började skrika. Hamill var inte nära vän till Sinatra, men de träffades och pratade, på krogar och i taxibilar vid olika tillfällen. Boken innehåller många målande träffsäkra repliker från Sinatra, när han såg tillbaka på sitt eget liv och sin uppväxt. ”Jag sjöng alltid som barn. Men det var aldrig på allvar. Jag sjöng i baren, du vet, och fick lite applåder som leddes av mamma. Det fanns ett spelande piano på syltan med musik på en rulle. Jag sjöng och de applåderade och gav mig ibland en slant. Det var inte det att jag var så bra. De uppmuntrade mig mest för att jag kom ihåg orden…. Jag upptäckte mycket tidigt att mitt instrument inte var min röst. Det var mikrofonen… När jag första gången insåg att jag kunde sjunga, kändes som om jag just hade knockat Jack Dempsey.”

Hamill beskriver uppväxten, USA, sångarkarriären, och orkestrarna – från lönnkrogarnas Amerika fram till TV-epokens början på 1950-talet, och comebacken med Nelson Riddles orkester. Hamill rekommenderar dubbel-cd:n Portrait of Sinatra på Columbia. Och boxen The Song Is You på RCA Victor, med fem cd som innehåller rubbet med Tommy Dorsey & Sinatra. Ska jag välja nån av alla vassa låtar genom åren? OK, ta From this moment on. Med Nelson Riddles svängiga arr skulle jag tro. Jag tror den kom samma år som jag bodde i Tucson.  http://www.youtube.com/watch?v=wcFeDchMRO0

Publicerat i Film, Kultur, Musik, Politik | Märkt , , , , , , , , , , ,

Politisk split vision

Merkurius som en färglagd bollBirger Schlaug skriver idag om hur vänsterpartiets Sjöstedt nu blivit hans enda hopp i motståndskampen mot den monomana ekonomismen som håller på att kväva Sverige under kalkylmakarnas siffertäcken. Mycket läsvärt. Själv har jag inga problem att vara Grön, samtidigt som jag pläderar för ett starkt svenskt försvar och allmän samhällstjänst, vill värna om familjen som institution, vill se en starkare reglering av immigrationen, och genast stänga reaktorerna Oskarshamn 1 och Ringhals 2. De gamla begreppen höger och vänster har varit obsoleta sedan flera decennier, trots att massmedias politiska journalister fortsätter att beskriva verkligheten i dessa nattståndna svartvita termer. Sak samma med den utvecklingshämmande och urmodiga fixeringen vid Blocken. (Bild: Planeten Merkurius, NASA)

Publicerat i Astronomi, Historia, Media, Miljö, Politik | Märkt , , , , , , , , , ,

Jag tänker mig Ingrid…

INGRID HJag tänker mig Ingrid som ung piga med utslaget hår, kvinnan på bokens omslag. Ingrid Andersdotter – hon var min farfars mor som hemkallades av den vita döden år 1899 vid 38 års ålder. Mor till tre små barn. Maken och barnen klarade sig undan tuberkulosen. Det är om maken Olofs anfäder denna bok skall handla. Om gubbarna på svärdsidan och deras familjer. Men också om hans många syskon födda mellan 1857 och 1877. En vacker dag kommer kanske berättelsen även om Ingrids anor. Hennes eget liv med Olof finns redan berättat i boken Torparliv i Arbrå (2010).

Porträttet på omslaget bör vara taget någon gång på 1890-talet. Ingrid gifte sig med Olof år 1891. De fick åtta år tillsammans. Förstoringen ni ser på omslaget är gjord i Gustaf Holms ateljé i Gefle, efter hennes död. Holm startade sin verksamhet 1903. Han sände ut agenter i bygderna som erbjöd sig att göra förstoringar av foton som folk hade hemma. Förstoringarna blev snyggt retuscherade av hans medarbetare. Holm hade själv en gedigen konstnärsutbildning, och var länge verksam i Gefle…

Publicerat i Arbrå, Hälsingeforsk, Historia, Konst, Kultur, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , ,

Kemikaliesoppan vi häller i oss

St Petersburg 2013-01-23 (webcam kl 15)Jag köpte en liten flaska läsk av ett känt märke för att pigga upp mig under bilfärden. Den smakade inget vidare. Väl framme råkade jag titta på innehållsdeklarationen. Ingredienser: ”Aspartam, acesulfamkalium, fosforsyra, natriumcitrat, citronsyra, fenylalanin, färgämne, aromämnen inklusive koffein, och kolsyrat vatten.” En cocktail av enbart kemikalier alltså! Det hade nog varit hälsosammare med en banan eller ett glas vatten. Detta låter vi våra ungar kolka i sig utan att ens fundera på vad det innehåller. Vi ser dagligen rapporter om hur allt fler barn och ungdomar uppvisar konstiga sjukdomar, störningar av typen ”bokstavsdiagnoser”. Finns ett samband? Ja det vore väl märkligt om inte kemikaliesoppan sätter sina spår i hormoner och nervsystem i känsliga barnakroppar. Men livsmedelsindustrin tillåts att fortsätta sälja dessa produkter – ingen lagstiftning värnar om skydd mot kemikaliesoppan och de hälsofarliga tillsatser som finns i vår industriprocessade mat.

Vi behöver helt klart ett tuffare, mera aktivt Livsmedelsverk, miljöministrar med ett seriöst driv, modigare politiker inom hälsosektorn, och forskare som tar mera plats i den dagliga debatten.

Publicerat i FoU Vetenskap, Miljö, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (6): Joan Baez – Diamonds and rust

The best of JBDet här är svårslaget – vacker poesi, en psalm till minnet av ungdomen, till utsökt gitarrspel. Och flickan/kvinnan som själv sjunger och minns, tål att vila ögonen på. Saudade in America! Jag har LP:n med det vita omslaget sedan många år, och den är i sin helhet också svårslagen… Text och Music: Joan Baez.

Well I’ll be damned
Here comes your ghost again
But that’s not unusual
It’s just that the moon is full
And you happened to call

And  here  I sit
Hand on the telephone
Hearing a voice I’d known
A  couple of  light years ago
Heading straight for a fall

As I  remember your  eyes
Were bluer than robin’s eggs
My poetry was lousy,  you said
Where are you calling from?
A booth in the midwest

Ten  years ago
I bought you some cufflinks
You brought me something
We  both know  what memories can bring
They bring diamonds and rust

Well you  burst on the scene
Already a legend
The unwashed phenomenon
The  original vagabond
You strayed into my arms
And there you  stayed
Temporarily lost at sea
The Madonna was yours for free
Yes  the girl  on the half-shell
Would keep you unharmed

Now I see you  standing
With brown leaves falling around
And snow in your hair
Now you’re  smiling out the window
Of that crummy hotel
Over  Washington Square
Our breath comes out white clouds
Mingles and hangs  in the air
Speaking strictly for me
We both could have died then and there…

Now you’re telling me
You’re not nostalgic
Then give me  another word  for it
You who are so good with words
And at keeping  things vague
Because I need some of that vagueness now
It’s all come  back too clearly
Yes, I loved you dearly
And if you’re offering me  diamonds and rust
I’ve already paid…

http://www.youtube.com/watch?v=_kh2ZqC9SkY

http://www.youtube.com/watch?v=dcaZi_G3xVs

Publicerat i Litteratur, Musik | Märkt , , ,