Vårt behov av deckare

Maigret har roligt”Moralisterna, det vill säga de som sysslar med att predika moral för alla sina gelikar, hävdar ofta att det är en osund, kanske rentav pervers instinkt som förmår läsekretsen att kasta sig över brottmålsreferat eller skildringar av katastrofer. Maigret, som inte hade tänkt så mycket på den sidan av saken, skulle ännu dagen förut ha varit benägen  att dela denna mening. Nu förstod han med ens att det inte alls låg så enkelt till, och det var i viss mån den kvinnliga bordsgrannens kommentar som kom honom att ändra åsikt. Kastar sig inte tidningsläsarna med samma frenesi över skildringar av hjältedåd och märkliga prestationer? Vem har någonsin sett så väldiga och upphetsade folkmassor på de stora boulevarderna som den gången Charles Lindbergh fullbordade sin atlantflygning – och det var ändå mitt i natten! Vad folk vill veta är ju hur långt en människa kan komma på det ondas eller det godas väg.” (Maigret s’amuse, 1956)

Publicerat i Kultur, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

När Mary Johnson gifte sig i Söderhamn 1913

Mary Johnson”Bröllopet stod i Söderhamn, där borgmästaren och hans bisittare utförde vigselakten. De smålog sinsemellan när de såg brudens svarta sidenklänning (det syns mindre i svart trodde vi) strama en smula. Vi var båda två mycket generade, vad det nu skulle tjäna till, men borgmästaren hade en lätt hand med ceremonielet. Hans sätt att säga ‘älska i nöd och lust’ var en lekfarbrors som förrättar ett dockbröllop. Vår bröllopsresa gick till Gävle och Undersåker. I Undersåker skulle brudgummen spela abbén i Strindbergs Brott och Brott. Den store dramaturgen har så rätt i att allt går igen. Makterna driver sitt spel. Detta var i november 1913, i februari 1914 föddes ett välskapat flickebarn, i augusti utbröt världskrig, gulaschbaronerna dominerade nöjeslivet i huvudstaden, och familjen Gerhard Johnson fick engagemang vid Nya Teatern i Göteborg, där Mary Johnson blev en av Hjalmar Selanders primadonnor och jag blev – Mary Johnsons man.”

Mary Carlsson (1896-1975), eller Astrid Maria Carlsson som var hennes flicknamn, var flickan från Sörmland som 1913 gifte sig med skådespelarkollegan Karl Gerhard Johnson (1891-1964) från Östermalm i Stockholm (med rötterna i Kalmar län).  De var gifta 1913-1920. Hon blev den firade filmstjärnan Mary Johnson, vår egen Mary Pickford, och han vår store estradör Karl Gerhard.

Hon debuterade på 1910-talet i teaterdirektören Karin Swanströms teatersällskap och kom 1914, tillsammans med sin man Karl Gerhard, då fortfarande Karl Gerhard Johnson, till Nya Teatern i Göteborg. Hon filmdebuterade 1916 i Kärleken segrar. Ett antal roller de följande åren gjorde henne till Sveriges då mest kända filmskådespelerska. Efter att ha spelat i Mauritz Stillers Herr Arnes pengar 1919, blev hon känd internationellt. Hon begav sig till Tyskland 1924 och spelade mot norrmannen Einar Rød i filmen Die Stimme des Herzens. Hon gjorde 13 tyska filmer 1924-1931. Mary Johnson var 1920-1931 gift med Einar Rød, och 1932-1955 med den tyske skådespelaren Rudolf Klein. Hon dog i Stockholm, och vilar på Skogskyrkogården. Citatet ovan ur Karl Gerhards memoarer ”Om jag inte minns fel” (1952)

Karl Gerhard: ”Mary hade stjärnor istället för ögon, den näpnaste lilla uppnäsa, och blonda lockar sådana man endast ser i sagoböcker. Hon var oskyldig och skygg, fattig och i behov av beskydd”.

Publicerat i Film, Kultur, Litteratur, Söderhamn | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Aspenström och Södergran

The US Gulf coast at night (NASA)Köpte ett gallrat biblioteksexemplar av Werner Aspenströms samling ”Under tiden” (1972). Ett oansenligt renskalat omslag i knallorange, med författarnamn och titel. Men vilken poet. Varje text har en lödighet som jag nog bara sett tidigare hos Södergran. Det kräver sin man/kvinna att ge ut en hel diktsamling där varje text etablerar direktkontakt med dig som läsare. Det finns poesiböcker där inte en enda text fastnat i din skalle när du kommit till sista sidan. Men Edit och Werner har denna paranormala förmåga.

Där Södergran håller sig inom existensens ramar, själens irrande universum, vidgar Aspenström perspektivet till ett politiskt fisköga som skarpsynt registrerar hans värld i början av 1970-talet. Det fantastiska händer vid läsningen att de flesta texterna går att applicera på vår egen tid. Aspenströms tankar har samma bärighet idag, över fyrtio år senare. Hans röst svävar vidare bortom decennierna:

Och skulle så vara
att våra lampor lyste starkare
än vad oljan tillät
och att vi förbrukade mer än vi tillförde

och att våra uranriddarborgar kommer att stå öde
och instrumentpanelerna slockna
och de stora städerna avfolkas

antingen i ett ståtligt svep
som när påfåglar exploderar
eller snopet och i småposter
som när en räv trots motåtgärder
tömmer en hönsgård

om allting kommer att tröttna och tystna
om ett vitt moln kommer att sväva en stund
över en sjunken ö

om kort sagt vår kortvarighet
blir hemskt vacker
som sista satsen i en hemskt vacker konsert:
trummorna lägger armarna i kors
och stråkarna spelar enbart på känslan…

Applåder.
Atlantis går alltid hem!
Kvickt ut och på med ytterkläderna.
Taxi! Taaxii!
Och snabbt hem genom kurvorna
till en nattkorv och en mellanöl,
kall.

Aspenström gör en syntes av både kosmologi, historia, politik, etik och vardag. Och samtidigt lyser mellan bokstäverna en stillsam humor. (Biografi här)

Publicerat i Astronomi, FoU Vetenskap, Historia, Litteratur, Miljö, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Och detta är Tornedalen

Niemi
Och detta är Tornedalen -
ett land där plogbilarna dundrar som drakar med röda vingar längs vägarna
och täljer snö över barnen som gömmer sig i drivorna

en älv som kan många smugglarhistorier,
som spränger isen med sin bryska yxa på vårarna
som svalkar bastuheta kroppar från två nationer
och bär midnattssol och tjuvfiskare på sin arbetsrygg

byar med fler fiskeställen än pojkar
byar med tre gatlysen och en rutten mjölkpall
med krumma gummor som säger nå och jo
och kokar ett kaffe som doftar himmel och bönemöte

gubbar med kniv i bältet och grovsalt i fickan
gubbar som kan bygga tjärdalar och lossa timmerbrötar
gubbar som äter nyfångad harr på kvällen
och tänker på lillbrorsan som drunknade i forsen

ungdomar som gillar hårdrock och torrkött
och far till jobbet i gruvan i trimmade jänkare
ungdomar som står kvar på gården och pratar med satan
medan sinnessjukdomens långa skugga vrider sig runt
som en timvisare

hundar som heter Seppo
och kutar mellan råtthålen på ängen
som jagar långtradare på landsvägen eller står vid bäckmynningen
och tuggar på en knastrande gäddskalle

främlingar som en gång föddes häruppe
som kommer varje sommar och låser upp pörten och vedbodar
som sitter en stund på ålderdomshemmet
och matar en gamling med fil och välling

MIKAEL NIEMI: Näsblod under högmässan (1988)

http://www.bestofsvt.se/klipp/106167/

http://www.svtplay.se/klipp/1910026/helen-sjoholm-sjunger-mikael-niemis-lattext

Publicerat i Musik, Litteratur, Religion, Kultur, Äldreomsorg | Märkt , , , , , , , ,

Eftervalsanalys i ETC: Malmö (v) framåt…

Maigret och miss Europa

Nu duggar eftervalsanalyser in. Denna fångade jag upp idag på Twitter. ”Skåne är Sverigedemokraternas absolut starkaste fäste i landet, och partiet fick runt en fjärdedel av rösterna i flera kommuner. Samtidigt finns en motsatt trend, främst i Malmö. Där växte sig den styrande rödgröna koalitionen starkare. Bäst gick det för Vänsterpartiet som fick på 8,5 procent av rösterna, en ökning med drygt 3 procentenheter från valet 2010. Daniel Sestrajcic (V), nyvald riksdagsledamot och ordförande i Kulturnämnden i Malmö stad, ser flera förklaringar till framgången. Han nämner V:s inflytande i kommunpolitiken och partiets förankring i Malmös utomparlamentariska rörelser, men framhåller särskilt representationen på vallistorna…” (ETC)

Märklig intervju med Reinfeldt igår i FN. Formellt sett är han väl fortfarande statsminister i en expeditionsministär, även om han har avgått som partiledare. Birger Schlaug har på sin site en intressant analys av Reinfeldts personlighet och beteende. Ett kontrollfreak som tappar kontrollen, dvs förlorade valet, flyr hellre fältet än att tvingas leva ett antal veckor som detroniserad före detta som inte längre kan hålla ordning på torpet här hemma. Ett tillstånd av upplösning i nationen råder, och den blev sannerligen inte mindre av att sittande regeringschef plötsligt tycktes ha gått under jorden. Men nu är han i alla fall lokaliserad geografiskt :-)

Jag ser att fp kör fram Ullenhag och Birgitta Olsson som språkrör i bräschen. Om dessa båda skall ta över efter Björklund kan nog Fp få inrikta sig på att med alla medel försöka hålla sig ovanför fyraprocentsspärren. Nog har man starkare kandidater i kulisserna? (Illustration: Maigret – av Kjell Ivan Anderson)

Publicerat i Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , ,

Autumn leaves

1996 Sbg Höst, På berget ovanför Fredsgatan3

The falling leaves drift by the window
The autumn leaves of red and gold
I see your lips, the summer kisses
The sunburned hands I used to hold

Since you went away the days grow long
And soon I’ll hear old winter’s song
But I miss you most of all my darling
When autumn leaves start to fall

 

 

Höstens bleka sjö
tunga drömmar drömmer
om en vårvit ö
som sjönk i havet.

Höstens bleka sjö,
hur din krusning gömmer
hur din spegel glömmer
dagar som dö.

Höstens bleka sjö
bär sin höga himmel högt och tyst,
såsom liv och död i ett ögonblick
i en somnad våg varandra kysst.  (Edit Södergran)

http://www.youtube.com/watch?v=Xo1C6E7jbPw  (Montand)
http://www.youtube.com/watch?v=Gsz3mrnIBd0  (Chet Baker)
(Les feuilles mortes: Kosma; Mercer, 1945)

Publicerat i Litteratur, Miljö, Musik | Märkt , , , , , , , ,

Medias mobbning av Sd

Nov 13 - E4 i skymningen vid Tönnebro 2013-11-17 15.50Valet är över, och sju partier och större delen av mediavärlden hajar ingenting. When will they ever learn? Beröringsskräcken inom media och riksdag har nu fått samma omfattning som under McCarthy-eran i USA på 50-talet eller häxprocesserna i Sverige på 1600-talet. Det är fascinerande , men också högst oroande, att inte normalbegåvade journalister och politiker kan skilja på kritik av invandringspolitiken, och fientlighet mot invandrare. Missbruket av ord som invandringsfientlig, rasist, nazist och fascist tycks vara väldigt kul att använda för att själv slå sig för bröstet. Ta och rensa i vokabulären. Ni missbrukar språket. 800.000 svenska väljare är inte extremister. Och ni alla mobbare i media och bland partiledare – ni bör betänka att man inte bör bedöma hunden efter svansen. Både Kds och Mp hade i början en svans av extrema anhängare som trodde sig ha hittat ett forum för att driva sina egna åsikter. Nu har Sd sin svans som de ständigt måste bearbeta. Vi fick en oönskad svans i början, även i vår egen gröna particell. De bedrog sig, och insåg snart att de hade hamnat i fel gäng. Så de försvann. Well, Kds blev till slut Kd, och skakade till slut av sig sektstämpeln. Liksom Miljöpartiet nu äntligen efter över 30 år (!) börjar bli befriade från stämpeln som flummare och skäggiga anarkistiska koftjonkar. De där killarna som TV älskade att plåta. Fanns det tre pers i en publik på 200 så nog plåtade TV nån av skäggmumrikarna. Det blir ju så bra reportage, och så kan man fortsätta mobbningen av ”de avvikande”, de där gröna khmererna, och allt vad vi fick heta i media. Nu tror en del av mobbsvansen att det är OK att trakassera och förfölja Sd-politiker, och det är ni i media och ni partiledare som har starkt bidragit till detta. Tid att rannsaka sitt eget samvete alltså, och tillfriskna från den här grasserande epidemin. Börja nu. Börja lyssna på vad Åkesson och hans riksdagskollegor säger, lägg ner vapnen, stig ur sandlådan, och börja för f-n samarbeta.

Publicerat i Historia, Media, Politik, Språk | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Järnvägen Kilafors-Söderhamn

Marmaverken-Myssje station 1910Järnvägstrafiken i Sverige ökar och belastningen på flertalet sträckor är idag hög. Trafikverket avser rusta befintlig bana mellan Söderhamn och Kilafors. Ändamålet är att kunna ta emot förväntad framtida trafik och att åter få en förbindelse mellan Ostkustbanan och Norra Stambanan, dels för att avlasta Ostkustbanan på sträckan Söderhamn – Gävle, dels för att få en omledningsmöjlighet vid planerade arbeten eller störningar på järnvägen. Projektmålen är att öka kapaciteten utmed hela sträckan (kunna köra fler tåg) samt rusta banan så att den klarar att ta emot tyngre tåg.

Projektet är uppdelat i två etapper. Etapp 1 är Kilafors – Marmaverken, här pågår byggnation. Etapp 2 är sträcka; Marmaverken – Söderhamn. År 2003 togs en förstudie fram för hela sträckan Kilafors – Söderhamn. Under arbetet med förstudien hölls samråd med berörda myndigheter såsom kommuner och länsstyrelse samt med allmänheten…

Under 2014 upprättar Trafikverket en järnvägsplan för ombyggnation av befintlig järnväg från Marmaverken till Söderhamn. Syftet med järnvägsplanen är att reglera järnvägens utformning samt erforderlig utformning av väg 641, med de försiktighets- och skyddsåtgärder som behövs med hänsyn till järnvägens och vägens omgivningspåverkan. Planen bedöms fastställas under 2015. Till planen kommer en miljöbeskrivning att tas fram. Då projektet ej kan antas medföra en betydande miljöpåverkan tas ingen miljökonsekvensbeskrivning (MKB) fram. Parallellt med framtagande av järnvägsplan pågår ett arbete med öka trafiksäkerheten utmed banan. Ett stort antal av de nuvarande järnvägsövergångarna stängs. I samband med det byggs ersättningsvägar till de övergångar som blir kvar eller nya planskilda övergångar. Stängning av plankorsningar och byggnation av ersättningsvägar regleras via lantmäteriförrättningar.

Vad händer framöver? Järnvägsplanen för Marmaverken – Söderhamn tas fram i tre versioner, en med status samrådshandling, en med status granskningshandling och en med status fastställelsehandling. Järnvägsplanens samrådshandling togs fram under våren 2014 och har samråtts med berörda myndigheter såsom kommun och länsstyrelse samt de enskilda som särskilt berörs. Inkomna synpunkter har behandlats och redovisas i en Samrådsredogörelse tillsammans med Trafikverkets svar. Efter samrådet har Trafikverket omarbetat planen efter inkomna synpunkter. Trafikverkets förslag till utformning redovisas nu i järnvägsplanens granskningshandling som kungörs för att ge berörda möjlighet att yttra sig. Trafikverket har underrättat berörda fastighetsägare, Söderhamns kommun och andra rättighetsinnehavare via brev att järnvägsplanen nu finns tillgänglig för granskning och inom vilken tid skriftliga synpunkter kan lämnas. För att ge allmänheten och andra berörda möjlighet att också granska planen har Trafikverket genom en kungörelse (annons i tidning) informerat om granskningstillfället. Inkomna synpunkter under granskningen kommer att sammanställas i ett granskningsutlåtande tillsammans med Trafikverkets svar. Inkomna synpunkter kan medföra att Trafikverket måste revidera framtaget planförslag. Efter granskningen, sammanställningen av inkomna synpunker samt eventuella revideringar ska Länsstyrelsen i Gävleborg lämna sitt yttrande över planen. Efter det ska s.k. kommunikation enligt förvaltningslagen ske. Det innebär att de som har lämnat synpunkter under granskningen och efter eventuella revideringar, får ta del av det som tillförts ärendet.

Vill du veta mer?  Mer information om projektet hittar du på vår hemsida: http://www.trafikverket.se/privat/projekt/Gavleborg/soderhamnkilafors/

Trafikverket, Box 417, 801 05 Gävle, telefon: 0771-921 921.
Projektledare Maria Nordström
Projektingenjör Åsa Thyr
Planspecialist Anna-Karin Lang
Miljöspecialist Sara Jansson
Markförhandlare Susanna Klang
Datasamordnare Erik Ståhlnacke
Uppdragsledare Tomas Andersson
Planspecialist Susann Sandegård
Teknikansvarig Miljö Helena Dahlberg
Buller / vibrationer Jessica Fromell
Karta / grafisk design Ann-Marie Strid
Datasamordnare Patrik Hadin

http://www.trafikverket.se/PageFiles/148222/Planlaggningsbeskrivning.pdf

Publicerat i Historia, Miljö, Politik, Söderala, Söderhamn | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Ny gång- och cykelväg längs väg 637 i Söderala

2014-06-07 15.43.07 Cronstedt-tavla i Rosenvall som Kalle Norgren låtit reparera (foto Pingst 2014)Trafikverket: ”Vi höjer säkerheten och förbättrar möjligheten för oskyddade trafikanter att röra sig utefter väg 637 genom Söderala. Vi arbetar nu med framtagandet av vägplan som är den del i planläggningsprocessen. Vi planerar för samråd med allmänheten under hösten 2014. De som går och cyklar längs med väg 637 i Söderala måste samsas med biltrafiken på vissa avsnitt. Vägen trafikeras av i genomsnitt cirka 900 fordon per dygn. Den högsta tillåtna hastigheten är 50 km/tim. Vägens bredd varierar mellan sex och åtta meter, och på de partier som saknar gång- och cykelväg är vägrenarna mycket smala. Det innebär att trafiksäkerheten och tillgängligheten emellanåt är låg längs sträckan.”

Varför: Förbättrar trafiksäkerheten och ger de oskyddade trafikanterna ökad trygghet. Nuläge: Arbete med vägplan pågår.

Projektledare: Gustaf Ohlsson, tel o10-1237130

Publicerat i Arkeologi, Historia, Politik, Söderala, Söderhamn | Märkt , , , , , , , , , , ,

Alliansen i sank…

Operan, Wolff - 2014-02-08DN: ”Det blåser en rödgrön vind bland unga väljare – och de som förlorar mest är Moderaterna. Enligt DN/ Ipsos har M tappat nästan hälften av väljarna i åldersgruppen 18-29 år sedan 2010. Inför förra valet 2010 hade Allianspartierna ett klart övertag mot de rödgröna bland unga väljare, enligt Ipsos mätningar. Men inför årets val ser det helt annorlunda ut. Om de unga fick bestämma så skulle de rödgröna partierna få 49,6 procent av rösterna, medan Alliansen bara skulle skrapa ihop 28 procent. 2010 var Alliansen nästan tio procentenheter större än de rödgröna bland unga väljare vid samma tidpunkt…”

Unga upp till 30 år, har alltså till slut genomskådat moderat tomgångspolitik. Det räcker inte att slänga in en tillfällig konjunkturrapport om ett litet tuppfjät framåt, som gjordes i afton i TV4. Frustrationen i samhället över allt som är i olag upplevs av så många idag, att lögner och skönmålningar i media och från talarstolarna inte längre lurar alla dom väljare som är blåsta. Vi har alla någon ung i vår närhet utan jobb, och någon gammal i släkten som inte får adekvat vård i tid. Det är inte ovanligt att folk nu dör på akutmottagningar i brist på personal och sängplatser inom sjukvården. En skola i kris, och en pensionsskatt som upplevs djupt orättfärdig av över en miljon väljare – det är andra graverande faktorer för regeringen. Situationen kräver raska åtgärder. Det är framför allt ungdomar och pensionärer som överger regeringen. Tågen stannar… Symboliken är glasklar. Sverige behöver en ny styrelse som är beredd att tackla problemen.

http://www.dn.se/valet-2014/vanstervind-bland-unga-valjare/

https://www.youtube.com/user/miljopartiet

https://plus.google.com/+Milj%C3%B6partietsMedlemsservice/posts

Publicerat i Media, Pensioner, Politik, Skolan | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Alliansen: Passivitet och slutstation

Spetsbergen 1873 (foto Axel Envall)Så är det bara några dagar kvar till valdagen 14 september. Dags att summera. Vad kan man dra för slutsatser efter åtta långa år av moderatstyrd svensk politik? Väldigt många. Det blev en golgatavandring för många svenska medborgare, medan retoriken från Rosenbad ekade av språkliga manipulationer för att föra väljarna bakom ljuset. Medan skenet hölls uppe att vi levde i den bästa av moderata världar, monterades samhällets basfunktioner ned metodiskt – steg för steg. Med över hundra miljarder krympte man skatteintaget till statskassan. Det förstår ju varje normalbegåvad människa att det får konsekvenser i samhället.  Arbetslinjen trumpetade man med sin nysvenska vokabulär. Underförstått – ni har slöat för länge, skärp er! Inga allmosor från moderaterna inte. Precis som om folk inte ville arbeta, om det bara fanns jobb till alla. Bakom detta uttryck döljer sig rent och skärt förakt för utsatta grupper. Skolan som redan var en experimentsektor sedan länge, sänktes ännu djupare av lapptäckespolitik, byråkrati och kaotiska klassrum utan ordningsregler. De stackars lärarna lämnades i sticket. Försvaret avvecklades ned till 10-15% av sin forna kapacitet. Värnplikten behövdes inte längre! Servicen på landsbygden försämrades, skolor lades ned, butiker fortsatte stängas, post och teletrafik nonchalerades. Så mycket som möjligt skulle överlåtas till marknadskrafterna. Regeringen (och riksdagens majoritet, det måste påpekas) avhände sig alltmera ansvar för medborgarnas välfärd och service. Det viktiga var att kunna skryta med fina budgetsiffror. Så agerar inte en ansvarsfull statsminister. Han som ständigt tjatar om att ta ansvar. Det är monumentalt hyckleri. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har inte tagit sitt ansvar. De har överlämnat ansvaret till en marknad där det bland ett fåtal idealister finns massor av giriga klippare och cyniska spekulanter. Detta blir facit av ministären Reinfeldts tid vid makten. Det tar tid att bygga välfärd, men det går dj-gt fort att riva ner den.

Ta bara exemplet Arbetsmiljöverket som 2006 genast började strippas på personal och resurser. Den myndighet som arbetar med att skydda arbetstagarna från olycksfall och svåra arbetssjukdomar skars ned med 30-50% under den första mandatperioden 2006-2010 (beroende på om man mäter i personal eller andra parametrar). Trotjänare som satt med viktig erfarenhet efter 15-20 år i verket, sades upp och dumpades. Inte med några fallskärmar, utan under sorgligt usla villkor. På senare år har man återfört en bråkdel av de resurser man från början drog undan, men det är bara kosmetiska belopp för att skyla de förödande och okunniga beslut man kaxigt tog under Littorins katastrofala tid vid rodret. Det var cyniskt, och är symtomatiskt för den kortsiktighet som präglar Alliansens politik. Eller ska vi säga brist på politik. För den senaste mandatperioden har passiviteten varit dess signum. Propositionerna har varit ytterst få. Livrädda för att bli nedröstade i kammaren har man suttit still i båten och förvaltat den krympta offentliga sektor man satt på extrem svältkost. Utrikespolitiken? Den har blivit en enda persons privata arena. Det vore befriande att se en ny regering äntligen föra en självständig svensk politik förankrad i folkopinionen.

Sorgligt var också att oppositionen inte sprattlade emot tillräckligt bestämt. Jag ser fortfarande feghet och rädsla för att våga rätta till de många brister i välfärden som idag är ett faktum. Även media lät sig pinsamt regelbundet bländas av siffror i ekonomiska rapporter och den ständigt självbelåtet leende finansministerns skryt om Sverige som så mycket duktigare än alla andra europeiska länder. Medias politiska reportrar har alltmer börjat betrakta politik som nån slags idrottstävling mellan vinnare och förlorare. Utarmningen och bristerna i den politiska analysen har man försökt krydda med statsvetarnas analyser av de frekventa opinionsmätningarna. Maktspelet och det infantila blocktänkandet har genomsyrat den ytliga analysen. Jag saknar beteendevetarna i samhällsanalysen – etnologerna, kulturgeograferna, sociologerna – var är ni?!

Priset för alliansens Ankeborgspolitik har alltså blivit skrämmande högt. Vi ser resultaten överallt omkring oss i försummat bostadsbyggande, den diskriminerande och upprörande beskattningen av pensionärerna, vanvård och personalbrist inom sjukvården och omsorgen, en dysfunktionell skola, ett skrotat folkförsvar, en ineffektiv polis, och ett domstolsväsende och en rättssäkerhet satt under luppen.  Förfärande mycket har alltså blivit sämre under dessa åtta år. Men mina vänner – allt går att förändra med mod, vilja och beslutsamhet. Glöm inte att rösta – jag har redan gjort det!

Publicerat i Äldreomsorg, Äldreomsorg, Försvaret, Media, Pensioner, Politik, Skolan | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (15): Björn Afzelius – Så vill jag bli

Afzelius - Den röda tråden (omslag)Nu kommer en film om Björn Afzelius på bio, av Magnus Gertten och Stefan Berg. Jag tillhörde inte vare sig proggrörelsen eller den generation som engagerade sig djupt i Latinamerikas revolutionära rörelser i Kuba, Nicaragua osv. Jag följde Wiehe och Afzelius mera på håll. De var helt visst ett betydelsefullt salt i samhällsdebatten och det svenska musiklivet. De hade min sympati och kanske avundades jag också deras stora engagemang. Men jag köpte aldrig deras album. När jag nu läser recensioner på filmen som strax har premiär på en stor mängd biografer i hela Skandinavien, så är det en handfull låtar av Björn som oftast nämns, de som uppenbart har gjort ordentliga hjulspår i den musikaliska myllan: Sång till friheten, Ikaros, Till min kära, Tusen bitar, Isabelle, Juanita mfl . När jag friskar upp mitt eget minne, så var det bestämt strax efter millenieskiftet jag köpte min egen första cd med Björn (Den röda tråden, Volym 1). Han hade till slut nått fram till mig, och han slog in en ordentlig kil. En lycklig sommar i Hälsingland tillsammans med G. snurrade de där spåren ofta i torpköket. Bland alla spåren (där fanns inte ett enda som lämnade mig likgiltig) fanns ett som berörde särskilt: Så vill jag bli. Björn skriver själv om dess tillkomst: ”Denna sång är med av två skäl. Det ena är att det är min första kärlekssång, och en av mina vackraste melodier någonsin. Det andra skälet är Mulle Holmqvists gitarrsolo på slutet. Vid inspelningen satt alla musiker i en ring på golvet i Håkan Skyttes vardagsrum…”.

Här nedan efter texten, en länk där unga Barbro Formo sjunger sången med Björn:

”Det blåste i mitt inre en iskall, höstlig vind
Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind
Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn
Och huden blev en fästning som inget släppte in
Då stod du där i vimlet och sträckte ut din hand
Som polstjärnan på himlen som hjälper en i land
Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet;
Två tynande lanternor på havets ödslighet
Och den som börjat stelna, och trotsa kärleken
Befruktas till att leva och älska själv igen

Så vill jag bli som Solen som värmer dina ben
Som luften och som Jorden; som livet dom dej ger
Så vill jag bli som regnet, när vägen din känns hård
Och kunna fukta marken framför dej där du går…”

https://www.youtube.com/watch?v=o4R3DMKTPo8

Publicerat i Film, Kultur, Litteratur, Media, Musik, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Sverige potentiell NATO-bas?

Juli Mellanfjärden 2013-07-19 14.45.57Dagens viktigaste politiska nyhet blev inte att minister Jan Björklund anser att kommunpolitiker är amatörer (frågan är vad Björklund då ska kallas). Eller att han anser att vi kanske borde återinföra den där värnplikten i någon form. Nej dagens kontroversiella och högst oroande besked är: ”Regeringen beslutade på torsdagen att underteckna det avtal med Nato som gör det möjligt för Nato-styrkor att komma till Sverige. SvD rapporterade på tisdagen om att den borgliga regeringen skulle fatta beslutet. Och på onsdagen ställde sig Socialdemokraterna bakom avtalet med Nato. Vänstern är emot avtalet och Miljöpartiet ger oklara besked. - Sverige bygger säkerhet i samverkan med andra länder och organisationer och det finns en enighet över blockgränserna att ingå avtalet med Nato. Det innebär förbättrade möjligheter att ge och ta emot militärt stöd, säger försvarsminister Karin Enström (m)….” (SvD)

Om Enström, Bildt och socialdemokraterna m.fl extrapolerar, ja utvidgar den tankegången som Enström ger uttryck för, ett steg vidare, så måste konsekvensen bli till exempel så här. I Baltikum uppstår oroligheter, och främmande trupp går över gränsen in i Estland eller Lettland, varpå de begär hjälp från NATO. NATO begär att få landa sina stridsplan på svenska flygbaser, för insatser mot de invaderande trupperna. Sverige och de aktuella svenska baserna löper därmed risk att utsättas för missiler eller bombanfall etc. Vi lever dessvärre inte i den bästa av världar, som majoriteten i riksdagen har sövts att tro sedan järnridån rämnade. Hur är det med riksdagsmännens och journalisternas kunskap om 1900-talets historia? Här pumpas mängder av böcker ut om ww1 och ww2, men Törnrosa sover vidare. Hon vaknar plötsligt med ett ryck när kanonskotten mullrar borta i fjärran Ukraina. Suck. Skall vi härbergera amerikanska drönare i nästa steg, som paranoida potentater i Pentagon och Vita Huset sänder ut mot nya djärva mål? Vad svarar riksdagsmajoriteten på den frågan? Och så har vi den där gasledningen i Östersjön som kanske måste försvaras av ägarna mot imaginära hot. Lite fantasi mina herrar och damer, please. Winston Churchill tyckte vid en tidpunkt under ww2 att det var dags att ockupera de norrbottniska malmfälten. Som tur var ändrade han sig den gången…

Publicerat i Försvaret, Historia, Litteratur, Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Lissabon i augusti

Adega Mesquita

 

 

 

 

 

Jag skrev ingen dagbok från den där resan
förde inga anteckningar som jag gör numera
ändå betydde den så mycket
fragmenten dröjer sig ännu kvar

De smala backiga gränderna
husväggarnas förunderliga kakelfasader
och de gnisslande vidundren på sina skenor
som barndomens Blå Tåget
men här dundrande rullande fria ute i stadens bländande ljus
den tredje augusti 1984

Jag står framför en skobutik i solglasögon
och med den där skjortan i trikolorens färgband över bröstet
Du ser ut över floden nere vid balustraderna
och en vind har lyft en slinga av ditt mörka hår
jag tror det är nära skymning över det mörka vattnet…
Vi pressar oss mot väggarna, väjer undan för de många mötande
trafikens crescendo gör samtal obehövliga
på den extremt smala trottoaren

Adega Mesquita i Bairro Alto
det är kväll, och en spanjor vid bordet
vill bjuda oss till Barcelona (på dålig franska)
han kan ingen engelska och vi ingen spanska
men vinet ger vingar

Så lösgjorde sig en äldre man från sitt sällskap
vid bordet intill, och samtalen i rummet avstannade
den yngre Francisco steg fram vid hans sida
och tillsammans sjöng de för full hals en desgarrada
som fyllde lokalen med känslor
Fernando Mauricio i en fado – ett moget vin i ett väl använt krus

På hotellrummet hittar vi en biljett från receptionen
”Senhora Maria de Rosario uppmanar senhor att ringa…”
men hennes senhor har checkat ut…

Jag betraktar ditt halva ansikte i badrumsspegeln
en blixtbild avfyrad i all hast – uppklädda och på väg ut
så vackra vi var, och så fulla av förväntan…

Publicerat i Film, Litteratur, Musik, Språk | Märkt , , , , , , , , ,

Valkompassen i AB: Du är vänster-konservativ!

Leonardo da VinciKanske har ni också på skoj testat er på de valkompasser som Sveriges Radio, SvT och Aftonbladet m.fl. erbjuder. Se upp – de kan visa fullständigt fel. Aftonbladets test bygger på 30 frågor i skilda ämnen. Det är hyfsat många, men det räcker inte. Många för mig viktiga frågor är inte alls med. Och många pseudofrågor som är totalt ointressanta borde plockas bort. Vem bryr sig om könskvotering av styrelseposter t.ex. Enligt AB skulle jag ligga närmast (sd) och (v). Bara det är ju en ren anomali. När jag låtsas vara kvinna och gör om testet så landar jag närmast (s) och (sd). Men Sd är förmodligen det mest atomkrafts-älskande partiet av alla, medan det för mig är ett av de allra viktigaste frågorna att börja stänga atomreaktorerna – one by one.

Vad beror nu detta på? Jo politik går inte att koka ner till en enda vänster-högerskala, det är otroligt märkligt att journalister (och många politiker) fortsätter att klistra Vänster och Höger på våra åsikter. Vi hör det varje dag i kommentatorernas analyser i Aktuellt och Rapport. Det är bedrägligt och ohederligt. Livet är mycket mera komplicerat än så. Därför är väljarna också allt mer frustrerade och vilsna. Aftonbladet har infört en andra dimension i sitt test: Progressiv-Konservativ. Det är ju alltid nånting, men det räcker inte. En seriös professor i politisk sociologi skulle behöva minst sex dimensioner för att beskriva våra korsreferenser. Redan Herbert Tingsten var inne på detta med ”ideologiernas död”. Nå, döda är de alls inte – de lever fortfarande femtio år senare. Men de är kraftigt förändrade och mera komplicerade än förr.

Man skulle ändå kunna vässa testet genom att åtminstone vikta alla de 30 frågorna. Dvs låta svaranden sätta en vikt på varje fråga, säg från 1 till 10. Könskvotering till styrelser väger då lätt, en 1:a. En likvärdig beskattning av pensioner och löner blir för mig en 10:a. Osv.

I Aftonbladet har man lagt in resultaten i ett tvådimensionellt diagram där också de olika partierna har parkerats utefter de två skalorna. Jag hamnar i den nedre vänstra rutan. Där finns inga partier alls. Den är tom. Jag är en alltså vänsterkonservativ. Radikal i vissa frågor om fördelningspolitik, men värdekonservativ när det gäller familj, starkt försvar och traditioner. Vi vänsterkonservativa borde kanske starta ett nytt parti? Nej, jag tror det räcker med dem vi har. Det finns ingen absolut kongruens mellan ett partis program och dess väljare. Det vore absurt. Det är bara diktatorernas önskedröm. Vi behöver en ny regering – den saken är i alla fall helt uppenbar…

Publicerat i FoU Vetenskap, Historia, Media, Miljö, Pensioner, Politik, Språk | Märkt , , , , , , , , , , , ,

9 augusti: Tove Jansson och farsan

Tove JSåg programmet om Tove Jansson. Vilken enastående  begåvning. Ett lejon av kreativitet. Född samma dag som farsan min – men två år före. Hon skulle blitt 100 idag och farsan min 98. Så jag tänder ett ljus, och tömmer ett glas brandy. Och tackar SvT för att vi fick se den här snygga produktionen om hennes liv. Hennes bror vore värd ett eget program. Intervjuavsnitten med honom var så fina.

Mumin och hans polare känner de flesta till – alla har vi väl nån favorit bland hennes udda kufar och karaktärer. Sniff är nog min förresten. Men att se hennes måleri! Imponerande. Så mångsidig. Och outtröttligt produktiv. Märkligt hur många unika konstnärer det svensktalande Finland har skämt bort oss med genom åren. Poeter, bildkonstnärer, kompositörer, författare – hela baletten… Till Muminvärlden återvänder man gärna. Underbara berättelser att läsa högt för barn och barnbarn…

 

Publicerat i Konst, Kultur, Litteratur, Miljö, Musik, Språk | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Rue Vieille du Temple

Paris - Janne nära Stalingraf. på bänken vid kanalen 2Redan klockan 2 om natten sjunger sparvarna i Paris
de flaxar förälskat omkring mellan murarna
då jag slingrar mig hem från baren där pulsen
dunkar under huden hårt avvaktande –
och mörkret glänser
stjärndoftande, stramt åtsittande,
flyter som silver
och plasma av glas
när männen kysser varandra.
På morgonen i kaféet medan jag stående
men utan brådska dricker en kopp kaffe
delar en man och en kvinna vid ett bord på en kopp.
Smekningar ser jag falla från hans lediga hand
mot hennes öra, hals och hår,
jag ser stillheten lyftas från vrist till nacke.
Här finner ingen min hand,
jag slumrar in till ljudet av ett stöldlarm
från en parkerad bil på gatan.
Som Ariadnes tråd utspänd i labyrinten
dras tjutet genom sömnen,
rubinrött…
Jag lever av kärlek till kärleken
i apriorisk förväntan.

(Pia Tafdrup, 2002)

Publicerat i Kultur, Litteratur | Märkt , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (14): Stefan Nilsson – Att vara en slända

2014-07-23 22.06.06Varför köpte jag en LP med Stefan Nilssons pianostycken? Jag minns inte.  Men jag vet att ett spår på den där LP:n grep tag i nånting inombords. Den stannade kvar. Där fanns en lätthet, som ett glitter över Björntjärn den där sommardagen när vi satt på den lilla bryggan och slängde i våra flöten medan trollsländorna dockade in och ut ur sina dolda terminaler i vassen. Det var precis en sån sommardag, som idag. Du var nio år den där sommaren. Jag hade börjat skriva. Stefans LP hette, och heter, Det är nu först jag ska börja, och spåret som jag sedan avlyssnat många gånger: Att vara en slända. Två minuter och 45 sekunder då vi kan slänga våra sorger i en säck och likt trollsländan sträcka ut våra vingar och svirra iväg. Finns självklart att höra på Spotify, om man inte disponerar den goa vinylen med en mycket ung Nilsson på konvolutet.

Publicerat i Hälsingeforsk, Kultur, Miljö, Musik, Söderala | Märkt , , , , , , , , ,

Även denna sommar – hatets kolportörer

Orange blossom and white garden carnation - 2014Ingen av oss kan undgå att se detta. Missiler mot Israel, bombregn över Gaza. Och bakom knapparna ständigt dessa män fyllda av hat och hämndbegär. Decennium efter decennium… När skall de många fredsälskande invånarna i området hamna i majoritet, så att de kan välja bort dessa ledare – så att hat och vedergällning äntligen kan ersättas av samförstånd, fred och välstånd? Ty fredsvännerna finns ju där på båda sidor naturligtvis, och de  ä r  många. Men ännu inte tillräckligt många. Och när skall media hålla fram i ljuset alla dessa som profiterar på dödandet – vapenhandlarna och de stater som tillverkar och säljer vapnen till området?

Publicerat i Historia, Media, Politik | Märkt , , , , , , , ,

Frukost med Bresson

Bresson 5Det är torsdagen den 17 juli. Efter att liggande i slafen ha avlyssnat P1 några minuter om det senaste från EU-möten och krigsnyheter, växlar jag snabbt över till lugnet och det goda livet i P2. Medan jag bäddar rullar Ravels Bolero sakta igång. Jag går ner i köket och tittar ut i trädgården. Nötveckan kommer som en pil in på fågelbordet för landning. Gott. Han ger fanken i EU och storpolitiken där han sprätter bland sina frön. Borta på andra sidan vägen tronar bondens prydliga cylinderbollar. Genom gårdssidans fönster ser jag de små äppelkarten – strax stora som golfbollar. På vinbärsbuskarna har bären sakta börjat rodna. Högsommar. Den första älskade borstnejlikan har slagit ut. Min och min mors absoluta favorit. Tallriken rågad med vaniljspetsad Bollnäsfil smakar som kall glass i strupen. Ah!

Efter tvagning med en kanna hetvatten ur vattenkokaren vidtar ryggläge på Kronblomsoffan i köket. P2 spelar nu Francois Couperins Pieces De Clavecin. Jag slår åter upp den lilla volymen om Robert Bressons filmkonst där jag slutade läsa igår morse. Couperins långsamma nostalgi är perfekt när man läser. Därefter kommer ett eldigare stycke av Tjajkovskij (en svit i C-dur)… Nå, vad skiljer den kontroversiella Bresson från andra filmskapare? Möten med Robert Bresson och hans filmkonst (2013) innehåller en intervju som bokens författare Ingela Romare gjorde i Paris för 30 år sedan, 1984. För mig som traskat runt i Paris de senaste åren i sällskap med Simenons kommissarie Maigret med mobilnallens kartservice vid min sida under läsningen för att se de olika adresserna som Simenon med manisk noggrannhet presenterar sida för sida, blir det en extra dimension att följa med Romare upp till våningen på Ile S:t Louis. Fönsterluckorna står öppna mot Seine, när hon stiger på…

Film skall inte vara filmad teater, hävdar Bresson. ”Man låter skådespelarna spela teater, och så filmar man dem…. Jag använder människor som inte är skådespelare i mina filmer, människor ur livet, ur naturen, som inte har lärt sig att vara naturliga.” Replikerna bör komma utan att tänka, med en spontan automatik. Casually… Han tycker inte att han lyckades med detta i sina första filmer Syndens änglar och Damerna i Boulognerskogen. Bättre gick det med Prästmans dagbok och En dödsdömd har rymt. Ljud är centralt för Bresson.  ”För mig har ljudet fått en allt större betydelse… Örat söker sig mot det inre, ögat mot det yttre… Musikens roll i många filmer är att släta över alla brister, att fylla igen alla hål, att göra filmen lättsmält och smaklig – i dagens smak.” Den relativa tystnaden i hans filmer provocerade många, de upplevdes som kalla. Men sen har många förstått. Bresson – en filmens stränga perfektionist – blev 98 bast. Han dog 1999. Hans sista film L’Argent (1983) bygger på en berättelse av Tolstoj. Han var en av de stora filmskaparna, likt Tarkovskij, Duras, Angelopoulos, Carné, Bergman, Wenders, Wajda, Alain Tanner och bröderna Taviani.

Bresson: Låt det bli synligt, som utan Dig kanske aldrig blivit sett.”

Igår kväll kom vännen K förbi. Med kyld Casal Garcia pratade vi om döden, vänner och nära som faller ifrån, tidens gång. Han hade med sig böcker han ville lämna, som jag tacksamt tog emot. I morgon kommer mina söner, och på lördag väntar en konsert i det gröna. Spelmannen Jan Johansson växte upp inte långt härifrån…

Tjajkovskijs svit tonar nu sakta ut… Det är dags att gå ut i trädgården och göra som Voltaire. Odla sina pistagenötter, eller hur var det nu han sa?

http://a-bittersweet-life.tumblr.com/post/12424582266/an-interview-with-robert-bresson-from-Cannes

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bresson,_Robert

Publicerat i Film, Konst, Litteratur, Musik, Politik | Märkt , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Moravia: La vita interiore (1972)

Alberto Moravia 1950I mina bokstaplar har några år legat en roman av Alberto Moravia, Desideria (La vita interiore, 1978) som i Sverige kom hos Bonniers 1980, i översättning av Sören Johansson.  Miljön är Rom. Mor och dotter lever i överflöd, flärd och förljugenhet. En dag hör Desideria en Röst som befaller henne. Från tröstätande tonåring blir hon över en natt en kallhamrad nihilistisk Jeanne d’Arc som systematiskt ”profanerar” allt som tidigare varit tabu i hennes och modern Violas brackiga liv. Berättelsen är filmad med Stefania Sandrelli i huvudrollen.

Alberto Moravia (1907-1990) har jämförts med existensialister som Camus och Sartre. Han var son till en arkitekt, låg på sjukhus under tonåren, läste språk och började skriva redan vid 11 års ålder. Han valde att bli journalist. Levde i Paris, London, USA, Mexico, China och Grekland före kriget. Återvände till Rom efter kriget. Gjorde redan som 22-åring braksuccé med sin debutroman De likgiltiga (1929). Huvudtemat, alienationen i det moderna samhället, har sedan varit ett ständigt inslag i hans böcker. Sexualitet och pengar är andra centrala inslag i Moravias böcker. Han var outtröttligt verksam – skrev både romaner, noveller, skådespel, essäer och reseskildringar. Hans värderingar var socialistiska, och under åttiotalet satt han i Europaparlamentet för kommunisterna. Han avled i Rom.

Ur en intervju med Moravia i The Paris Review: ”Suddenly Moravia enters. He is tall, elegant, severe; the geometry of his face, its reflections, are cold, almost metallic; his voice is low, also metallic—one thinks, in each case, of gunmetal. One detects a trace of unease, shyness perhaps, in his manner, but he is at home in his parlor; he settles comfortably on the sofa and crosses his legs…

‘I should never be able to write a real autobiography; I always end by falsifying and fictionalizing—I’m a liar, in fact. That means I’m a novelist, after all. I write about what I know’….”  (Interviewed by Anna Maria de Dominicis & Ben Johnson)

http://www.theparisreview.org/interviews/5093/the-art-of-fiction-no-6-alberto-moravia

“Whenever I read Alberto Moravia’s interviews, suddenly he comes back into my life as if he was still alive. Alberto’s brief answers, his judgements about people, artists, ideas. He really was very unusual, special in his way of thinking. In his answers he was always unexpected and somehow naïf – somewhere between a child and a wizard. He adored cinema and I know he was quite impressed by the fact that De Sica, Godard, Maselli and Bertolucci had all made very important films out of his novels…” (Alain Elkann)

 http://alainelkanninterviews.com/?s=Moravia

Publicerat i Film, Historia, Kultur, Litteratur, Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Julinatten

?????????????

Blåklockan i den vinröda natten
mässingslampans svaga sken i sommarfönstret

Juli

Genom fönstret
ljuset från skylten borta vid macken
neongrönt, brandgult
som första ringblomman, och Sprite

I ögonvrån skuggor reflexer i ögonglasen
eller kanske linsen av acryl

Jag lägger ut en gammal text av Milosz
även den har följt mig genom åren
– om lyckan att göra ingenting
peta i jorden
spana mot horisonten
mössan på svaj
”då går man till Maxim
där blir man så intim..”

Den milda vinden och doften av gräs
när jag nyss sträckte mig ut genom vindsfönstret
rosenschersminen där nere
som vräkte ut sin doft
och så – minnet av din trygga kärlek

Humlans flykt över de vackert spridda
högarna av löv
all denna flit
allt detta liv

Publicerat i Litteratur, Mo socken | Märkt , , , , , , , , ,

Hangö hamn – midnatt

Hangö hamn - midnatt

En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak som jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.

Czeslaw Milosz
Översättning: Nils Åke Nilsson

Publicerat i Litteratur, Pensioner | Märkt , , , , , , , , ,

Tua Forsström i mörkret

2014 Kvällsdimma i Mo 2014-06-04 23.06

Mo parish, Helsingland

Jag tror jag läste en första diktsamling av Tua i början av 80-talet. Jag minns det för att jag citerade den i ett litet medlemsblad som hette KOTTEN och som jag vid den tiden prackade på mina då fåtaliga medlemmar i Miljöpartiet. I min röda kommun Sundbyberg. Det var dikten som slutar med ”ljug mig en saga, annars tror jag dig inte”. Ungefär så. När jag nyligen på Söderhamns bibliotek ser en utgallrad samlingsvolym av Forsström till salu, så köper jag den förstås: ”Den finlandssvenska dikten 16” i urval av Tua själv. På Albert Bonniers förlag (2001). Sorgligt men sant så säljer de sina utgallrade böcker för 1 krona/st. För sju kronor fick jag sju potentiellt spännande läsupplevelser. Det är nästan så man går ut med skammens rodnad på kinderna över denna piratskatt. Ack, dessa datortider. Bland mina övriga kap fanns för övrigt en Lars Gustafsson och en Pia Tafdrup…

Fler än jag har torskat på Tua när man läst några av hennes texter. De är direkta på samma personliga sätt som Södergrans och Enckells. Den raka jordnära finlandssvenska sensualiteten. Så har hon också sopat hem de flesta litterära priser man kan få. Det återstår väl bara Augustpriset och Sveriges Radios. Men det är ju inte för sent än.

Nyckelbegrepp hos henne är: LÖGN, DRÖMMAR och REGN. Men där finns också febern, sveket, sorgen och mörkret (och ljuset förstås). Hon tryfferar sin poesi med insprängda citat från andras pennor. Vad skall man då välja för att ge ett smakprov ur Tuas existentiella tankebrygd? Varför inte den här, eftersom jag just nu befinner mig mentalt i Illinois på 1840-talet och skriver om de första svenskamerikanska invandrarna:

”Det finns en dörr mot mörkret, man vänjer sig vid det. Man vänjer sig vid allt: hus och dyrbara urverk. Man kan sitta på trappan och tänka på tåg som avgår från de stora stationerna i Europa. Kvarglömda handskar. Doften av flox. Det prasslar utanför ljuskretsen: djur råkar passera. Med kärlek minns jag de skräpiga små samhällena med optimistiska namn, längs vägen i den violetta kvällen över prärien. Hård sol i motellrum. Säkerhetsföreskrifterna på väggen: ”Om Ni är döv, och Er medresenär är blind…” Jag stannade för länge i skogen. Jag ringer ofta polisen, det lönar sig inte att ringa polisen, det är som det är.”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tua_Forsstr%C3%B6m

 

Publicerat i Litteratur, Mo socken | Märkt , , , , , , , , ,

Från Rue Mouffetard till Hallarna

Rue_MouffetardDe passerade Pont Saint-Michel, och Louis vid högra skakeln sköt på av alla krafter. Han skulle så gärna ha velat gå mellan skaklarna och köra kärran ensam, men han vågade inte be om det. Justitiepalatset stod mörkt och tomt och bårhusets port antyddes bara av svagt och glåmigt ljussken. Efter bron vid Börsen, hade verksamheten kommit igång, och flera omnibussar stod beredda att avgå. Sedan, på Rue des Halles, hördes alla möjliga sorters ljud och man kunde se tvåhjuliga hästkärror, fullastade med pyramider av kålhuvuden, med morötter eller spjälburar fulla av levande höns och kaniner. Människorna här var klarvakna, för dagen hade börjat för länge sen – för många av dem före midnatt. Från de gasupplysta hallarna strömmade ett jämnt oväsen, ett oavbrutet surr av skrik och utrop, svordomar och skratt, och längre bort stod ett litet tåg uppställt med vagnar uppradade bakom det fridsamt ångande lokomotivet. – Har du ont i fötterna? – Nej, mamma. – Du fryser väl inte? Han hade inte ont i fötterna, han frös inte, och han upplevde det underbaraste äventyret i sitt liv. Hans näsvingar darrade, men han lyckades inte uppfatta alla dofterna som förändrades var tionde meter. Där fanns grönsaker, frukt, fågel, ägglådor överallt, på trottoarerna, på körbanan, fullt inne i hallarna, och allt var i rörelse, hopades på ett ställe för att sedan transporteras till ett annat…

Ur LE PETIT SAINT av Georges Simenon (Paris 1965). ”Det lilla helgonet” är säkert Simenons bästa roman. Det finns något dröjande och ömsint i hans saklighet och detaljrikedom som säger att han måste ha tyckt om att skriva den.” (Kerstin Ekman i AB). Om en ensamstående grönsaksförsäljerska och hennes sex barn på Rue Mouffetard i 5:e arondissementet i Paris, vid förra sekelskiftet. Vi får följa familjens vardagsliv och de sinsemellan olika barnens väg till vuxenlivet. Huvudpersonen, den kortväxte och drömske sonen Louis mobbas i skolan men lever i en egen värld. Han blir sist ut ur boet. Hans väg blir konstnärens… Bara beskrivningen av livet i Hallarna är värd läsningen…

Publicerat i Historia, Konst, Kultur, Litteratur, Språk | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

EU-valet: Många märkliga yrken – var är folket?

Apple blossom time , 2014-05-22Samhället förändras. Långsamt eller snabbt – ja det är en definitionsfråga. När jag tittar på årets valsedlar till EU-parlamentet, så slås jag av samma plötsliga insikt man kan få när man plötsligt ser en person på TV som har åldrats påtagligt sen sist. Aj sjutton – så gammal den har blivit. Och nu valsedeln – så märkliga/konstiga yrken vi har fått! Jag plockade med mig åtta av partiernas sedlar hem för att skärskåda i detalj. Glömde ta hem moderaternas, och det parti jag själv röstade på. Men urvalet räcker gott för att demonstrera min tes. Här finns:landsbygdsutvecklare, organisationsförenklare, senior rådgivare (!), TV-programledare, MR-strateg, boendestödjare, mångfaldsstrateg, cirkuslärare, kommunikatör, fredsrådgivare, HR-specialist, storkökskonsult, internationell samordnare, jägare, nationell hemlöshetssamordnare, riskcontroller, investeringsrådgivare, integrationsplanerare, chefsstrateg, verksamhetsledare, skribent, dansare, och en föräldraledig.

Titelsjukast är de på Junilistan. Yrke eller titel har förresten alla partiers kandidater. De flesta har också geografisk uppgift om ort – utom Piratpartiet. De tycker ålder är viktigare. Åldern skippar Folkpartiet, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Junilistan.

Medelklassen dominerar valsedlarna. Antalet kandidater från golvet – i industri, vård, bygg och transport, är mycket få. De verkar vara inpetade mest för syns skull. Sverigedemokraterna utmärker sig med ett vårdbiträde och en lastbilschaufför på de två första platserna, båda från Småland. Ett par pensionärer och ”fd” som skall representera 1½ miljon väljare finns också. De politiska sociologerna och statsvetarna i Göteborg har fått nya data att jobba med. Det vore intressant att se deras eftervalsanalys. Många ledare, chefer, egenföretagare, strateger och rådgivare/konsulter e’re.  Är det enbart dessa välbetalda människor i karriären som skall föra vår talan i Bryssel och Strasbourg?

Publicerat i Historia, Media, Politik | Märkt , , , , , , , ,

Musikens pärlor (13): Bobby Rydell – Sway

Rydell hitsI can here the sound of violins, long before, it begins…” Ja, så kan det vara ibland i förtrollade ögonblick. Schysst poesi är det, och en hitlåt som kan få den mest hopplösa dansör att börja sprattla med benen. Den var en hit 1960 påstår lexika, och inte alls det där året när jag var en snaggad Swede och gick i Catalina Junior High i Tucson 1957, som jag gått omkring och trott! Tur att jag kollade. Hjärnan möblerar om minnena lite hipp som happ ibland. Jag var alltså 16 bast när den blev en hit här i Sverige. Man gick i realskolan i Blackeberg. Många har gjort Sway på platta. Dean Martins version är inte dålig, men Bobby Rydell har allt – suget, värmen, texten, nostalgin. Allt sitter på plats. Så tryck på startknappen som drar igång violinerna, och sväva ut över golvet… Jag köpte aldrig plattan, men man återvänder till låten år efter år. Ett favoritgodis du aldrig tröttnar på.

http://www.youtube.com/watch?v=5fcESXNGWjQ

http://www.youtube.com/watch?v=vIfs0NNVZDA

Publicerat i Kultur, Musik, Skolan | Märkt , , , , , ,

Försvaret: Kvartetten Sorglösa Brunn

l Levitan Hay Stacks in MoonlightDet vilar ett pinsamt skimmer över den regering som nu i snart åtta år avlövat och monterat ner det svenska försvaret. Idag publicerar kvartetten ett yrvaket försök att gjuta lite nytt liv i det svenska försvar man ansträngt sig så hårt och länge för att rasera. De är förvisso inte ensamma ansvariga för att ha lagt ner regementen och flottiljer, inte alls. De har haft ett brett stöd i riksdagen. Men – ministären Borg & Reinfeldt har drivit skrotningen, och de har agerat metodiskt och ihärdigt. Åttio ofattbara miljarder till NUON släppte man iväg utan att ens blinka. Ett stick gjort på ett kick. Men svältkuren och nonchalansen riktad mot den svenska Försvarsmakten var desto mer metodisk och långsiktig.

Den här makalöst obegripliga processen måste bero på att svenska riksdagsmän och -kvinnor satt och sov på alla historielektionerna i skolan. Ty Historien lär oss att ingen, ingen fred är någonsin beständig. Joda, efter perioder av konflikter och krig kommer perioder av fred. Men så småningom blossar alltid nya oroshärdar upp. Nya stollar och neanderthalare lyckas ånyo gripa makten någonstans. Och det gäller tyvärr även i vår högteknologiska tid. Vi behöver bara se oss omkring i dagens mediarapportering. Världen är full av förtryckare, ledare som ihärdigt stampar på mänskliga rättigheter, grupper med separatistiska drömmar, och människor hungriga efter revansch för oförrätter generationer tillbaka. Långsintheten är historiens gift.

Medan vårt lilla svenska ”modernistiska” yrkesförsvar skickades ut att öva sina färdigheter i främmande länder på bekvämt avstånd från hemlandet – i Afghanistan, och över Libyen – bubblade nya konflikter en liten aning närmare Norden mot en kokning som skulle väcka sjusovarna i det slocknade folkhemmet.

Ja, så har nu de fyras gäng i Rosenbad slängt ihop en i deras tycke lagom saltad soppa som de tror skall lugna väljarna. Jag tror de underskattar oss. Jag tror de flesta av oss vill ha tillbaka en Allmän värnplikt, ett försvar byggt på solidaritet från grunden, där alla får vara med, män som kvinnor. Tanken är ingalunda ny. Det skulle vara alldeles utmärkt lagom att göra sex månaders samhällstjänst när våra ungdomar står på tröskeln till arbetslivet. Det bleve en träning både i ansvarstagande, sammanhållning och lärande av nya färdigheter som sedan vore en merit också i yrkeslivet. Militär eller civil samhällstjänst – båda alternativen måste finnas. Det är lika viktigt att kunna försvara sin stad och sitt land som att vårda sina sjuka, gamla och barn.

Vi må nu hoppas att nya klokare krafter får ta över ansvaret att leda oss i detta i höst. Jag hoppas att även De Gröna och vänstern inser att vi behöver en ny försvarsdoktrin som håller mycket länge, och inte bara i en mandatperiod. Och käre Voltaire, vi lever fortfarande inte i den bästa av världar. Det hajar även en femteklassare.

Publicerat i Äldreomsorg, Historia, Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (12): Georges Moustaki – La Femme qui est dans mon lit

Georges-Moustaki 2Och det hände sig vid den tiden att jag träffade en flicka som hade bott i Paris och pluggat på Sorbonne och pratade flytande franska. Själv var jag snarare anglofil, men för den skull inte ointresserad av medelhavets kulturer och fransk musik.. Hon hade från åren i Frankrike med sig hem en platta med den för mig totalt okände Georges Moustaki. Sången var Le Métèque –  den melodi han antagligen oftast förknippas med. Han kom till Paris vid 17 års ålder, och är idag lika självklar i fransk musikhistoria som Piaf, Juliette Greco och Aznavour. Han var av judisk börd med föräldrar som från Korfu flyttade till Alexandria, där Moustaki växte upp. Han föddes 1934 och dog i Nice så sent som förra sommaren, 2013. Av alla skivor jag lyssnade till det där året på 70-talet så var det Moustaki som gjorde störst avtryck hos mig. Jag skaffade senare i livet flera av hans LP-skivor. De innehåller så många fina ballader att det är svårt att välja en. Men jag stannar här för den stillsamma balladen om alla åren som går – och kvinnan i din säng som inte längre är tjugo år. La Femme qui est dans mon lit (Sarah är den egentliga titeln). Serge Reggianis version är inte dum den heller, men för mig gäller Moustakis egen mjuka version.

La femme qui est dans mon lit, n’a plus 20 ans depuis longtemps, Les yeux cernés Par les années Par les amours, Au jour le jour La bouche usée, Par les baisers Trop souvent, mais, Trop mal donnés Le teint blafard, Malgré le fard Plus pâle qu’une, Tâche de lune La femme qui est dans mon lit N’a plus 20 ans depuis longtemps Les seins si lourds, De trop d’amour Ne portent pas, Le nom d’appas Le corps lassé, Trop caressé Trop souvent, mais, Trop mal aimé Le dos vouté, Semble porter Des souvenirs, Qu’elle a dû fuir La femme qui est dans mon lit N’a plus 20 ans depuis longtemps Ne riez pas, N’y touchez pas Gardez vos larmes, Et vos sarcasmes Lorsque la nuit, Nous réunit Son corps, ses mains, S’offrent aux miens Et c’est son cœur, Couvert de pleurs Et de blessures, Qui me rassure…”

http://www.youtube.com/watch?v=yl4Z5GEZpjg

http://www.youtube.com/watch?v=4iWkBXav46I

Publicerat i Kultur, Litteratur, Musik, Språk | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Musikens pärlor (11): Sven-Bertil Taube – Vilsna fåglar

På himlen ser jag vilsna fåglar, som vänder åter ur en dröm, en dröm om evighet och kärlek, en kärlek som är hav, och vind och ström…” skaldade Lars Forssell på Mario Trejos originaltext Los Pajaros Perdidos. Den tonsattes av Astor Piazolla, och sjungs på en genomgående fin LP med Sven-Bertil Taube. Så här beskrivs skivan av Måns Ivarsson, Svensk-Argentinska Tangoföreningen, Tango Norte: ””Sven-Bertils och Lars Forssells tangoskiva (både på vinyl och CD) med svart omslag heter kort och gott Tango. Den spelades delvis in i Buenos Aires och gavs ut 1990. Bandoneonisten Nestor Marconi, som har ansetts vara den kanske mest framstående i generationen efter Piazzolla, stod för arrangemang och musikalisk ledning. 14 tangomelodier med svenska texter av Lars Forsell framförs av Sven-Bertil Taube. Sonen och tonsättaren Jonas Forsell bidrog också till den musikaliska utformningen. I Lars Forssells litterära program ingick att blanda högt och lågt. Att ta sig an och tolka tango under 1980-talet, när den vaknade upp ur sin politiskt betingade slummer, var helt i linje med hans övriga verk. Tangomusikens alla sångtexter, som baseras på ett ymnigt bruk av lunfardo, hamnstadens gatuslang, utgör en ofantlig och kaotisk tablå över livet i Buenos Aires. Lars Forsell satte fokus på tangons texter med sitt lyriska men ändå direkta språk. Ett poetiskt arv från Taube interfolieras av ett mer skärande allvar som kanske kommit närmre tangons mörkare och sannare väsen… ”. Det finns andra som sjunger den på svenska nedan, Ölands Musikteaterskola: (Bild: Norrbottens-Kuriren)

http://www.youtube.com/watch?v=2QgWwH5KrBI

 

Publicerat i Litteratur, Musik, Språk | Märkt , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (10): Gisela João – Voltaste

Gisela Joao

Jag tror bestämt det var på Ulf Bergqvists blogg Tema med variationer som jag första gången såg Gisela Joãos namn. En i raden av unga nya fadoartister som nu finns att höra för den som älskar fado. Först trodde jag att det var i hans bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag), men Ulf berättade häromdan att jag mindes fel. Jag blev i alla fall nyfiken och hittade henne snabbt på YouTube. Där fanns fräscha snygga videoinspelningar och Gisela med en mörk intensiv röst. Jag är ingen stor kännare av fado, men har skaffat mig vissa favoriter sen jag besökte Lissabon 1984 och hörde Fernando Mauricio, Martinho och Maria de Fatima. De jag lyssnat mest på är Katia Guerreiro, Fernando Farinha, António Zambujo, Berta Cardoso, Misia (lyssna på Garras dos Sentidos)  – och Amalia förstås. Katia eftersom jag såg henne på Södra Teatern för några år sedan. Farinha mest pga hans otroliga inspelning av Belos Tempos.

Efter ett par kvällars lyssnande på YouTube nyligen fastnade jag för Giselas version av Voltaste, och jag provade sen att höra samma sång med säkert ett dussin andra fadistas – nästan alla kvinnor. Maria da Fé är inte heller illa – de har bara lite olika attack i sina tolkningar. Voltaste – det handlar om att komma tillbaka till sin älskade…

Ulfs fina blogg hittar ni här. Där hittar ni mycket – poesi från Renaissansen t.ex!

Gisela Joao: http://www.youtube.com/watch?v=bYVIHYXAcCs

Maria da Fé: http://www.youtube.com/watch?v=LeoAUbF8ss4

Celeste Maria: http://www.youtube.com/watch?v=Gyf-kHCwutU

Publicerat i Musik, Språk | Märkt , , , , , , , , ,

Manhattan eller Berlin? Sumpan 2014…

Swedbank 2014-01-27 Sbg

 Sundbyberg är som många vet Sveriges  till ytan minsta kommun. Ett tag såg man en slogan på stadens affischpelare: Småstan i Storstan. Men det var ett tag sedan. OK, den används fortfarande av somliga som ett slitet mantra. Att vi åter är Sundbybergs Stad efter att många år varit degraderade till Sundbybergs kommun är helt i sin ordning. Men nu har utbyggnaden av Sumpan övergått från trav till galopp. Efter att SE-bankens ”finlandsfärja” till huvudkontor smälldes upp i Rissne har vi nu också fått Swedbanks HK intill stackars Lilla Alby. Den liknar en rymdstation från Star Wars mera än en arbetsplats för människor. Har arkitekterna fått fnatt? Och varför accepterar våra folkvalda att de stolligaste förslagen anammas, och får byggas och förfula staden? Förmodligen för att majoriteten i fullmäktige gillar tanken på Sundbyberg som ett nytt Manhattan. Strunt samma om det är fult, bara det är ”modernt”. Kanske ska nästa generation kommunalråd ta upp kampen även med Shanghai och Hongkong? Det vore väl en härlig s.k. utmaning. I Sveriges minsta kommun. Meningen var ett tag att vi skulle föräras även Nordeas huvudkontor – i kvarteret Fröfjärden vid Ursvikskrysset – men där fick nån ändå kalla fötter till sist.

Den totalt förändrade synen på Sundbyberg och den tidigare så omhuldade småskaligheten, förklaras förstås av vilka personer det är som idag styr i Sumpan. Trubaduren Olle Adolphson fick ganska rätt i sin framsynta visa om Gamla 34:an. Nu sitter vi där och hurrar och tycker skjortan är aningen trång, i våra modernistiska bunkrar av glas och betong (och plåt). Och vårt nuvarade kommunalråd är en gosse i tiden. Han kommer inte den kringlande långa vägen från HSB som salig John Olof Rosander. Han är inte heller elektriker från Norrland som Owe Holmberg, som styrde under min egen tid i kommunstyrelsen och fullmäktige. Nej, ständigt leende kommunalrådet Jonas Nygren är handplockad från konsultbyrån Springtime. Det är konsulter, ekonomi-nissar och datafolk som styr och ställer idag, och eftersom vi inte har nån lokal mediagranskning värd namnet i våra kranskommuner runt Stockholm, så har väljarna dålig koll på vilka de själva har valt att styra.

Allt är inte bort-i-tok. Jag gillar tvärbanan – att vi åter har fått spårvagnar i Sumpan. Själv minns jag med välbehag känslan att stiga ombord på Spårvagn 15 vid Esplanaden på 1950-talet i vagnar med träinredning och mässing, och sätta sig i godan ro i väntan på att vagnen skulle knöla igång och glida utmed Järnvägsgatan, innan den tog sats uppför Fredsgatan och stånkade in mot stan. Signalfabriken blev också till slut en hyfsat bra lösning, och på sikt kan nog även Torget bli en fin plats att mötas och vistas på. Nu är det mest transitpassage till Bolaget och butikerna på Landsvägen när man kommer upp ur det sunkiga hålet under järnvägen. Nedgrävningen av järnvägstrafiken under jord blir nu också av – äntligen. Jag motionerade själv om detta redan på 1980-talet. Men om man idag har på tok för yviga visioner så hade man förr lite skralt av den varan. Sossarna behövde då inte lyssna på andra partier, utan kunde ta allt piano molto.

Kommunstyrelsens ordförande Jonas Nygren (s) försummar aldrig att brösta sig över den lilla stadens våldsamma tillväxt: ”Sundbyberg är Sveriges snabbast växande kommun, nya bostäder byggs och nya jobb skapas hela tiden. Signalfabriken har öppnat och tvärbanan har börjat rulla i Centrala Sundbyberg. Med Swedbanks flytt kommer 2000 nya jobb…” Så lät det i julhälsningen till medborgarna. Där berättas för all del också om satsningar på nya äldreboenden och ett allaktivitetshus för ungdomar. Jaja, det är eftersatta områden och bättre väldigt sent än aldrig. Likt den ständigt leende finansministern Joakim von Borg vill man nu också i Sumpan göra ett tappert försök att börja anställa anständigt med personal och gödsla lite lagom med flis över skolorna som länge har varit sorgligt försummade. Så dags nu inför stundande val. Inte snyggt. Den nya generationen politiker betraktar stat och kommun som företagskoncerner, och lagom till valet skall väljarna/aktieägarna blidkas med lite extra lull-lull och symboliska krafttag för att ledningen skall få behålla sina jobb. Men den offentliga sektorns uppgift är och förblir att ge god samhällsservice till allmänheten, den är ingen spelplan för kamrerssjälar som Borg & Reinfeldt och megalomana arkitekter.

Den nuvarande styrande kvartetten s-mp-c-kd i Sumpan tycks ändå vara lite skuldmedveten över sina försummelser under mandatperioden, och den haltande demokratin. I infobladet Dina Pengar – allt om budgeten 2014 vill man bjuda in till dialog med väljarna, och man tävlar i välvilja när det gäller en upprustning av skolor och förskolor. Jovisst – det är hög tid att ungarna slipper gå i plugget i provisoriska baracker som dom bränner ner i frustration, eller blir förvisade till lokaler i industri- och kontorsmiljöer. I en välmående stad eller kommun bör skolan vara den finaste byggnaden med den bästa arbetsmiljön. En permanent trygg miljö där samhörighet, solidaritet och arbetsro får råda. Och garanterat kemiskt fri från gamar i buskarna som ruvar för att göra  vinster på verksamheten.

Tiddeli-pom, sa Puh, och släppte ner en pinne i strömmen… och så sprang han med Nasse till andra sidan bron för att se vems pinne som kom fram först där nere… (Bild: Swedbanks kontorskomplex på Landsvägen i Sumpan)

Publicerat i Äldreomsorg, Äldreomsorg, Historia, Konst, Kultur, Litteratur, Media, Miljö, Politik, Skolan | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Jalta på Krim den 26 mars

Tjechov i okt 1899”Ert brev, kära skådespelerska, andas svart melankoli. Ni är dyster, ni är fruktansvärt olycklig, men tänk på att ni inte behöver härda ut så länge till, för snart, mycket snart kommer ni att sitta i tågkupén och äta med glupande aptit. Det är bra att ni kommer tidigare än alla andra, tillsammans med Masja, då hinner vi prata, promenera, avlägga en eller annan visit, dricka och äta. Men var snäll och ta inte med er Visjnevskij, för då kommer han bara att hänga er och mig i hälarna och inte ge oss en möjlighet att yttra ett ord till varandra. Inte en lugn stund skulle vi få, eftersom han hela tiden skulle recitera ur Onkel Vanja. Någon ny pjäs har jag inte, där ljuger tidningarna. Tidningarna har över huvud taget aldrig skrivit sant om mig. Om jag hade påbörjat en ny pjäs skulle jag givetvis ha berättat det för Er först av alla. Här är blåsigt, våren har inte fått riktigt fäste, men vi går ändå utan galoscher och har tagit på hattarna. Snart, endera dagen, kommer tulpanerna att blomma. Jag har en fin trädgård, men den är på något sätt ostädad, skräpig, en nybörjarträdgård. Gorkij är här. Han är full av lovord för Er och för er teater. Jag ska presentera er för honom. Ojdå! Nu kommer det någon. En gäst. Vi ses, skådespelerska! / Er A. Tjechov”.

Så skrev Tjechov (1860-1904) från sitt nya hus i Jalta på sydöstra Krim, till sin kommande hustru Olga Knipper i Moskva – i mars år 1900. De möttes sommaren 1899 i Novorossijsk och följdes åt till Jalta, och umgicks den sommaren. De gifte sig i maj 1901. Deras brevväxling finns på svenska i boken Älska mig och skriv! Brevväxlingen mellan Anton Tjechov och Olga Knipper 1899-1904, i översättning, urval och redigering av Ulla Roseen (Bokförlaget Anthropos AB, 1999). Bilden av Tjechov i trädgården är tagen i oktober 1899 och finns i samma bok. Här är den beskuren. Masja var Tjechovs älskade syster. Olga Knipper var skådespelerska vid Konstnärliga Teatern i Moskva. Där fanns också skådespelaren Alexander Visjnevskij – en av Tjechovs skolkamrater från hemstaden  Taganrog.

I Jalta på Krim skrev Tjechov flera av sina mest berömda dramatiska verk. Tjechovs brev är både kvicka, självironiska och ömsinta. Om Tjechovs liv kan ni läsa här eller nedan i länken:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Anton_Tjechov

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Umeå Novellpris 2014

Umeå Novellpris 2014Har nu läst de sex prisbelönta novellerna i årets Umeå novellprisNovellernas titlar låter oss ana hur det står till med tillståndet i folkhemmet. Det som vi idag känner som Reinfeldtministärens Fas-3-samhälle. Novellernas titlar skvallrar om läget i landet: Ödebygder med ensamvargar, nattdjur, kontaktlöshet och tomhet. Vi möter i de ofta dystopiska texterna självmordskandidater, mord och utsatthet. Men också en gnutta kärlek. Mattias Edvardsson och Anna Lundholm speglar glesbygdens slocknande framtid, medan de fyra övriga beskriver stadens alienation. Där frodas både narcissism, depression och drömmar. Tove Krabos novell Ana kata riforam får mig snabbt att associera till polska absurdister som Sławomir Mrożek och Witold Gombrowicz, eller ungraren Ferenc Karinthys drömlika berättelse Epepe. Man befinner sig i en lätt kafkaartad brottsutredning av en händelse som kanske inte var något brott. Jag var nyligen på teatern och såg Bulgakovs satir över sovjetrysk byråkrati i Mästaren och Margarita. Här finns samma komiska språkförbistring.

Det finns flera tecken på att vi i Reinfeldts Sverige har begåvats med en vitt växande byråkrati som får alltmer absurda effekter i kontakten mellan människor och institutioner. I den här novellsamlingen har vi fått ännu ett bra avtryck.

”År 2007 instiftades Umeå novellpris som en del av Umeås satsning att bli Europas kulturhuvudstad 2014. Med en årligen återkommande novelltävling har Umeå kommun velat skapa ett nytt forum för den svenska novellen och samtidigt befästa Västerbottens ställning som Berättarnas län. Satsningen har resulterat i sju antologier.”

Förstapriset på 50 papp gick till Kristian Hallberg, Sundbyberg. Utdelningsceremonierna och presentation av deltagarna finns här !

http://www.bokmania.net/2014/03/apropa-littfest-umeas-internationella.html

http://minabibliotek.se/144136/umea-novellpris-2014-pristagarnahttp://www.bokmania.net/2014/03/apropa-littfest-umeas-internationella.html

Publicerat i Kultur, Litteratur, Politik, Språk | Märkt , , , , , , , , , ,

Ukraina en dag som denna…

R1a1a distribution, Wikipedia (Underhill et al, 2009) R1a - spridning enligt Balanovsky 2008Tankarna går till Ukraina. Och då tänker jag inte på Poltava sommaren 1709 då svenska soldater hade marscherat ända dit bort för att bita i  gräset. Det finns kopplingar till Ukraina också i mitt eget liv. Till Rovno i nordvästra Ukraina, och Tjernovits i sydväst. Ja, det var så de kallades då. Rivne och Tjernivtsi heter de idag på ukrainska, enligt Wiki.

För några år sedan lät jag på skoj, men också av nyfikenhet, lämna in ett salivprov för att via DNA-analys få en grov pejl på min disponibilitet för vissa sjukdomar, håravfall och känsla för smärta m.m.. Forskningen går med lavinfart på det här området, och en del släktforskare kastar sig med hull och hår nästan bokstavligen in i sökandet efter anfäder. Jag fick beskedet att jag på min mors sida är släkt med det benrangel i England som kallas Cheddarmannen.  Bara en sån sak kan ju väcka en djupare nyfikenhet. På min fars sida konstaterades att jag tillhör den haplogrupp som heter R1a1a. Det skall vara den 3:e vanligaste gruppen i Sverige. Vi som ingår i den klubben bär alla på DNA-markören M17. ”Individer inom denna haplogrupp härstammar från en man av europeiskt ursprung som föddes på grässtäpperna i trakterna av nuvarande Ukraina eller södra Ryssland för 10.000-15.000 år sedan…”. Aha, tänkte jag – det var därför Tjechovs berättelse Stäppen gjorde ett så starkt intryck på mig då jag läste den första gången. Ja, en kan inte så noga veta, sa Nalle Puh. Han var klok han. Stäppen var i alla fall Tjechovs första längre berättelse, efter mängder av noveller – en skimrande mosaik av hans egna barndomsminnen. Han började skriva den i januari 1888. ”För att skriva Stäppen har jag förbrukat mycket sav, energi och fosfor: jag arbetade med möda och spänning och fick dra allting ur mig, och det gjorde mig ohyggligt trött. Är det lyckat eller ej? Därom vet jag intet. I vilket fall är det mitt mästerverk, jag är ur stånd att åstadkomma bättre.” Ja, nog sjutton är det ett mästarprov. Tjechov kunde med rätta vara nöjd. Det är poesi i långnovellens form.

Tio-femton tusen år sedan – då låg farsans Arbrå fortfarande och sov under inlandsisen, men isen började väl tina ungefär då. Åtta tusen år före Kristus. Det blir många, många generationer sedan. Så kom då M17-folket från södra Ryssland och Ukraina via Polen och östra Tyskland till Sverige och övriga Skandinavien någon gång under bronsåldern kanske. Stridsyxor lär de ha haft, och rep kunde de binda, av lin eller hampa. Och de rena Neanderthalarna var väck från sin sista bastion i Gibraltar sedan länge. Dominerar i Sverige gör min haplogrupp  i n t e. Vi är bara ca 25% och har mera genetiskt gemensamt med folk i södra Polen och nordvästra Ukraina, än den vanligaste haplogruppen i Sverige: I 1a. Mera forskning lär komma…

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2253976/

http://en.wikipedia.org/wiki/Haplogroup_R-M17_(Y-DNA)

Publicerat i Arbrå, Arkeologi, FoU Vetenskap, Historia, Kultur, Litteratur, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

700 000 pensionärer är beredda att byta parti…

Ingrid's EyesVarför det? Jo, på grund av den djupt orättvisa pensionsbeskattningen. Enligt en intervju i ETC. Sveriges Pensionärers Riksförbund SPR har träffat Magdalena Andersson (s) för att höra vad socialdemokraterna tänker göra åt de tungt beskattade pensionärerna. Inte mycket, låter det. Orsa kompani lovar ingenting bestämt. Sossarna fegar. Ändå är ordförande Karl Erik Olsson i SPR tacksam och nöjd med icke-beskedet från Andersson:

”2014-03-06: SPFs ordförande Karl Erik Olsson var i torsdags den 6 mars inbjuden av socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson (S) till ett möte för att diskutera några av pensionärernas viktigaste intressefrågor. Vid mötet passade Karl Erik också på att gratulera Magdalena Andersson till att hon nyligen tilldelats utmärkelsen Årets mäktigaste opinionsbildare. – Vi hade ett konstruktivt möte med bra dialog och vi kunde konstatera att SPF och (S) har samma uppfattning när det gäller premiepensionssystemet, det vill säga att det ska avvecklas, säger Karl Erik Olsson. SPFs ordförande och Magdalena Andersson konstaterade också att man delar uppfattningen att effekten av bromsen i pensionssystemet skulle kunna mildras betydligt genom att PPM tas bort. – Det var också mycket positivt att få beskedet att (S) är beredda att minska skatteskillnaden mellan pensionärer och löntagare under kommande mandatperiod, även om deras uppfattning är att det är svårt att sluta skattegapet helt och hållet de närmsta åren, konstaterar Karl Erik Olsson.”

Det är inte svårt alls. Det saknas stake. Hos regeringen – och hos (s). Sorgligt tama krav från SPR, och ett svar från (s) som lika gärna kunde ha kommit från Kd eller moderaterna. Vänsterpartiet står som enda parti upp för rättvisa i den här frågan. Valets tyngsta fråga i höst. Och PRO är med dem.

http://www.spf.se/

http://www.etc.se/debatt/pensionarernas-talamod-snart-slut

Publicerat i Äldreomsorg, Äldreomsorg, Historia, Media, Pensioner, Politik | Märkt , , , , , , , , , ,

Straffbeskattningen av pensionärer

Olof Hallström (1866-1910) - bronserat”Inget av de 16 västeuropeiska länder som PRO nyligen undersökt har tagit efter Sveriges straffbeskattning av pensionärer. Inför valet vill PRO nu att de politiska partierna tydligt ska ta ställning för rättvis skatt.

2014-03-03. Det har länge setts som en självklarhet att inkomster ska beskattas lika, oavsett varifrån de kommer. Pension är egentligen uppskjuten lön och bör beskattas på samma sätt som arbetsinkomst. Så är inte längre fallet i Sverige. Genom jobbskatte-avdraget beskattas pensioner högre än inkomst av tjänst. PRO ställde för fyra år sedan frågan hur situationen såg ut i andra europeiska länder. Redan då kunde vi konstatera att Sverige var unikt – inget annat land beskattade pensionärer hårdare än löntagare, tvärtom betalade pensionärerna i många länder lägre skatt än löntagarna. PRO har nu följt upp den tidigare undersökningen, genom att studera OECD:s statistik över inkomster och regler för beskattning. Vi har studerat beskattningen i 16 västeuropeiska länder. Har andra länder följt det svenska exemplet och börjat beskatta pensionärerna hårdare?

Svaret på den frågan är ett entydigt nej. Det är bara i Sverige som en genomsnittlig löntagare efter pensioneringen betalar högre skatt än när hon eller han var kvar i yrkeslivet. Det finns skillnader i beskattning mellan löntagare och pensionärer i de flesta länder – till pensionärernas fördel. I Tyskland betalar till exempel den ”genomsnittliga löntagaren” som går i pension 17 procent lägre skatt än som löntagare. I Sverige betalar pensionären i år 11 procentenheter högre skatt än en löntagare! Svenska pensionärer straffbeskattas alltså i jämförelse med personer som är kvar i arbetslivet. Är det rätt!? Nej, anser PRO. En Sifo-undersökning vi lät göra för något år sedan visade att 86 procent av svenskarna ansåg det vara fel att pensionärer betalar högre skatt än löntagare. Vid höstens riksdagsval är var fjärde väljare pensionär. Att avskaffa den orättvisa beskattningen av pensionerna är för oss en stor och viktig valfråga…” Resten av artikeln – klicka här! / Curt Persson, ordförande, PRO

http://www.pro.se/pension/Nyhetsarkiv/Endast-straffbeskattning-av-pensionarer-i-Sverige/

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2296106-sveriges-straffbeskattning-av-pensionarer-ar-unik

http://www.pro.se/
Jag har placerat min blogg i Sundbybergbloggkartan.se!

Publicerat i FoU Vetenskap, Historia, Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , , ,

King Oliver’s Creole Jazz Band

CreoleJazzBandLil Hardin: ”När vi spelade på Lincoln Gardens kunde det komma in en klunga på tio, tolv, femton – ja ända upp till tjugo vita musiker, och de brukade ställa sig framför straden för att lyssna. Louis och Joe sa att det var några av musikerna i Paul Whitemans orkester, och att Bix var med i gänget… de brukade tala med Louis och King Oliver och Johnny.  Några av dem satt in ibland. De lyssnade verkligen intensivt… King Oliver, han sa en kväll att Louis kunde spela bättre än vad han själv förmådde. Men han sa också: ‘Så länge han spelar med mig växer han mig inte över huvudet. Jag kommer att fortsätta att vara The King.*

På våren 1923 hade bandet, med några musikerbyten, en chans att turnera och göra grammofoninspelningar. Lil Hardin: ”Så skulle vi få göra en platta… Vid första tagningen skulle vi vaxa en låt med trumpet som ledande stämma. Ja ni vet stilen – med orkestern vävande toner runt trumpetstämman. Louis var där. Som vanligt stod han alldeles intill Joes högra sida. Det gick inte alls. Man hörde inte ett dyft av Joe’s horn! Så de flyttade Louis – bort från bandet allra längst bort i hörnet. Han såg så ledsen ut. Stod där och trodde att han hade gjort bort sig. Jag tittade bort mot honom och log – ni vet… det var det enda sättet för inspelningsgubbarna att få balans på det hela. Louis var minst en fyra, fem meter ifrån bandet under hela inspelningen.”

Det blev turnéer 1924. Ohio, Wisconsin, Michigan och Pennsylvania. Sommaren 1924 lämnade Louis Armstrong bandet. I september började han spela med Fletcher Henderson i New York. King Oliver återvände till Lincoln Gardens i Chicago. (Lil Armstrong-Hardin i Satchmo and Me, citat ur Martin Williams: King Oliver)

http://www.youtube.com/watch?v=j_WbQYdQty0

http://www.youtube.com/watch?v=kgija2k4Zlc

Publicerat i Historia, Musik | Märkt , , , , , , , ,

Om livet i Arbrå på 1800-talet

Nu är den tryckt, boken om släkten på svärdsidan i Arbrå socken. Och så ser den ut:

Omslaget - fram + baksida

 

 

 

 

Se vidare: http://arbraunder7generationer.wordpress.com

Publicerat i Arbrå, Hälsingeforsk, Historia, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , , ,

Rickard Wolff, och Peter Carlssons blå grodor

Pilgiftsgrodan Dendrobates azureusJag hade igår torsdag glädjen att se Peter Carlsson och de Blå Grodorna på Scalateatern nära Norra Bantorget. Det var många år sedan jag var där en gång och såg Fria Pro med Bolme och gänget. Det bör ha varit mer än 30 år sedan, huga. Men Branting lär stå kvar nedom LO-borgen, och förmodligen Mäster Palm också, liksom Röda Rummet. Rotundan är däremot borta. Nåväl, jag minns sånger av Vysotskij den gången, och en elak satir om vår fascination, eller vårt behov, av allting som är nytt. Nyhetens behag, om man säger. Det tycks i högsta grad gälla även idag – inom både politik, kärlek och arkitektur. Igår kväll var det smockfullt i salongen, och jag satt denna gång på läktaren med en av sönerna. Denne Carlsson har kul på scenen, och rekvisitan ser ut att vara inspirerad av tunet hemma i Grycksbo. Trivsamt för mig med rötter i Hälsingland. Carlssons skrönor om folket i byn kunde lika gärna ha kommit från min egen kusin som bor kvar däruppe i skogsbältet. Det är ungefär samma folkliga humor i Dalarna som i Hälsingland. Skrattsalvorna kom lätt och ofta. Vi hade kul. Jag hörde Carlssons mellansnack hyfsat bra, och låtvalet är en fin mix av allt från Bellman, Taube och Karl Gerhard till Hank Williams och afrikansk drum-drum. Avslutningsöset från Afrika var dock så starkt så att basen kändes som en tryckvåg i hela kroppen, och det kan inte vara hälsosamt. Jag fick skydda min redan skrala hörsel med en tumme i örat. Undrar om inte ljudteknikerna på våra scener ofta blåser på för starkt? När jag för ett par veckor sedan var på Operan och lyssnade på Rickard Wolffs föreställning var det ofta så starkt ljud att det skrällde i mina öron. Av Wolffs mellansnack uppfattade jag inte mer än 15%. Trummorna kunde man gott ha slopat både hos Wolff och i en del av  Peter Carlssons lugnare nummer. Wolff pendlar i sin sång mellan viskningar och oerhört stark ljudnivå, vilket blir stressande och svårt att avnjuta för mig. Publiken trivdes i alla fall, och jag gillade framför allt hans version av Gershwins mjuka The Man I Love. Peter Carlsson har en jämnare röstnivå. Hans låtar av Bellman, Taube och Hank Williams var sköna, och han imiterade Karl Gerhards katt bland hermelinerna med den äran. Allra goast var kanske hans poetiska hyllning i blått skymningsljus till hembyn. De små fina berättelserna om traktens original drog ner stort jubel. En glad afton. (Bild: Pilgiftsgroda)

Publicerat i Kultur, Musik, Politik | Märkt , , , , ,

Sagt om Maigret

la-rue-vieille-du-templeVarför är Maigret-böckerna så roliga? Ett stort behag är lokalfärgen och miljön. Själv tror jag mig ha föga sinne för nyanserna i vädret, för hur det ser ut på en gata, för inredningen av en lokal. Men då jag läser om Maigrets hemliv och vandringar, blir jag alltid medveten om sådant. Det är dessbättre inte frågan om några utförliga beskrivningar av saker och lokaler, men tillräckligt för att man skall känna sig förflyttad och ändå hemma. I regel regnar det eller duggar det men Simenon tycker om regn och kommer oss att trivas med det, även om vi gläds om det för en gångs skull är varmt och solsken och Madame Maigret får en söndagspromenad med sin man. Stämningen är gemytlig även då jakten tycks vara utsiktslös, jag blir törstig och får aptit då Maigret beställer ett glas vitt vin vid disken, eller skickar en man efter öl och smörgåsar eller äter en bastant middag hemma eller på krogen nära polishuset. Den kamratliga miljön har samma friskhet och trivsel. Maigret och hans unga medarbetare lever i lojalitet och förtroende. Lymlar utanför kretsen av brottslingar är inte sällsynta: snorkiga åklagare, och politiker som blandar sig i arbetet – men de lyckas inte störa kåren av omutliga och rättfärdiga. (Herbert Tingsten, på omslaget till Maigret på fel spår, originalet heter Un échec de Maigret, 1956).

http://www.youtube.com/watch?v=fgYhkfYr-RQ

Publicerat i Kultur, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , ,

Kommissarie Maigret, 52 – får en ny chef…

Rupert_Davies_as_Maigret”Kommissarie Maigret ombeds infinna sig den 28 juni klockan 11 i polischefens ämbetsrum”. Blodet sköt upp i Maigrets kinder som när han som gymnasist blev kallad till rektor… Det var första gången han fick en sådan kallelse under de mer än trettio år han tillhört kriminalpolisen och de tio år han varit chef för våldsroteln. Han hade sett ett drygt dussin polischefer efterträda varandra, med vilka han hade haft mer eller mindre angenäma förbindelser, och somliga hade stannat så kort tid på sin post att han inte haft tillfälle att tala med dem. .. Maigret kom ihåg den tiden då kriminalchefen valdes bland kommissarierna. Vid en viss tidpunkt retades hans kolleger med honom och sa att han skulle sluta i högste chefens stol. .. Polischefen var ny. Två år i tjänst. Ung. Det var på modet. Han var inte fyrtio fyllda, men efter ha gått ut lärarhögskolan hade han samlat tillräckligt med meriter för att kunna placeras som chef för vilket ämbetsverk som helst. ‘Sopkvasten’ hade tidningarna kallat honom efter hans första presskonferens. För polischeferna, liksom filmstjärnorna, höll numera presskonferenser till vilka de inte glömde att inbjuda televisionen. – ‘Mina herrar, hade han sagt, Paris bör vara en ren stad och därför är det absolut nödvändigt att låta kvasten gå, och det ordentligt…’.

‘- Var så god och sitt kommissarien.’ En mjuk, behaglig stämma; ett smalt mycket ungt ansikte inramat i ljust hår. Alla visste genom tidningarna att polischefen varje morgon innan han tog plats i sin fåtölj spelade några set tennis på Roland Garros-stadion för att komma i form. Han gav ett intryck av hälsa och spänst och också av prydlighet i kläder som han antagligen lät sy i London. Han log. Han log alltid på alla fotografier. Hans leende var visserligen inte riktat mot någon. Det var mot sig själv han log med blygsam tillfredsställelse. – ‘Säg mig, ni var visst ganska ung när ni började vid polisen?’ ‘- Tjugotvå år’, svarade Maigret. ‘- Hur gammal är ni nu? – Femtitvå.’ Maigret hade sin mest trumpna min, och fingrade på en tom pipa som han inte vågade stoppa. Han tillade som för att utmana ödet: ‘- Tre år kvar till pensionen…’ (ur Georges Simenon: Maigret försvarar sig, 1964)

http://vanessafrance.wordpress.com/2010/07/29/the-top-ten-maigret-novels

http://fr.wikipedia.org/wiki/Maigret_se_d%C3%A9fend

Publicerat i Film, Litteratur | Märkt , , , , , , ,

Kloka ugglan Greider

Ugglan Greider”När skolan debatteras talas det alltid väldigt mycket­ om att lärarnas status har sjunkit och att det är problemet. Långt mer sällan får vi höra om det som sannolikt är ett mycket större problem: att elevernas status har sjunkit. Åtminstone vissa elevers: de som inte är högpresterande. Föräldrar är oroliga över att de satt sina barn i fel skola, de oroas över sina barns status och kanske lika mycket över sin egen sociala status när de hör från vänner och bekanta att deras barn går i en skola som befinner sig högre upp i den sociala rangordningen. Barnen i sin tur sneglar mer och mer på varandras betyg­, pratar mer om det än om kunskaper. Status är ett av de viktigaste orden i vår tid och det speglar vår tids grundläggande vanvett. Det där lilla ordet betecknar den fixering vid rangordning och hierarki som finns i ett alltmer marknadsstyrt samhälle. Ju större ojämlikheten mellan samhällsklasserna blir desto mer besatta blir människor av att värdera var­andra och placera varandra i den där statushierarkin. Ängsliga blickar riktas mot omgivningen: Hänger jag med? Är jag tillräckligt lycklig? Är mina barn med på framtidsbåten?  Forskare kan hävda att det tar ungefär trettio sekunder för en människa att bedöma var på den sociala stegen en annan person befinner sig. Vi gör dessa bedömningar omedvetet, de äger rum hela tiden och bedömandet­ intensifieras i takt med att ojämlikheten ökar (…) Karriärtjänster inrättas för lärare och det talas om super­lärare, förstalärare och lärarlegitimation (ett officiellt papper på att man har hög status­). Det konstiga är att så få, inte ens lärarfacken, inser­ vilken livsfarlig och fördummande statuskarusell hela­ skolan ­ och samhället i stort ­ har tvingats kliva upp på. Kommunaliseringen av skolan, det fria skolvalet samt friskolerevolutionen har på olika sätt drivit på denna statusjakt och nu kan pro­blemen och misslyckandena avläsas…” 

Så skrev Göran Greider nyligen i tidningen METRO, och det är en bättre analys än de flesta andra presterar när det gäller vår skola på dekis. Jag håller inte med Greider i allt – det är viktigt framför allt att både lärarna och eleverna får en lika bra arbetsmiljö som vi hade en gång på 50- och 60-talen, när jag själv gick i plugget. I det ingår förstås rejäla löner till lärarna. Då gick vi inte i träbaracker, och ingen kände heller behov av att bränna ner dom. Och lärarna var inte utmattade av konflikter, surr, byråkratiska pålagor och den brist på kringpersonal som saknas i skolorna idag. Förmodligen håller Greider med mig på den punkten. Statustänket är  bara en  av de många sjuka effekterna av den galna konkurrenshetsen.

Publicerat i Historia, Media, Miljö, Politik, Skolan | Märkt , , , , , , , , , ,

Miljöpartiets kandidater till riksdagen

100202520plugg20symboler205Idag kom förslag från Miljöpartiets valberedning i Stockholms län inför höstens val till riksdag och landstinget. Kandidatlistorna vimlar av informatörer, journalister och lärare. Även egenföretagarna är relativt många. Två faktorer som är oroväckande men inte helt oväntade.

För det första är medelåldern mycket låg, jag saknar folk i gruppen 55+. Det innebär att partiet även fortsatt kommer att ha en ungdomsstämpel på sig, och få svårt att lyfta i väljarkåren där vi är uppenbart svaga bland de äldre. Partiet talar aldrig om den hårresande beskattningen av pensionerna, och tittar man på vilka frågor kandidaterna vill jobba för så är det en stark slagsida åt Klimatet och andra relativt ofarliga konsensusfrågor som dominerar media (integritet, integration, mänskliga rättigheter m.m.). Vem skall driva kampen för att stänga atomreaktorerna i Oskarshamn? Vem vill stiga fram för de nonchalerade äldre? Förmodligen blir det enbart Vänsterpartiet som kommer att slåss för dessa kärnfrågor.

För det andra saknar jag representanter för offentlig sektor. De är för få. Lärarna var förr en sådan betydande grupp, men här kan man inte veta om det är lärare från friskolor eller kommunala skolor på listorna. Offentlig sektor är full av andra yrken som trängs hårt av ständiga nedskärningar och privatiseringsdogmen idag.

Mp har idag 3 mandat i länet, och kan få 4-5 om det vill sig. Kandidatlistan toppas nu av Fridolin 30, studerande Hirvonen 24, Schlyter 45, riksdagsledamot Dingizian 51, kanslichef Hjerling 48 och riksdagsledamot Pertoft 59… De båda första boende i min egen kommun Sundbyberg. Schlyter och Fridolin är förstås givna, men jag skulle även sett ett par rejält livserfarna kandidater från offentlig sektor efter dessa båda.

Från pressmeddelandet: ”Vallistan till riksdagen har tagits fram genom ett provval och genom valberedningens arbete. Som första namn har Miljöpartiet i Stockholms län valt Gustav Fridolin, språkrör och folkskollärare från Sundbyberg (30 år). – Jag bor i Sundbyberg sedan några år och älskar det. Stockholmsregionen har så många styrkor och med kloka investeringar i skola, tunnelbana och upprustning av förorterna kan man möta segregationen och klimathotet samtidigt, säger Gustav Fridolin. Som andra namn till riksdagen har Miljöpartiet i Stockholms län valt Annika Hirvonen, studerande från Sundbyberg (24 år). – Jag är otroligt stolt över att få representera Miljöpartiet. Min ambition är att driva en tydlig politik för jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter, säger Annika Hirvonen. Som tredje namn till riksdagen har Miljöpartiet i Stockholms län valt Carl Schlyter, före detta EU-parlamentariker från Värmdö (45 år). – Jag vill bidra till en mer ideologisk debatt – till exempel att vi människor får möjlighet att växa genom kortare arbetstid snarare än en ohållbar lånebaserad jakt på tillväxt och konsumtion, säger Carl Schlyter. …”

Publicerat i FoU Vetenskap, Media, Miljö, Politik, Skolan | Märkt , , , , , , , ,

Munro, tänderna och tiden…

Clinton Ontario 1910Inte långt från Detroit och Cleveland ligger på den kanadensiska sidan av gränsen Alice Munros hemtrakter – landskapet där hon bodde och skrev. Fågelavståndet till den nu krympta bilstaden Detroit är som mellan Stockholm och Söderhamn. Jag har nu läst en av hennes noveller. Det råkade bli Kärlek, vänskap, hat - i översättning av Rose-Marie Nielsen. Jag ska inte recensera handlingen. Men jag associerade under läsningen till annat jag läst under åren. Man gör ju det, helt omedvetet. Jag fick minnesbilder från amerikanska författare som Faulkner och Caldwell, som jag läste för ganska länge sen. Den där långsamheten, en vardag i långsam lunk, en stillastående smått deprimerande landsbygdstristess. Jag vet inte hur representativ just den här novellen är för Munros övriga författarskap. Men en räcker för mig. Hennes formuleringskonst och iakttagelseförmåga är det inget fel på. Jag förstår varför hon fick de fina priserna. Ta bara scenen när huvudpersonen går in i en affär för att köpa en dyr klänning tänkt som bröllopsstass, och hur Munro beskriver dels köparen Johannas tankar, dels säljarens (ekiperingsdamen skild, och köparen ännu på det hala glasberget). En mening på första sidan satte huvudpersonens karaktär och utseende i en enda mening: ”Hennes tänder satt hopträngda framtill i munnen, som om de var redo för gräl.” Kul förvisso, men vill jag försjunka i landsbygdens filosofi kan jag ju lika gärna läsa Torgny Lindgren, Kerstin Ekman eller Slas. Där finns ofta en klurig humor också som jag saknade hos Munro. Tiden är knapp, och boktravarna växer…

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , , ,

Tankeutflykter

2009 Utsikt från trapphusfönstret Vinterg 12, 1a AdventIbland när jag på kvällen ligger skönt parkerad i bädden och öppnar den bok jag för närvarande läser, kan tankarna först flaxa iväg i flera minuter innan blicken får fäste i texten där jag slutade kvällen före. Det är som om tankarna först måste återvända en stund till vad som hänt under dagen som gick, och vad jag planerar inför kommande dag. Hjärnan styr iväg åt alla möjliga håll utan kompass, ungefär som när jag på webben söker en uppgift, men på vägen till målet blir intresserad av någonting helt annat som dyker upp – och hux flux har stickspåren fört mig långt bort från min tänkta huvudbana… Men så efter en stund får blicken plötsligt åter syn på texten där jag slutade, och registrerar den, och hjärnan tycks beredd att återkoppla till berättelsen i texten. Tankeutflykten kan ta upp till fem minuter, men ibland nöjer sig kommandocentralen där uppe med blott en halv minut. Där finns förmodligen en korrelation mellan utflyktens längd, och hur intressant eller tråkig den aktuella texten upplevs av läsaren.

Publicerat i FoU Vetenskap, Litteratur, Uncategorized | Märkt , , , , , ,

Litteraturens kraft

Renskalla 2013-05-28”Läsandet kräver större aktivitet än de entydiga bilder som mer än någonsin omger oss. Om ett hus fotograferas på film ser vi alla samma hus. I en roman ser varje läsare huset lite annorlunda framför sig. Litteraturen är inte manipulativ såsom bildmedia kan vara. En roman är inget fönster mot världen som då träder fram på papperet med oförändrad innebörd. Det är brytningarna i glaset som är det intressanta…” Ja, vi ser förvisso samma hus på bild, men får dock olika associationer på grund av olika erfarenhet och ålder m.m. Denna bild till exempel, upplevs kanske av A som rogivande och smått seren. För andra är den däremot kanske skrämmande och aningen surrealistisk? (citatet av Per Wästberg i SvD 21/12 2013)

Publicerat i Film, FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Konst, Kultur, Litteratur, Religion, Söderala | Märkt , , , , , , , , ,

Eld i skägget på Karlaplan

OscarskyrkanEn pensionär på väg hem från en julkonsert i Oscars kyrka fick under lördagsaftonen eld i tomteskägget då han passerade julgrans-försäljningen på Karlaplan. En förbipasserande gumma kunde rådigt släcka brasan med en flaska medhavd julmust. Gnistregnet som tog eld i skägget kom från de små brasor som sprakade runt den trevliga julgransförsäljningen i decemberkvällen.  Så skulle en skruvad tidningsnotis ha kunnat se ut vid förra sekelskiftet då det begav sig. Kvällens julkonsert med Oscars Oratoriekör på cirka 30 personer under Hanna Sandman var stillsam och fin med en blandning av svenskt, engelskt, franskt och tyskt samt Pärt och Palestrinas Ave Maria. Gläns över sjö och strand av Widéen har jag alltid föredragit framför Stilla Natt. Nu fick vi höra båda vackert framförda.

Publicerat i Kultur, Musik, Religion | Märkt , , , , , , , ,

Budgetspektaklet

Gästrikland Evening, nov med Åke, 2013-11-17Medan den tredje statsmakten rapporterar om nya haverier i skolorna och en sjukvård som saknar både personal och resurser, sitter riksdagens partier och lägger all sin energi på brytpunkter. Man både skrattar och gråter. Och som vanligt handlar det bara om skatteskvättar. Bara ett sista parti vågar hävda att löntagarna i fortsättningen måste avstå en del av de pengar de skamligt har mutats med i form av skattesänkningar under Reinfelds sju år i Rosenbad. Regeringen Reinfeldt, ja den fortsätter att förneka att de systematiskt och konsekvent har underminerat den välfärd vi hade byggt upp efter kriget. Den skrattande finansministern är sannerligen ingen hjälte som media gjort honom till, han är välfärdens störste dödgrävare. Dukaterna klirrar så skönt när man rullar i sitt valv i Ankeborg. Och riksdagen har åkt med på färden utan att bromsa. Steg för steg har den sagt javisst till att avhända sig ansvaret för utbildningen av våra barn. Vården av våra gamla har bekvämt lämnats över i händerna på iskalla marknadsspelare. Så skönt att bli av med det ansvaret. Samtidigt har annan makt överlämnats till herrarna och damerna nere i Bryssel. Hurra! Riksdagshuset är snart bara ett tomt skal med tomma bänkar, där petitesser beslutas av narcissistiska ministrar. Där fortsätter de krumbukta sig framför kamerorna. Ett hus där bara ynka frågor numera beslutas. Ändå står partiledarna som fågelholkar och låtsas inte inse varför Sverigedemokraterna vinner över alltfler av väljarna. Och tro inte att de senaste dagarnas krusningar på sajten Avpixlat ändrar på den överströmningen av väljare. Snarare blir väl följden den motsatta… Det är tur att Hjalmar, Axel och grabbarna slipper uppleva det spel som nu pågår och som lustfyllt refereras i spalterna. Vart tog solidariteten och modet vägen i riksdagshuset?

Nobelfesten är över, Mandela är död och julen närmar sig i stormen. Natten faller…

Publicerat i Historia, Media, Politik, Skolan | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Observatoriet på höjden

observatoriet (Populär Astronomi)Jag såg en notis i tidningen. Muséet på Observatoriekullen ovan Norrtullsgatan skall stängas. Kungliga Vetenskapsakademien instiftades 1739, och 1748-1753 reste man på krönet av Brunkebergsåsen en byggnad för att kika på planeter och stjärnor. Arkitekt var Carl Hårleman, och Observatoriets förste prefekt var statistiknörden Per Wilhelm Wargentin. Wargentin gillade att spana särskilt på Jupiters månar. De fyra största av dessa var ju kända ända sen 1610, då Galileo Galilei hade fått korn på dem i sin magnifika tubkikare. En Venuspassage 1761 väckte särskilt stor entusiasm på vår kulle. Kanske inte som i kontrollrummet i Houston när raketfärderna klaffade, men ändock stor eufori. På observatoriekullen samlades eliten av svenska forskare, inklusive Anders Celsius och Linné. Den nuvarande kupolen uppfördes först 1877, så länge satt gubbarna med enorma tuber vid de stora fönstren i det s.k. observatorierummet när vädret var gynnsamt. Där startades på kullen också regelbundna serier av temperaturmätningar, som ännu pågår – idag i SMHI:s regi förstås.

År 1931 var luften så pass grumsig i Stockholm av alla partikelutsläpp m.m. och all nattbelysning så störande, att det byggdes ett nytt observatorium i Saltsjöbaden. År 1991 öppnades Observatoriemuséet för allmänheten. Sedan 1999 har  Vetenskapsakademien varit observatoriets ägare och museets huvudman.

Sedan 2007 spanar man kanske bäst från 1-meters reflektorteleskopet i kupolen hos Alba Nova norr om Roslagstull, där Institutionen för Astronomi vid universitetet nu är belägen.

Sajten Populär Astronomi: ”Vi ringer upp Kungliga Vetenskapsakademiens ledare, eller preses, professor Barbara Cannon. ‘En allmänt pressad ekonomi för hela akademien har gjort beslutet nödvändigt, berättar hon. – Vi tycker att det är väldigt tråkigt att behöva stänga museet, säger hon… Vi skulle inte motsätta oss att åter öppna museet i framtiden. Men som det är just nu har vi misslyckats med att hitta en lösning, säger hon…’ ”

http://www.popast.nu/2013/07/observatoriemuseet-laggs-ner-vid-arsskiftet.html

Publicerat i Astronomi, FoU Vetenskap, Historia, Kultur, Miljö | Märkt , , , , , , , , , ,