Hälsingerunor 2018

Demonstrationerna i Söderhamn våren 1917

Hungermarschen i Söderhamn 11 april 1917. Foto: L. Sahlin/Söderhamns stadsmuseum

Årets Hälsingerunor 2018 har landat på bokdiskarna inför julen, och med många läsvärda artiklar i de mest skilda ämnen. Som så ofta ligger tyngdpunkten på norra och sydvästra Hälsingland, men Ingrid Belfrage har fått med en presentation av sin nya bok Tönshammars järnbruk och Håkanbos emigranter. Där berättas om brukets flytt från Tönshammar i Skogs socken ut till Sandarne vid kusten, och dess samband med emigrationen.

Mera industrihistoria hittar vi under den dramatiska rubriken Bröd, brännvin och revolution. Hungerdemonstrationerna i Söderhamn 1917 – av Maria Vallström och Martin Nord Björklund. Den är intressant ur flera perspektiv, och kan rekommenderas för den politiskt historieintresserade. Skribenterna har dykt djupt ner i arkivmaterial i form av medlemsmatriklar, protokoll och årsberättelser, och förstås samtida press. ABF, Sandarne KULT, Söderhamns museiförening och S-kvinnor m.fl. har backat upp projektet. Kvinnornas viktiga roll dessa intensiva dagar 1917 får här en bättre belysning än i tidigare mera schematiska beskrivningar av dessa händelser.

Det var onsdagen den 11 april 1917, mitt under brinnande världskrig, som närmare 200 kvinnor marscherade iväg från Lervik i Sandarne till rådhuset i Söderhamn för att prata allvar med polismästare Didriksson. Han satt då och styrde över brödransonerna. Kvinnorna kom från de många sågverken och brädgårdarna utefter Söderhamnsfjärden. Torsdagen den 12:e samlades ännu fler i Lerviks Folkets Hus – ca 700 kvinnor och några karlar. Det låter helt enormt! Det blev karlarna som höll låda vid detta första möte (men det skulle förändras senare). Beslut togs av mötet att kontakta riksdagsledamöter, och att kräva bättre brödransoner och att skilja gryn- från brödkorten. Dagen därpå, på fredagen, anlände förresten en viss herr Vladimir Iljitj Uljanov (Lenin) i en plomberad järnvägsvagn till Stockholm, på blixtvisit från sin exil i Schweiz. Han träffade svenska socialdemokrater, men for snart vidare mot Sankt Petersburg för att ta ledningen över revolutionen där… Efter helgen hölls på tisdagen åter ett stort kvinnomöte i Lervik. Man började bl.a. planera en kvinnodemonstration inför 1 maj. En vecka senare träffades kvinnor hos Verdandi (s) inne Söderhamn, och då uppvaktades även borgmästaren, skånefödde Nils Sonesson. Kriget och ransoneringarna satte igång en process som spred sig över landet, och i ett 20-tal svenska städer genomfördes liknande marscher i april. Det hela blev en uppladdning inför händelserna den 1 maj samma år. Matbristen blev katalysatorn, och kvinnorna kom därmed att spela en viktig roll. Samtidigt fick rörelsen snart politiska förtecken – krav på medinflytande och kvinnlig rösträtt. Kvinnlig rösträtt var då redan ett faktum i övriga Norden – otroligt men sant…

Särskilt intressant i artikeln är bevisen för att många av dessa aktiva kvinnor i Söderhamnsbygden hade börjat engagera sig långt tidigare i föreningslivet. Framförallt inom nykterhetsrörelsen. Logen Framåt i Lervik spelade därvid en central roll. Det var med andra ord ingen slump att det var där gnistan tändes på allvar 1917. Även Verdandis roll i Söderhamn betonas (d.v.s. socialdemokrater för nykterhet).

Fackföreningarna hade efter lång kamp äntligen förvärvat föreningsrätten kring sekelskiftet och börjat organisera sig, men de dåliga konjunkturerna och storstrejken 1909 tog udden av många föreningar. Det första sågverksfacket i min morfars Askesta, Svenska Sågverksindustri-arbetarförbundets afdelning No 189, hade självdött på mötet den 11 augusti 1908, då endast ett dussin medlemmar var närvarande. Inte förrän i slutet av första världskriget började facken inom Sågverks åter växa i styrka. Den politiska arbetarrörelsen var dessutom ambivalent. Nog ville de stötta sina kvinnor, men samtidigt fanns där ännu en starkt konservativ kvinnosyn nere på golvet.

Annat var det t.ex. i Nykterhetsrörelsen. I min mormor Emmas Askesta fanns t.ex. IOGT-logen 186 Skogsblomman.  Där umgicks män och kvinnor naturligt och fritt. Min egen morfar och mormor träffades just på Skogsblommans möten. Där bjöds både föredrag, diskussioner och fester. Söndagen den 17 januari 1909 hade min morfar Ivar Hansson och sju kamrater anmälts som nya medlemmar: Carl och Axel Sundell, Karl Plantare, Johan Arnö, Gerhard Jonsson, Emil Hedberg och Rudolph Löö. Dagen efter fyllde Ivar sexton år. Karl Sundell och Johan Arnö var hans jämnåriga. Karl Plantare var också en mycket nära vän. De skulle ha många bataljer i skidspåret, och var båda med i Askestas bandy- och fotbollslag. ’Och blevo dessa emedan undertecknad förut delgivit dem de vanliga fr. inh. inr.o. int. i orden’, som det står i protokollet: ’Broder Lindeborg höll ett litet anförande till de nya för att väcka intryck hos dem och välkomsthälsa dem’, skriver protokollföraren Karl Persson. Därefter följde en redovisning av nyårsvaka som ännu inte var färdig. En räkning fattades. Rapporten godkändes. Fråga om en korg för balloteringskulor för voteringar hade ännu ej anskaffats. 25 st konstitutioner skulle efterskickas. Anordnas en vykorts- och brevafton med uppläsning av inkomna dylika. Och man ville ha ut Logens ”procent” hos handlare Westlund. ’Englund får säga till om detta, samtidigt som han uttager Byggnadsföreningens procent. Logens procent får tillfalla Byggnadsföreningen’ (den speciella förening som skapats för bygget av själva lokalen). Lindeborg föreläste sedan berättelsen En präktig medicin. Nästa möte skulle Anna Hedberg läsa något, bestämde man. Och så hade läroböckerna i esperanto kommit.

Så där kunde det gå till på Logen. Man förstår att det kunde vara mera lockande än de fackliga mötena vid den tiden. Såvitt jag vet var det oftast lugnare vid sågen i Askesta än ute vid kusten. Brädgårdarnas mobilare folk ansågs svårare att organisera än sågverkens mera bofasta. Det må andra bevisa, kanske var det så. Men klart står att det var fr.a. nykterhetsrörelsens folk som spelade en viktig roll – både under den tidiga Sundsvallsstrejken 1879* (då facken och SAP ännu inte hade bildats), och under revolutionsåret 1917. En större roll än vad vi kanske tidigare har förstått. I artikeln i Hälsingerunorna kan ni läsa mera om kvinnorna i Söderhamnsbygden, och om det rika källmaterial författarna har använt sig av. Där nämns många av dem vid namn, och deras olika roller…

1 maj 1917 deltog 590 000 personer i de största demonstrationerna någonsin i Sverige, med fred som främsta krav. Hungerupplopp hade sedan en tid inträffat på flera svenska orter. I Göteborg samlades 500 000 personer till demonstration. Sveriges stod på randen av en revolution, trodde många. Men det är en delvis annan historia.

* Hallström, Jan Erik: Söderhamn 1879 – strejken som kom av sig på vägen (Hälsinge-Kuriren 2002-11-30)

 

 

Annonser
Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Regeringskrisen: Beklämmande teater av (C), (L) och media

Efter flera månader av sonderande och teatraliska presskonferenser, där Ulf Kristersson och Lööf har turats om i rampljuset med den stackars talmannen, så tycks nu luftslottens tid vara förbi. Äntligen. Pjäsen är slut. Det var dålig teater, och media har tyvärr inte gjort sitt jobb, inte ställt de där frågorna som många väljare väntat på. Ty de prövade konstellationerna har varit rena önskedrömmarna. Presskonferenserna har varit nån slags hovtillställningar med krystade och förbluffande beskedliga, tassande frågor kring gröten, medan papegojorna i den s.k. alliansen har mässat samma inlärda fraser till leda på podiet. Hur kan media tillåta sig spela med i denna fars? Enda förklaringen är de politiska journalisternas förtjusning i själva maktspelet. Det blir liksom House of Cards på riktigt – äntligen, i Sverige! Det säljer ju, det blir medial dramaturgi, spänning. Som en såpa. Eller? De enda presskonferenser som har känts hederliga och informativa är de få gånger Löfvén och Jonas Sjöstedt har uttalat sig om läget. De har tyvärr måst bevittna cirkusen, och har gjort det med stort tålamod. Allting kokar nu ned till vad man redan efter valnatten kunde ana – endast en ren socialdemokratisk regering förefaller rimlig. Då kan de breda uppgörelserna efter förhandlingar tagas i varje fråga där landet idag skriker efter reformer.

Lööf solade sig idag en sista gång i rampljuset efter ännu en vecka med meningslösa förslag till regeringskoalitioner. Hon pekade ut (s) och (m) som skyldiga till allt blockerande – ett hyckleri utan like, som ett par reportrar idag äntligen försiktigt vågade ifrågasätta på presskonferensen. Vi måste ju alla rimligen ha förstått från början, att för Centerpartiets del fanns bara två alternativ efter valutslaget: ”Vi sätter oss i framsätet med hela den s.k. alliansen och Kristersson vid ratten – och med Åkesson där bak. Eller också hoppar vi in i Löfvéns bil – antingen i framsätet, eller i baksätet. Antingen i hans regering, eller så trycker vi på gula knappen och bara hänger med.”

Det var givet att bollen till sist skulle hamna hos Björklunds liberaler, och han måste rimligen ha känt det på sig. Liberalerna måste ju till varje pris undvika ett extraval, annars kan de likt liberalerna under Asquith och Lloyd George i England på 1920-talet snart vara överspelade i maktens centrum. Klokast vore om den socialliberala falangen släpper fram en ren s-regering. Om de istället accepterar att sitta med och regera, så bör de nog försöka övertala Centern att också vara med.

Publicerat i Media, Politik | Märkt , , , , , , , , ,

Galaxy, Simak och Bradbury: Bortom universum

År 1957 som 13-åring började jag under en sjukhusvistelse i tre månader läsa tidskriften Galaxy. Den innehöll fascinerande noveller i den genre som allmänt kallas science fiction. Samma år i november sköt Sovjetunionen upp hunden Lajka i en rymdkapsel i en bana runt jorden. År 1961 var det dags för den första människan i rymden, Juri Gagarin. Jag samlade på frimärken vid den tiden, och köpte givetvis den ryska serien märken med Gagarin. Året därpå var förste amerikanen John Glenn också uppe i orbit, och rymdkapplöpningen mellan stormakterna var därmed i full gång. I Sverige fick vi snart en häftig debatt om svensk atomkraft under statsminister Erlanders tid, och 1963 sattes den första kommersiella atomreaktorn i drift i Ågesta utanför Stockholm (avställd 1974).

De där amerikanska sf-novellerna gav mersmak, och under sextiotalet och senare läste jag en hel del av den klassiska sf som fanns i svensk översättning. Den generationen sf-författare är än idag de stora, framför allt: engelske filosofen Olaf Stapledon (1886-1950) född i Cheshire, amerikanen Clifford D. Simak (1904-1988) från Michigan, Robert Heinlein (1907-1988) Missouri, Arthur C. Clarke (1917-1978) Somerset, Isaac Asimov (1920-1992) född Isaak Ozimov utanför Smolensk i Vitryssland, och svenskättade amerikanen Ray Bradbury (1920-2012) från illinois, vars mor kom från Dalarna. Nu är de alla borta.

Många av deras bästa romaner finns ännu kvar i mitt minne, och idag läses de av en ny generation sf-läsare. Clarke och Asimov fascinerar med teknologisk sense-of-wonder (Rendezvous with RamaAgainst the Fall of Night och Asimovs Foundation-serie t.ex). Robert Heinlein med de charmiga äventyren (Egen rymddräkt finnes och Stranger in a Strange Land). Kanske tyckte jag allra mest om Ray Bradburys poetiska sf – Dandelion Wine, The Martian Chronicles, Fahrenheit 451 och The Illustrated Man. Clifford Simaks humanism likaså: Bortom Universum, Tid och evighet, Time and Again, och Porten till stjärnorna. Också Olaf Stapledons breda epos Last and First Men: A Story of the Near and Far Future, som kom ut redan 1930. Ryssarna hade också många bra sf-författare, som på den tiden gavs ut på Delta förlag av Sam Lundevall. Zamjatins roman Vi är t.ex. en otäck dystopi i samma genre som Karin Boyes Kallocain och Orwells 1984. Man kunde nämna många andra bra sf-skribenter, men jag stoppar här med dem som gjorde störst avtryck i mitt minne – goda efterträdare till pionjärerna Jules Verne och Herbert George Wells.

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Erland Josephsons vita sanningar…

Ur Tarkovskijs vackra film The Sacrifice

Jag vet få svenska självbiografiska författare som är så befriande självironiska och underhållande som Erland Josephson. Det skulle möjligen vara Jörn Donner och Harry Schein. Skillnaden är att Erland är konstant rolig, och så uppenbart har roligt själv när han formulerar sig. Självbiografi? Nej, men en mosaik av memoarer är den handfull böcker med minnen han gav ut under nittiotalet. Lustiga och fulla av iakttagelser. Josephson tycks ha ägt en extraordinär social sensibilitet att registrera allting i sin närhet, som en svensk Turgenev. Om svårigheten att vara verkligt elak har han förresten resonerat i flera av bokens kärnfullt korta och spirituella kapitel. Elakt är det aldrig, men ögat är skarpt med särskild blick för det löjliga, inställsamma, bullriga eller ängsliga. Han blandar högt och lågt. Om kollegor, episoder och livets alla fasor och fadäser – från barndomens polyper till filminspelningarna med världens stora – Tarkovskij, Theo Angelopoulos, Peter Brook och István Szabó. Vita sanningar (1995) är nog den tredje eller fjärde boken jag läser med dessa hans minnen. Ett smörgåsbord av svensk och internationell teater- och filmhistoria. Han var över sjuttio år när han skrev den här boken, men hade många aktiva år kvar.

Finns det någon annan svensk författande skådespelare av samma sofistiska kaliber? Här finns mycket som får mig att tänka på Oscar Wilde. The importance of being Erland..? Extra förtjust är han i paradoxer, i det paradoxala. Han återkommer ständigt till dessa livets paradoxer. Bokens titel ger anslaget. I Vita Sanningar finns också många fina episoder om föräldrahemmet och uppväxten på Kungsholmen – i kvarteren kring Fridhemsplan och den älskade Kronobergsparken. Men jag vill nedan citera ett stycke ur kapitel 36 om hans litterära försök, och dess stundom ängsliga konsekvenser:

”Samma säsong som jag blev yrkesskådespelare, det vill säga att jag skulle göra vad jag hade gjort i några år men nu mot betalning, gav jag ut min första bok. Det var en diktsamling som hette Cirkel och den kom ut på Bonniers. Det fanns dikter i boken som jag hade skrivit när jag var sjutton år. Jag red på en debutantvåg. Förlagen jagade nya författare att investera i. En novellsamling och två romaner senare kom jag med en andra bok med poesi. Det var 1949. Nån gång i slutet på sextiotalet fick jag en diktsamling refuserad. Sedan dess har jag skrivit en hel del lyrik men aldrig försökt publicera något. Jag skriver fortfarande dikter, jag känner mig väl till mods när jag gör det. Det är ett slags hemsnickeri med språk och känsligheter som ger stor lättnad, glädje och tillfredsställelse. Ibland präglas dikterna av ett ungdomligt vemod, en gammal kontakt som jag odlar. Det gör mig nästan lycklig.

Jag har skrivit hela mitt liv. Jag har publicerats, recenserats, spelats. För varje gång jag ger ut något på ena eller andra sättet spänns mina nerver hårdare. Jag vill helst rymma landet, långt bort dit inte svenska tidningar når, där det är naturligt att ingen ringer och dit ingen vet att skicka brev. Jag har haft det så några gånger, till exempel i Lissabon. Jag har då kastat mig på telefonen nästan innan Dagens Nyheter hunnit dimpa ner i någon brevlåda hemma i Stockholm. Är jag recenserad? Står det något? Är det bra eller dåligt? Nej läs inte upp! Säg bara om det är bra eller dåligt! Bra, säger du, å vad skönt! Är det storartat? Men bra då? Nej det är inte alls bättre att du läser opp! Är det många reservationer? Fint. Men det låter på dig som om det är nånting på slutet. Vad menas med underhållande? Att jag är ytlig? Nej, nej, jag tycker inte det är fult att vara underhållande. Bråka inte med mig!

Likadant efter en premiär. Har den varit på teatern är flykt från orten en omöjlighet. Jag störtar upp när jag hör dunsen i brevlådan. Jag tar tidningen och slänger den ifrån mig på ett bord som om den skulle kunna börja brinna mellan händerna på mig. Så sneglar jag efter eventuella rubriker på första sidan. Så slår jag upp teatersidan. Där finns en rubrik som ger mig lättnad, kval eller tvivel. Sedan tittar jag efter mitt namn. Det är genant, jag blir generad till och med inför mig själv. Jag måste väl läsa om allt det andra också. Men jag läser ju inte om mig själv heller, jag tittar bara efter att jag finns. Jag finns inte! Jo där finns jag ju! Erland Josephson. Jaha. Pålitlig. Vad menas med det? Pålitlig? Fy fan! Hur i helvete skall jag kunna glädja mig åt att jag inte är opålitlig. Jag kryper ner i sängen. Jag drar täcket över huvudet. Det är mörkt och tyst. Jag försvinner in i en odelbar ensamhet. – – – Så viskar jag till mig själv att jag skriver ju dikter också.”

https://no.wikipedia.org/wiki/Erland_Josephson
http://dictionnaire.sensagent.leparisien.fr/Erland_Josephson/sv-sv/
Erland Josephson (1923-2012)

Offret m Erland (3)

Erland Josephson och regissören Andrej Tarkovskij

Publicerat i Film, Kultur, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Unga Astrid – höstens stora filmhändelse…

Kom just hem från en vecka i Kongliga hufvudstaden. Det var svårare än tidigare att få två nätter på raken på favorithotellet. Bökigt värre. Så andra natten sov vi på ett ställe uppe vid Tegnérlunden. Men vaf… det är ju inte så ofta jag är i min gamla hemstad. Priserna går inte ner, bara uppåt. Uppe vid Tegnérlunden sitter förresten en enorm August Strindberg i gudapose på sin kulle. Titanen kallad. Carl Eldh skapade honom: ”I Tegnérlundens östra del står den färdiga bronsskulpturen. Skulptören förevisade sin gipsmodell redan på Konstnärsförbundets utställning hos Liljevalchs 1916 men det skulle dröja till 1942 innan den kom på plats. Carl Eldh tillhörde August Strindbergs intima vänkrets och gjorde flera porträtt av författaren redan under hans livstid. Och i sin skulptur ville han framhäva August Strindberg som både tragisk trotsare och den orolige sökaren, en människa och titan i strid med onda och goda makter, utan frid och glädje, men en trots sin ensamhet stark och bjudande gestalt.” (Stockholmskällan)

Well, vi hann se två riktigt intressanta filmer. En italienare på ZITA om ung gosse i en avkrok där byborna levde som livegna under en cynisk adelsdam och hennes depraverade familj:  Lycklig som Lazzaro – av Alice Rohrwacher. Man lär inte glömma blicken hos denne moderne furst Mysjkin som tycktes oförmögen att förstå eller bli arg på sin elaka och oförstående omgivning, där nästan alla behandlade honom illa…

Går man ner från Tegnerlunden och viker in till höger på Drottninggatan så ligger Strindbergsmuseet i första porten. Vi tog hissen upp, och fick en mysig rundvandring i Augusts bostad. Endast damen i kassan och vi var där. Hon berättade dock att det kan vara betydligt värre drag när en hel skolklass stormar in, eller ett gäng kulturhungriga panchos från vischan. Ett besök kan absolut rekommenderas. Rika samlingar, och pedagogiska montrar med brev, böcker, hans målningar, fotografier och andra föremål. Och gamle August hörs hosta vid sitt skrivbord. I sovrummet har han dunkla gröna tapeter. Här låg han och var sjuk den sista tiden, när Fanny passade upp på honom och han jobbade och skrev in i det sista. Han dog 1912 efter några år på denna adress.

På kvällen fortsatte vi istället Tegnérgatan ända ner till GRAND på Sveavägen och såg filmen Unga Astrid av danska regissören Pernille Fischer Christensen. Och jag blev mäkta imponerad. Filmen är gripande. Alba August som unga Astrid kan väl inte undgå att få en guldbagge för sin prestation? I början hade jag problem med de skakiga handkamerbilderna (varför envisas dagens regissörer med detta amatörgrepp?). Jag blir bara yr i huvudet och tittar bort. Men det blev snart bättre, och berättelsen grep tag i mig. Det här är stor film, och de få som i recensioner småklagat över att föga finns med av Astrids märkliga gåva och karriär som författare, har satt sig ner i salongen med helt fel förväntningar. Filmer och böcker om hennes författargärning finns ju i mängder tidigare. Det här är berättelsen om just unga Astrid – i begynnelsen var ordet, föräldrarna och kampen för sonen Lars. Och den danske gossen som gör Lars är otrolig. Scenerna med mor och son när hon besöker honom i Danmark, och de första dygnen i Stockholm glömmer ni aldrig, om ni ser filmen. Punkt.

Publicerat i Film, Kultur, Litteratur, Media | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Spanska sjukan och ryska snuvan i Söderhamn – 1918 och 1889

Omslag- Spanska sjukan & ryska snuvan, (Zamzar)

”… Vi är i början av augusti, och spanska sjukan har nu fått fäste ordentligt i både Bollnäs och Hudiksvall. Den 5 augusti rapporteras att provinsialläkare Behrman i Hudiksvall själv är sjuk. Vid mitten av månaden är tre av stadens läkare sängliggande. Turen är i augusti också kommen till Söderhamn. En lördag i början av månaden kommer den statliga Bränslekommissionens bogserångare Viking in till Stugsund från Stockholm. Man har smittan med sig ombord. Via fem fall i Stugsund söker sig sjukdomen snabbt vidare in mot Söderhamn. Men också ett besök i Bollnäs kan vara ödesdigert. Söderhamns Tidning den 7 augusti: ‘Ett dödsfall som tros vara påskyndat av spanska sjukan är avlidne verkmästaren vid Söderhamns Litografiska AB:s bokbinderi Hans Ingmansson. Han hade en längre tid i våras vårdats på lasarettet för förtätning i lungsäcken, men blev bättre och företog för några dagar sedan en semesterresa till Bollnäs där spanskan f.n. grasserar. Insjuknade ånyo i lunginflammation och influensa och avled hastigt av hjärtslag. I Bollnäs natten till igår ett dödsfall. Provinsialläkare Böhme i Söderhamn tillkallades till en sjuk järnvägstjänsteman i Höghammar. Stod ej att rädda. Sjukdomen har nu även nått Bergvik och Norrala där några fall konstaterats. I Stockholm är nu 10 % vid SJ sjuka, 25 % vid spårvägsbolaget, 30 % vid telegrafen och 45% vid telefonbolaget…’

Ingmanssons fall kan ses som en illustration till en viktig aspekt på influensans effekter – att viruset ofta gjorde grovjobbet, innan streptokocker och andra bakterier fick chansen att sätta in dödsstöten. Den 9 augusti har tidningen talat med de ansvariga läkarna i Söderhamnsregionen.  De försöker dämpa oron och lugna allmänheten: ‘Spanska sjukan synes dessbättre icke vilja slå rot här i Söderhamn, enligt vad andre stadsläkare doktor Tretow upplyser för oss idag. De sekundärfall som han sett, är mycket lindriga. Provinsialläkaren i Söderhamns distrikt dr Böhme, har heller icke några nya fall förutom de förut nämnda i Norrala och Bergvik att inberätta  från sitt distrikt.’

Men Erik Tretow och Henrik Böhme får snart ändra uppfattning. Tretow kommer att få räkna in närmare 800 insjuknade i själva staden, och Böhme uppskattar totala antalet drabbade i hela Söderhamnsregionen till närmare 5000 när det värsta är över – i mars året därpå…”   

https://sv.wikipedia.org/wiki/Pandemi
https://sv.wikipedia.org/wiki/Spanska_sjukan
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_snuvan
Publicerat i Arkeologi, DNA, FoU Vetenskap, Historia, Litteratur, medicin, Miljö, Söderhamn, USA | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Hayabusa 2: Fordon har landat på asteroid

Dagens stora nyhet, är varken den s.k. Alliansens skämmiga taktik för att nå regeringsmakten i Sverige, eller Trumps cirkuskonster, eller Theresa Mays pinsamma Brexit-bakslag i Salzburg, med uppgivet tal från 10 Downing Street. Nej det är japansk rymdteknologisk senaste bedrift. Hayabusa 2 är en rymdsond vars uppdrag är att hämta ett jordprov från asteroiden 162173 Ryugu. Rymdsonden sköts upp i december 2014. Den 27 juni i somras nådde Hayabusa fram till Ryugu. Och nu i september har två små fordon nyligen landats på asteroiden! När Hayabusa 2 sköts upp var man på väg mot en asteroid man inte visste mycket om. Nu vet vi desto mer om den avlägsna rymdstenen – sedan sonden anlände till Ryugu i juni har den observerat asteroiden från ett avstånd på några tiotals kilometer. Det har bland annat visat sig att Ryugu är en riskfylld plats att landa på, med stenar utspridda ganska jämnt över hela ytan. Att välja landningsplats har därför varit en utmaning. Med på Hayabusa 2 finns fyra landare; MASCOT-landaren och tre MINERVA-II-landare. De tar sig fram genom att hoppa eller rulla med hjälp av interna hävstångsarmar. Dessutom kommer rymdsonden att genomföra en markprovtagning och föra med sig material från asteroidytan tillbaka till jorden. Nu har två MINERVA-II-landare lyckligen nytt ytan. Grattis Japan!

On September 21, the small compact MINERVA-II1 rovers separated from the Hayabusa2 spacecraft. The MINERVA-II1 consists of two rovers, Rover-1A and Rover-1B. We have confirmed both rovers landed on the surface of asteroid Ryugu. The two rovers are in good condition and are transmitting images and data. Analysis of this information confirmed that at least one of the rovers is moving on the asteroid surface. MINERVA-II1 is the world’s first rover (mobile exploration robot) to land on the surface of an asteroid. This is also the first time for autonomous movement and picture capture on an asteroid surface. MINERVA-II1 is therefore “the world’s first man-made object to explore movement on an asteroid surface”. We are also delighted that the two rovers both achieved this operation at the same time.
Hayabusa2 project, 2018.09.22. Secretariat: JAXA

För att minska riskerna har man kartlagt ytan på Ryugu noga. Med hjälp av datorsimuleringar togs en lista på tio möjliga landningsplatser fram, och tillslut kom man fram till en landningsplats på asteroidens södra hemisfär. Man har bland annat tagit hänsyn till den termiska miljön, materialet som ska analyseras av instrumenten ombord på landaren, ljusförhållanden och möjligheten att hålla radiokontakt med Hayabusa 2. Vid val av landningsplats tittar man både på tekniska risker med landningen, instrumentens krav på omgivningen och möjligheten till högt vetenskapligt värde i resultaten från just den platsen. Hayabusa 2 är uppföljaren till Hayabusa – rymdsonden som 2010 blev allra först med att ta med sig markprover från en asteroid tillbaka till jorden. Något som är speciellt med Hayabusa 2 är provtagningsmekanismen – man kommer nämligen att närma sig asteroidens yta och avfyra en projektil. På så sätt skapar man en explosion och en artificiell krater bildas på asteroidens yta. Material som kastas upp från asteroidytan kan då fångas upp av ett matarhorn på rymdsonden för att sedan tas med tillbaka till jorden. För att få med sig mer primitivt material kommer man även att hämta prover under ytan på asteroiden, där processer såsom solvindar inte kunnat påverka materialet på samma sätt som ytmaterialet.

(https://www.popularastronomi.se/2018/08/har-ska-den-japanska-rymdsonden-hayabusa-2-landa/)
Publicerat i FoU Vetenskap, Media | Märkt , , , , ,

Siri von Essen i verkligheten

En av sommarens läsupplevelser är Maj Dahlbäcks biografi om August Strindbergs första hustru Sigrid ”Siri” von Essen. Siri var född 1850 i dåvarande Jakob och Johannes församling i Stockholm. Hon var dotter till stabskapten Karl Reinhold von Essen och hans hustru Elisabet Charlotta In de Betou. Men Siri växte upp på gården Jackarby öster om Borgå i Finland, och undervisades i hemmet av en fransktalande guvernant. När hon var 13 år reste familjen till Paris där hon gick några månader i klosterskola. Den godhjärtade fadern lämnade det militära vid 28 års ålder, och efter att ha måst sälja Jackarby flyttade familjen till Stockholm 1868. Där gifte sig Siri med Carl Gustaf Wrangel (1872–1876). Därefter skild och omgift med August Strindberg 1877. Äktenskapet med August varade fram till 1891. De fick tre barn som nådde vuxen ålder…

Maj Dahlbäck (1918-2004) författare och journalist från Lidköping, började efter sin pensionering forska, och kom 1989 ut med biografin Siri von Essen i verkligheten. Jag har under åren läst en hel del av och om Strindberg och om hans tre äktenskap, och även en hel del av hans otaliga brev som finns tryckta. Dahlbäcks bok ger ett helt nytt perspektiv. Här blir hustrun Siri inte bara en av alla planeter i den dominerande författarens eget solsystem – här betraktas maken ur Siris perspektiv. Läsaren kommer både Siri och August mycket nära in på skinnet. Förklaringen finns i Dahlbäcks källforskning, redovisat i bokens förord:

”År 1984 gjorde jag en reportageresa genom Europa i Strindbergs fotspår. Före den läste jag Gunnar Brandell, Olof Lagercrantz och de andra stora Strindbergsforskarna. Ingen hade sett det strindbergska äktenskapet ur den kvinnliga partens synvinkel. Mitt möte på resan med de miljöer där familjen bott, väckte min beundran för Siri von Essen, och jag beslöt att ta reda på vem hon egentligen var. Jag lade ”de stora” åt sidan. Strindberg själv beslöt jag också att undvika, särskilt de självbiografiska böckerna, och en En dåres försvarstal harjag inte öppnat. Allt för att undvika polemik. Min bok grundar sig på originalmaterial såsom brev, samtida tidningsartiklar, kassaböcker, recensioner, teateraffischer – de fick på den tiden ersätta program – kyrkböcker och protokoll från rättegångar och kyrko- och skolrådssammanträden m.m., samt vad jag erfarit vid mina besök på alla de platser där Siri von Essen bott. Förvånansvärt många av husen finns kvar. Där har jag också fått del av de minnen som lever hos ättlingar till dem som träffade Strindbergs. Liksom fru Elisabeth Linsenmeyer i Lindau, dotter till Emil Haug, Strindbergs då trettonåreige trogne springpojke och son i huset på Eichbühl, tillhör de oftast ”barn- och barnbarnsgenerationen” och måste därför värdesättas därefter. Del III fram till sekelskiftet har som underlag haft det opublicerade manuskriptet till Karin Smirnoffs tredje bok om sina föräldrar, ”Strindbergs finländska familj”, också detta kompletterat och kontrollerat mot källmatreialet.”

I den här boken får vi alltså se Strindberg med Siris, barnens, vännernas och andra samtidas ögon – alla som kom i kontakt med honom på ett eller annat sätt. Att han var en mycket komplicerad person är ett understatement. Fram tonar bilden av en redan från barndomen hyperkänslig och överspänd gosse. I relationen med Siri framstår han som tämligen manisk. Han pendlar kraftigt i humöret. Rastlöst kommenderar han familjen från den ena platsen till nästa. De bor redan de första åren på flera olika adresser i Stockholm, och när han retat upp tillräckligt många på den svenska parnassen med sina böcker och artiklar, flyr han Sverige med Siri och de mycket små barnen för ett vagabondliv på pensionat runt om i Europa. Siris påbörjade karriär som skådespelare på Dramaten, hennes livsdröm, krossas snart både av graviditeter och makens många projekt i exilen. Idéerna, projekten och fantasierna sprutar ur skallen på maken, dygnet runt. Det nya för mig är hans hårda supande i vänners lag, hans sjukliga misstänksamhet – allt resulterar till slut i hustrumisshandel, förtal och lögner om hustrun i breven till hans vänner och deras bekanta. Hans sexfixering och råa formuleringar om könslivet hade jag tidigare mött framför allt i hans många brev.

Siri fick stå ut med mycket, men de första åren var tämligen lyckliga. Problemen uppstod successivt under åren utomlands, med festande och ständiga penningbekymmer. August fick ett allt större kontrollbehov i kombination med ökande misstänksamhet och svartsjuka på hennes få nära väninnor. Således det gamla vanliga mönstret, tryfferat med stort hävdelsebegär, och skryt av megalomana drag. Han brukade också regelbundet kaliumbromid mot sina nervproblem. (Kaliumbromid är ett vattenlösligt salt som användes under 1800- och 1900-talet som kramplösande och lugnande. Idag används den huvudsakligen inom veterinärmedicin.)

Det bör sägas, att August naturligtvis även hade goda sidor. Boken är ingen ultrafeministisk nidbild av honom. Myterna om honom som ”kvinnohatare” etc. är grovt missvisande. Han stöttade hennes teaterambitioner de första åren, så länge de inte kolliderade med hans egna planer. Han månade också mycket om sina barn, undervisade och lekte med dem. När de blev tonåringar och tog Siris parti så blev han dock arg, föraktfull, och bröt med dem i perioder. Dottern Greta arrangerade en försoning i Stockholm hemma hos henne 1911, då alla hans och Siris tre barn träffade honom innan han dog (bild nedan). August dog 1912. Samma år dog också Siri i Helsingfors, och dottern Greta i en tågolycka i Malmslätt (hennes make Henry von Philp överlevde). Sonen Hans (kallad Putte) avled 1917. Dottern Karin i mitten nedan, gift Smirnoff, har utgivit flera böcker om familjens liv. Hon avled 1973 vid hög ålder. / jeh

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Valet 2018: Djupare politiska samtal saknas…

Olle Hägg (Foto: Johan Ljungström, SR)

Har nu sett ett antal debatter och utfrågningar med de åtta partiledarna, och det står klart att man har tröskat ungefär samma frågor och fått ungefär samma svar, oavsett vilken kanal eller vilka programledare vi har sett. Jag har dock inte sett Aftonbladets och Expressens utfrågningar. Någonting saknas. Det blir väldigt mycket bollande med siffror som de flesta tittarna inte kan bedöma. Någon lovar 10.000 nya tjänster här, och en annan lovar en satsning på 10 miljarder där… Någon trumfar över. Någon ifrågasätter. Någon blir upprörd. Några ler, andra talar i munnen på varann etc. Programledarna höjer rösten och försöker avbryta. Knappast den politiska konsumentupplysning som många medborgare behöver och har rätt till.

Varför inte låta de fina intervjuerna i FORUM på TV2 som gått på dagtid, vara modellen för goda politiska samtal. Svårare än så behöver det inte vara. Låt intervjua alla partiledarna så – var och en i fåtöljen i 90 minuter. Intervjuer om den närmaste framtidens Sverige. Vi har ju utmärkta rutinerade journalister både i radio, TV och press som skulle greja det där. Olle Hägg, Göran Rosenberg, Erik Blix, Pontus Mattsson, Göran Greider, Lotta Gröning, Helle Klein, Katia Elliott, Johan Ehrenberg, Per T. Ohlson, Gunnar Bohlin, Birger Schlaug, Klepke m.fl. Eller ett par rutinerade statsvetare? Vem minns inte David Frosts spänstiga intervjuer med Olof Palme när det begav sig.

Det blir så fasansfullt schablonmässigt nu, framför allt med ”duellerna”. Som om det vore idrottsevenemang. Det blir underhållningsspektakel (ska vi ge Marx rätt – ‘opium för folket’?). Och det riskerar att späda på det politikerförakt som frodas i delar av samhället. Man skäms och tycker nästan synd om partiledarna. Men framför allt får osäkra väljare alltför svag konsumentupplysning…

Publicerat i Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , ,

Den obsolete borgaren

Jag såg nyss på TV4 Play, Jenny & Steffo hos Jonas Sjöstedt. Jonas har nu haft fyra goda år som partiledare, då han med Ulla Andersson vid sin sida har fått med Social-demokraterna på många mindre reformer, och fr.a. en broms på vinsterna i skolan. Många av företagen drar sig därför snart ur branschen när de ser att deras vinster kommer att krympa – det har blivit för svårt att tälja guld där i fortsättningen. Sjöstedt säger nu att hans parti har höjt ribban och är redo att sitta i kommade regeringar. Men han säger också att han inte kan regera med borgarna. Den inställningen måste du skrota Jonas, om partiet skall kunna ta steget upp på nästa nivå. Du måste sluta tänka i fast rotade 1800-talstermer. De har definitivt förlorat sin substans och låser bara fast media och politiker i ett föråldrat tänkande. Det finns inga borgerliga partier och arbetarpartier längre! En mycket stor andel av Vänsterpartiets väljare och riksdagsmän är således idag intellektuella och tjänstemän, sedan ganska lång tid tillbaka. Fråga statsvetarna, de har koll. Men det sägs sällan i alla dessa valprogram, som i Sverige oftast är sällsynt stereotypa. En klart avgränsad arbetarklass finns inte heller längre.

fc3a4ll-hc3b6gern1.jpgKlasserna överlappar numera varandra på ett helt annat sätt än förr. Sociologiska analyser blir därmed lite knepigare, men desto mera spännande. Men media och partiledare biter sig fast i gamla grundade föreställningar för att det är bekvämt, och alla tenderar vi ju att känna trygghet när vi känner igen oss och slipper bli förvirrade. Det finns klasser och ekonomiska strata, men ”borgare” och ”arbetare” som begrepp är inte längre brukbara. Vi har förvisso partier med klart olika program – men vare sig en linje eller ett diagram med två axlar fungerar för att beskriva deras respektive ideologi. Vi skulle behöva en dimension för varje central samhällsfråga för att någorlunda kunna placera in partierna i relation till varandra. Vi har alltså vare sig ”upp eller ner”, ”vänster eller höger” – rödgrönt eller blågult. Slika schabloner och förenklingar fördummar och låser debatten. Konservativ och progressiv är kanske aningen mera användbara begrepp, men konservativ i fråga om vad, etc?

I många frågor skulle säkert Sjöstedt kunna komma överens med fr.a. Björklund, men också med  Lööfs partikamrater. Hon är ju inte ensam bestämmande i sitt parti, lika lite som Jonas och andra partiledare. Sjöstedt berättade i det nämnda TV-programmet att han själv är son till en läkare och en ingenjör, dvs medelklass. Precis som f.d. kollegan Hermansson. Pratet om elaka ”borgare” blir i våra dagar bara gammalmodig sandlåda. Sakfrågorna är det som gäller. Framtiden innebär även i Sverige förhandlingar och breda konstruktiva koalitioner. Som i Finland, Norge, Danmark och Tyskland. När följer vårt annars så ”moderna” Sverige efter? /(Bild: Affisch från det s.k. kosackvalet 1928)

 

Publicerat i Historia, Media, Politik, Radio, TV | Märkt , , , , , , , , ,

Maigret och vädret i augusti

Avenue Gambetta

Jag vet ingen författare som med några få meningar kan ge mig en så levande bild av gaturummet i en stad, som Georges Simenon. Det kan förstås vara en fördel om man själv har befunnit sig i det Paris han beskriver, men det funkar lika bra när han beskriver vädret på andra platser där Maigret råkar befinna sig, eller i Simenons hemstad Liège. Och det märkliga är att han i sina otaliga berättelser om kommissarie Maigret aldrig upprepar samma väderbeskrivning. Han varierar sina metaforer och innovativa adjektiv med lustfylld briljans. Man känner att han älskar att måla just det där ögonblicket påjust den där platsen. Och platserna är många. På så gott som varenda sida nämns en gata, en adress, där någonting just utspelar sig, eller har inträffat nyligen. Simenon ger oss inte bara vädret – han målar också snabbt upp situationen med färger, dofter, ljud – allt som väcker våra sinnen. Som här i början av Signé Picpus från 1944 (Maigret blir sannspådd) får han med både årstid, dofter, ljud, synintryck – och situationen i dess helhet:

”Paris i augusti. Det luktade asfalt på gatorna och genom de stora fönstren trängde stadens buller in i rummet som tjänstgjorde som utryckningsbilarnas hjärna. Nere på gården i högkvarteret stod två bilar fulla med polismän färdiga att rycka ut så fort larmet gick. En ljussignal igen, i 18:e arrondissementet den här gången. Korvsmörgåsen åt sidan, Proppen… – Hallå!…”

Fler exempel ur samma bok (översatt av Karin Jacobsson, Bonniers):

”Åtta minuter över fem! En strålande sol lyste över parisvimlet. Männen  gick i skjortärmarna och kvinnorna var nästan nakna under sina tunna klänningar…”

Batignolles

”Utanför badade Paris i den sena augustisolen, som sänkte sig i en purpurröd molnslöja, och vinden var sval och doftade som iskyld sorbet. Och de här människorna levde som i en gravkammare bara ett stenkast från en av världens livligaste gatukorsningar…”

”Livet ute på gatan föreföll honom overkligt. Mysteriet på Rue Caulaincourt tog honom långsamt i besittning. Gatlyktorna tändes. Människorna som gick förbi var bara blåa skuggor i den blekblå luften. – Quai des Orfévres!”

”Maigret suckade, betalade taxin och gick med tunga steg uppför trapporna. Portvakten, gamle Francois, hindrade honom från att gå in på tjänsterummet. – Herrarna vill tala med kommissarien. Han tittade på den madrasserade dörren till direktörens rum. Maigret förstod. Lampan med den gröna skärmen på skrivbordet var tänd, men gardinerna var inte fördragna utan fönstren  stod vidöppna ut mot kajen och det fläktade fuktigt och svalt…”

”Ungefär en gång i kvarten gjorde Maigret, jämrande och stönande, en kraftansträngning som gällde det att lyfta hela jordklotet. Ändå handlade det bara om att komma loss ur de fuktiga lakanen, vända sig på andra sidan och på nytt falla i sömn, en sömn där han plågades av mardrömmar. Varje gång vaknade madame Maigret. Hon hade svårt att somna om och låg länge och tittade på gardinen som buktades in i rummet av vinden likt en ballong. Natten var tyst och klar som kristall, så stilla att man ända till till Boulevard Richard-Lenoir tyckte sig höra det lilla tåget i Hallarna. I nummer 21 vid Place de Vosges stod också ett fönster öppet, men det fanns ingen i rummet. Ingen låg i sängen där portvakten hade tagit bort sängtäcket. I ett rum på Hotel-Dieu satt en en sjuksköterska med hästansikte och stickade vid Joseph Mascouvins huvudgärd. Hans ansikte var gömt under bandage. Ingen vakade över mademoiselle Jeanne i kylfacket på Rättsmedicinska institutet. På Boulevard des Batignolles alldeles intill ljusen på place Clichy, reste sig kriminalassistent Janvier emellanåt från sin bänk, gick fram och tillbaka under träden, tittade på månen som lyste mellan ett par reklampelare, och sedan på de mörka fönstren i nummer 17…”

”Turistbussar fulla med utlänningar rullade omkring på gatorna och guiderna skrek i sina högtalare. Termometern visade 35 grader i skuggan, och att få sig ett dopp i något utomhusbad var omöjligt, så tätt var de badande packade… Klockan slog tolv. Hundratusentals parisare var färdiga att störta iväg till havet eller ut på landet…”

”Det är svårt att säga vad det beror på, men det finns dager som kan tyckas representera en hel årstid, ett skede i ens liv, hela skalan av känslor. Den här natten mellan lördag och söndag, ja hela söndagsdygnet i Morsang, kom att för Maigret framstå som själva inbegreppet av sommar, sommar vid floden och en enkel, barnslig glädje åt livet. Mot slutet av middagen tände man lamporna under träden och i ljuset lyste lövverket mörkgrönt som på agmla gobelänger. Från Seines ständiga rörliga vattenyta steg en tunn, vitaktig dimma, vid de små borden hördes skratt och drömmande samtal mellan förälskade människor. Maigrets hade redan lagt sig när någon bar ut en grammofon på terrassen och de hörde länge den dämpade musiken och knastrandet av de dansandes fötter mot gruset… Månen gick upp. Grammofonen tystnade men ett ensamt par fick fortfarande gruset att knastra…”

”Maigret steg upp ovanligt sent denna morgon… Det var fortfarande svalt och behagligt i luften men solstrålarna som förgyllde husraderna, varslade om annalkande hetta. Maigret älskade att flanera på Paris gator när staden gjorde morgontoalett och han begav sig inte direkt från Boulevard Richard-Lenoir till Quai des Orfèvres utan gick en omväg via Place de la Republique…”

”En stormil sopade Boulevard des Batignolles, rörde upp virvlar av damm, som lyfte i höjd med fönstren på tredje våningen, och skakde mrkiserna över caféterrasserna. Plötsligt öppnades himlen och ett skyfall brakade lös, vattnet rann i strömmar längs trottoarerna, människorna sprang åt olika håll och bilarna förvandlades till båtar som plöjde sig fram med vattnet skummande runt fören…”

”Trots åskan var natten fortfarande varm och alla fönster i det stora brasseriet vid Boulevard de Clichy stod vidöppna. De hade slagit sig ner just vid gränsen mellan själva restaurangen och terrassen. Bakom dem var det ljust och varmt. Där rådde liv och röresle och uppassarna ilade fram och tillbaka bland grupper av upprymda gäster. Framför dem stod borden övergivna under markisen som bågnade av vatten. Två flickor satt kvar vid sina tomma glas och det regnade fortfarande, men det var inget skyfall som tidigare. På andra sidan den mörka gatan, där bilarna sudade fram över den våta asfalten, syntes ljusreklamerna på Place Blanche och Moulin Rouges upplysta vingar som outtröttligt gick runt. Varm fuktig luft växlade med friska vindar. Det varslade om att sommaren var slut och att parishösten närmade sig. De båda männen hade just ätit upp sin gratinerade löksoppa. Kyparen satte fram var sin tallrik med ‘choucroute garnie’ åt dem och bytte ut de tomma ölsejdlarna. Någonstans ifrån hördes musik. Gamlingen missade inte en munsbit, inte en doft, inte en sekund av denna saliga stund, och när han tittade på kommissarien var det som om han bad om ursäkt…”  * stopp *

Se där några målande exempel ur en enda berättelse, på hur Simenon tryfferar sina texter med dessa miljösensitiva och filosofiska inpass. De återkommer hela tiden med jämna mellanrum, och de lyfter hans berättelser till nånting mer än banala kriminalromaner. Människorna och staden blir själva essensen i historierna, som annars till mycket stor procent består av den vardagliga dialog som ger spänningen och skärpan. Det egentliga brottsutredandet och de skickligt flätade intrigerna, dramatiken och känsloutbrotten, blir snarast en förevändning för Simenon att gång på gång förklara sin kärlek till staden och dess människor. Som en forskare studerar han oss nyfiket, likt entomologen med sin lupp lutad över  myrorna i den stora stacken. /   (Bilderna kan medvetet vara softade)

Publicerat i Frankrike, Kultur, Litteratur, Miljö, Resor | Märkt , , , , , , , , ,

SvT Partiledarintervjun med Löfvén

Att se dessa partiledarintervjuer inför svenska riksdagsval kan man ju inte låta bli. Trots att det ofta är frustrerande. Yxiga frågor och svepande svar. Både utfrågare och ”offret” känner att tiden är knapp. Och även om man hinner beta av ett antal förvalda frågor, så blir många viktiga ämnen aldrig belysta. Löfvén slapp t.ex. viktiga frågor om försvaret, NATO, energin, pensionerna, äldreomsorgen m.m. Om jag inte råkade gå ifrån just då…

Irriterande är att många partiledare ofta, inte alltid, undviker att svara rakt och bestämt på den ställda frågan. De tar sats och börjar lägga ut ett resonemang, går som katten kring het gröt, börjar antydan till ett litet valtal. Utfrågarna blir otåliga, avbryter, och kan då upplevas som tjatiga. Men frågorna är också väl simpla ibland, när de t.ex. insinuerade att det finns ett enkelt samband mellan antalet miljarder till vården och vårdköernas längd. Löfvén gjorde ett tappert försök att försöka nyansera frågan, men utfrågarna malde på i sin egen föreställning att ett enkelt samband skulle finnas. Det var pinsamt.

Det vore alltså välgörande om svaren blev rappare och kortare. Någon gång borde det väl räcka med ett JA eller NEJ. Löfvén satte ner foten med åtminstone ett nej. Gamle Gunnar Hedlund kunde konsten att knipa av med ett kort svar. Palme i viss mån också. Idag är nästan alla ledarna uppenbart ängsliga att stöta sig med den egoistiska delen av den stora medelklassen. De grupper som maniskt vägrar acceptera några åtstramningar från Moder Svea i sin egen välmående privatekonomi. Rör inte våra jobbskatteavdrag, typ.

När det gäller vårdköerna så hade det varit bra om man före frågorna hade visat oss intervjuer med vårdfacken och Läkarförbundet, och kanske även talat om att det finns skillnader mellan de olika landstingen. Det är ju faktiskt inte regeringen som driver sjukhus och vårdcentraler. Den kan bara dra i olika snören.

Helhetsintrycket ikväll blev ändå klart godkänt för Löfvén.

Publicerat i Äldreomsorg, Försvaret, Media, Politik, SvT, TV | Märkt , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (31): Louis Armstrong – A kiss to build a dream on

Jag upptäckte till min förvåning att jag inte har fyllt på med nya Musikens pärlor här på bloggen – inte sedan oktober förra året. Kattastrofo mysterioso :-). Dags alltså för nummer 31, och det är mig en gåta hur jag kunnat vänta så länge med en låt av jazzhistoriens kanske starkast lysande stjärna, Louis Armstrong. Här i Sverige även kallad Ludde på 1950-talet, i alla fall i min familj. Annars mest känd under sitt smeknamn Satchmo. Han var ofta över i Europa och lirade när jag var grabb på 50-talet, och när farsan Runo flög ner till Köpenhamn i tjänsten (han jobbade som kontrollant hos SAS på Bromma) fick jag för mig att önska en platta med nån populär artist. Jag minns inte om jag önskade Armstrong, men en EP med Ludde i gult omslag kom han hem med i alla fall. Den finns kvar ännu i min ägo. Jag kan inte påstå att jag spelade just den så mycket, men vi hade ju många stenkakor med Ludde och speciellt den röda Decca-etiketten med A kiss to build a dream on snurrade ofta på radiogrammofonen. Vi hade en sån, där man kunde ladda med en liten stapel av stenkakor, en skivväxlare. Där körde syrran sina jazzplattor med Ernie Englund, Charlie Norman, Hubbe och Armstrong, medan jag avnjöt Povel Ramel och Martin Ljung, Mambo Italiano och Managua Nicaragua is a heavenly place…. Här kommer kung Louis nedan! (Diskografi, filmer och böcker med och om Armstrong, se Wikipedia)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Louis_Armstrong

Publicerat i Kultur, Musik, Radio, USA | Märkt , , , , , , , , , , ,

Ryska snuvan: En efterkrigsrapsodi

(SF) Biopremiär på Skandia 22/2 1937
Handling: ”Vid Narva år 1708 – kung Karl XII medaljpryder efter slaget menige 325 Karl Magnus Brodin från Älvsborgs Regemente för enastående tapperhet. 1917 – en kvinna överlämnar livsmedelskort i en butik och ber om extraranson av kaffe men blir nekad av biträdet. Han erbjuder kaffesurrogat som hon vägrar köpa. Vi får vidare bevittna hur en lönnbrännare drar fördel av Bratt-systemet.

Över till Fenixpalatset där Ernst Rolf leder allsången ”Lägg dina sorger i en gammal säck”. Folk dricker punsch och diskuterar kriget. En gulasch ordnar pengar åt en bulvan som skall till Ryssland och köpa billiga juveler om det blir krig – bulvanen får 70.000 kronor till resan. Över till ryska fronten mot Tyskland. Kanoner skjuter och granater briserar. Ett kompani på ryska sidan vägrar rycka fram mot tyskarna. En överste anordnar kamratafton bakom fronten för att pigga upp moralen. Den rika grevinnan Nadja Ivanovna sjunger om Ukrainas hembygd för soldaterna ackompanjerad av balalajkor. En grupp soldater i publiken 1800 är revolutionärer, bl a Grischa. Man får veta att en annan revolutionär, Sergej, haft revolutionära flygblad och arresterats av 1800 militärpolisen. Sergej skulle arkebuserats men Nadja får av översten hans dödsdom och river sönder den. Det blir 7 november 1918. Sovjetfanan hissas sedan den tsarryska fanan halats ner. Till godset Kirikov kommer de röda, medan grevinnan sänder bort sin tjänare Paul till häst med sina juveler. Han gömmer dem i en bäck. Grevinnan stannar över natten och förför Sergej, tar hans kläder och flyr till utlandet där hon blir berömd internationell sångerska.

Fil stud Kalle Brodin släpps ut ur Långholmen där han suttit i sex månader för en revolutionär artikel i sin tidning Röd Front, ”Sverige in i Sovjetunionen”. Hans vistelse där har varit idyllisk. Han skall hälsas välkommen hem av mamman som har manufaktur-handel och fästmön Bojan, som är städerska på Grand Hotell Narva, men han stannar på sin tidning. ”En sakramentskande olycka att han fick ryska snuvan när vi kunde haft det så lugnt om han bara velat intressera sig för affären”. Till Grand Hotell Narva kommer ryska ekonomirådet Sergej som skall låna 100 miljoner kronor från direktör Köhler (en Kreuger-liknande företeelse). Han skall lämna pengarna på villkor att han får fem års arbetsfred i sina norrländska cellulosafabriker. Det råder hungersnöd i Ukraina och man behöver pengarna för att häva svälten, utåt säger man att det gäller att säkra den ryska femårs-planen. Bojan städar Sergejs rum på Narva och ser Nadjas porträtt. Sergej bjuder senare Bojan på en Rolf-premiär, när Kalle far till Moskva på studieresa. Vy över Moskva. Någon visar en fabrik i Ryssland för Kalle och det framgår att fabriken är illa skött. Man hoppas kunna minska ”kassationen till 50 procent av hela tillverkningen”. En svensk arbetare som Kalle tidigare lockat utvandra till Moskva vill ha hjälp med återresa 1800 till Sverige. Kalle hinner inte göra något åt detta för han arresteras och kastas i fängelse. Han hamnar i samma cell som Paul, mannen som gömde juveler för 50 miljoner rubel i en bäck. Kalle befrias för att åka hem och vara med om avtalsförhandlingarna. En tid efteråt lyckas Paul muta sig ut ur fängelset med hjälp av pengar som Kalle gett honom.

Vy över Paris. Grevinnan Nadja är firad sångerska och 1800 skall till Sverige.

Scenen på Oscarsteatern. Rolfrevyn 1924, Rolf sjunger ”Bättre och bättre dag för dag”. Kalle har kommit hem och är förkyld. Bojan har försvunnit. Hon är med Sergej 1800 på revyn och skall sedan äta supé i chambre separée med Sergej, som nu sitter i teatern och upptäcker att sångerskan är Nadja, hon med smycken för 50 miljoner dolda i Ryssland. Han gör sig av med Bojan och bjuder Nadja på supén. Kommunisten Kalle Brodin får höra att Bojan skall på nattsupé med ryssen och försöker tränga sig in men kastas ut. Han rusar över till Folkets Hus och talar för strejk i Norrland. Senare får han veta att ryssarna inte önskar en cellulosastrejk, för då får de inte Köhlers lån. Han försöker få arbetarna att inte strejka, men överröstas av hederliga norrländska socialdemokrater. Det blir strejk. Köhler drar in sitt lån. Men Nadja som fått besök av tjänaren Paul, nyss utsläppt från fängelset, vet var juveler för 50 miljoner ligger i en bäck. Hon erbjuder dem till Sergej och de svältande ryssarna.

Kalle Brodin är fortfarande orolig för fästmön Bojan och slåss med Sergej på hans hotellrum. Han får veta att flickan är obesudlad av främmande händer. Mamman tvingar fram ett kyrkbröllop i en lantlig kyrka. Samtidigt inbjuds Kalle Brodin närvara vid avtäckningen av Narvamonumentet av Hans Majestät Konungen — han är den ende manlige släktingen till den Brodin Karl XII medaljerade 1708. När Bojan och Kalle går ut från kyrkan bildar karoliner med dragna huggare hedersvakt.” (ur Svensk Filmdatabas)

Recension: StT (signaturen Robin Hood): ”Man skrattar och häpnar och tror inte sina ögon och öron: Gustaf Edgren och författaren Oscar Rydqvist få nog bereda sig på att det kommer en spökflygare österifrån, kidnappar dem och för dem till ett koncentrationsläger i Sibirien. Eller nej — driften med sovjetväldet är så roligt gjord att Moskvabolsjevikerna komma att instämma i skrattet. Åtminstone officiellt. Vad de göra i sitt stalinistiska hjärta är en annan sak. Ty denna farsaktiga drift är i grunden ingen fars: Rydqvist hånar i själva verket Stalinkommunismen på ett för vederbörande kusligt skarpsynt sätt. Han är skarpsyntare än han kanske själv vet, och om hans namn hamnar överst på en hemlig lista över utlandets trotskister förvånar det inte. Vad har flugit i Åbergsson? Att förlägga en scen till en parad på Röda torget och placera Åke Söderblom och — Katie Rolfsen på bolsjevismens heligaste plats Lenins mausoleum är djärvt! Det skämtas friskt med Lenin och med den röda industrialiseringen och mycket annat. Nå, Stalin kan skratta åt alltsammans. Men de som ha skäl att känna sig illa till mods är våra hemmabolsjeviker. Inte nog med att Åbergsson driver hejdlöst med dem – de behandlas som idioter och löjliga prickar också av filmens ryska bolsjeviker. Stackars Åke Söderblom, den svenska bolsjevikprofeten Kalle Brodin. Han blir utkastad gång på gång hela filmen igenom, utan att själv förlora sitt goda humör. En önskeroll för Söderblom, som han genomför med glans. Han kommer att bli ännu populärare än han redan är genom denna roll, som bara består i att göra sig själv löjlig. Man blir inte klok på vad Gustaf Edgren egentligen avsett. Skämt eller allvar? Man är inte säker på att han bara menat skämt. Det hade inte skadat med litet mera humor över filmens första del – det där med revolutionen och skatten – ty hur allvarligt regissör och författare än lägga upp sin historia, har publiken svårt att ta en Råsundaskildring av rysk miljö eller välkända svenska skådespelare som Bullen Berglund som mustaschsvajig ryss på allvar. Också i fortsättningen ekar ibland en onödigt allvarlig ton, ex. den ärliga bolsjeviken Anders Henrikson, som ruelsefullt bekänner att han syndat mot Marx och satt in pengar på sparbanksbok.”

Ja jisses, vad man kunde koka ihop 1937 – Åke Söderblom som bolsjeviksvärmare!

Publicerat i Film, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Lång het sommar: Bränderna kring Kårböle, juli 2018

Branden var bara en kilometer från Kårböle…

(P4 Gävleborg) ”Skogsbranden på Nötberget var endast tusen meter från Kårböle när det var som närmast. Hans Nornholm som är operativ chef på räddningstjänsten berättar om den dramatiska natten när branden stoppades. – Vi lyckades hålla branden ungefär en kilometer från Kårböle. Där har vi en begränsningslinje och dit var elden och vände, säger Nornholm. Hur lång tid det dröjer tills Kårböleborna kan flytta tillbaka hem är ännu oklart…”

Wikipedia: ”Kårböle skans var en försvarsanläggning belägen vid Ljusnan, strax sydost om Kårböle i Hälsingland. Den var framförallt under 1600-talet ett skydd mot angrepp från norska trupper i Härjedalen, fram till nedläggningen 1679…” (Foto från början av 1940-talet, ww2, Arkiv Hallström-Hansson)

Publicerat i Försvaret, Hälsingeforsk, Historia, Norrland | Märkt , , , , , ,

Stardust by Brunner: Stoft av ett stoftkorn

”Där han nu hamnat
ser han sin andedräkt stiga mot himlen.
Himlen saknar slut.
Det blommar upp till natt.
Han drar efter luft, hör djupt ner i munnen
hur bröstkorgen knakar och fylls.

Vad ska han finna för ord med en gapande mun?
Vad ska han finna för ord
för den gnistrande växt som uppfyller rymden?

Han har suttit i bastuhettan
och sedan gått genom snön ner till vaken.
Det tillhör arbetsgången
att han tar sig ur vattnet in under brygglanternan
där det syns i skenet hur kroppen ångar efter badet
och pyr som en glödande stock.
Mannen känner sig demonisk av att stå
utan skor i snö och ryka medan stjärnorna
vältrar sig uppåt mot noll, utåt mot intet.

Nu var det sagt.
Inget mer ska finnas någonsin.
Det bär hans skuggkonturer och är helt enkelt allt.
Han har varit i vaken.
En liten smal stig leder hit. Långa stråk
av köld kommer ner från de gula kullarna.
I denna stund borde var och en gå ut ur sitt hus
och söka sig upp dit, se från kullarna
hur allting fått mognadens rundning
att det fälls som frukt vid minsta stöt.
Ska han förråda sig själv, ska han
förråda den stilla extasen och falla till marken
med huvudet spaltat som frukt?

Ångan kring kroppen tätnar.
Det är kyffigt under lampan som i en rökfylld bar.

Ute finns träd och hus, jorden finns där, de levande.
Natten ligger öppen i bred tystnad.
Himlen immas som om han andades i ett glas.
Mörkret är inget varsel utan underbart mörkt.
Det glittrar som en flod
när mannen flyter ut i det
glömsk av sig själv
öde bland öden.”

(Stjärnorna ur Stoft av ett stoftkorn, Samlade dikter 1979-1999 av Ernst Brunner. Foto: Rymdstyrelsen)
Publicerat i Astronomi, Kultur, Litteratur | Märkt , , , , ,

Wisti, Serner och Månsson i P1 Sommar – trio con brio

WistiAnna Serner7Månsson1

Lyssnar på Kent Wisti i Sommar. Så skönt med bra svensk musik mellan berättelserna, om rötterna i Finland kring Vasa, om livets gång, existensen vår. Jag har ju sett hans gubbar och aforismer på webben, men inte vetat vem han var. Valde även att lyssna på Anna Serners program häromdan. Hela paletten även där – från sorg, död, kämpaglöd och karriären i filmens Sverige. Man ler tacksamt vid radion. Och (9)1:an Claes Månsson, ujuj – lyssna och gläds till hans motvilliga väg fram till tiljan och befrielsen 🙂 / Tack – ingen sommar utan P1 (och P2 förstås)

Publicerat i Film, Kultur, Media, Musik, Radio, Religion | Märkt , , , , , , ,

Valkompasserna är bedrägliga

Vänern 20180625.jpgSnart är det åter val, och i år är valkompasserna allt fler att välja på i media. Men se upp – det handlar inte om någon exakt vetenskap. Att bli politiskt insorterad utifrån 25-30 frågor om dagsaktuella politiska frågor, är ungefär lika pricksäkert som att skjuta flugor med hagelgevär. Jag kunde förstås ändå inte låta bli att testa min partifärg hos tre olika  valkompasskonstruktörer – TT, Aftonbladet och Expressen. Alla ihopkokade av diverse statsvetare och andra experter. Och mina farhågor om dålig prediktion besannades.

TT ansåg att jag höll mest med både sossarna och Sd – till 62%, dvs i nästan 2 frågor av 3. Högst märkligt att (s) och (Sd) skulle bedriva så likartad politik! Är det förklaringen till att så många arbetare har gått över till Sd? Om de tycker så lika så borde de ju rimligen bilda gemensam regering, kan man tycka. Men jag tror varken Löfvén eller Åkesson gillar den tanken. Minst höll jag med näringslivets röst i riksdagen, Sveriges Maggie Thatcher Lööw. Expressen menade ännu tydligare att jag mest höll med (s) och (Sd) – i hela 70% av deras frågebatteri.

Närmare sanningen kom dock Aftonbladets test där jag låg närmast vänsterpartiet (62%), sossarna (56%) och Mp (47%). I alla tre testen låg jag längst från Centern – där fanns åtminstone ett resultat där alla tre valkompasserna kom till samma slutsats. Men märk väl – jag ansågs bara överens med dessa tre partier i 50-60% av frågorna, i nästan hälften av frågorna var jag inte överens med dom. Slutsats: Jag borde kanske låta bli att rösta? Ingen tycker ju som jag… Men sådan är politiken – du kan aldrig vänta dig att hitta ett parti där total kongruens råder mellan dina och partiets åsikter. Det är logiskt, eller hur. Annat vore ju minst sagt skrämmande. Tanken vore absurd 🙂 Möjligen finns den hos några av dagens mera omtalade presidenter…

För att öka precisionen i testen får man uppge sina tre mest angelägna av de ställda frågorna. Allting är ju inte lika viktigt för oss. Somligt har man ingen bestämd uppfattning om, och i vissa fall är det omöjligt att vare sig hålla med om eller såga. Frågan kan också vara för komplicerad för så vaga och schablonmässiga svar som lite och mycket… Men det räcker ändå inte. 100 frågor hade givit bättre precision förstås. Men vem har tid och råd att konstruera såna test för allmänheten? Och vem har tid och ork att svara på så många frågor?

I dagsläget så är det för mig viktigast att staten återtar ansvaret för grundskolorna och gör slut på vinstjakten, att atomreaktorerna stängs av och skrotas, och att tiggeriet äntligen förbjuds. Det är nog många som kan hålla med om detta. Eller? (Foto: J. Krabo)

 

Publicerat i Äldreomsorg, Media, Pensioner, Politik, Press, Skolan, sociologi, Statistik | Märkt , , , , , ,

Att såga på sin egen gren – politiskt självskadebeteende?

Natt någonstans i EuropaKvartetten som sprängdes (KD-C-L-M) har uppenbarligen fått fnatten i sin desperata hunger efter taburetterna. Nu vill jag se många av deras riksdagsmän visa kurage och säga – nog nu med pinsam opportunism!

Hur blåser månne vindarna i morgon, och i övermorgon? Om det här var politiskt självskadebeteende, eller inte – det får vi alla se på valdagen…

2018-06-28 (SR)

”Sverigedemokraterna är utestängda från toppposterna som ordförande och vice ordförande i riksdagens utskott. Men nu byter allianspartierna hållning – och tycker att Sverigedemokraterna efter valet ska få tillträde till dessa tunga uppdrag, om opinionsläget står sig. – Partierna bör beredas möjlighet att få access till posterna i storleksordning, säger Tobias Billström som är Moderaternas gruppledare i riksdagen.

Sverigedemokraterna har representanter i alla riksdagens 15 utskott och i EU-nämnden. Utskotten är motorn i riksdagsarbetet, det är där alla beslut förbereds. Sammanträdena leds av en ordförande, som också har utslagsröst om en omröstning slutar oavgjort. Men ingen sverigedemokrat har uppdraget som ordförande eller vice ordförande, trots att partiet är riksdagens tredje största. Det här beror på att de övriga sju partierna har gjort upp om att fördela de tunga presidieplatserna sinsemellan. Men nu byter alltså alliansen strategi – och vill att även riksdagsledamöter från Sverigedemokraterna ska kunna leda arbetet i utskotten. Moderaternas gruppledare Tobias Billström säger att fördelningen av presidieplatser förstås hänger på resultatet i riksdagsvalet. Men som opinionsläget ser ut nu, så kommer riksdagen att bestå av tre ungefär jämnstora partier: Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.

– Och i så fall har vi åtta år bakom oss där de dessutom har varit representerade i Sveriges riksdag. Vi ser  därför inte någon anledning till att de inte skulle få möjligheten att också kunna delta i valet av ordförande och vice ordförande-poster, men i så fall kommer de att göra det i kraft av sin egen storlek, säger han.  Centerpartiets gruppledare Anders W Jonsson håller med. – Vi tycker att det är ganska rimligt att väljarnas röst också får genomslag på hur riksdagen sedan organiserar sitt arbete.  Även Andreas Carlson, gruppledare för Kristdemokraterna, tycker att det är en viktig princip att fördela presidieposter utifrån proportionalitet. – Det är vi överens om i alliansen, och vi kommer att ta upp det i samtal med Socialdemokraterna i fördelningen av poster.” (SR)
Publicerat i Politik, Press, Radio | Märkt , , , , , , , ,

Sommarläsningen 2018: Där går han…

Brunner3jpgDet finns författare man gärna återvänder till. För att de har nån essens man vill åt, som berättar nånting man gärna vill ha mera av. Moberg var en sådan i min ungdom. Senare blev det Heinrich Böll och Milan Kundera. Det är nu ganska längesen jag läste Kocksgatan – inte direkt när den kom ut 1991, nej betydligt senare. Vägen in till hans författarskap gick för min del först via mitt intresse för Edith Södergrans unika poesi. Brunner hade 1985 skrivit Till fots genom solsystemen. En studie i Edith Södergrans expressionism, och kom sedan också med en roman om hennes liv 1992, Edith. Se där – en man till som gillade Södergran, det var intressant! Senare har jag förstått att vi är ganska många. Kanske fler män som fastnat för Södergrans röda och vita mystik och schmerz, än Boye, som än idag tycks vara många unga flickors ljusgestalt.

Efter boken om Edith släppte jag Brunner under många år, tills en pocket kom i min hand – Passionata. Jag gillade den å’, som vi säger i Helsingland. Det gick några år, och jag började forska om Erikjansarna, den första stora gruppen svenskar som emigrerade till Amerika 1846. De for av religiösa skäl, och grundade Bishop Hill drygt tjugo mil väster om Chicago. En av de ledande erikjansarna hette Nils Jonsson Hedin. Han var skräddare, född i Långå i Härjedalen. Det är en annan historia, men denne Hedin blev efter en flytt till Kansas anhängare av Emanuel Swedenborgs samfund där borta, och jag skaffade då Brunners biografi Darra om Swedenborgs liv. Vid samma tid skaffade jag även Brunners biografi om Bellman, som jag länge hade haft på min måste-läsa-lista. Jag har tidigare recenserat den här i bloggen. Båda dessa biografier var stora läsupplevelser.

Stilen i Där går han (del 3) börjar ungefär när Kocksgatan gav honom ett brakande genombrott. Och stilen är lätt igenkänd. Brunner är alltid Brunner, och ibland raljerar han om sig själv i tredje person. Han är en makalös berättare med en frustande vitalitet som nästan tar andan ur en. Jag får i den här boken bilden av författaren som en vandrande scanner, med ett minne för detaljer som ter sig minst sagt extraordinärt. Hur kan han lagra allt detta, och varför kan han inte låta bli att fylla sina böcker med alla dessa ofta mindre nödvändiga fakta? Det liknar onekligen en besatthet, ett tvångsmässigt dokumenterande. Var det Aldous Huxley som i Kontrapunkt talade om en professor som ”a walking vacuum cleaner”? En person som suger in allting i sin väg och lagrar det rent automatiskt, utan någon särskild avsikt. Ungefär sådan tycks mig Brunner. Han kan bara inte låta bli. Men, och det är ju slutintrycket av denna digra skildring av Sverige under 1990-talet och millenieskiftet – boken är oavbrutet intressant. Ernst Brunner är djävligt bra, en av våra bästa nu levande. Sen får feministerna som envist sågat honom säga vad dom vill. Det är svensk och stockholmsk kulturhistoria.

Jens Liljestrand i Expressen har dock svårt för att dölja sin aversion. Brunner har blivit omodern och passé. Som exempel letar han fram stycken ur memoarerna som skall spegla schablonbilden som Brunner tidigt fick sig pådyvlad. Jag ämnar inte dra den här, den är orättfärdig och tröttsamt fel. Hallands Nyheter kallar den katalogaria och gnällsaga 🙂 Det är ju roligt. Att Brunner blottar sina känslor både inför litteraturens deckarmaniska utveckling och privatlivets sorger, är i mina ögon inslag som känns lika ärliga och befogade som Lundells. Han blandar och ger – både poetiskt vackra avsnitt med rabulism, gyckel och snytingar mot det akademiska kotteri som vi i dagarna sett med brallorna nere. Han serverar oss vår intellektuella samtid på några timmar. Man tackar.

Monika Tunbäck i GP är å andra sidan klart positiv och kapitulerar till slut trots att Brunner bombarderar henne med detaljer kring symposier, föredrag, fester och översvallande recensioner. Rosorna är klart fler än riset.

Publicerat i Kultur, Litteratur, Media, Politik, Press, Radio, sociologi | Märkt , , , , , , , , , ,

Schlaug inför kongressen 2018

”Måndag 21 maj 2018

birger-schlaug-fb (2)

Schlaug – numera skribent i ETC

”Har MP verkligen valt rätt ”kommunikations-strategi?

Gomorron, inte minst alla miljöpartister som skall kongressa till 25-27 maj. Livet kunde ju vara bättre, siffrorna kan visserligen ses som stabila men på gränsen till utträde. Jag tror att den strategi partiet valt – också när det gäller att kommentera dåliga siffror – varit mindre bra. Det duger inte att se glad och pigg ut, säga att stämningen i partiet är god, att man är trygg, att valrörelsen skall visa allt bra MP gjort i kommuner och regering, att väljarna kommer att förstå, att valmanifestet är så gott och – som krydda på det ärgade moset nu senast i Agenda –  att ”vi kommer att bli större än förra valet”. Det duger inte heller att slå sig på bröstet och säga att vi nu fått en klimatlag som gör att alla kommande regeringar tvingas driva en bättre klimatpolitik – dels är det inte sant, dels är det ju detsamma som att säga att man inte behövs längre för klimatets skull. Det duger inte heller att gång på gång bulta ut att Sverige är ledande, Sverige ligger i fronten, Sverige är på väg att lösa våra klimat- och miljöproblem – för det första är det inte sant, för det andra triggar det väljarna (det vill säga människor) att tro på det så mycket att man liksom kan konsumera vidare, flyga längre, leva som vanligt eftersom vi ändå är så bra…

Jag tror det vore bäst att istället bygga resonemanget på följande: ‘Vi riskerar att åka ur riksdagen, vi är djupt oroliga för det, det är inget att hymla o m, vi är övertygade om att en viktig röst skulle förloras i riksdagen om så skedde’. Lägg till det att vi släpper ut 11 ton koldioxid när det hållbara är en tiondel, att vi faktiskt ligger mycket högt på listan över världens länder som gör störst ekologiska fotavtryck per capita, att vi har oerhört långt kvar. Säg det, istället för att låtsas som om regeringsinnehavet lyft Sverige till gudomliga nivåer.

Visst, det är svårt att byta linje, men jag tror att det trots allt är bättre att säga som det är och vad man innerst inne känner istället för att blockeras av aldrig så pigg strategi som lägger lock på förståndet.”

(Birger Schlaug i tidningen ETC)

Publicerat i Litteratur, Miljö, Politik | Märkt , , , , , , , , , , ,

Transportstyrelsen – och privatisering som religion

2018 Circus i väntan på BKOStatsminister Stefan Löfvén var idag kallad till Konstitutionsutskottet (KU) som siste man i raden av statssekreterare och ministrar, angående Transportstyrelsens s.k. outsourcing (utkontraktering) av känsliga register till upphandlare utomlands. Det är alldeleles utmärkt detta att KU-förhören direktsänds av SvT, och jag har sett en hel del av förhören (dock ej dagens utfrågning av statsministern). Intrycket har varit positivt. Seriösa och vettiga frågor från utskottets ledamöter, och ingen dålig stämning eller respektlöst uppträdande från något håll.

Någon minns kanske att en ansvarig minister i NUON-skandalen under Reinfeldts regering vägrade komma till KU, vilket märkligt nog accepterades även om det hårt kritiserades i media, och fick många att reagera med förundran. Det här är märkligt nog inte tydligt reglerat i vår Regeringsform. Men många menar att så bör ske: ”Varken statsråd eller enskilda tjänstemän är uttryckligen förpliktade att inställa sig till utfrågningar som utskottet håller. Det finns inte heller någon reglering av f.d. statsråds medverkan. Samtidigt får utskottet i regel svar på sina frågor, både skriftligen och vid utfrågningar. Detta gäller såväl statsråd som andra personer. Den tydliga praxis som finns på området har spelat en stor roll för utskottets möjligheter att inhämta upplysningar i samband med granskningen. Såsom rättsområde betraktat har konstitutionsutskottets befogenheter beskrivits som ‘präglat av en formell vaghet balanserad av relativt fasta sedvänjor’”

Den nu aktuella historien med registren har lärt oss mycket, men framför allt en sak. Privatiseringsivern tilläts sprida sig som en religion inom  n ä s t a n  alla partier. Sannolikt var det väl, och är, alltid toknitiska besparingsskäl som är boven i det här ruttna mönstret. Vi har sett många eländiga bevis på vart det kan leda om det vill sig riktigt illa, inom både vårdsektorn, skolan och nu IT-sektorn.

Det vore klädsamt om alla partier ödmjukt lärde sig läxan den här gången. Regeringen Löfvén har förhoppningsvis nu förstått? Sämre är det inom oppositionen. Fortfarande slåss den s.k. alliansen med näbbar och klor för att skattemedel skall fortsätta blöda ut till privatiseringen av skolor och vård. Det är obegripligt om de tänkte rationellt. Men den s.k. alliansen är inte rationell, deras främsta profeter, partiledarna och deras staber, fortsätter att upprepa sitt religiösa mantra. Jag sliter mitt hår: When will they ever learn? Sverige behöver en fortsatt stark offentlig sektor!

https://www.riksdagen.se/…/statsrads-medverkan-i…/html

Publicerat i Media, Politik, Press, Religion, SvT | Märkt , , ,

Ettore Scola 2016, och nu 2018 även Vittorio Taviani död…

Kaos1.jpg(SR) ”En av den italienska filmens största regissörer, Vittorio Taviani, har avlidit efter en längre tids sjukdom. Han blev 88 år gammal. Vittorio Taviani har tillsammans med sin bror Paolo Taviani regisserat ett femtiotal långfilmer, varav den mest kända är ”Padre padrone” som vann Guldpalmen i Cannes 1977. De har genom åren tillsammans gjort flera filmatiseringar av litteraturens klassiker och 2012 fick de Guldbjörnen vid filmfestivalen i Berlin för filmen ”Cesar måste dö”. De båda bröderna var aktiva in i det sista, i fjol kom deras sista film tillsammans – ”A private affair”.

”Quattro novelle di Luigi Pirandello (L’altro figlio, Mal di luna, La giara, Requiem) con un prologo e un epilogo in forma di ”Colloquio con la madre” (tratto dal racconto Colloqui con i personaggi) in cui Antonutti impersona lo scrittore siciliano (1867-1936). Fedeli alla propria poetica, i Taviani hanno scelto quattro storie di campi e contadini, di umiliati e offesi alle prese con la miseria, l’ingiustizia, le superstizioni. La migliore è, forse, ”Mal di luna” in cui si raggiunge una magica fusione tra orrore, pietà, erotismo; la meno riuscita è ”Requiem” dove l’ideologia (gli intenti di analisi storico-sociale) ingenera un certo monumentalismo dilatato. In un secondo tempo i Taviani decisero di eliminare uno degli episodi: in Italia fu tolto Requiem, in Francia La giara. Regia: Paolo e Vittorio Taviani Con: Biagio Barone – Ciccio Ingrassia – Claudio Bigagli – Franco Franchi – Margarita Lozano – Omero Antonutti – Regina Bianchi Anno: 1984 (Fonte: il Morandini)” (Istituto Italiano di Cultura, Berlino)
Paolo Taviani, född 8 november 1931, och Vittorio Taviani, född 20 september 1929 båda i San Miniato, Toscana, är en italiensk filmskaparduo. De är bröder och har sedan karriärens början arbetat tillsammans och regisserat sina scener växelvis. Deras tidiga verk är präglade av socialrealism med vänsterpolitiska teman. Sedan 1980-talet har de rönt uppmärksamhet med filmatiseringar av europeiska litteraturklassiker… Kaos, utgiven 1984, utspelar sig på 1800-talets Sicilien och bygger på ett antal noveller av Pirandello. Bröderna Taviani har även filmatiserat verk av författare som Tolstoj, Goethe och andra. År 2012 fick de Guldbjörnen i Berlin för Caesar måste dö, som handlar om hur en grupp fängelseinterner sätter upp Shakespeares pjäs om Julius Caesar…” (saxat ur Wikipedia)
Taviani - 3 filmerKaos4
Filmer:
  • L’Italia non è un paese povero (1960)
  • Un uomo da bruciare (1962)
  • I fuorilegge del matrimonio (1963)
  • I sovversivi (1967)
  • Sotto il segno dello scorpione (1969)
  • Den heliga Mikael hade en tupp (San Michele aveva un gallo) (1972)
  • Fulvio, revolutionären som svek (Allonsanfan) (1974)
  • Padre padrone (1977)
  • Il prato (1979)
  • San Lorenzonatten (La notte di San Lorenzo) (1982)
  • Kaos (1984)
  • God morgon Babylon (Good morning Babilonia) (1987)
  • Solen även om natten (Il sole anche di notte) (1990)
  • Fiorile (1993)
  • Kärleksöden (Le affinità elettive) (1996)
  • Tu ridi (1998)
  • Resurrezione (2001) – TV-serie
  • Luisa Sanfelice (2004) – TV-serie
  • La masseria delle allodole (2007)
  • Cesare deve morire (2012)
  • Meraviglioso Boccaccio (2015)
  • ………………………………………………………………………………………………….
Publicerat i Film, Historia, Italien, Kultur, Litteratur, sociologi, TV | Märkt , , , , , , , , , ,

Eldprovet i Paris

poster-eldprovetVid varje besök i kongliga hufvudstaden brukar jag försöka klämma åtminstone en ny film, och gärna två. Efter den avslutande konserten med Bo Kaspers på Cirkus nyligen, blev det dan därpå en film på Sture, Eldprovet. Det fanns minst 3-4 rullar att välja på inom nära räckhåll från hotellet – t.ex. C’est la Vie eller ryska Saknaden. Så varför Eldprovet? Jo, jag var lite nyfiken på Daniel Auteuil. Jag minns första gången jag såg honom på vita duken. Det var när han räddade en kvinna från att hoppa från en bro. Han uppträdde som knivkastare och jag vill minnas att kvinnan fick den stora äran att bli hans assistent och stå framför måltavlan. Men det var bra många år sedan, 1999. Den flickan spelades av Vanessa Paradis (La Fille sur le Pont, regi Patrice Leconte). Sedan dess har Auteuil gjort mängder av roller…

Eldprovet var ganz gut. Kan rekommenderas. Ung, tuff arabisk jänta från förorten börjar vid universitetet i Paris, och kommer för sent till sin första föreläsning… Ajaj, inte bra. Hon blir ett tacksamt objekt för den självupptagne läraren i retorik att läxa upp. Han njuter uppenbarligen av att förödmjuka henne med en utdragen utskällning inför sitt stora auditorium fullt av studenter. Men han ligger själv skrynkligt till i livet, både i privatlivet och karriären, vilken vi snart blir varse…

”Eldprovet i regi av Yvan Attal har hyllats av de franska kritikerna och setts av 1,2 miljoner biobesökare i hemlandet. I huvudrollerna ses den lovordade nykomlingen Camélia Jordana spela mot en av fransk films mest meriterade skådespelare, Daniel Auteuil som har belönats med två Césarpriser och tolv nomineringar. Auteuils genombrott kom 1986 i Jean de Florette, senare har han även setts i För min dotters skull, Innan frosten och Michael Hanekes Dolt hot.” (Kino.nu)

Camélia Jordana är född 1992 i Toulon av fransk-algeriska föräldrar, och blev som 16-åring antagen till Nouvelle star – den franska motsvarigheten till Idol, där hon slutade 3:a. Fick skivkontrakt, debuterade 2010, och har sen dess haft hits i Frankrike, Belgien och Schweiz. Hon gjorde en rulle 2012 och fick i fjol sitt genombrott i Eldprovet. Rollen är det hittills största hon gjort på film och hon höjer sin motspelare Daniel Auteuil till skyarna. – Jag var nervös innan jag skulle träffa honom, han är ju en veteran, men han var så oerhört nertonad och rolig. Vi skrattade mycket, säger hon… – Jag gör film, jag gör musik, jag spelar teater, jag har till och med varit med i en modern tolkning av La bohème. Camélia har redan ett par nya filmer på gång, samtidigt som hon arbetar med sitt tredje album. Och hon har inga problem med att entusiastiskt tala om allt. – Jag älskar att prata och inte minst debattera och argumentera. Yvan och jag flög ihop flera gånger under inspelningen. Då exploderade det. Vi har båda temperament. Men oftast var det han som hade rätt, säger hon. (Källor: TT och Gunnar Rehlin)

Eldprovet hade svensk biopremiär den 23 mars. Regissören Yvan Attal växte liksom Neila i filmen upp i en sliten förort. Jag noterar i Wikipedia att Auteuil också har en koppling till Alger – han är född där 1950!

 

Publicerat i Film, Kultur, Skolan, sociologi, Språk | Märkt , , , , , , , , , ,

Presidenter med för stor makt…

valentin-serov-portrait-of-tsar-st-nikolai-aleksandrovich-1900En gång i världen när jag läste statskunskap på Stockholms Universitet lärde man sig att de flesta kejsardömena var ett minne blott, att monarkier ännu fanns kvar märkligt nog, men att ”modernare” länder var republiker som valde presidenter. Det var på den tiden Wilhelm Moberg och Republikanska Klubben agiterade för republik även i Sverige. Men det var skillnad på presidenter och presidenter. Många tilldelades lika lite makt som vår egen kung. Andra hade obegripligt mycket makt. Men ingen ärvde sitt ämbete – de valdes, och ämbetsperioden kunde variera. Det kändes ju rätt och riktigt. Men många monarkier består ännu – traditionens makt är stor, det vet vi som fortfarande har en hyfsat stabil monarki.

Från Frankrike på den tiden, minns jag förstås framför allt Charles de Gaulle, Pompidou och Mitterand, i Finland Kekkonen och Koivisto, och i USA Eisenhower och Kennedy. Även Tyskland och Ryssland hade presidenter, men eftersom de hade föga makt, så hörde man sällan talas om dem. Där låg makten hos förbundskanslern respektive förste sekreteraren i kommunistpartiet. De Gaulle, Kekkonen och Kennedy – starka ledarefigurer med mycken makt koncentrerad till deras person, även om de hade valda folkförsamlingar som kunde parera deras värsta stolligheter.

Men hur ser det ut idag? Har världens stora nationer lärt av misstagen, har deras på papperet demokratiska statsskick och folkvalda parlament frambringat de goda och altruistiska ledare med folkets bästa för ögonen, som vi kunde förvänta oss? Knappast. Bilden är för närvarande mer oroande än på länge. I det allt mäktigare Kina med över en miljard invånare har man nu en ledning som koncentrerar allt större makt i en persons händer, medan yttrandefrihet och andra demokratiska rättigheter snävas in. Det tycks gå åt fel håll. Mönstret är detsamma i Ryssland. Efter kommunismens fall fanns tecken på perestrojka och glasnost, men auktoritära mönster synes djupt rotade ännu, och även där har yttrandefrihet minskat, massmedia motarbetats och journalister försvunnit. Det tycks gå åt fel håll även där. Inte nog med det. I USA som säkert ännu betraktar sig som en demokrati, har man fått en ledare som till det yttersta utmanar både massmedia och folkvalda i både sitt eget parti och motståndarnas. Det går käpprätt åt fel håll både med nedrustning, miljöarbetet och det internationella samförståndet. Och ledarna i den muslimska världen ger inte mycket bättre vibrationer…

Finns det hopp ändå? Joda, det samarbetas på många olika plan – inom kultur, idrott, utbildning, rymdprojekt och annan forskning. Världen har blivit öppnare, det är svårare för diktatorer att i längden kunna hålla sitt folk isolerat med våld eller hot. Utbildning, hälsa, välstånd och kvinnlig frigörelse går åt rätt håll. Det kan komma tillfälliga bakslag, men framåt går det. Stollarnas tid rinner alltid ut. (Bild: Den siste tsaren Nikolaj Alexandrovitj, målad av Valentin Serov, 1900)

Publicerat i Arkeologi, Astronomi, FoU Vetenskap, Historia, Kultur, Media, Miljö, Politik, Press, Radio, sociologi, Statistik | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Den obsoleta så kallade borgerligheten…

Anna Boander-Hallström

Jag tittade med intresse på kongressen i Karlstad i helgen (v). Och blev storligen förvånad. Där stod Jonas Sjöstedt upp och talade – men inte hörde jag honom längre tala om de förskräckliga vinsterna i vården som ju en majoritet av väljarna vill stävja, och som han nu drivit stenhårt det senaste året för att få bort. Vad hade hänt? Jag såg visserligen inte 100% av sändningarna, men det här var mycket märkligt. Varför i hela friden trumma på med urgamla klyschor som ”jämställdhet”, 6-timmars arbetsdag och feminism och socialism? Det ger inga nya väljare – det är mest gammal skåpmat för den trogna kärnan av sympatisörerna.  Nej detta var  en total återgång till gammal klassretorik och slagordsvokabulär som jag trodde v hade lämnat bakom sig, eller åtminstone omformulerat.

Sjöstedt målade nu in sig ordentligt i ett hörn genom att tjurigt deklarera att ”borgerliga partier” alltid kommer att vara omöjliga att samarbeta med i en regering. Ridå. Personligen stödjer jag helhjärtat tanken på att minska de farliga klyftorna i samhället som ökat oroväckande mycket de senaste 10-12 åren. För den skull vill jag varken stämpla mig själv som socialist eller feminist. Ekonomisk ”jämställdhet” – ok, ja det är väl en självklarhet. Där slår Sjöstedt bara in öppna dörrar. Sex-timmars arbetsdag har (v) haft på agendan i decennier nu, men varför denna fixering vid 6 timmar, när det naturliga är att först gå ned till 7 eller 7½?  Kongressen skapade undran och många frågetecken, istället för att ge en skjuts framåt inför vårens debatter. Positivt var dock att Ulla Andersson är tillbaka i viktiga uppgifter i ledningen. Hon lär behövas.

Media fortsätter att nagla fast svensk politik i förlegade begrepp som höger och vänster, och röda, gröna och blå etc. Men politik är ingen mello eller idrottstävling, och vi lever inte i slutet av 1700-talet. Vem är borgare eller borgerlig idag? Och vad är motsatsen – kyrkliga bönder? Eller socialistiska arbetare? Begreppet är helt enkelt stendött och borde skrotas både hos medias kommentatorer och av partiledare och andra opinionsbildare. Begreppet säger inte unga väljare ett smack – det är enbart kryptiskt, en utdöende viskning från en svunnen tid som upprepas för att ruska liv i en avsomnad kamp mellan obsoleta samhällsklasser. Kom igen Jonas – brush up your Swedish! Samtliga partiledare bör också träna upp sig på att svara ett kort och koncist JA eller NEJ ibland på någon enda fråga, istället för att på nästan varje fråga i studion hålla ett anförande. Värst att besvara frågor med haranger som om de ständigt stod i talarstolen, är dock broilerpolitikerna Lööf och Fridolin.

Socialdemokraterna är inte ett socialistiskt parti, och inte heller ett borgerligt, om jag har förstått saken rätt. Så vad är SAP – fortfarande ett arbetarparti? Ni hajar problemet…

Stort beröm åt arrangemanget och den maffiga inredningen i rött i Karlstad, och mycket välgörande att höra SvT:s Ted Wigrens utmärkta och engagerade intervjuer!

Publicerat i Historia, Media, Politik, Press, Religion, sociologi, Språk | Märkt , , , , , , ,

Oskarshamn, skräp och reaktorer

Ur OKGs personaltidning Kärnpunkten:

”Att förhindra bränsleskador på O3 – främst en skräpfråga

100 miljoner kronor! Det är den lägsta prislappen för vad ett stopp på Oskarshamn 3 (O3) orsakad av en bränsleskada kostar. Två stopp under en driftcykel kan helt avlägsna företagets lönsamhet och äventyra OKGs fortsatta framtid.”

TEXT : Henrik Eriksson

”Den allvarliga frågan berör alla och envar på OKG och nu tas krafttag för att få bukt med den kostsamma bränsleskadeproblematiken en gång för alla. Lotta Pernius, produktionsplanerare på P3DS, har i uppdrag att komma till rätta med bränsleskadorna på O3. … En enda liten metalltråd av millimeterstorlek kan nöta hål på bränsleinkapslingen och orsaka ett mycket kostsamt produktionsstopp. Sådant skräp fastnar gärna i spridare i den övre delen av bränsleelementet. Spridare är de hållare som håller bränslestavarna, med urankutsarna i, på plats i bränsleelement. Där vibrerar det lilla skräpet på grund av kylflödet i reaktortanken och kan så småningom nöta hål på kapslingen. Eftersom detta då påverkar mängden fritt uran i processvattnet, går man ner med anläggningen för att åtgärda skadan…”

http://okg.sidvisning.se/karnpunkten_januari_2018/

Bild: Reaktorhallen, Oskarshamn 3
”Fakta: Svensk kärnkraft: En stor del av svensk kärnkraft, som stod för en dryg tredjedel av svensk elproduktion i fjol, är på väg att fasas ut i förtid. Statliga Vattenfall har i dagsläget sju reaktorer i drift. Två ska stängas 2020, Ringhals 1 och 2, enligt beslut förra året. Kvar är då fem reaktorer, två reaktorer i Ringhals och tre i Forsmark, som behöver nyinvesteringar för att klara skärpta säkerhetskrav. Kärnkraftsoperatören OKG, med finländska Fortum och tyska Uniper som ägare, driver de tre reaktorerna i Oskarshamn. En av reaktorerna är redan avstängd, ytterligare en är planerad att stängas av nästa år. (Källor: Vattenfall, OKG)”

 

Publicerat i FoU Vetenskap, Media, Miljö, Politik, Press | Märkt , , , , , , , , , ,

Bio-trio: Binoche, The Square och Menashe…

Under dagar på hotell i Stockholm nyligen, passade jag på att beta av tre av de många intressanta filmer som bjuds just nu i kongliga hufvudstaden. Jag började med Juliette Binoche på biografen Sture i ”mina” kvarter: Un beau soleil intérieur på Annandagen. Biografen öppnade förresten redan 1920 och hette då Olympia. I många år gick jag där på Olympia. Sture låg då längre ner som många av er säkert minns – nästan vid Stureplan förstås. På nuvarande Sture är det 3 salonger med totalt 351 platser. Filmen har redan prisats i Cannes, och får över lag 4 stjärnor av 5 i recensionerna, som här i The Guardian. Varför filmen i Sverige kallas Let the sunshine in, är mig fortfarande ett mysterium. Men strunt i det. Visst, kvinnan i filmen behöver nog både öppna sitt fönster och släppa in lite luft och solsken. Det blev i alla fall en bra start efter julen. Binoche som är född i Paris 1964 har nu passerat de femtio och har hunnit med en imponerande rad sevärda filmer. Jag såg henne nog första gången i Kunderas filmade bok Varats olidliga lätthet – med Lena Olin, Stellan Skarsgård, Erland Josephson och Daniel Day-Lewis. Och vem minns inte Chocolat  av Lasse Hallström med Binoche, Olin och Peter Stormare? För sin roll i Den engelske patienten fick hon en Oscar, och hon har under sin karriär sopat hem en ansenlig mängd priser alltsedan starten. Om filmens bakgrund och regissören Claire Denis kan ni läsa t.ex. här.

SvD kallar den sorglustig, och visst. Frustrerad konstnären Isabelle har kört fast med kärleken. När vi kommer in i hennes liv är hon ihop med en riktigt osympatisk lönnfet bankdirektör. Han skulle kunna heta Harvey Mogulen, men heter nånting annat. När Isabelle inser att hon tappat både glädje och självrespekt blir han äntligen dumpad och vi andas ut. Hon agnar friskt bland nya män som dyker upp, men karusellen snurrar för fort och hon tappar snart intresset för gossarna. I en nyckelscen med en väninna biktar hon sina egna tankar kring männen och hennes egen spleen. Gillar ni lyckliga slut? Nä, sånt sysslar bara Hollywood med, och jag minns faktiskt inte exakt hur den slutade. Europeisk film speglar våra liv, och därför kan de ge oss nya tankar och insikter, inte bara tröst och kortvarig, tillrättalagd och gråtmild lycka. Lady och Lufsen bor inte i Europa, ej heller i Japan, Syd-Korea eller Ryssland. Det tackar åtminstone jag för. ”God bless America”…

Jag såg dagen därpå Ruben Östlunds firade The Square. Också på Sture. Den har fått både fyra och fem stjärnor, och det kan nog motiveras. Jag hade aldrig tråkigt, för Östlund är en man i tiden och älskar uppenbarligen att provocera samtidens mest frekventa stolligheter. Han gör det med finess och bravur. Filmen är full av symboliska scener, men inte behöver vi förstå allting. Lika litet som när vi står framför en bra målning med dunkla budskap. Den är både rolig, tänkvärd och överraskande. Ta bara gossarna som skall göra en reklamfilm för det moderna Museets nya utställning. Eller flickan i wc-kön, och mannen i publiken med Tourettes syndrom. Jag hade svårt att ta till mig Östlunds Turist, men kanske stängde jag av den för tidigt på teven? Den hade longörer, och familjen föreföll mig som en extremt osannolik replik på en familj ur Lasse Åbergs Sällskapsresan.

Jag valde sedan Menashe på Zita. Om livet i Brooklyn. Men inte vilket amerikanskt liv som helst. Menashe lever i ortodoxt judiska kvarter som styrs av kvarterets egen moral och rabbinska ledare. Han är änkling och knegar på lagret i en liten judisk butik. Arbetsgivaren är en trist snåljåp, och rabbinen pressar stackars Menashe att han måste ragga upp en ny hustru. Den 11-årige sonen kan ju inte växa upp utan en kvinna i det torftiga hushållet… Om Menashe inte tar sig i kragen så bör släktingar ta över gossens uppfostran. Bara så han vet. Men Menashe är inte redo för nya kvinnor i sitt liv, trots att det går att ordna… ”Det här är regissören Joshua Z Weinsteins (inte släkt med Harvey) dramadebut. Att han tidigare gjort dokumentärfilm märks, och det finns också dokumentära drag i filmen. Storyn bygger på Menashe Lustigs liv, och Weinstein har berättat att han närmade sig de chassidiska judarna i New York för att han visste att han ville skildra den delen av samhället, inte för att han ville göra just den här filmen. Men det ska vi vara glada att han gjorde. Med överexponerat ljus i den varma Brooklynsommaren är Menashe en lågmäld och poetisk film om livets vardagliga sorglighet. Skådespeleriet är utmärkt, de många amatörerna i rollistan gör utomordentliga prestationer…. (SvT).

Där var fler intressanta rullar jag velat se, som Woody Allens nya, och Ljubov – kärlek på ryska (på Zita). ”Under flera år reste nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj runt i Ryssland och Vitryssland för att undersöka den ryska folksjälens förhållande till kärlek. En, som hon menar, akut bristvara i dagens samhälle. Dokumentärfilmaren Staffan Julén fanns vid hennes sida och skildrar en arbetsprocess driven av lika delar politiska, konstnärliga och humanistiska drivkrafter…”. Hoppas ny chans dyker upp att se den. Kanske ville SvT fixa det?

 

Publicerat i Barn, Film, Konst, Kultur, Litteratur, Miljö, Press, sociologi | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

Mobilstrålningen

  • ”Undvik samtal vid dålig täckning, som i hissar och källare. Strålningen kan då vara upp till 1000 gånger starkare…”
  • Ha inte mobiltelefonen i bröstfickan, den kan påverka ditt hjärta om det vill sig illa – undvik den risken…
  • ”Om du har färre appar så blir det mindre strålning, ta därför bort appar som du inte använder!”
  • ”Stäng av mobilen helt när du inte behöver använda den. Sätt den annars på Flygläge… ”
  • ”Ha inte laptopen i knät. Den avger höga magnetfält och strålning!”
  • Antennen sitter numera längst ner i nallen, dvs nära halsen och därmed nära din sköldkörtel när du talar i den. Inte så bra med högfrekvent exponering…
  • Allra känsligast för allt detta är de små barnen…  

Who says? Jo, fil dr Mikko Ahonen, forskare på Mittuniversitetet i Sundsvall som i tio år har forskat om elektromagnetiska fält i överläkaren och professorn Lennart Hardings team. Så om vi vill undvika hjärntumörer och strul med sköldkörteln och antagligen även andra exponerade kroppsdelar, så bör vi lystra till dessa råd. Allt enligt en artikel i senaste numret av utmärkta Miljömagasinet. (Bild: Franz Kupka)

Publicerat i Barn, FoU Vetenskap, Miljö, Press | Märkt , , , , , , , , ,

December 2017 (Mp): Send in the clowns…

JudyCollin (2)Mediabruset är starkt nu. Så mycket tycks ställt på huvudet här hemma och där ute i världen. Somligt oroväckande, annat ganska lovande – ja, positivt. Jag ska inte kommentera #Metoo, Svenska akademins kris eller Trumps krumsprång. Nej, jag vill notera att den sista vettiga gammelgröne kämpen idag meddelar att han inte kandiderar till riksdagen nästa höst. Statsvetaren Jabar Amin i Umeå, en av de fyra sista som tappert kämpat mot karriäristerna i Miljöpartiet, och sett hur skutan totalt har tappat kompassen, väljer nu att stiga iland. Mp driver idag bara två frågor, klimathotet och asylfrågorna. I ett antal kärnfrågor har partiet sålt sig billigt – atomkraftens skrotning, brunkolsaffären, NATO-avtalet, struntandet i 1½ miljon pensionärer t.ex. när det gäller den skamlösa beskattningen av pensionerna, och partiets likgiltiga dövöra inför det galna med vinsterna i vården och skolan.

Mp anklagades på 80-talet för att vara ett Enfrågeparti. Det var orättvist då, för vi hade ett brett reformprogram, och i opposition drev vi länge många och bra framtidsfrågor. Men när vi tog plats i riksdagen började många utomstående se partiet som en fin trampolin in i nya karriärvägar – det där med miljö lät ju ändå som en bra framtidsgrej som kunde öppna dörrar. Många nya ansikten dök därför upp i de lokala avdelningarna. Och det behövdes. Många var kompetenta, men andra tyvärr bara sugna på gemenskap eller makt. Domeijs liknelse med den herelösa hunden var på pricken. Det var ont om villigt folk till mandaten ute i bygderna, och därmed en lätt match för folk som snabbt ville få ta ansvar och få bestämma, även om de inte hade en susning om hur en kommun styrs, eller beslutsgång och gällande lagstiftning. Snart började de vassa armbågarna ta över, och när man tittade på de ”hjärtefrågor” som partiets riksdagskandidater stolt nämner numera, så är det rena papegojeffekten. Alla älskar att jobba för Klimat, Jämställdhet och Integration. Plus Fridolins egen baby Skolan då, där han kan prata i timmar om sina hemsnickrade käpphästar. Därefter noll. Inte ett pip om att få stopp på kvarvarande atomreaktorer som bara fortsatt att tufffa på, ingen bekymrad min över privatiseringsmanin inom vården och skolan. Och inte en grön groda i sikte som tycks medveten om den orättvisa beskattningen av våra pensioner. Skygglapp på!

Nu är utrensningen avklarad. Schlyter, Amin, Mutt och Lillemets har kapitulerat, och partikadern av rättrogna karriärryttare kan dunka varandra i ryggen och andas ut en stund. Men lyckan kan bli kort, som vi sett i opinionsmätningarna. Sufflén kan pösa ihop efter valet när man hamnar utanför grindarna. Kanske kommer då den kranka blekheten på rosig kind. Med Amins lämnande ryker ytterligare ett antal sympatisörer från Mp… Det tar sin tribut att tanklöst tära på sitt förtroendekapital:

Isn’t it rich?
Are we a pair?
Me here, at last, on the ground
You in mid-air
Send in the clowns
Isn’t it bliss?
Don’t you approve?
One who keeps tearing around
One who can’t move
Where are the clowns?
Send in the clowns
Just when I’d stopped opening doors
Finally knowing the one that I wanted was yours
Making my entrance again with my usual flair
Sure of my lines
No one is there
Don’t you love farce?
My fault, I fear
I thought that you’d want what I want
Sorry, my dear
But where are the clowns?
There ought to be clowns
Quick, send in the clowns
Etc.
Låtskrivare: Stephen Sondheim
Text till Send In the Clowns © Warner/Chappell Music, Inc
Publicerat i Äldreomsorg, Historia, Media, Miljö, Musik, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Hovanta såg ko-portar efter banan…

Getpingla av Jenny Nyström

Getpingla målad av Jenny Nyström

”Intressant att gå längs en nedlagd järnväg, på vardera sidan lite i skogskanten? Javars, alltid finns det nåt att upptäcka. Stigfinnaren gick 10 kilometer järnvägssträckning mellan Marma och Söderhamns västra utkant och hittade ca 50 nya fornlämningar och kulturhistoriska lämningar. Bland lämningarna finns flera mycket välbyggda koportar under järnvägen, flera gamla stigar, många gränsmärken, torplämningar och bebyggelse vid hållplatser för järnvägen samt mycket mera.” (Arkeolog Elise Hovanta, onsdag 17 februari på sajten Stigfinnaren)

Publicerat i Arkeologi, FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Musik, Norrland, Söderala, Söderhamn | Märkt , , , , , , ,

Who painted?

The book lover by KupkaNämn tre målare som påverkat dig med sina verk, och jag skulle direkt tänka på denna konstnär. Jag upptäckte honom i en bok om non-figurativ konst när jag pluggade sociologi. Jag läste då en hel del konsthistoria på kul av ren nyfikenhet, från impressionister och expressionister fram till Picasso och kubismen – den där spännande epoken mellan 1850 och 1920 ungefär. Jag hajade en dag till inför en abstrakt färgbild i framför allt rött och blått i den där boken vad den nu hette. Så pass att jag sedan gjorde en kopia av målningen i form av en liten ryamatta. Så kreativ var man på den tiden kring tjugo. Jag skall berätta mer om denne centraleuropeiske målare inom kort. Han kunde som ni ser, måla även människor. Den här har en lätt och behaglig sommarcharm…

Publicerat i Historia, Konst, Kultur, Litteratur, Tjeckoslovakien

Moderna spåkliga uttryck…

Falling leaves - by Tsvetajeva (5)

Marina Tsvetajeva

Om man lyssnar på radio och TV så slås man av vissa populära uttryck som plötsligt blommar upp i media, för att efter en tid sakta blekna och försvinna, och ersättas av nya språkliga klyschor. Mera seglivade uttryck som är oerhört tröttsamma att höra och kanske typiskt för vår privatiserade tid är när det papegojmässigt talas om utmaningar – när det egentligen menas problem eller missförhållanden. Som om det skulle vara obekvämt att tala om våra samhällsproblem. Politiker och tjänstemän älskar uttrycket. För att förringa eller förneka grava samhällsproblem. Det finns också en hurtig tendens att se alla problem som idrottstävlingar vilka må vinnas. ”Vi har stora utmaningar framför oss, absolut” (även katastrofer och krig rapporteras ibland som om det vore spännande evenemang – man t.o.m. direktsänder attentat i timmar och agerar därmed nyttiga idioter och gör precis det som krafterna bakom attentaten önskar).

Mera efemära uttryck som just nu haglar i media är: ”jag går på magkänsla”, ”det klickar inte”, absolut! och ”tack så mycket”. Kramandet har också nått nya höjder i TV. Vid kramandet har folk ofta med högerhanden börjat försiktigt tröstande klappa den andre på ryggen. Mycket intressanta kulturella ritualer i tiden. Undrar om samma fenomen finns i våra grannländer och på kontinenten? Jag tvivlar på att det kramas så i England, Tyskland och Frankrike? Inget ont om kramar, men överdrifter blir jolliga. Och vi lever i Överdrifternas Tid. Om inte allt är fantastiskt otrooligt, så är det för djefligt, eller kränkande.

Publicerat i Kultur, Litteratur, Media, Språk, TV | Märkt , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (30): Ebba Forsberg – För att jag älskar dig

Ibland zappar man runt på YouTube och letar efter nånting, och hittar plötsligt oerhört bra grejer som man aldrig någonsin har hört. Trots att Ebba Forsberg gjorde sin första platta 1997 och har gjort mycket sen dess, så hade jag aldrig hört hennes namn. Kanske för att hon sällan sökt rampljuset i TV och för att jag sällan eller aldrig går på konserter. Men så var hon där på YouTube med Wiehe. De har tydligen lirat mycket och ofta tillsammans. Melodin hon sjöng var svindlande ömsint, stämningen andlös, och hennes framförande kan knappast bräckas hädanefter. Make you feel my love skrevs av Bob Dylan. Lyssna gärna på Dylans egen slammerversion och jämför, men han kan nog lägga ner nu. Ebba sjunger den till piano, som känns självklart. ”Fan i helvete vad vackert” skriver en av de 74 kommentarerna. Antalet nedladdningar är över 500.000… Ebba är född 1964 när jag tog studenten i Blackeberg, och hon är dotter till filmregissören m.m. Lars Lennart Forsberg som bland mycket annat gjorde flera filmer på Stig Slas Claessons böcker (ex. Vem älskar Yngve Frej, På palmblad och rosor, Måndagarna med Fanny).  Vi har ruggigt mycket begåvat folk i det här landet.

Publicerat i Film, Kultur, Media, Musik | Märkt , , , , ,

Musikens pärlor (29): Helsinge regementes marsch

En spänstig marsch är aldrig fel om man vill pigga upp sig. I så fall lyssnar jag gärna på Kungliga Helsinge regementes marsch. Den lär vara komponerad av en viss Hermann Schmidt (1885-1950), och skall även vara känd under namnet ”Der Schutzgeist”. Regementet i Gefle där min morfar Ivar gjorde rekryten som kalfaktor åt överste Nyström är numera lagt i malpåse, men det senaste året har politikerna vaknat ur sina rosa drömmar och börjat skaka liv i det stort nedbantade svenska försvaret. Den stora höstövningen Aurora i mellansverige och på Gotland, är förresten nyligen avslutad, och ÖB och alla försvarsvänner som uttalat sig tycks vara mycket nöjda med utfallet. Hälsinge regementes insatser på slagfältet kan läsas om på annan plats.

Många knektar i det svenska Indelninsgverket baserat på bondesamhällets administrativa indelningar i roten, fick sätta livet till. Manfallet var särdeles stort i början av 1800-talet då Finland skulle försvaras mot tsarens övermäktiga trupper. Vår förste Bernadotte på tronen släppte Finland i fredsförhandlingarna med tsaren, och byggde en union Sverige-Norge istället under resten av 1800-talet, något som länge sörjdes i svensktalande Finland. Vem vet – kanske kan I14 väckas till liv igen? Under tiden får vi lyssna till Hälsinge Regementes marsch:

https://youtu.be/OUmUTaGWf_8

Publicerat i Försvaret, Historia, Norrland | Märkt , , , , , , ,

Fukta din aska: Bellman över bräddarna…

Några romaner av Ernst Brunner hade jag ju läst förut. Kocksgatan och någon mer. De var välskrivna och levande texter om livet på Södermalm i Stockholm då det begav sig. Kul för mig som länge knappt hade satt min fot på Söder under alla år, trots att jag levt hela min barndom och ungdom i Stockholm, men i dess västra environger, i Bromma församling. Söder var mig länge lika främmande som Långtbortistan. De talade annorlunda, och hade nog en lite annan attityd till livet. En egen stad i staden, en stadsdel med en helt egen kultur och mytologi.

När Brunner började skriva biografier om berömda svenske män ur vår historia, så var det Bellman och Swedenborg jag av olika anledningar så småningom blev intresserad av. Först i år 2017 kom jag till skott. Jag började med Emanuel Swedenborg eftersom dennes Nya Kyrka hade dykt upp i mitt eget utforskande av en viss Nils Hedin – en av de över ett tusen anhängare som följde profeten Erik Jansson till Bishop Hill i Amerika. Hedin blev i slutet av sitt liv swedenborgare borta i Kansas (se min bok ”Profetens kurir”). Om Swedenborg (född Swedberg) var en märkligt svår gestalt att få grepp om via Brunners biografi, så var det kanske för att hans liv var så tämligen fritt från personliga skandaler och närhet. Bellman däremot var sannerligen ingen tråkmåns. Den biografiska romanen Fukta din aska är ett hisnande fyrverkeri av utlevelse i Stockholm på 1700-talet. Carl Michael Bellman växte upp i Maria församling på Söder. Morfadern var kyrkoherde där, och farfadern hade varit professor i Uppsala. Brunner använder första person, så vi får höra Bellman själv berätta om sin födelse som äldst av de många barnen i familjen. Tjugoen gånger blev modern gravid.

Läsaren kan inte undgå att bli imponerad av den oerhörda detaljrikedom med vilken Brunner beskriver kvarter, byggnader, inredning, kläder, dofter och andra fenomen som präglar Bellmans liv. Han måste antingen ha ett fotografiskt minne av alla de fakta han plöjt igenom under sin research inför boken, eller också har han en vidunderlig fantasi på gränsen till clairvoyance. Många har reagerat på Brunners återkommande fascination för dofter, dunster, kroppsvätskor och stank i flera av hans böcker, och i den här beskrivningen av 1700-talets Stockholm får han verkligen chansen att briljera i det avseendet. Hans beskrivningar kan nästan beskrivas som en ”stankens poesi”. Så ymnigt broderar han med detaljer att man till slut storknar och inte vill läsa mera. Förlaget borde för övrigt ha strukit ner boken till större koncentration. Det kändes som en prestation att ha orkat läsa alla 480 sidorna. Det hade gott räckt med 300. Ändå är slutintrycket att jag inte riktigt kommer nära Bellman som person. Det finns scener där hans generositet mot sina vänner och hans kärlek till barnen kommer fram, det är sant. Ett bra exempel är scenen då han besöker sin döende syster Lovisa som har lungsot och har sin säng ute i stallet bland djuren. Hon gläds åt broderns besök och det vackra ur han skänker henne, och hon vill höra honom berätta allt om alla festerna han är med om. Till slut somnar hon och Bellman kryper då en stund ned under täcket för att värma henne i råkylan med sin kropp, och huskatten hoppar då ned till dem och släpps också in under täcket.

Mot slutet av livet plågades Bellman både av gikt och bröstsjuka. Han var svårt skuldsatt och jagades av fordringsägare, och han tvingades med hustrun och barnen fly till allt sämre bostäder, trots att goda vänner gång på gång räddade honom från konkurs och gäldstuga:

Brunner5jpg (4)

Ernst Brunner

”Just denna vecka skulle vi förpassas till boendets botten. En sista gång placerades vår lösa egendom i kistor och överfördes till en flyttvagn. Hovurmakare Bourdillons fastighet uthyrdes till stadens fattigaste. Gård fanns ej, varför stenmuren mot Munklägersgatan nyttjades till vägg för ett ofantligt upplag av latrin och sopor. Brunnsvattnet var träckförgiftat. Då rummet hade fönstret mot Klaraviken trängde stanken in från all orenlighet under Blekholmsbron och från sjövattnet som var igenslammat. Tjärbodarna luktade. Det kom lukt av skämt fiskrens från de stora spjämärdarna vilka låg bottenfasta på båda sidor av viken. På gatan trögflöt en trång ränna orenlighet. I rummen, som ej var större än Maria kyrkas benhus, sammanpackades arbetskarlar, tobaksarbetare, luder. Länge hölls jag vaken av de svarta husråttorna som dunkade sina bakändar och smällde sina fjällringade svansar i skafferidörren som om de levde i träburar och slogs om utrymmet. Jag hölls vaken för att vägglössen risslade in som hagel bakom tapeterna. Jag hölls även i spänd vaka av urmakare Bourdillons fickur, konsolur, bordspendyler, väggpendyler, golvur vilka uppfyllde butiken så att i alla väggar ett tickande hördes liksom ville visarna snabbt snurra slut på mitt liv, rotera allt hastigare för att slutligen låta det stora tickdånet utlösas över mig…”. I skildringar lik denna, är Brunner oslagbart suggestiv.

Stockholmskällan: ”Våren 1794 bysattes den då 54-årige skalden Carl Michael Bellman för obetalda skulder till krigsfiskalen Enoch Nobelius. Bysättningstiden ledde så småningom fram till en konkursprocess för Bellman. Den inleddes med en så kallad inställelsedag (proklamadag) för konkursboets samtliga borgenärer (de som lånat ut pengar till honom) den 12 januari 1795. Bellman dog dock en knapp månad senare den 11 februari 1795. Konkursen avslutades året därpå. Bellman och hans hustru och barn bodde vid den här tiden i hörnet av Lilla Munklägersgatan och Gamla Brogatan i kvarteret Braxen. Konkursen handlades vid stadens rådhus som var beläget i Bondeska palatset vid Riddarhustorget….  Texten är handskriven och svårläst men hela konkursen finns detaljerat beskriven i Marianne Nyström, Lovisa Bellman född Grönlund. En bok om Carl Michael Bellmans hustru, Stockholmia Förlag, Stockholm 1995, s. 198-219…”

https://stockholmskallan.stockholm.se/post/15419

https://stockholmskallan.stockholm.se/skblobs/a2/a219db07-bcb8-4254-aba6-57a9e5b9b08a.jpg?preset=pl-275

Munklägersgatan 3 (2)

Munklägersgatan 3 (Stockholmskällan)

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Miljö | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Bokläsandet tar nya vägar…

Anteckningar från vinden (2004, omslaget)Räknat i antal exemplar ökar den totala bokförsäljningen med 12,6 %. Bortses från försäljningen hos de digitala abonnemangstjänsterna, där antalet sålda böcker ökade med 81,9 %, minskade däremot antalet sålda böcker med 2,9 %. Störst var minskningen i dagligvaruhandeln, där antalet sålda exemplar minskade med 13,3 %. I den fysiska bokhandeln minskade försäljningen med 4,2 %.

– Allt fler väljer att både köpa och konsumera böcker via digitala abonnemangstjänster och internet, samtidigt som butiksåterförsäljare minskar sin försäljning av tryckta böcker. Det är positivt att fler människor tar del av litteratur på nya sätt och i nya format, men det är viktigt att den tryckta boken fortsatt har ett skyltfönster och stark försäljning via den fysiska bokhandeln, säger rapportförfattaren Erik Wikberg som är forskare vid Handelshögskolan i Stockholm.

Om Bokförsäljningsstatistiken

Svenska Bokhandlareföreningen och Svenska Förläggareföreningen står bakom Bokförsäljningsstatistiken, som uppskattas omfatta cirka två tredjedelar av all allmänlitteratur som säljs från återförsäljare i Sverige. Datainsamlingen sker via företaget Bokinfo. Rapporterna redovisar försäljningstrender för olika försäljningskanaler, genrer och format. De digitala abonnemangstjänsterna BookBeat, Nextory och Storytel ingår inte i det ordinarie dataunderlaget, utan denna försäljningsdata har samlats in separat. Mer information finns på http://www.forlaggare.se/bokforsaljningsstatistik.

Tillväxtverket har under 2017/2018 beviljat stöd till föreningarna för utveckling av Bokförsäljningsstatistiken.

För mer information om statistiken, vänligen kontakta:
Erik Wikberg, rapportförfattare, 070-427 90 20, erik.wikberg@hhs.se

Publicerat i Kultur, Litteratur, Press, Statistik | Märkt , , , , , , ,

Sommar i P1: Ekblad satte punkt

Levitan - Vladimirka

Tack Stina. Love you :-))

(Isaac Levitan: Vladimirka Road) Läs mer

Publicerat i Konst, Kultur, Litteratur, Musik, Radio | Märkt , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Roger Mamelin och Liége 1903-1919

Rue Leopold (3)

Rue Leopold, Liége då det begav sig…

”Roger suger på en karamell, läser berättelsen om ‘Onésime Pourceau, sportsman’ som varje vecka upptar de två mittsidorna i Petit Illustré. Han känner lukten av tomatsoppan och gläder sig åt att få gå ner till middagen hoppande på ett ben medan han håller sig i ledstången. Varje minut är skön och ändå undrar han om han kommer att ha ont i knät länge till eller om han kan gå ut och leka lite på gatan. Klockan är redan elva. En spårvagn kör förbi på Rue Jean-d’Outremeuse, Elise dukar, man hör skramlet av av tallrikarna, en vindstöt slår igen köksdörren med en skräll, mademoiselle Frida sitter och läser i sitt rum med fönstret och dörren öppna, vänd mot den vita muren på gården där sedan några dar en kolonn myror vandrar fram fast de har hällt kokhett vatten i deras bo. Vem kan ana att denna fridfulla ordning kommer att slås sönder? Känner Elise själv på sig att den ängsliga frenesi som driver henne framåt plötsligt kommer att finna sin orgelpunkt? Ytterdörren öppnas. Elise tittar genom rutan i köksdörren. Jaså, det är monsieur Bernard som kommer för tidigt. Men vad är det med honom? Han ropar: – Krig, madame Mamelin! Det är krig! Tyskarna har gått in i Belgien! De slåss kring Visé. I Visé dit de brukar fara ibland på söndagarna och äta våfflor tillsammans med Louisa och hennes barn? Elise ler misstroget.  – Det är inte möjligt, monsieur Bernard!

Under en himmel som är så blå och klar att man från Saint-Nicolas torn nästan skulle kunna se den gröna slätten kring Visé där Meuse blir bredare! Mademoisell Frida står stel och rak på tröskeln till sitt rum.  – Vet ni om det fortfarande går några tåg? Från den stunden är allt en enda röra…”

Vi har 2017 nu, och för hundra år sedan pågick det Första världskriget 1914-1918. Många har kanske läst Remarques ”På västfronten intet nytt” om det sega skyttegravskriget. På senare år har läsarna fått flera nya skildringar av detta krig, som skördade oerhört många liv också på grund av den svåra influensaepidemi som bröt ut i skyttegravarna – den s.k. Spanska sjukan. Peter Englunds sammanställning av ögonvittnesberättelser fick berättigad uppmärksamhet när den kom för ett par år sedan. Men hur levdes vardagen före kriget? Själv minns jag framför allt läsningen av exilryssen Ilja Ehrenburgs memoarer från konstnärslivet i Paris på 1910-talet. När jag nyligen fick Georges Simenons självbiografiska roman om uppväxten i Liége vid samma tid, så blev det en spännade resa tillbaka i tiden till en för mig ny och hittills obekant miljö.

Simenon hos morsan

En fika hos morsan

Simenon började 1945 skriva anteckningar om sin barndom för att hans son skulle kunna läsa det senare. Själv var han just då sjuk och visste inte om han skulle leva så länge till (men det skulle ju visa sig att han omsider tillfrisknade). Vännen André Gide uppmanade Simenon att skapa en roman i tredje person av det hela, så intressant var det. Och visst – detta är en fantastisk berättelse om två släkter i Liége – familjen Peters, flamländare från landet – och den vallonska familjen Mamelin, där farfadern är hattmakare i staden, och fadern kontorist. Här vimlar av mostrar, morbröder, fastrar och farbröder i gossen Rogers släkt. Roger är enda barnet till den trygge, kolugne och storvuxne fadern, och den ängsliga energiska modern som öppnar pensionat för att få dagarna att bli mera innehållsrika. Gästerna på pensionatet är studenter från det oroliga östeuropa. Simenon ger oss det småborgerliga ängsliga livet, klassklyftorna i staden, fabrikerna, fattigdomskvarteren, de vuxnas sjukdomar, alkoholen, fnasken, jesuitskolan, hyckleriet. Men vi får genom Rogers registrerande ögon och öron också besöka släkten på landsbygden, och pensionatsgästernas udda karaktärer, och höra om moderns framfall, de jobbiga tonåren och läroverket – och slutligen krigets ankomst. Modern önskar se Roger som präst, men han hamnar till slut efter skolan i en bokhandel. Och där börjar han sin vuxna bana. Boken om hans barndom och ungdom heter Pedigree (Paris, 1957). På svenska kom den hos Bonniers 1969, med den något yxiga titeln Stamtavla. Den är oerhört rik, en bred fresk med myllrande detaljer, fullt i klass med det bästa av Zola och Victor Hugo.

Andre Gide fick Nobelpriset 1947, Mauriac 1952, Camus 1957, Perse 1960, Sartre 1964 och Claude Simon 1985. Georges Simenon (1903-1989) borde också ha fått det.

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Politik, Religion | Märkt , , , , , , , , , | 1 kommentar

Pessoa och verkligheten…

Fernando Pessoa, 13 år

Mas se Deus é as flores e as árvores
E os montes e o sol e o luar,
Então acredito nele,
Então acredito nele a toda a hora,
E a minha vida é toda uma oração e uma missa,
E uma cumunhão com os olhos e pelos ouvidos.

Men om Gud är blommorna och träden
och bergen och solen och månskenet,
då tror jag på honom,
då tror jag på honom hela tiden,
och mitt liv är helt och hållet en bön och en mässa,
och en nattvard med ögonen och genom öronen.

(Alberto Caeiro, dvs Fernando Pessoa)

Publicerat i Kultur, Litteratur, Religion, Språk | Märkt , , , , , , ,

Albertina, så var det skeppets namn…

”Det byggdes ett skepp uti norden,
Albertina, ja så var det skeppets namn, pumpaläns!
Albertina må så vara
Albertina ingen fara
Albertina ja så var det skeppets namn
pumpaläns! Etc.” (Evert Taube)

Den berömda krogen Albertina ligger i Skärså i Söderhamns skärgård, bara så ni vet. Gösfilén är en dröm, sa CL med en starköl i krattan – medan chaufför’n njöt en fläskfilé med pepprig sås. Ute på udden där min gode vän en gång lärde sig simma då det begav sig, inköpte vi sedan nyrökt böckling och annat godis från havet.

”I Skärså, en mil utanför Söderhamn, hittar ni Albertina. En av Hälsinglands mest besökta restauranger. Sedan 1980 har vi serverat nöjda och glada matgäster och det planerar vi att fortsätta med. Albertina ligger vid havet och det finns både servering inne och ute. På Albertina kan du njuta av en härlig pepparlax, sotare, gravlax eller någon annan härlig rätt baserad på Bottenhavets specialiteter. Självklart kan du även få köttbullar eller något annat, om du hellre vill det… I anslutning till Albertina finns en gästhamn, hantverksbutik, glasblåseri och ett litet smakeri…”  http://www.albertina.se

Publicerat i Kultur, Litteratur, Musik, Norrland, Resor, Söderhamn, Söderhamn | Märkt , , , , , , , , ,

Profetens kurir – skräddaren från Hede

Har ni hört talas om gården Forsdal i Söderala socken i Hälsingland? Den låg utefter gamla vägen från Söderala mot Ljusne, strax söder om ån där den nya vägen idag passerar över ån. Där bodde för länge sedan en liten beskäftig skräddare som skulle komma att följa med de väckelsekristna erikjansarna till Amerika. Forsdal hade anor ända från början av 1700-talet. Prosten Olof Broman i Hudiksvall nämner gården i sitt stora epos om Hälsingland, Glysisvallur: ”På thenne byens (Hedens) ägor äro nu i wåra dagar upprättade wackra gårdar, med några rödningar, så väl av prosten L. Halenius, Gröndal kallad; som av regementsskrivaren Forssius, Forsdal nämnder.” Jag minns inte Forsdal själv trots att jag förmodligen passerat gården i min ungdom när vi om somrarna kom upp från Stockholm för att besöka morfar och mormor utanför Söderhamn. Forsdal stod kvar ända fram till 1965. Gården hörde till hemmanet Orsta nr 4. Siste hyresgästen på Forsdal lär ha varit en viss Plåt-Knut, som hade plåtslageri i en av byggnaderna. Att gården brändes ned just 1965 visste folket i Hedens by i Söderala att berätta. Där var två byggnader kvar då, den ena i timmer. Gården var i dåligt skick, och nya Ljusnevägen skulle dras över tomten.

Regementsskrivaren Peter Forssius d.ä. bodde antagligen tämligen flott på Forsdal då det var nytt på 1720-talet. Han var gift två gånger, med Ingrid Gris som avled 1726, och Anna Christina Norman från Ovansjö, död 1729 efter bara ett drygt års äktenskap. Forssius själv avled på Forsdal i april 1749 i en bröstsjuka. Han lär enligt prosten Bromans bok Glysisvallur ha haft en stenplatta inne i Söderala kyrka, norra gången, med texten: ”Denna liksten tillhörer regementsskrifvaren wed Helsinge Regementet aereborne och wälbet.e herr Peter Forsius med des k. hustro. hust: Ingrid Gris sampt barn och arfwingar (—) Anno 1726.” Under åren som följde bytte Forsdal hyresgäster åtskilliga gånger. Där bodde hantverkare och annat husfolk som hörde till hemmanet Orsta 4. År 1844 flyttade den unge skräddaren Nils Hedin till Forsdal. Vem var då denne Hedin? Låt oss backa tillbaka till sommaren 1840…”

Hedin skulle bli en av profeten Erik Janssons tolv apostlar i Bishop Hill. Den nu tryckta boken Profetens kurir – från Ljusne älv till Bishop Hill: Nils Jonsson Hedin är en biografi över Hedins liv från Hede och Söderala – till Bishop Hill och Kansas. Tryckt i liten exklusiv upplaga på 50 ex. i format 20×27 (storpocket, nästan A4). 120 sidor. ISBN 978-91-639-4057-6

lingonstrand at gmail dot com

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Norrland, Religion, Resor, Söderala, Söderhamn, Söderhamn | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Sommaren 2017 med Harriet

 

 

 

 

 

Sommar i P1 den 2 juli med Harrietså djefla bra! / DiJanneh

Publicerat i Film, Konst, Kultur, Radio | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Fint Sommar av Gessle

Arbrå 2017 Mid SummerStenbocken Per Gessle bjöd lyssnarna ett personligt reportage i intervjuform om sin karriär och sin bakgrund. Extra intressant var att höra honom berätta om sitt sätt att arbeta, hans attityd till lagarbete och kompromissande, och annat som fanns utmejslat i hans karaktär redan under skoltiden, när han nu ser tillbaka. Inte oväntat att det skulle bli så här bra. Ännu en ambitiös stenbock som drivs av den där oavbrutna lusten att skapa vidare 🙂

Jag har ingen alls av Gessles skivor, men uppskattar många av hans hits alltmer ju äldre jag blir, märkligt nog. Vem kan lyssna till Marie när hon med resignerad desperation sjunger It must have been love, but it’s all over now, utan att bli blank i ögonen. Det blev ett inspirerande program, tryfferat med till samtalet väl synkade val av melodier. Sommar i P1 när det blir som bäst. Repris i afton, för den som var ute i solen idag. Och i morron söndag, Harriet Andersson. ”Missa inte det”, som media numera tjatar om i sina program! (Foto: Midsommarafton i fagra Arbrå, by CLN)

Publicerat i Arbrå, Musik, Radio, Språk | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Göran Greider och katterna

hos-kattfotografen-2.jpgSlank in på biblioteket för att plocka upp ett par lättsmälta och sympatiska poeter som alltid har nånting att berätta som berör – Folke Isaksson och Göran Greider. Fastnade bl.a. för Katterna kommer in från mörkret av Greider som gavs ut 2009. Den innehåller förutom naturlyrik också brottstycken om hans liv i Sörmland och Årsta innan han mjuklandade i Dalarna. Barndomen, bröderna och kusinernas avlagda kläder. Och hans egen syn på kläder och mode. Hans förhållande till socialismen blir så mycket lättare att förstå efter den här läsningen. Charmigast är de många kärnfulla kärleksförklaringarna till Katten – och där är ju Greider sannerligen i gott sällskap av en hoper andra författare. Jag kan icke räkna dem alla. Isaksson har också skrivet en underbar dikt om katten. Greiders kattpoem är kortfattade, kärvänliga och fulla av respektfull fascination. De berättar mycket om författaren själv – här med några andra korta verser om Livet:

Katter i mörkret

De hörde våra röster på långt håll
och kommer nu springande
runt husknuten
för att hälsa på oss:

Vänliga ansikten i mörkret.

Det tidiga ljuset

Det tidiga ljuset är viktigast,
det på morgonen
eller det i

barndomen –

Hur mycket

Hur mycket sorg är kvar?
Det vet vi inget om.
Vägen som vindlar
runt kröken därborta
berättar inget

innan vi kommit dit.

Mörkret

När katterna kliver ut i mörkret
tror jag att deras
sinnen liksom spärras upp:

Hörseln ett snabbt hissat segel i natten.

Det kommande livet

Det händer ju att jag känner värmen stråla ut
från det kommande livet –

Varm logvägg i mars.

(Foto: J.Krabo)

Publicerat i Kultur, Litteratur, Språk | Märkt , , , , ,

Efter 45 år – atomreaktor skrotas!

Early in June 2017 - Helsingland (3)Tänk att man skulle få uppleva detta i alla fall – att Sverige stänger flera av sina gamla atomreaktorer! Det var olyckorna i Tjeljabinsk, Windscale och Harrisburg som fick mig att börja delta i mediadebatten i början av 1980-talet – i dagstidningar och tidskrifter som Alternativet. Så kom också reaktorsmällen i Tjernobyl som direkt drabbade även Sverige med nedfall av Cesium-137. Där har man nu byggt en ny svindyr enorm sarkofag för att skydda omgivningen mot den dödliga strålningen.

Det blev sedan för mig över 10 år i kommunalpolitiken i hemkommunen – röda Sundbyberg – för De Gröna. För inte så många år sedan fick vi en ny katastrof i ännu ett högteknologiskt land – explosionen i Fukushima i Japan. Där är det fortfarande svåra problem med saneringen, och stora områden avspärrade runt reaktorerna.

Nyligen råkade jag av en tillfällighet läsa nedanstående meddelande från OKG:s hemsida – bolaget som driver reaktorerna i Oskarshamn. Det är nu bara två reaktorer igång sedan 2:an stängts, och snart skall även gamla 1:an skrotas! Hur kan media ha missat detta? Jag följer samhällsdebatten flitigt, men kan inte minnas att jag hört detta i vare sig radio eller TV? Det borde ju ha varit en meganyhet. Well, det blev en glad nyhet nu att läsa nedanstående. Det ligger en viss ironi i att OKG inte säger sig stänga av säkerhetsskäl utan av ekonomiska. Men huvudsaken är att de stänger 2 av sina 3 reaktorer. Därmed minskar vi logiskt sett risken för reaktorolyckor i Sverige framöver med x procent?

Oskarshamn 1 tas ur drift 2017

Pressmeddelande den 16 februari 2016

Sedan den 14 oktober finns ett ägarbeslut om att inte återuppta driften vid Oskarshamn 2 (O2) och att påbörja stängning av Oskarshamn 1 (O1) någon gång under perioden 2017 – 2019. Idag tog OKGs styrelse beslut om att ta O1 ur drift 2017. Att beslut om stängning vid halvårsskiftet 2017 nu fattats beror på att tidpunkten är bäst lämpad ur ett helhetsperspektiv. En stängning 2017 sker under förutsättning att nödvändiga tillstånd erhållits från såväl Mark- och miljödomstolen som Strålsäkerhetsmyndigheten.

– Vi kommer som alltid att fokusera på att säkerställa en tillförlitlig och säker drift fram till och med stängningsdatumet, säger VD Johan Dasht. En ordnad och planerad stängning av O1 förutsätter även framledes motiverade medarbetare med fullt säkerhets- och produktionsfokus ända fram till stängningsdagen. Även om verksamhetens innehåll kommer att se annorlunda ut i framtiden, sätter vi alltid säkerheten främst.

Stängningsbesluten vilar inte på säkerhetsmässiga grunder, utan fattas mot bakgrund av de varaktigt låga elpriserna i kombination med effektskatten på kärnkraft som höjts ytterligare under fjolåret samt tillkommande krav på omfattande investeringar. Därför finns inga förutsättningar för varken O1 eller O2 att vare sig på lång eller kort sikt generera ekonomisk lönsamhet.

– För närvarande bedöms Oskarshamn 3 (O3) kunna leverera klimateffektiv el under hela sin tekniska livslängd och därmed kommer OKG troligen fortsatt vara en av Oskarshamns största arbetsplatser, säger Johan Dasht.

Fakta: Avvecklingens faser

Stängningen av ett kärnkraftverk kan delas in i fyra etapper – avställningsdrift, servicedrift, nedmontering och rivning samt återställande av platsen.

Avställningsdrift: Reaktorn töms på kärnbränsle vilket förvaras i befintliga bränslebassänger under cirka ett år, innan transport sker till SKBs anläggningar för använt kärnbränsle på Clab i Oskarshamn.

Servicedrift: Allt kärnbränsle har avlägsnats från anläggningen. Översyn och konservering av anläggningen. Planering och dokumentering av anläggningen inför senare rivning.

Nedmontering och rivning: Fysisk rivning.

Återställande av platsen: Anläggningsplatsen är radiologiskt friklassad och kan anpassas för kommande verksamhet.

En exakt tidplan för hur lång tid det tar innan anläggningarna kan rivas och marken kan börja återställas finns i dagsläget inte.

Johan Dasht, VD

Publicerat i Barn, FoU Vetenskap, Historia, Litteratur, Media, Miljö, Politik, Press, Radio | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Otydliga moderater?

Nej, nej – det hjälper nog inte att stärka luvan ens. Anna, byt stift istället, som Povel Ramel sjunger på en gammal god stenkaka när det begav sig. Här svänger det vill jag lova!

Publicerat i Media, Musik, Politik, Radio, Språk | Märkt , , , , , , , , ,

Mp-kongressen 2017: Lite som en sekt…

bergspredikan (2)Nog är det märkligt. Från drömmar om tredje största parti kring 15% – till dykning under 4%. Och ändå, en partisekreterare som strålar av tillförsikt och stolthet, och två språkrör som ordrikt målar upp varje uppnått litet framsteg i den Enda frågan som tycks betyda någonting för partiet. Klimatet. Halleluja. Språkrören omvalda utan en endaste motkandidat. All opposition negligerad, åthutad. Man får obehagliga vibrationer…

Partiets trosbekännelse till Klimatfrågan genomsyrar kongressen så till den grad. Trots ett ruttet läge i opinionen. Ingenting annat tycks existera. Jo men ändå, många ombud pläderade för enklare och enhetligare taxor inom landets kollektivtrafik – en sympatisk idé som vore värd att driva i riksdag och media. Men för övrigt bara motioner som tröskats tidigare på otaliga kongresser, utan alltför märkbara resultat. Var fanns t.ex. upprördheten över den vård och skola som nu har lämnats vind för våg till vinstlystna spekulanter, och pensionsbeskattandet, och främmande trupp som snart skall öva på svensk mark? Inte ett knyst. Det är som om vardagsfrågorna inte existerar längre för Mp. Jag ser en väckelserörelse trängd av omvärldens avståndstagande och förundran och löje – och en sekt som sluter sina led. Man stöter ut sina klentrogna, och håller upp sin katekes. Kärnverksamheten är allt. Ballasten överbord. Det är vi som har rätt, och vänta så skall ni få se…

Och medias representanter på plats är inte mycket roligare i sin analys. De tragglar sin egen fördomsfulla syn och sina favoritvinklar på fenomenet Miljöpartiet. Hur ska de få igenom sin syn på de ensamkommande och asylrätten? Och hur ska det bli med förhållandet till s. Jösses vad man saknar lite friskare analyser som inte bara skrapar på den redan ärrade och knaggliga ytan…

Publicerat i Äldreomsorg, Äldreomsorg, Försvaret, Media, Miljö, Pensioner, Politik, Radio, Religion, Skolan, SvT | Märkt , , , , , , , , , ,

Hamburg-Templin 1954: En Angela är född…

templin1År 1954 gick jag i 4:e klass i Bällstalunds folkskola vid Bromma flygfält. Läraren hette Knut Schyberg. Det blev mitt sista år i Bällsta. Stalin var död borta i Sovjetryssland, och det svenska flygvapnet hade taggat upp med över två hundra J29 Flygande Tunnan. Den där cigarrformade Tunnan byggde vi gossar i balsaträ. Den satte rent av värlsrekord den 6 maj detta år, då en kapten Westerlund flög en J29B med en medelhastighet på 977 km/tim. Men den var inte helt ofarlig att flyga. Nästan hundra pers skulle flyga ihjäl sig med den…

På bio kunde man se flygfilmen Gula divisionen med Hasse Ekman, I rök och dans med Martin Ljung, och En natt på Glimmingehus med Edvard Persson. Gillade man utländska rullar så gavs En stjärna föds med Judy Garland, Fellinis La Strada, Moonlight Serenade om Glenn Miller, eller White Christmas med Bing Crosby. Livet lekte. Man var tio bast. I maj släppte Bill Haley Rock around the clock på skivbolaget Decca, och den 5 juli spelade Elvis Presley in sin första låt hos Sun Records i Memphis – That’s allright, mama.

Den 17 juli detta år föddes i Hamburg en liten flicka som fick namnet Angela. Föräldrarna hette Horst och Herlind Kasner. Fadern Horst var född i Berlin som Horst Kazmierczak, men då han var fyra år gammal bytte fadern Ludwig deras efternamn till Kasner. Angelas farfar Ludwig var född i Poznan 1896 och blev polis i Berlin. Angelas mor var född i Gdansk.

Unge Horst Kasner var präst, och kort efter Angelas födelse flyttade han med familjen till småstaden Templin (ingressbilden) i Brandenburg norr om Berlin. Där i Östtyskland (DDR) växte Angela upp. Templin med 20.000 invånare då, ungefär lika stort som Söderhamn i Hälsingland. Det blev en trygg uppväxt i en intellektuellt stimulerande miljö. Hon var äldst av tre syskon. Strax utanför staden låg den 25:e sovjetryska pansardivisionen förlagd. Militär personal syntes ofta även inne i staden. Modern kunde engelska och latin, och Angela blev tidigt en baddare i ryska språket i skolan. Så duktig att hon premierades med att åka på en resa till Moskva, där hon bl.a. kom över sin första Beatlesskiva. Angela var vetgirig. Farmor i Berlin var flitigt besökt, och där kunde hon ränna runt på muséer och träffa spännande människor från Väst.

Men livet skulle snävas in – 1961 byggdes Muren. En resa till Bayern blev den sista, innan portarna till Väst slogs igen. En glänta kom med Dubcek och Pragvåren 1968, och den upplevde Angela själv i Prag som 14-åring. Men åter slog förtryckarna igen portarna. Inte förrän 1986 kunde hon åter besöka Väst. Familjen gillade inte muren, och hela tiden i DDR försökte Angela hålla koll på utvecklingen i Väst via alla kanaler som stod till buds. Hon tågluffade genom öststaterna, satt i Budapest och fantiserade om London.

År 1973 började hon plugga fysik på universitetet i Leipzig. Och forskade sedan i Prag. År 1977 gifte hon sig 23 år gammal med en kurskamrat vid namn Merkel. Det sprack, och efter fyra år bröt hon upp från lyan i Berlin. Hon tog sin doktorsavhandling 1986, och 1989 brakade äntligen Östblocket samman.

Ovanstående är förstås hämtat ur biografin om Angela Merkel av Stefan Kornelius, journalist på tidningen Süddeutsche Zeitung:

”Då muren föll, den 9 november, satt Angela Merkel med en väninna i bastun, vilket hon senare blev mycket häcklad för… Efter bastubadet gick hon över till väst vid gränsövergången Bornholmer Strasse, hamnade i en lägenhet hos några vilt främmande människor, där det fanns något att dricka och en telefon. Sedan gick hon hem igen. Nästa dag promenerade hon med sin syster Irene på Kurfürstendamm, som i DDR sågs som en symbol för glamouren i väst. Därefter tog politiken vid.”

I DDR gick sönderfallet i raketfart. Nya partier formerades. 1990 blev ett hektiskt år som vice talesperson i den sista DDR-regeringen som reste vida kring i Europa för att knyta nya band. För Merkel hägrade Återföreningen. I oktober 1990 träffade hon Helmut Kohl för första gången i Hamburg på CDU-kalas. Han blev imponerad. I november bjöds hon till Bonn av Kohl, och efter valet till förbundsdagen i december blev hon minister för Kvinno- och ungdomsfrågor i hans regering. Resten är offentlig historia. Hon började bygga upp sitt eget nät av förtrogna, och 1991 bar det iväg med Kohl till USA. Åren 1994-1998 Miljöminister. Fronderade mot Kohl och blev ordförande i CDU år 2000 – och 2002 också gruppordförande i förbundsdagen.

Förbundskansler första gången år 2005. Och där sitter hon ännu stadigt efter omval… Med sin speciella uppväxt innanför Muren betonar hon ofta att vi i Europa inte bör ta för givet att demokratin är ohotad för all framtid. Hon brukar peka på exemplet med den framstående mayakulturen som till slut föll samman. Med sina kunskaper i historia kunde hon ta många andra exempel. Vi bör vara ödmjuka och inte invagga oss i säkerhet. Det kostar på att värna om friheten. Hon har också sett kriserna komma i vågor under hela sin tid som Kanzlerin: Lehman Brothers, bankkollapsen, Georgien, Grekland, Krim-Ukraina, arabvärldens sönderfall, flyktingströmmen och nu senast Brexit… Särskilt intressant var att läsa om tysk inrikespolitik, och de maktkonstellationer som där förekommer. Likaså vilka människor som Merkel har omkring sig – och den trogna stab som står henne allra närmast. Slikt som svenska media förbluffande sällan intresserar sig för. Våra journalister är så oerhört fixerade vid amerikansk och brittisk politik och kultur. Bara vid kriser kastar man ett getöga på EU och Europa. Ändå står Tyskland oss mycket nära både ideologiskt och som handelspartner.

Merkel har förstås humor bakom masken som kansler. Hennes favoritsatir är den berättelse av nobelpristagaren Heinrich Böll som man aldrig glömmer om man har läst den: Doktor Murkes samlade tystnad. Kornelius ger oss en mycket sympatisk bild av Merkel. Klok, balanserad, ödmjuk – målmedveten och uthållig. Boken överraskade mig positivt. Endast förordet känns lite som skrivet i all hast, och borde ha kortats. (Stefan Kornelius: Agnela Merkel. Översättning: Linus Kollberg. Historiska Media, Lund 2016. Originalet: Angela Merkel. Die Kanzlerin und ihre Welt, 2013)

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Media, Politik, Press | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , ,

Leonard Cohens älsklingslek…

COHEN UNGJag skaffade nyligen Leonard Cohens ungdomsroman The favourite game från 1963. Han var knappt trettio år då den kom ut. I min svenska upplaga från Norstedts 1988 heter den Älsklingsleken. Det här var en bok som bjöd ett ganska segt motstånd de första hundra sidorna. Ung judisk grabb i Montreals medelklasskvarter som diskuterar livet och flickorna med sin nära vän Krantz. Synnerligen tjatig mor som kväver honom med förebråelser och självömkan över sitt eget misslyckade liv och äktenskap. Men när den unge Breavman träffar Tamara börjar det bli intressant. Medan han upptäcker sig själv ser jag min egen bild av Cohen steg för steg förtydligas. Alla dessa sånger och poem han skrev framträder i en tydligare relief mot den bakgrund han tecknar i ungdomens Montreal, med klasskillnaderna och skillnaderna mellan de fransktalande ungdomarna och hans egen engelsktalande krets. Skilda världar, skilda kvarter – i samma stad. Den gnatande, frustrerade modern påminner mig om den förmanande modern i filmen Next stop Greenwick Village som desperat vägrar släppa taget om sin son. Förhållandet till flickorna blir intensivt och komplicerat.

”I tre års tid var Tamara hans älskarinna, tills han var tjugu… Breavman och Tamara var grymma mot varandra. De använde otroheten som ett vapen att tillfoga smärta med och ett retmedel för lustan. Och de återvände till sängen på Stanley Street och det egendomliga ljuset som tycktes återställa deras kroppars oskuld. Där kunde de bli liggande i timmar, ur stånd att röra vid varandra eller tala. Ibland hände det att han lyckades trösta henne och hon honom… Han minns fruktansvärda stunder av tystnad och gråt som han inte kunde komma åt. Det fanns inget han förmådde göra, minst av allt klä på sig och gå sin väg. Han hatade sig själv för att han gjorde henne illa, och han hatade henne därför att hon förkvävde honom. Han skulle ha rusat vidare den där ljusa morgonen. Hon gjorde honom hjälplös. De gjorde varandra hjälplösa.”

B. talar om demonerna på sina axlar. ”De skildes vid ett bord inne på ett café. Man kunde få vin i tekoppar om man kände innehavarinnan och frågade på franska. Hela tiden hade han förstått att han aldrig hade lärt känna henne och aldrig skulle göra det. Lårdyrkan räcker inte. Han hade aldrig brytt sig om vad Tamara var, bara vad hon representerade. Det bekände han för henne, och de pratades vid i tre timmar. ‘Det gör mig ont Tamara. Men jag vill kunna röra vid människor som en trollkarl, förändra dem eller såra dem, lämna mitt märke, göra dem sköna. Jag vill vara hypnotisören som aldrig tar risken att själv falla i sömn. Jag vill kyssas med ena ögat öppet. Eller det är vad jag har velat. Jag vill det inte längre… Jag vet att jag aldrig har sett dig. Jag suddar till alla människor i min privata vision. Jag uppfångar aldrig deras egen musik’. Efter en tid ansåg hennes psykiatriker att det var bäst att hon inte träffade honom mer.”

B. träffar till slut Shell, som skiljer sig och lämnar ett stendött äktenskap. De nya tu blir mycket lyckliga… men efter ruset kommer flyktreflexen tillbaka hos B. Han skriver febrilt om sina känslor om nätterna, om sina iakttagelser – som en själens kirurg med sin skalpell. ”En natt när han betraktade henne bestämde han sig för att han skulle ge sig av morgonen därpå. Annars skulle han bli kvar vid hennes sida för alltid, sysselsatt med att betrakta henne”. Hans skönhetslidelse är hans plåga. Köttets råa lust förblir enbart sakral ceremoni, ordlös tillbedjan – och den manifesteras i sångerna till skönheten. Han är och förblir ensam. Cohen är den evige älskaren, den ensamme gudsroparen, tillbedjaren i blodet. Han skildrar kärleksakten som religion. Hela hans författarskap och alla hans sångtexter bär detta signum – dyrkan av skönheten som en religion. Det måste vara därför vi tycker om honom.

Publicerat i Film, Litteratur, Musik, Religion | Märkt , , , , , , , , ,