Moderna spåkliga uttryck…

Falling leaves - by Tsvetajeva (5)

Marina Tsvetajeva

Om man lyssnar på radio och TV så slås man av vissa populära uttryck som plötsligt blommar upp i media, för att efter en tid sakta blekna och försvinna, och ersättas av nya språkliga klyschor. Mera seglivade uttryck som är oerhört tröttsamma att höra och kanske typiskt för vår privatiserade tid är när det papegojmässigt talas om utmaningar – när det egentligen menas problem eller missförhållanden. Som om det skulle vara obekvämt att tala om våra samhällsproblem. Politiker och tjänstemän älskar uttrycket. För att förringa eller förneka grava samhällsproblem. Det finns också en hurtig tendens att se alla problem som idrottstävlingar vilka må vinnas. ”Vi har stora utmaningar framför oss, absolut” (även katastrofer och krig rapporteras ibland som om det vore spännande evenemang – man t.o.m. direktsänder attentat i timmar och agerar därmed nyttiga idioter och gör precis det som krafterna bakom attentaten önskar).

Mera efemära uttryck som just nu haglar i media är: ”jag går på magkänsla”, ”det klickar inte”, absolut! och ”tack så mycket”. Kramandet har också nått nya höjder i TV. Vid kramandet har folk ofta med högerhanden börjat försiktigt tröstande klappa den andre på ryggen. Mycket intressanta kulturella ritualer i tiden. Undrar om samma fenomen finns i våra grannländer och på kontinenten? Jag tvivlar på att det kramas så i England, Tyskland och Frankrike? Inget ont om kramar, men överdrifter blir jolliga. Och vi lever i Överdrifternas Tid. Om inte allt är fantastiskt otrooligt, så är det för djefligt, eller kränkande.

Annonser
Publicerat i Litteratur, Media, Språk, Kultur, TV | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Musikens pärlor (30): Ebba Forsberg – För att jag älskar dig

Ibland zappar man runt på YouTube och letar efter nånting, och hittar plötsligt oerhört bra grejer som man aldrig någonsin har hört. Trots att Ebba Forsberg gjorde sin första platta 1997 och har gjort mycket sen dess, så hade jag aldrig hört hennes namn. Kanske för att hon sällan sökt rampljuset i TV och för att jag sällan eller aldrig går på konserter. Men så var hon där på YouTube med Wiehe. De har tydligen lirat mycket och ofta tillsammans. Melodin hon sjöng var svindlande ömsint, stämningen andlös, och hennes framförande kan knappast bräckas hädanefter. Make you feel my love skrevs av Bob Dylan. Lyssna gärna på Dylans egen slammerversion och jämför, men han kan nog lägga ner nu. Ebba sjunger den till piano, som känns självklart. ”Fan i helvete vad vackert” skriver en av de 74 kommentarerna. Antalet nedladdningar är över 500.000… Ebba är född 1964 när jag tog studenten i Blackeberg, och hon är dotter till filmregissören m.m. Lars Lennart Forsberg som bland mycket annat gjorde flera filmer på Stig Slas Claessons böcker (ex. Vem älskar Yngve Frej, På palmblad och rosor, Måndagarna med Fanny).  Vi har ruggigt mycket begåvat folk i det här landet.

Publicerat i Film, Kultur, Media, Musik | Märkt , , , , ,

Musikens pärlor (29): Helsinge regementes marsch

En spänstig marsch är aldrig fel om man vill pigga upp sig. I så fall lyssnar jag gärna på Kungliga Helsinge regementes marsch. Den lär vara komponerad av en viss Hermann Schmidt (1885-1950), och skall även vara känd under namnet ”Der Schutzgeist”. Regementet i Gefle där min morfar Ivar gjorde rekryten som kalfaktor åt överste Nyström är numera lagt i malpåse, men det senaste året har politikerna vaknat ur sina rosa drömmar och börjat skaka liv i det stort nedbantade svenska försvaret. Den stora höstövningen Aurora i mellansverige och på Gotland, är förresten nyligen avslutad, och ÖB och alla försvarsvänner som uttalat sig tycks vara mycket nöjda med utfallet. Hälsinge regementes insatser på slagfältet kan läsas om på annan plats.

Många knektar i det svenska Indelninsgverket baserat på bondesamhällets administrativa indelningar i roten, fick sätta livet till. Manfallet var särdeles stort i början av 1800-talet då Finland skulle försvaras mot tsarens övermäktiga trupper. Vår förste Bernadotte på tronen släppte Finland i fredsförhandlingarna med tsaren, och byggde en union Sverige-Norge istället under resten av 1800-talet, något som länge sörjdes i svensktalande Finland. Vem vet – kanske kan I14 väckas till liv igen? Under tiden får vi lyssna till Hälsinge Regementes marsch:

https://youtu.be/OUmUTaGWf_8

Publicerat i Försvaret, Historia, Norrland | Märkt , , , , , , ,

Fukta din aska: Bellman över bräddarna…

Några romaner av Ernst Brunner hade jag ju läst förut. Kocksgatan och någon mer. De var välskrivna och levande texter om livet på Södermalm i Stockholm då det begav sig. Kul för mig som länge knappt hade satt min fot på Söder under alla år, trots att jag levt hela min barndom och ungdom i Stockholm, men i dess västra environger, i Bromma församling. Söder var mig länge lika främmande som Långtbortistan. De talade annorlunda, och hade nog en lite annan attityd till livet. En egen stad i staden, en stadsdel med en helt egen kultur och mytologi.

När Brunner började skriva biografier om berömda svenske män ur vår historia, så var det Bellman och Swedenborg jag av olika anledningar så småningom blev intresserad av. Först i år 2017 kom jag till skott. Jag började med Emanuel Swedenborg eftersom dennes Nya Kyrka hade dykt upp i mitt eget utforskande av en viss Nils Hedin – en av de över ett tusen anhängare som följde profeten Erik Jansson till Bishop Hill i Amerika. Hedin blev i slutet av sitt liv swedenborgare borta i Kansas (se min bok ”Profetens kurir”). Om Swedenborg (född Swedberg) var en märkligt svår gestalt att få grepp om via Brunners biografi, så var det kanske för att hans liv var så tämligen fritt från personliga skandaler och närhet. Bellman däremot var sannerligen ingen tråkmåns. Den biografiska romanen Fukta din aska är ett hisnande fyrverkeri av utlevelse i Stockholm på 1700-talet. Carl Michael Bellman växte upp i Maria församling på Söder. Morfadern var kyrkoherde där, och farfadern hade varit professor i Uppsala. Brunner använder första person, så vi får höra Bellman själv berätta om sin födelse som äldst av de många barnen i familjen. Tjugoen gånger blev modern gravid.

Läsaren kan inte undgå att bli imponerad av den oerhörda detaljrikedom med vilken Brunner beskriver kvarter, byggnader, inredning, kläder, dofter och andra fenomen som präglar Bellmans liv. Han måste antingen ha ett fotografiskt minne av alla de fakta han plöjt igenom under sin research inför boken, eller också har han en vidunderlig fantasi på gränsen till clairvoyance. Många har reagerat på Brunners återkommande fascination för dofter, dunster, kroppsvätskor och stank i flera av hans böcker, och i den här beskrivningen av 1700-talets Stockholm får han verkligen chansen att briljera i det avseendet. Hans beskrivningar kan nästan beskrivas som en ”stankens poesi”. Så ymnigt broderar han med detaljer att man till slut storknar och inte vill läsa mera. Förlaget borde för övrigt ha strukit ner boken till större koncentration. Det kändes som en prestation att ha orkat läsa alla 480 sidorna. Det hade gott räckt med 300. Ändå är slutintrycket att jag inte riktigt kommer nära Bellman som person. Det finns scener där hans generositet mot sina vänner och hans kärlek till barnen kommer fram, det är sant. Ett bra exempel är scenen då han besöker sin döende syster Lovisa som har lungsot och har sin säng ute i stallet bland djuren. Hon gläds åt broderns besök och det vackra ur han skänker henne, och hon vill höra honom berätta allt om alla festerna han är med om. Till slut somnar hon och Bellman kryper då en stund ned under täcket för att värma henne i råkylan med sin kropp, och huskatten hoppar då ned till dem och släpps också in under täcket.

Mot slutet av livet plågades Bellman både av gikt och bröstsjuka. Han var svårt skuldsatt och jagades av fordringsägare, och han tvingades med hustrun och barnen fly till allt sämre bostäder, trots att goda vänner gång på gång räddade honom från konkurs och gäldstuga:

Brunner5jpg (4)

Ernst Brunner

”Just denna vecka skulle vi förpassas till boendets botten. En sista gång placerades vår lösa egendom i kistor och överfördes till en flyttvagn. Hovurmakare Bourdillons fastighet uthyrdes till stadens fattigaste. Gård fanns ej, varför stenmuren mot Munklägersgatan nyttjades till vägg för ett ofantligt upplag av latrin och sopor. Brunnsvattnet var träckförgiftat. Då rummet hade fönstret mot Klaraviken trängde stanken in från all orenlighet under Blekholmsbron och från sjövattnet som var igenslammat. Tjärbodarna luktade. Det kom lukt av skämt fiskrens från de stora spjämärdarna vilka låg bottenfasta på båda sidor av viken. På gatan trögflöt en trång ränna orenlighet. I rummen, som ej var större än Maria kyrkas benhus, sammanpackades arbetskarlar, tobaksarbetare, luder. Länge hölls jag vaken av de svarta husråttorna som dunkade sina bakändar och smällde sina fjällringade svansar i skafferidörren som om de levde i träburar och slogs om utrymmet. Jag hölls vaken för att vägglössen risslade in som hagel bakom tapeterna. Jag hölls även i spänd vaka av urmakare Bourdillons fickur, konsolur, bordspendyler, väggpendyler, golvur vilka uppfyllde butiken så att i alla väggar ett tickande hördes liksom ville visarna snabbt snurra slut på mitt liv, rotera allt hastigare för att slutligen låta det stora tickdånet utlösas över mig…”. I skildringar lik denna, är Brunner oslagbart suggestiv.

Stockholmskällan: ”Våren 1794 bysattes den då 54-årige skalden Carl Michael Bellman för obetalda skulder till krigsfiskalen Enoch Nobelius. Bysättningstiden ledde så småningom fram till en konkursprocess för Bellman. Den inleddes med en så kallad inställelsedag (proklamadag) för konkursboets samtliga borgenärer (de som lånat ut pengar till honom) den 12 januari 1795. Bellman dog dock en knapp månad senare den 11 februari 1795. Konkursen avslutades året därpå. Bellman och hans hustru och barn bodde vid den här tiden i hörnet av Lilla Munklägersgatan och Gamla Brogatan i kvarteret Braxen. Konkursen handlades vid stadens rådhus som var beläget i Bondeska palatset vid Riddarhustorget….  Texten är handskriven och svårläst men hela konkursen finns detaljerat beskriven i Marianne Nyström, Lovisa Bellman född Grönlund. En bok om Carl Michael Bellmans hustru, Stockholmia Förlag, Stockholm 1995, s. 198-219…”

https://stockholmskallan.stockholm.se/post/15419

https://stockholmskallan.stockholm.se/skblobs/a2/a219db07-bcb8-4254-aba6-57a9e5b9b08a.jpg?preset=pl-275

Munklägersgatan 3 (2)

Munklägersgatan 3 (Stockholmskällan)

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Miljö | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Bokläsandet tar nya vägar…

Anteckningar från vinden (2004, omslaget)Räknat i antal exemplar ökar den totala bokförsäljningen med 12,6 %. Bortses från försäljningen hos de digitala abonnemangstjänsterna, där antalet sålda böcker ökade med 81,9 %, minskade däremot antalet sålda böcker med 2,9 %. Störst var minskningen i dagligvaruhandeln, där antalet sålda exemplar minskade med 13,3 %. I den fysiska bokhandeln minskade försäljningen med 4,2 %.

– Allt fler väljer att både köpa och konsumera böcker via digitala abonnemangstjänster och internet, samtidigt som butiksåterförsäljare minskar sin försäljning av tryckta böcker. Det är positivt att fler människor tar del av litteratur på nya sätt och i nya format, men det är viktigt att den tryckta boken fortsatt har ett skyltfönster och stark försäljning via den fysiska bokhandeln, säger rapportförfattaren Erik Wikberg som är forskare vid Handelshögskolan i Stockholm.

Om Bokförsäljningsstatistiken

Svenska Bokhandlareföreningen och Svenska Förläggareföreningen står bakom Bokförsäljningsstatistiken, som uppskattas omfatta cirka två tredjedelar av all allmänlitteratur som säljs från återförsäljare i Sverige. Datainsamlingen sker via företaget Bokinfo. Rapporterna redovisar försäljningstrender för olika försäljningskanaler, genrer och format. De digitala abonnemangstjänsterna BookBeat, Nextory och Storytel ingår inte i det ordinarie dataunderlaget, utan denna försäljningsdata har samlats in separat. Mer information finns på http://www.forlaggare.se/bokforsaljningsstatistik.

Tillväxtverket har under 2017/2018 beviljat stöd till föreningarna för utveckling av Bokförsäljningsstatistiken.

För mer information om statistiken, vänligen kontakta:
Erik Wikberg, rapportförfattare, 070-427 90 20, erik.wikberg@hhs.se

Publicerat i Kultur, Litteratur, Press, Statistik | Märkt , , , , , , ,

Oskarshamn 3 in i depå 46 dygn

 

Pressmeddelande på Twitter 2017-08-21:

”Årets underhållsavställning på O3

Efter en driftsäsong med mycket hög leveranssäkerhet är det åter dags för den årliga underhållsavställningen på Oskarshamn 3 (O3). Från årsskiftet 2016-2017 fram till och med juli har O3 levererat med maximal kapacitet under 99,3 % av tiden. Nu väntar 46 fullspäckade dygn av underhållsarbete med säkerhet och kvalitet i fokus för att säkra stabila elleveranser kommande driftperiod 2017-2018.”

Bilden: Den lilla ljusa pricken ovanför den lilla pilen på NASA:s bild är Jorden – sedd från sonden Cassini som cirkulerar i trakten av Saturnus. Ni ser planeten Saturnus’ väldiga klot och dess berömda ringar. Jorden har med andra ord tagit en flott fjärrselfie med hjälp av egen utsänd ”drönare”. Planeten Jordens passagerare expanderar sitt vetande bokstavligen med raketfart just nu. Vi skannar rymden, och vi skannar vår egen arvsmassa, och vi upptäcker ständigt nya, hittills okända varelser och livsformer i djunglerna och havsdjupen. Spännande att vara människa…

 

Publicerat i Astronomi, FoU Vetenskap, Miljö, Press, Resor | Märkt , , , , , , , , , ,

Sommar i P1: Ekblad satte punkt

Levitan - Vladimirka

Tack Stina. Love you :-))

(Isaac Levitan: Vladimirka Road) Läs mer

Publicerat i Konst, Kultur, Litteratur, Musik, Radio | Märkt , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Roger Mamelin och Liége 1903-1919

Rue Leopold (3)

Rue Leopold, Liége då det begav sig…

”Roger suger på en karamell, läser berättelsen om ‘Onésime Pourceau, sportsman’ som varje vecka upptar de två mittsidorna i Petit Illustré. Han känner lukten av tomatsoppan och gläder sig åt att få gå ner till middagen hoppande på ett ben medan han håller sig i ledstången. Varje minut är skön och ändå undrar han om han kommer att ha ont i knät länge till eller om han kan gå ut och leka lite på gatan. Klockan är redan elva. En spårvagn kör förbi på Rue Jean-d’Outremeuse, Elise dukar, man hör skramlet av av tallrikarna, en vindstöt slår igen köksdörren med en skräll, mademoiselle Frida sitter och läser i sitt rum med fönstret och dörren öppna, vänd mot den vita muren på gården där sedan några dar en kolonn myror vandrar fram fast de har hällt kokhett vatten i deras bo. Vem kan ana att denna fridfulla ordning kommer att slås sönder? Känner Elise själv på sig att den ängsliga frenesi som driver henne framåt plötsligt kommer att finna sin orgelpunkt? Ytterdörren öppnas. Elise tittar genom rutan i köksdörren. Jaså, det är monsieur Bernard som kommer för tidigt. Men vad är det med honom? Han ropar: – Krig, madame Mamelin! Det är krig! Tyskarna har gått in i Belgien! De slåss kring Visé. I Visé dit de brukar fara ibland på söndagarna och äta våfflor tillsammans med Louisa och hennes barn? Elise ler misstroget.  – Det är inte möjligt, monsieur Bernard!

Under en himmel som är så blå och klar att man från Saint-Nicolas torn nästan skulle kunna se den gröna slätten kring Visé där Meuse blir bredare! Mademoisell Frida står stel och rak på tröskeln till sitt rum.  – Vet ni om det fortfarande går några tåg? Från den stunden är allt en enda röra…”

Vi har 2017 nu, och för hundra år sedan pågick det Första världskriget 1914-1918. Många har kanske läst Remarques ”På västfronten intet nytt” om det sega skyttegravskriget. På senare år har läsarna fått flera nya skildringar av detta krig, som skördade oerhört många liv också på grund av den svåra influensaepidemi som bröt ut i skyttegravarna – den s.k. Spanska sjukan. Peter Englunds sammanställning av ögonvittnesberättelser fick berättigad uppmärksamhet när den kom för ett par år sedan. Men hur levdes vardagen före kriget? Själv minns jag framför allt läsningen av exilryssen Ilja Ehrenburgs memoarer från konstnärslivet i Paris på 1910-talet. När jag nyligen fick Georges Simenons självbiografiska roman om uppväxten i Liége vid samma tid, så blev det en spännade resa tillbaka i tiden till en för mig ny och hittills obekant miljö.

Simenon hos morsan

En fika hos morsan

Simenon började 1945 skriva anteckningar om sin barndom för att hans son skulle kunna läsa det senare. Själv var han just då sjuk och visste inte om han skulle leva så länge till (men det skulle ju visa sig att han omsider tillfrisknade). Vännen André Gide uppmanade Simenon att skapa en roman i tredje person av det hela, så intressant var det. Och visst – detta är en fantastisk berättelse om två släkter i Liége – familjen Peters, flamländare från landet – och den vallonska familjen Mamelin, där farfadern är hattmakare i staden, och fadern kontorist. Här vimlar av mostrar, morbröder, fastrar och farbröder i gossen Rogers släkt. Roger är enda barnet till den trygge, kolugne och storvuxne fadern, och den ängsliga energiska modern som öppnar pensionat för att få dagarna att bli mera innehållsrika. Gästerna på pensionatet är studenter från det oroliga östeuropa. Simenon ger oss det småborgerliga ängsliga livet, klassklyftorna i staden, fabrikerna, fattigdomskvarteren, de vuxnas sjukdomar, alkoholen, fnasken, jesuitskolan, hyckleriet. Men vi får genom Rogers registrerande ögon och öron också besöka släkten på landsbygden, och pensionatsgästernas udda karaktärer, och höra om moderns framfall, de jobbiga tonåren och läroverket – och slutligen krigets ankomst. Modern önskar se Roger som präst, men han hamnar till slut efter skolan i en bokhandel. Och där börjar han sin vuxna bana. Boken om hans barndom och ungdom heter Pedigree (Paris, 1957). På svenska kom den hos Bonniers 1969, med den något yxiga titeln Stamtavla. Den är oerhört rik, en bred fresk med myllrande detaljer, fullt i klass med det bästa av Zola och Victor Hugo.

Andre Gide fick Nobelpriset 1947, Mauriac 1952, Camus 1957, Perse 1960, Sartre 1964 och Claude Simon 1985. Georges Simenon (1903-1989) borde också ha fått det.

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Politik, Religion | Märkt , , , , , , , , , | 1 kommentar

Pessoa och verkligheten…

Fernando Pessoa, 13 år

Mas se Deus é as flores e as árvores
E os montes e o sol e o luar,
Então acredito nele,
Então acredito nele a toda a hora,
E a minha vida é toda uma oração e uma missa,
E uma cumunhão com os olhos e pelos ouvidos.

Men om Gud är blommorna och träden
och bergen och solen och månskenet,
då tror jag på honom,
då tror jag på honom hela tiden,
och mitt liv är helt och hållet en bön och en mässa,
och en nattvard med ögonen och genom öronen.

(Alberto Caeiro, dvs Fernando Pessoa)

Publicerat i Kultur, Litteratur, Religion, Språk | Märkt , , , , , , ,

Albertina, så var det skeppets namn…

”Det byggdes ett skepp uti norden,
Albertina, ja så var det skeppets namn, pumpaläns!
Albertina må så vara
Albertina ingen fara
Albertina ja så var det skeppets namn
pumpaläns! Etc.” (Evert Taube)

Den berömda krogen Albertina ligger i Skärså i Söderhamns skärgård, bara så ni vet. Gösfilén är en dröm, sa CL med en starköl i krattan – medan chaufför’n njöt en fläskfilé med pepprig sås. Ute på udden där min gode vän en gång lärde sig simma då det begav sig, inköpte vi sedan nyrökt böckling och annat godis från havet.

”I Skärså, en mil utanför Söderhamn, hittar ni Albertina. En av Hälsinglands mest besökta restauranger. Sedan 1980 har vi serverat nöjda och glada matgäster och det planerar vi att fortsätta med. Albertina ligger vid havet och det finns både servering inne och ute. På Albertina kan du njuta av en härlig pepparlax, sotare, gravlax eller någon annan härlig rätt baserad på Bottenhavets specialiteter. Självklart kan du även få köttbullar eller något annat, om du hellre vill det… I anslutning till Albertina finns en gästhamn, hantverksbutik, glasblåseri och ett litet smakeri…”  http://www.albertina.se

Publicerat i Kultur, Litteratur, Musik, Norrland, Resor, Söderhamn, Söderhamn | Märkt , , , , , , , , ,

Profetens kurir – skräddaren från Hede

Har ni hört talas om gården Forsdal i Söderala socken i Hälsingland? Den låg utefter gamla vägen från Söderala mot Ljusne, strax söder om ån där den nya vägen idag passerar över ån. Där bodde för länge sedan en liten beskäftig skräddare som skulle komma att följa med de väckelsekristna erikjansarna till Amerika. Forsdal hade anor ända från början av 1700-talet. Prosten Olof Broman i Hudiksvall nämner gården i sitt stora epos om Hälsingland, Glysisvallur: ”På thenne byens (Hedens) ägor äro nu i wåra dagar upprättade wackra gårdar, med några rödningar, så väl av prosten L. Halenius, Gröndal kallad; som av regementsskrivaren Forssius, Forsdal nämnder.” Jag minns inte Forsdal själv trots att jag förmodligen passerat gården i min ungdom när vi om somrarna kom upp från Stockholm för att besöka morfar och mormor utanför Söderhamn. Forsdal stod kvar ända fram till 1965. Gården hörde till hemmanet Orsta nr 4. Siste hyresgästen på Forsdal lär ha varit en viss Plåt-Knut, som hade plåtslageri i en av byggnaderna. Att gården brändes ned just 1965 visste folket i Hedens by i Söderala att berätta. Där var två byggnader kvar då, den ena i timmer. Gården var i dåligt skick, och nya Ljusnevägen skulle dras över tomten.

Regementsskrivaren Peter Forssius d.ä. bodde antagligen tämligen flott på Forsdal då det var nytt på 1720-talet. Han var gift två gånger, med Ingrid Gris som avled 1726, och Anna Christina Norman från Ovansjö, död 1729 efter bara ett drygt års äktenskap. Forssius själv avled på Forsdal i april 1749 i en bröstsjuka. Han lär enligt prosten Bromans bok Glysisvallur ha haft en stenplatta inne i Söderala kyrka, norra gången, med texten: ”Denna liksten tillhörer regementsskrifvaren wed Helsinge Regementet aereborne och wälbet.e herr Peter Forsius med des k. hustro. hust: Ingrid Gris sampt barn och arfwingar (—) Anno 1726.” Under åren som följde bytte Forsdal hyresgäster åtskilliga gånger. Där bodde hantverkare och annat husfolk som hörde till hemmanet Orsta 4. År 1844 flyttade den unge skräddaren Nils Hedin till Forsdal. Vem var då denne Hedin? Låt oss backa tillbaka till sommaren 1840…”

Hedin skulle bli en av profeten Erik Janssons tolv apostlar i Bishop Hill. Den nu tryckta boken Profetens kurir – från Ljusne älv till Bishop Hill: Nils Jonsson Hedin är en biografi över Hedins liv från Hede och Söderala – till Bishop Hill och Kansas. Tryckt i liten exklusiv upplaga på 50 ex. i format 20×27 (storpocket, nästan A4). 120 sidor. ISBN 978-91-639-4057-6

lingonstrand at gmail dot com

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Norrland, Religion, Resor, Söderala, Söderhamn, Söderhamn | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Sommaren 2017 med Harriet

 

 

 

 

 

Sommar i P1 den 2 juli med Harrietså djefla bra! / DiJanneh

Publicerat i Film, Konst, Kultur, Radio | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Fint Sommar av Gessle

Arbrå 2017 Mid SummerStenbocken Per Gessle bjöd lyssnarna ett personligt reportage i intervjuform om sin karriär och sin bakgrund. Extra intressant var att höra honom berätta om sitt sätt att arbeta, hans attityd till lagarbete och kompromissande, och annat som fanns utmejslat i hans karaktär redan under skoltiden, när han nu ser tillbaka. Inte oväntat att det skulle bli så här bra. Ännu en ambitiös stenbock som drivs av den där oavbrutna lusten att skapa vidare 🙂

Jag har ingen alls av Gessles skivor, men uppskattar många av hans hits alltmer ju äldre jag blir, märkligt nog. Vem kan lyssna till Marie när hon med resignerad desperation sjunger It must have been love, but it’s all over now, utan att bli blank i ögonen. Det blev ett inspirerande program, tryfferat med till samtalet väl synkade val av melodier. Sommar i P1 när det blir som bäst. Repris i afton, för den som var ute i solen idag. Och i morron söndag, Harriet Andersson. ”Missa inte det”, som media numera tjatar om i sina program! (Foto: Midsommarafton i fagra Arbrå, by CLN)

Publicerat i Arbrå, Musik, Radio, Språk | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Göran Greider och katterna

hos-kattfotografen-2.jpgSlank in på biblioteket för att plocka upp ett par lättsmälta och sympatiska poeter som alltid har nånting att berätta som berör – Folke Isaksson och Göran Greider. Fastnade bl.a. för Katterna kommer in från mörkret av Greider som gavs ut 2009. Den innehåller förutom naturlyrik också brottstycken om hans liv i Sörmland och Årsta innan han mjuklandade i Dalarna. Barndomen, bröderna och kusinernas avlagda kläder. Och hans egen syn på kläder och mode. Hans förhållande till socialismen blir så mycket lättare att förstå efter den här läsningen. Charmigast är de många kärnfulla kärleksförklaringarna till Katten – och där är ju Greider sannerligen i gott sällskap av en hoper andra författare. Jag kan icke räkna dem alla. Isaksson har också skrivet en underbar dikt om katten. Greiders kattpoem är kortfattade, kärvänliga och fulla av respektfull fascination. De berättar mycket om författaren själv – här med några andra korta verser om Livet:

Katter i mörkret

De hörde våra röster på långt håll
och kommer nu springande
runt husknuten
för att hälsa på oss:

Vänliga ansikten i mörkret.

Det tidiga ljuset

Det tidiga ljuset är viktigast,
det på morgonen
eller det i

barndomen –

Hur mycket

Hur mycket sorg är kvar?
Det vet vi inget om.
Vägen som vindlar
runt kröken därborta
berättar inget

innan vi kommit dit.

Mörkret

När katterna kliver ut i mörkret
tror jag att deras
sinnen liksom spärras upp:

Hörseln ett snabbt hissat segel i natten.

Det kommande livet

Det händer ju att jag känner värmen stråla ut
från det kommande livet –

Varm logvägg i mars.

(Foto: J.Krabo)

Publicerat i Kultur, Litteratur, Språk | Märkt , , , , ,

Efter 45 år – atomreaktor skrotas!

Early in June 2017 - Helsingland (3)Tänk att man skulle få uppleva detta i alla fall – att Sverige stänger flera av sina gamla atomreaktorer! Det var olyckorna i Tjeljabinsk, Windscale och Harrisburg som fick mig att börja delta i mediadebatten i början av 1980-talet – i dagstidningar och tidskrifter som Alternativet. Så kom också reaktorsmällen i Tjernobyl som direkt drabbade även Sverige med nedfall av Cesium-137. Där har man nu byggt en ny svindyr enorm sarkofag för att skydda omgivningen mot den dödliga strålningen.

Det blev sedan för mig över 10 år i kommunalpolitiken i hemkommunen – röda Sundbyberg – för De Gröna. För inte så många år sedan fick vi en ny katastrof i ännu ett högteknologiskt land – explosionen i Fukushima i Japan. Där är det fortfarande svåra problem med saneringen, och stora områden avspärrade runt reaktorerna.

Nyligen råkade jag av en tillfällighet läsa nedanstående meddelande från OKG:s hemsida – bolaget som driver reaktorerna i Oskarshamn. Det är nu bara två reaktorer igång sedan 2:an stängts, och snart skall även gamla 1:an skrotas! Hur kan media ha missat detta? Jag följer samhällsdebatten flitigt, men kan inte minnas att jag hört detta i vare sig radio eller TV? Det borde ju ha varit en meganyhet. Well, det blev en glad nyhet nu att läsa nedanstående. Det ligger en viss ironi i att OKG inte säger sig stänga av säkerhetsskäl utan av ekonomiska. Men huvudsaken är att de stänger 2 av sina 3 reaktorer. Därmed minskar vi logiskt sett risken för reaktorolyckor i Sverige framöver med x procent?

Oskarshamn 1 tas ur drift 2017

Pressmeddelande den 16 februari 2016

Sedan den 14 oktober finns ett ägarbeslut om att inte återuppta driften vid Oskarshamn 2 (O2) och att påbörja stängning av Oskarshamn 1 (O1) någon gång under perioden 2017 – 2019. Idag tog OKGs styrelse beslut om att ta O1 ur drift 2017. Att beslut om stängning vid halvårsskiftet 2017 nu fattats beror på att tidpunkten är bäst lämpad ur ett helhetsperspektiv. En stängning 2017 sker under förutsättning att nödvändiga tillstånd erhållits från såväl Mark- och miljödomstolen som Strålsäkerhetsmyndigheten.

– Vi kommer som alltid att fokusera på att säkerställa en tillförlitlig och säker drift fram till och med stängningsdatumet, säger VD Johan Dasht. En ordnad och planerad stängning av O1 förutsätter även framledes motiverade medarbetare med fullt säkerhets- och produktionsfokus ända fram till stängningsdagen. Även om verksamhetens innehåll kommer att se annorlunda ut i framtiden, sätter vi alltid säkerheten främst.

Stängningsbesluten vilar inte på säkerhetsmässiga grunder, utan fattas mot bakgrund av de varaktigt låga elpriserna i kombination med effektskatten på kärnkraft som höjts ytterligare under fjolåret samt tillkommande krav på omfattande investeringar. Därför finns inga förutsättningar för varken O1 eller O2 att vare sig på lång eller kort sikt generera ekonomisk lönsamhet.

– För närvarande bedöms Oskarshamn 3 (O3) kunna leverera klimateffektiv el under hela sin tekniska livslängd och därmed kommer OKG troligen fortsatt vara en av Oskarshamns största arbetsplatser, säger Johan Dasht.

Fakta: Avvecklingens faser

Stängningen av ett kärnkraftverk kan delas in i fyra etapper – avställningsdrift, servicedrift, nedmontering och rivning samt återställande av platsen.

Avställningsdrift: Reaktorn töms på kärnbränsle vilket förvaras i befintliga bränslebassänger under cirka ett år, innan transport sker till SKBs anläggningar för använt kärnbränsle på Clab i Oskarshamn.

Servicedrift: Allt kärnbränsle har avlägsnats från anläggningen. Översyn och konservering av anläggningen. Planering och dokumentering av anläggningen inför senare rivning.

Nedmontering och rivning: Fysisk rivning.

Återställande av platsen: Anläggningsplatsen är radiologiskt friklassad och kan anpassas för kommande verksamhet.

En exakt tidplan för hur lång tid det tar innan anläggningarna kan rivas och marken kan börja återställas finns i dagsläget inte.

Johan Dasht, VD

Publicerat i Barn, FoU Vetenskap, Historia, Litteratur, Media, Miljö, Politik, Press, Radio | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Otydliga moderater?

Nej, nej – det hjälper nog inte att stärka luvan ens. Anna, byt stift istället, som Povel Ramel sjunger på en gammal god stenkaka när det begav sig. Här svänger det vill jag lova!

Publicerat i Media, Musik, Politik, Radio, Språk | Märkt , , , , , , , , ,

Mp-kongressen 2017: Lite som en sekt…

bergspredikan (2)Nog är det märkligt. Från drömmar om tredje största parti kring 15% – till dykning under 4%. Och ändå, en partisekreterare som strålar av tillförsikt och stolthet, och två språkrör som ordrikt målar upp varje uppnått litet framsteg i den Enda frågan som tycks betyda någonting för partiet. Klimatet. Halleluja. Språkrören omvalda utan en endaste motkandidat. All opposition negligerad, åthutad. Man får obehagliga vibrationer…

Partiets trosbekännelse till Klimatfrågan genomsyrar kongressen så till den grad. Trots ett ruttet läge i opinionen. Ingenting annat tycks existera. Jo men ändå, många ombud pläderade för enklare och enhetligare taxor inom landets kollektivtrafik – en sympatisk idé som vore värd att driva i riksdag och media. Men för övrigt bara motioner som tröskats tidigare på otaliga kongresser, utan alltför märkbara resultat. Var fanns t.ex. upprördheten över den vård och skola som nu har lämnats vind för våg till vinstlystna spekulanter, och pensionsbeskattandet, och främmande trupp som snart skall öva på svensk mark? Inte ett knyst. Det är som om vardagsfrågorna inte existerar längre för Mp. Jag ser en väckelserörelse trängd av omvärldens avståndstagande och förundran och löje – och en sekt som sluter sina led. Man stöter ut sina klentrogna, och håller upp sin katekes. Kärnverksamheten är allt. Ballasten överbord. Det är vi som har rätt, och vänta så skall ni få se…

Och medias representanter på plats är inte mycket roligare i sin analys. De tragglar sin egen fördomsfulla syn och sina favoritvinklar på fenomenet Miljöpartiet. Hur ska de få igenom sin syn på de ensamkommande och asylrätten? Och hur ska det bli med förhållandet till s. Jösses vad man saknar lite friskare analyser som inte bara skrapar på den redan ärrade och knaggliga ytan…

Publicerat i Äldreomsorg, Äldreomsorg, Försvaret, Media, Miljö, Pensioner, Politik, Radio, Religion, Skolan, SvT | Märkt , , , , , , , , , ,

Hamburg-Templin 1954: En Angela är född…

templin1År 1954 gick jag i 4:e klass i Bällstalunds folkskola vid Bromma flygfält. Läraren hette Knut Schyberg. Det blev mitt sista år i Bällsta. Stalin var död borta i Sovjetryssland, och det svenska flygvapnet hade taggat upp med över två hundra J29 Flygande Tunnan. Den där cigarrformade Tunnan byggde vi gossar i balsaträ. Den satte rent av värlsrekord den 6 maj detta år, då en kapten Westerlund flög en J29B med en medelhastighet på 977 km/tim. Men den var inte helt ofarlig att flyga. Nästan hundra pers skulle flyga ihjäl sig med den…

På bio kunde man se flygfilmen Gula divisionen med Hasse Ekman, I rök och dans med Martin Ljung, och En natt på Glimmingehus med Edvard Persson. Gillade man utländska rullar så gavs En stjärna föds med Judy Garland, Fellinis La Strada, Moonlight Serenade om Glenn Miller, eller White Christmas med Bing Crosby. Livet lekte. Man var tio bast. I maj släppte Bill Haley Rock around the clock på skivbolaget Decca, och den 5 juli spelade Elvis Presley in sin första låt hos Sun Records i Memphis – That’s allright, mama.

Den 17 juli detta år föddes i Hamburg en liten flicka som fick namnet Angela. Föräldrarna hette Horst och Herlind Kasner. Fadern Horst var född i Berlin som Horst Kazmierczak, men då han var fyra år gammal bytte fadern Ludwig deras efternamn till Kasner. Angelas farfar Ludwig var född i Poznan 1896 och blev polis i Berlin. Angelas mor var född i Gdansk.

Unge Horst Kasner var präst, och kort efter Angelas födelse flyttade han med familjen till småstaden Templin (ingressbilden) i Brandenburg norr om Berlin. Där i Östtyskland (DDR) växte Angela upp. Templin med 20.000 invånare då, ungefär lika stort som Söderhamn i Hälsingland. Det blev en trygg uppväxt i en intellektuellt stimulerande miljö. Hon var äldst av tre syskon. Strax utanför staden låg den 25:e sovjetryska pansardivisionen förlagd. Militär personal syntes ofta även inne i staden. Modern kunde engelska och latin, och Angela blev tidigt en baddare i ryska språket i skolan. Så duktig att hon premierades med att åka på en resa till Moskva, där hon bl.a. kom över sin första Beatlesskiva. Angela var vetgirig. Farmor i Berlin var flitigt besökt, och där kunde hon ränna runt på muséer och träffa spännande människor från Väst.

Men livet skulle snävas in – 1961 byggdes Muren. En resa till Bayern blev den sista, innan portarna till Väst slogs igen. En glänta kom med Dubcek och Pragvåren 1968, och den upplevde Angela själv i Prag som 14-åring. Men åter slog förtryckarna igen portarna. Inte förrän 1986 kunde hon åter besöka Väst. Familjen gillade inte muren, och hela tiden i DDR försökte Angela hålla koll på utvecklingen i Väst via alla kanaler som stod till buds. Hon tågluffade genom öststaterna, satt i Budapest och fantiserade om London.

År 1973 började hon plugga fysik på universitetet i Leipzig. Och forskade sedan i Prag. År 1977 gifte hon sig 23 år gammal med en kurskamrat vid namn Merkel. Det sprack, och efter fyra år bröt hon upp från lyan i Berlin. Hon tog sin doktorsavhandling 1986, och 1989 brakade äntligen Östblocket samman.

Ovanstående är förstås hämtat ur biografin om Angela Merkel av Stefan Kornelius, journalist på tidningen Süddeutsche Zeitung:

”Då muren föll, den 9 november, satt Angela Merkel med en väninna i bastun, vilket hon senare blev mycket häcklad för… Efter bastubadet gick hon över till väst vid gränsövergången Bornholmer Strasse, hamnade i en lägenhet hos några vilt främmande människor, där det fanns något att dricka och en telefon. Sedan gick hon hem igen. Nästa dag promenerade hon med sin syster Irene på Kurfürstendamm, som i DDR sågs som en symbol för glamouren i väst. Därefter tog politiken vid.”

I DDR gick sönderfallet i raketfart. Nya partier formerades. 1990 blev ett hektiskt år som vice talesperson i den sista DDR-regeringen som reste vida kring i Europa för att knyta nya band. För Merkel hägrade Återföreningen. I oktober 1990 träffade hon Helmut Kohl för första gången i Hamburg på CDU-kalas. Han blev imponerad. I november bjöds hon till Bonn av Kohl, och efter valet till förbundsdagen i december blev hon minister för Kvinno- och ungdomsfrågor i hans regering. Resten är offentlig historia. Hon började bygga upp sitt eget nät av förtrogna, och 1991 bar det iväg med Kohl till USA. Åren 1994-1998 Miljöminister. Fronderade mot Kohl och blev ordförande i CDU år 2000 – och 2002 också gruppordförande i förbundsdagen.

Förbundskansler första gången år 2005. Och där sitter hon ännu stadigt efter omval… Med sin speciella uppväxt innanför Muren betonar hon ofta att vi i Europa inte bör ta för givet att demokratin är ohotad för all framtid. Hon brukar peka på exemplet med den framstående mayakulturen som till slut föll samman. Med sina kunskaper i historia kunde hon ta många andra exempel. Vi bör vara ödmjuka och inte invagga oss i säkerhet. Det kostar på att värna om friheten. Hon har också sett kriserna komma i vågor under hela sin tid som Kanzlerin: Lehman Brothers, bankkollapsen, Georgien, Grekland, Krim-Ukraina, arabvärldens sönderfall, flyktingströmmen och nu senast Brexit… Särskilt intressant var att läsa om tysk inrikespolitik, och de maktkonstellationer som där förekommer. Likaså vilka människor som Merkel har omkring sig – och den trogna stab som står henne allra närmast. Slikt som svenska media förbluffande sällan intresserar sig för. Våra journalister är så oerhört fixerade vid amerikansk och brittisk politik och kultur. Bara vid kriser kastar man ett getöga på EU och Europa. Ändå står Tyskland oss mycket nära både ideologiskt och som handelspartner.

Merkel har förstås humor bakom masken som kansler. Hennes favoritsatir är den berättelse av nobelpristagaren Heinrich Böll som man aldrig glömmer om man har läst den: Doktor Murkes samlade tystnad. Kornelius ger oss en mycket sympatisk bild av Merkel. Klok, balanserad, ödmjuk – målmedveten och uthållig. Boken överraskade mig positivt. Endast förordet känns lite som skrivet i all hast, och borde ha kortats. (Stefan Kornelius: Agnela Merkel. Översättning: Linus Kollberg. Historiska Media, Lund 2016. Originalet: Angela Merkel. Die Kanzlerin und ihre Welt, 2013)

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Media, Politik, Press | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , ,

Leonard Cohens älsklingslek…

COHEN UNGJag skaffade nyligen Leonard Cohens ungdomsroman The favourite game från 1963. Han var knappt trettio år då den kom ut. I min svenska upplaga från Norstedts 1988 heter den Älsklingsleken. Det här var en bok som bjöd ett ganska segt motstånd de första hundra sidorna. Ung judisk grabb i Montreals medelklasskvarter som diskuterar livet och flickorna med sin nära vän Krantz. Synnerligen tjatig mor som kväver honom med förebråelser och självömkan över sitt eget misslyckade liv och äktenskap. Men när den unge Breavman träffar Tamara börjar det bli intressant. Medan han upptäcker sig själv ser jag min egen bild av Cohen steg för steg förtydligas. Alla dessa sånger och poem han skrev framträder i en tydligare relief mot den bakgrund han tecknar i ungdomens Montreal, med klasskillnaderna och skillnaderna mellan de fransktalande ungdomarna och hans egen engelsktalande krets. Skilda världar, skilda kvarter – i samma stad. Den gnatande, frustrerade modern påminner mig om den förmanande modern i filmen Next stop Greenwick Village som desperat vägrar släppa taget om sin son. Förhållandet till flickorna blir intensivt och komplicerat.

”I tre års tid var Tamara hans älskarinna, tills han var tjugu… Breavman och Tamara var grymma mot varandra. De använde otroheten som ett vapen att tillfoga smärta med och ett retmedel för lustan. Och de återvände till sängen på Stanley Street och det egendomliga ljuset som tycktes återställa deras kroppars oskuld. Där kunde de bli liggande i timmar, ur stånd att röra vid varandra eller tala. Ibland hände det att han lyckades trösta henne och hon honom… Han minns fruktansvärda stunder av tystnad och gråt som han inte kunde komma åt. Det fanns inget han förmådde göra, minst av allt klä på sig och gå sin väg. Han hatade sig själv för att han gjorde henne illa, och han hatade henne därför att hon förkvävde honom. Han skulle ha rusat vidare den där ljusa morgonen. Hon gjorde honom hjälplös. De gjorde varandra hjälplösa.”

B. talar om demonerna på sina axlar. ”De skildes vid ett bord inne på ett café. Man kunde få vin i tekoppar om man kände innehavarinnan och frågade på franska. Hela tiden hade han förstått att han aldrig hade lärt känna henne och aldrig skulle göra det. Lårdyrkan räcker inte. Han hade aldrig brytt sig om vad Tamara var, bara vad hon representerade. Det bekände han för henne, och de pratades vid i tre timmar. ‘Det gör mig ont Tamara. Men jag vill kunna röra vid människor som en trollkarl, förändra dem eller såra dem, lämna mitt märke, göra dem sköna. Jag vill vara hypnotisören som aldrig tar risken att själv falla i sömn. Jag vill kyssas med ena ögat öppet. Eller det är vad jag har velat. Jag vill det inte längre… Jag vet att jag aldrig har sett dig. Jag suddar till alla människor i min privata vision. Jag uppfångar aldrig deras egen musik’. Efter en tid ansåg hennes psykiatriker att det var bäst att hon inte träffade honom mer.”

B. träffar till slut Shell, som skiljer sig och lämnar ett stendött äktenskap. De nya tu blir mycket lyckliga… men efter ruset kommer flyktreflexen tillbaka hos B. Han skriver febrilt om sina känslor om nätterna, om sina iakttagelser – som en själens kirurg med sin skalpell. ”En natt när han betraktade henne bestämde han sig för att han skulle ge sig av morgonen därpå. Annars skulle han bli kvar vid hennes sida för alltid, sysselsatt med att betrakta henne”. Hans skönhetslidelse är hans plåga. Köttets råa lust förblir enbart sakral ceremoni, ordlös tillbedjan – och den manifesteras i sångerna till skönheten. Han är och förblir ensam. Cohen är den evige älskaren, den ensamme gudsroparen, tillbedjaren i blodet. Han skildrar kärleksakten som religion. Hela hans författarskap och alla hans sångtexter bär detta signum – dyrkan av skönheten som en religion. Det måste vara därför vi tycker om honom.

Publicerat i Film, Litteratur, Musik, Religion | Märkt , , , , , , , , ,

Fosterlandet kallar 18-åringarna

2017-01-28 Dawn (3)Nästa vecka får Gävleborgs 18-åringar det brev från försvarsmakten som är första steget i inkallelsen till militär värnpliktstjänstgöring. Det är första gången sedan värnplikten lades i malpåse 2010 som Sveriges ungdom nu på nytt ställs upp till rikets försvar. Försvarsmaktens brev postas idag och dimper alltså ner Gävleborgs brevlådor dagarna efter 1 maj. Mottagarna måste inte ställa sig i givakt direkt, däremot är det hög tid för den som fyller 18 år i år att på allvar förbereda sig på en framtid i uniform med vapen i hand. Överstelöjtnant Raymond Iller, chef för försvarsmaktens Gävleborgsgrupp på Kungsbäck i Gävle tror att de flesta som får brevet kommer att bli mer förtjusta än förskräckta: – De kommer förstås att känna sig utvalda, säger han.

Det är ingen inkallelseorder som dimper ner i brevlådan, utan ett informationsbrev med kod och inloggningsuppgifter till Rekryteringsmyndighetens hemsida. Där ska 18-åringar svara på ett antal frågor i det så kallade beredskapsunderlaget: – Det är frågor om vilken person man är – alltså frågor som syftar till att avgöra om man platsar i försvarsmakten och frågor om vilken inställning man har till försvaret, förklarar Raymond Iller. Det är var och ens plikt att svara på frågorna. Det är ingen idé att vägra: – Nej, man är skyldig att besvara frågorna, konstaterar Raymond Iller…” (P4 Gävleborgs site, excerpt)

88 000 kallas, både pojkar och flickor, men i slutändan blir det bara de 4500 bästa soldatämnena som ska sållas fram via tester och frågeformulär. För de utvalda blir det efter mönstringen först 4 månaders grundläggande militär utbildning någonstans i Sverige, följt av vidareutbildning a 9 eller 11 månader beroende på vapenslag, och befattning.

Publicerat i Försvaret, Historia, Media, Norrland, Politik, Radio | Märkt , , , , , , , ,

Och en gång trodde jag…

Och en gång trodde jag att jag var död
och låg bredvid farfar.
Jag skulle just till att säga honom nånting,
så hade han gått sin väg,
och jag till att bli ängslig,
inte får man ju gå från graven tänkte jag

och jag börja säja åt barnen ”Gå nu efter honom,
försök få honom tillbaka”,
de var och hälsa på mej båda två,
det var söndag

Och jag tyckte att det var snö, på sjukhuset,
rummet var så vitt, barnen satt där mörkklädda
jag var så svag då, men jag lyfte lite på huvudet
och farfar var redan långt borta, på kyrkogårdsgången.

Bara den svarta ryggen syntes.

(Maila Pylkkönen. Översättning: Bengt Ahlfors)
Publicerat i Arbrå, Äldreomsorg, Barn, Hälsingeforsk, Litteratur, Norrland | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Alfta 26 mars: Kaleidoskop – Bishop Hill

DSC_0067 (2)Det var söndag kväll kl 18 när folk samlades i Alfta Hembygdshus för att höra föredrag om livet i Bishop Hill när det begav sig. Det var 1846 som de första stora grupperna av erikjansare från Hälsingland, Uppland, Dalarna, Gästrikland och Härjedalen anlände till prärien i den allra första stora vågen av svenska emigranter som sökte sig till Nord-Amerika. Deras ledare var den självutnämnde profeten Erik Jansson – född i Biskopskulla socken norr om Enköping, bonde i Österunda socken, och under sin sista tid i Sverige bosatt i Forsa i Hälsingland, innan han jagad av myndigheterna tvingades gå under jorden och så småningom fly Sverige på våren 1846. Via hamnen i Oslo tog han sig med hustru och barn och några anhängare över Atlanten till New York. Under hösten samma år anlände skepp från Gefle och Stockholm med många hundra anhängare. I Alfta fick Jansson överlägset flest följare – sammanlagt över 300 lämnade sin hembygd och for.

DSC_0053 (4)Kvällens föredragshållare hade kommit långväga från USA för att berätta, båda ättlingar till dessa erikjansare. Efter ordförande Stefan Anderssons inledning, greppade Brita Butler-Wall mikrofonen och berättade på svenska intressant om de många byggnaderna i Bishop Hill, deras tillkomst och funktion. Efter pausen fortsatte Bob Nelson, som visade oss hur mängder av spännande arkivmaterial i Bishop Hill nu fotograferas för att säkras inför framtiden. Mycket är skrivet om Bishop Hills historia både i Sverige och i USA, men i arkiven finns mycket mer att granska och skriva om.  En givande kväll för oss alla som var närvarande, och jag hade själv med vänner från Söderala tillfälle att språka med Brita och Bob några timmar innan de skulle framträda under kvällen. / jeha

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Norrland, Politik, Religion, Söderala, Söderhamn | Märkt , , , , , , , , ,

Cykelstråk Söderhamn–Florhed och Söderala

fagelbo-i-hacken-overgivett

”Vi bygger ett cykelstråk längs väg 50/637 på sträckan Söderhamn-Florhed och Söderala för att öka säkerheten för oskyddade trafikanter och förbättra möjligheten för cykelpendling till och från Söderhamn.Väg 50 är en viktig och relativt högtrafikerad väg som är otrygg att färdas på för gång- och cykeltrafikanter. Idag finns många alternativa vägar men på vissa partier måste gång- och cykeltrafikanter samsas med biltrafiken. Vi planerar att genomföra åtgärder som binder ihop befintliga vägar till ett sammanbundet stråk.

Projektets omfattar

  • Väg 637, gång- och cykelväg i Söderala
  • Sträckan Ina-E-center får en ny belyst gång- och cykelväg
  • En ny gång- och cykelpassage via Bersvägen/Hembygdsvägen för att koppla ihop Söderala via Hembygdsvägen och befintlig gång- och cykelväg med den nya delen till Ina-E-center
  • Sträckan mellan väg 640/626 förbi Kinsta ska förbättras (huvudsakligen inom befintligt vägområde)

Störningar under byggtiden

Det blir en del del buller och vibrationer under byggtiden liksom att tillgängligheten för vägen kan påverkas. Då byggtiden är kort (cirka fyra månader) hoppas vi att påverkan inte blir alltför stor. För- och efterbesiktning av fastigheter och vibrationsmätning under byggtiden kommer att genomföras.”

(Trafikverket)

Publicerat i Media, Miljö, Mo socken, Söderala, Söderhamn, Söderhamn | Märkt , , , , , , ,

Isaac Levitan: In the mood

Levitan - Evening at river Volga

Nej detta är inte vid stranden av Ljusnan eller Kalix älv. Vi ser Volga – genom Isaac Levitans ögon – som han återskapade floden med sin pensel. Det är nånting speciellt med Levitans målningar. Många vittnar och bekänner detsamma i otaliga artiklar. Jag minns första gången jag såg en av hans dukar, hur jag fastnade, och ett milt lugn spred sig i sinnet. Det är konserverad skönhet för våra ögon. Och sådana är många av hans dukar. Levitan var född i Kybartai i nuvarande Litauen som grundlades redan på Vasakungarnas och Sigismunds tid. På 186o-talet drogs järnvägar kors och tvärs över Europa, så även från Vilnius förbi Kybartai mot Preussen. Levitans far var son till en rabbin. Isaac kom till Moskva 1870 med familjen och kunde snart börja en konstutbildning. Både fadern och modern dog under sjuttiotalet, men många såg hans talang och han fick ekonomiskt stöd att fortsätta utveckla sitt måleri.

Han blev medlem av gruppen Peredvizhniki. Där fanns också Anton Tjechovs målande bror Nikolaj. De blev goda vänner, Isak var en kär gäst hos Tjechov, och han har liksom många andra målare porträtterat sin vän. Det är inte svårt att föreställa sig att Tjechov tyckte mycket om den frid och stillhet som finns till exempel i de berömda klostermålningarna. Han var flitig, och målade både akvareller och oljor och grafiska verk m.m.. Han har påverkat många, och är en av våra stora målare.  Han var född samma år som vännen Tjechov, 1860. Båda övermannades alltför tidigt av sjukdomar. Levitan dog redan år 1900, och Tjechov 1904. Betrakta Levitans klostermålning, häll upp ett glas rött och sätt på Piotr Tjajkovskijs Symfoni nr 1. Sjunk så ned bland kuddarna med Tjechovs fantastiska långnovell Stäppen. C’est si bon, sa gossen…

https://www.youtube.com/watch?v=2PVLBWGcd9M

Publicerat i Konst, Kultur, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , , ,

Political Man – Bob Dylans memoarer

Third-Avenue-Hibbing-1917-Minnesota-Historical-SocietyJag var aldrig någon av Dylans fans. Har aldrig ägt någon av hans plattor. Eller har jag? Fanns där inte en singel som hamnat i min samling utan att jag minns hur den hamnade där`? Jag går och tittar efter… och där ligger den, bakom Sinatras ”Swing Easy” – en 45-varvs singel på skivmärket CBS, med  Positively 4th Street och From a Buick 6.

Den verkar helt ospelad, och jag kan inte minnas att jag någonsin har hört låtarna. Kan någon av mina yngre syskon ha skaffat den, eller har jag fått den eller bytt in den? Well, spelar mindre roll, där är den. Jag ser på Wikipedia att den släpptes 1965, och där finns mer att veta om både tillkomsten och texttolkningar:

Positively 4th Street är en låt skriven av Bob Dylan, inspelad i New York den 29 juli 1965, och släppt i september samma år. Låten nådde sjunde plats på amerikanska topplistan och åttonde på den brittiska och blev därmed en av hans största hitsinglar. Trots att låten skrevs till albumet Highway 61 Revisited kom den först bara ut på singel med From a Buick 6 som b-sida. Första albumet den kom ut på var Bob Dylan’s Greatest Hits…”

Och visst hör jag melodin och orgelpålägget i min skalle när jag sedan ser texten. Jag har alltså säkert spelat den, men inte alltför många gånger av nyskicket att döma:

You’ve got a lotta nerve, to say you are my friend
When I was down you just stood there grinnin’
You’ve got a lotta nerve to say you got a helping hand to lend
You just want to be on the side that’s winnin’

You say I let you down, ya know its not like that
If you’re so hurt, why then don’t you show it?
You say you’ve lost your faith, but that’s not where its at
You have no faith to lose, and ya know it...” Etc

Den där 4:e gatan kan vara den i Greenwich Village, eller i Minneapolis, skriver Dylantolkarna. Bob har i sina memoarer skrivit om den på sidan 63. Hur han äntligen kommer till Kalifornien, och uppträder i Santa Monica. Där träffar han en mängd artister som spelat in hans låtar:

”Av alla inspelade versioner av mina låtar var Johnny Rivers min favorit. Det var uppenbart att vi hade samma bakgrund, kunde åberopa samma texter, kom från samma musikaliska tradition och var av samma ull. När jag lyssnade till Johnnys version av Positively 4th Street gillade jag den bättre än min egen. Jag lyssnade till den om och om igen. De flesta cover-versioner av mina låtar hamnade helt snett, men Rivers hade träffat rätt – inställningen och känslan för melodin kompletterade och överträffade till och med vad jag hade lagt in i den. Men det borde inte ha överraskat mig. Han hade gjort samma sak med Maybellene och Memphis, två av Chuck Berrys låtar…”

Året 1965 hade jag själv avverkat min studentexamen sommaren -64, jobbat ett tag på SAS’ dataavdelning i Bromma, och på hösten börjat läsa på Stockholms Universitet. Efter ”proppen” i juridik hade jag valt matematik, vilket visade sig vara totalt fel. Jag hajade noll av föreläsningarna som var mördande trista. Jag tog då ett tillfälligt jobb i väntan på nästa termin, och sadlade om till statskunskap. Det var mera min grej, och efter 20 poäng där blev det under terminerna som följde 60 poäng i sociologi. Kurslitteraturen var förutom professor Boalts böcker och Skå-Edeby-Jonssons lunta om 222 Stockholmspojkar, till stor del amerikanska sociologer som Homan, Klapper, Merton och Blalock. Största avtrycken gjorde Klapper, Emile Durkheim och tyskarna Weber och Ferdinand Tönnies. En av de bättre kursböckerna var Seymour Martin Lipsets Political Man – The social bases of politics. En fet pocket. Den handlar om väljarbeteende och ligger i gränslandet mellan sociologi och statskunskap. Den kan säkert ha en viss bäring även på dagens Trumpism i USA, eller på nationalismens nyvaknande i Europa och Sverige. Efter tider av protektion kommer öppningsfaser, och när de tenderar att gå snett och skapar social oro, så kommer ny protektionism. Musslorna sluter sig igen.

Dylan är en political man. Jag köpte alltså hans memoarer nyligen av en ren slump, och blev mycket glatt överraskad. Inte nog med att han är mer beläst än de flesta och har ett suveränt minne – han skriver lika bra som sina landsmän Hemingway eller Faulkner. Hans analytiska kapacitet är imponerande. Han kunde lika gärna ha blivit en undervisande professor vid Princeton, där han nu är hedersdoktor. Man ligger vid läsningen av memoarerna med pennan och stryker under hans klokskap. Han tycks ha ett ockult sinne för att se mönster i samhällsutvecklingen, och kan sammanfatta det han varseblir i träffsäkra skisser. Resultatet blir en mycket speciell poetisk och politisk brygd.

Dylan beskriver i bokens början hur han anländer till New York med sin gitarr och börjar spela på varenda klubb i Greenwich Village han kan få lira på. Folkmusiken är hans track, och Woody Guthrie hans stora förebild. Även Joe Hill. Han bor på soffor hos vänner, och slukar deras digra bibliotek när han inte är ute och spelar. Hans vetgirighet är stor, och han processar allt till låttexter. Detta beskriver han i detalj. Hans texter porlar ur honom som fjärrskrift från andra sidan, som korskorrespondens. Han stuvar om, lägger till och drar ifrån. Han omformulerar. Han ger oss också insyn i hur hans sätt att sjunga gradvis förändras. Ett helt kapitel ägnas åt en dryg månads inspelning i New Orleans med Dan Lanois (Oh, Mercy!). Han bjuder oss god litteratur och samtidshistoria.

Men Dylan är också en family man. Personligen hade jag ingen aning om att han har vuxna barn, och att han levde en omtänksam faders liv med hustru och många barn. Han beskriver också den fruktansvärt påfrestande svansen av fans som ser honom som en ledarikon och inte lämnar familjen ifred. De tvingas flytta runt många gånger för att få vara ifred. Även uppväxten i Hibbing och gruvdistriket utanför Duluth i Minnesota tecknar han, liksom faderns poliosviter och downtoearth-filosofi, och moderns ömma omsorger.

Bob Dylan är av min egen generation. Han är född 1941 och jag 1944. Att läsa hans minnen, är som att läsa om min egen ungdom. Jag bodde i USA 1957. Därför underbart att läsa om vad han själv lyssnade på och spelade vid den tiden. Han blandar friskt sin läsning av Thukydides med Joe Hill och Spillane, och han ser filmer med Marilyn, James Dean och Brando. Boken är för rik att sammanfatta i ett blogginlägg som detta, men ta bara detta att Dylan gillade min egen första idol Ricky Nelson – det hade jag inte förväntat mig:

”En kväll var jag därinne och hällde upp Coke i ett glas från en mjölktillbringare när jag hörde en skön röst från radion. Ricky Nelson sjöng sin nya låt Travellin’ Man. Ricky hade en mjuk känsla när han sjöng i ett snabbt tempo med klangfull stämma. Han var inte som alla de andra tonårsidolerna, och hans gitarrist spelade som en blandning av honky-tonk-hjälte och logdansfelare. Nelson var ingen djärv nydanare, som de tidiga sångare som sjöng som om de navigerade brinnande fartyg. Han sjöng inte på ett desperat sätt, störde ingen och man skulle aldrig förväxla honom med en shaman. Jag kände aldrig att han prövades till det yttersta, men det spelade ingen roll. Han sjöng sina låtar lugnt och stabilt, som om han befann sig mitt i en storm där människor slungades omkring. Hans röst var på något sätt mystisk, och skapade en särskild känsla inom en. Jag hade varit stor Ricky-fan, men den sortens musik var på väg ut… Om några år skulle han spela in några av mina sånger och få dem att låta som om de var hans egna, som om han skrivit dem själv. Slutligen skrev han en själv och nämnde mitt namn i den…”.

Det bör också nämnas, att Mats Gellerfelts översättning är förnämlig, kongenial, på pricken.

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Musik, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (28): Joe Dassin – Et si tu n’existais pas…

8-ar-tror-jag-visst-att-jag-var”Et si tu n’existais pas
Dis-moi pourquoi j’existerais
Pour traîner, dans un monde, sans toi
Sans espoir et sans regret
Et si tu n’existais pas
J’essaierais d’inventer l’amour
Comme un peintre, qui voit, sous ses doigts
Naître les couleurs du jour
Et qui n’en revient pas…”

Publicerat i Litteratur, Musik | Märkt , , ,

The Power Game

putte-och-bjorne-sammantraderout-of-time-bitternessden-s-k-presidenten-med-sorgsen-hustru

”… If you go away, as I know you must
There’ll be nothing left, in this world to trust
Just an empty room, full of empty space
Like the empty space, I see on your face

If you go away…”

(Jacques Brel: Ne me quitte pas)
Publicerat i Media, Politik | Märkt , , , , , , , , ,

In i dimman…

art-of-nature-by-j-e-hallstromMärkligt så många sympatiske svenske snubbar som plötsligt lämnat det jordiska bara senaste veckan: Stig Grybe, Lars-Erik Berenett, Björn Granath, Hans Rosling och Svend Asmussen (som blev 100 år dock). Så skynda att leva…

”… Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.”

(Slutet på Bo Setterlinds mäktiga dikt)

Publicerat i Kultur, Litteratur, Media, Religion | Märkt , , , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (27): Aldina Duarte – Ai Meu Amor Se Bastasse

aldina1Många är de kvinnor som sjunger fado så det känns i hjärterötterna. Amalia satte en gång ribban för många av dagens efterföljare – men den första jag själv såg live i Sverige var Katia Guerreiro på Södra Teatern vid Mosebacke. Hon är bra. Mest berörd blir jag av Aldina Duarte. Hennes cd Contos de fados är helgjuten rakt igenom. Jag spelar den gärna på nattkröken när jag bäddar mitt läger för natten. Av alla sånger man kan hitta med henne på YouTube är en svartvit live-upptagning av Ai Meu Amor Se Bastasse den jag återvänder oftast till. Ingen tjusig konsertscen med glittrande stjärna i rampljus. Skakig kamera, man skymtar en till synes enkel sylta, en rygg på gitarristen, och Aldina som närmar sig över golvet, och bär fram sin saudade så att det inte råder minsta tvivel… Joda, hon är tillräckligt bra!

Publicerat i Film, Litteratur, Musik, Språk | Märkt , , , , , , ,

Jordskalven i Arbrå

Ett kraftigt jordskalv registrerades i Hälsingland på måndagseftermiddagen. Det var strax efter kl 15 på måndagen som hus på flera platser i Hälsingland drabbades av jordskalvet. Skalvet inträffade 15:08 svensk tid på Orsa finnmark väster om Ljusdal, omkring 40 km söder om Sveg, och 70 km norr om Mora. – Det var ett för svenska förhållanden ovanligt kraftigt skalv, säger Reynir Bödvarsson, projektledare vid institutet för geovetenskaper vid Uppsala universitet. Enligt honom uppmättes skalvet till 4,1 på Richterskalan och låg på 12,5 kilometers djup.

– Skalv av denna magnitud är ovanliga i Sverige, i medeltal inträffar ett skalv med magnitud över 4 per årtionde. Några skador har inte inrapporterats. – Jag tror inte att det blir några skador trots det kraftiga skalvet, säger Reynir Bödvarsson. Skalvet kändes inom ett stort område från Dalarna och Gästrikland i söder till Sundsvall i norr.

Ingegerd Axman i Arbrå berättar att skalvet fick bokhyllor och porslin i skåpen att skaka. Något liknande hade hon aldrig tidigare upplevt. I Eriknäsbo rymde fem kvigor när ett grindslås hoppade upp av vibrationerna…” (15 september 2014, Ljusdalsposten)

Publicerat i Arbrå, FoU Vetenskap, Historia, Media, Miljö, Norrland, Press, Radio, Söderhamn | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

SM-veckan i Söderhamn 2017… och Skid-SM 1951

sm-pa-skidor-i-soderhamn-1951Den 30 januari startar SM-veckan i Söderhamn, och lokaltidningen Söderhamns-Nytt har nu gjort en bilaga med folkkäre Mohedssonen Anders Södergren på omslaget. Förutom SM på skidor så är det en hoper andra SM-tävlingar i bygden denna vecka – även antagonisterna i Bollnäs har fått en del av arrangemangen. Vännen JK bördig i Söderhamn, minns hur han som 5-åring såg fackeltåget förra gången det var skid-SM i Söderhamn – 1951. Han har också sänt mig affischen i typiskt 50-talsstuk. Kul att se. Han bifogade också ett pressklipp från evenemanget, som stödjer hans egen minnesbild: vestmanska-villan”SM på skidor går i repris i Söderhamn. Jag vet för jag var med och jag minns! Det var för 66 år sedan. Vad jag minns är att jag var med pappa på Rådhustorget och tittade på fackeltåget som kom på skidor nerför Västra Berget. Det slingrade sig som en orm från väster. Plötsligt försvann facklorna och senare har jag förstått att de doldes av tornet på Vestmanska villan. Alltså kåken där diskot Pussy Cat låg ett tag. Eller där Förvaltningshuset nu ligger. Då var jag ganska precis 5 år och 2 månader gammal. Och mitt minne gäller bara den ringlande ormen av facklor som försvann bakom tornet plus att gubbarna var klädda med vita jackor eller anorackar då de kom fram till torget… Jag har nåt minne av att det var vår högt värderade teckningslärare på Söderhamns H.A.L. som hade gjort SM-affischen, Gunnar Österström.” (Nedre bild: Vestmanska villan)

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Media, Norrland, Press, Söderhamn, Söderhamn, Sport | Märkt , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Fredsminister och Swexit ingen bra idé, Mp

d66bae4b-aefb-4998-b526-73568b96fdc8

Rya efter målning av kubisten Franz Kupka

Jag läser i senaste numret av Miljömagasinet, att riksdagsledamot Lillemets från Linköping, i en motion till Mp:s partikongress 2017, föreslår tillsättning av en svensk fredsminister kopplad till UD, att avlasta utrikesministern och ge departemntet mera muskler i fredsarbetet. Det är en sympatisk tanke, att ”sända en signal till omvärlden”, som hon själv skriver. Men det skulle tyvärr inte bli mycket mera än en signal. Och hur den skulle uppfattas i andra länder, kan var och en kanske föreställa sig. De redan frälsta, dvs de fredsälskande nationerna som liknar vår egen, skulle applådera. Andra skulle förmodligen le i mjugg. ”Dessa svenskar…”. Men huvudskälet att avstå från förslaget, är ett annat. En försvarsminister behövs för att vi måste kunna organisera ett försvar för vår egen plats på jorden. En fredsminister skapar ingen fred av egen kraft. Fredskapande vid eget skrivbord och egen verkstad är ren hybris. Den måste skapas betydligt mera långsiktigt i samarbete med många andra parter, i de organ som redan finns sedan länge. Vi är aktiva i FN och dess organ, det forskas oförtrutet i SIPRI, och vi verkar för fred och utveckling via våra hjälp- och biståndsorgan, och i ideella organisationer som Svenska Freds m.fl. Det räcker gott för att driva uppdraget. Bättre än en fredsminister, vore att stärka de befintliga organen, att knyta ett ännu bredare nätverk med andra fredsälskande nationer. Vi bör framför allt börja sopa framför egen dörr, och ge sjutton i att exportera dödande vapenssystem till nationer i uppenbar konflikt, eller med obskyra och långt ifrån demokratiska samhällssystem. Där kan vi bli mycket bättre.

I en annan motion till kongressen föreslår Walter Mutt och Rebwar Hassan, att vi bör ha en folkomröstning om vårt medlemskap i Europaunionen. De menar att Sveriges självständighet steg för steg minskar på grund av medlemskapet. De pekar på många exempel. Och de har rätt. Men lösningen ligger inte i en SWEXIT, och den ska i så fall inte beslutas av svajiga folkomröstningar som kan manipuleras av de grupper som har mest pengar och störst megafon att dupera väljarna. Nu bör vi avvakta Brexit och vilka konsekvenser det får för Europa. Först därefter kan vi börja diskutera att trappa ned medlemskapet och hur, för det lär bli aktuellt. Men det skall då ske genom en eftertänksam offentlig debatt med en ordentlig genomlysning av konsekvenserna för och emot, dvs en demokratisk process som får ta litet tid. Här finns ingen plats för halvmesyrer och impulsiva beslut som skedde i Englands folkomröstning. Vem vet hur utslaget skulle bli, om samma omröstning gjordes om idag? Eller om en månad. Comme ci, comme ça! Folkopinioner idag tenderar att svänga nästan lika snabbt som Mr Trump byter skjorta…

Dagens Industri rapporterar förresten idag om medlemsläget inom Miljöpartiet: ”Di rapporterade tidigare på onsdagen att Miljöpartiet tappade mer än 3.000 medlemmar förra året och att MP vid årsskiftet 2016/17 hade 13.689 medlemmar….  Partisekreteraren Amanda Lind: ‘- En del är en naturlig fluktuation, vi ser att vi vanligtvis går ned under den här perioden. Men visst är det så att vi haft ett större procentuellt tapp än vanligt förra året’, säger hon. Medlemstappet är dramatiskt om man jämför med rekordåret 2014, då MP hade 20.214 medlemmar. Det ger en nedgång på hela 32 procent på bara två år….”

medlemsutvecklingen-2016-mp

Publicerat i England, Försvaret, FoU Vetenskap, Historia, Media, Miljö, Politik, Press, Språk, Statistik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I överdrifternas tid

stockholms-slott-forsvarsmakten

Vi ser och hör det i massmedia varenda dag nu – överdrifterna och superlativen. Och samtidigt, alla halvsanningar och ogenerade lögner. Som en mental epidemi som satts i rullning, och späds på med nytt bränsle hela tiden. En sann hjordförgiftning, som den brittiske filosofen Aldous Huxley så träffande skrev redan för länge sedan.

Vad tyder det på? En frustrerad samtid, där alltför många har tappat fotfästet och tron på framtiden? Vi hör det från statschefer, opinionsbildare och mediafolk: Stressen, opportunismen och de bitande angreppen. Och vi hör superlativen malas om och om igen, i journalisternas devota hyllningar av penningjagande idrottshjältar och de ständigt nya ”megastjärnorna” inom musiken. Media bär ett stort ansvar. Kan det kanske finnas ett samband med den kris som nu sveper över tidningsvärlden, där sociala media har knaprat åt sig alltmera av informationsutrymmet? Det tycks i alla fall smitta, från media – till politikerna – som ju alltmer lever i symbios med media. Och tillbaka….

Best in show. Högsta övergångssumman. Värsta Oscarsbucklan, guldbaggar och kristaller. Konkurrenssamhällets hysteriska baksida. Allt ljus på mig. Bra eller dåligt spelar mindre roll. Exponeringstiden fäller avgörandet – både inom galavärlden och politiken.

Om du som partiledare är osynlig en månad så finns du knappt, och opinionssiffrorna dalar. Strunt samma vad du säger, bara du säger nått rappt och får rubriker och bilder. Jag syns i media – alltså finns jag. Se exemplet Trump. Han slänger ut dagliga twitterprovokationer som en hoper testballonger, bara för att se hur omvärlden reagerar. Några dagar senare har han känt av vinden och kan vid behov lägga om kursen kapitalt. Ena dagen si, andra så. Kunskap behövs inte. Jag har ju makten i hela fyra år framöver. Let’s play the game, and play it cool.

Vindflöjelpolitiken tycks alltså kommen för att stanna ett tag. Herbert Tingsten skrev tidigt om ideologiernas död – är den döden här nu? Å nej, ideologierna har bara letat sig fram i nya rännilar, som måste döpas om med nya namn. Vi lever i kameleonternas tid. Nästan ingenting är längre vad det ger sig ut för att vara. Den stora Maskeradbalen rullar…

Någon har gjort en halvdålig text och sjunger som en kråka, men har fått en ”monsterhit”. Någon vinner lite överraskande en tävling, och är plötsligt dubbad till ”superstjärna”. Någon lägger ut egotrippat joll på YouTube, och får 100.000 följare. Samma mönster inom både politik, idrott och nöjesvärlden. Fantastiskt, otroooligt, sjukt bra. Historiskt, klassiskt, megastort. Televisionens programledare låter allt mer hysteriska, precis som i min barndoms Kalle Anka med 10.000-kronorsfrågan. Eller ta den plirande och moraliserande Doktor Phil som jag såg häromdan pressa en stackars stalker att kräla i stoftet, utan att Dr Feel visade att han förstått ett smack av vad hon sa. Tills han blev nöjd, och storsint erbjöd henne hjälp att bättra sig – en hjälp som hon då förmodligen inte längre behövde. Hon hade redan förvärvat insikt. Han som hade examen, hade inte hajat nånting av vad hon tydligt och klart berättade om sin ånger. Vecka efter vecka kan vi se detta doktorsorakel göra teater och show av samtidens plågade själar. Underhållning, politik, psykiatri och konsumism är sammansmält till en enda cirkus. Det är lärorikt att se ett dussin avsnitt av denne Dr Phil. Det lär oss en del om vår samtid.

Det är förresten nästan tokroligt att bläddra igenom en enda av våra egna dagstidningar, och häpna över alla superlativer som staplas över oss. Men det är inte sunt. När ska vi alla äntligen landa på fötterna igen? Plötsligt pajar väl motorn, och vi störtar alla i gräsmattan. Gomorron Världen – vad hände…

Tagga ner nu. Är nånting bra, så är det – bra. Inte otroligt bra. Inte fantastiskt bra. Bara bra, fint – alla tiders. Jag tror bestämt den där Al Pitcher har sett nånting intressant: ”Nämen! Fy,fan, Sverige!”

http://www.svtplay.se/video/11794422/al-pitcher-fy-fan-sverige/al-pitcher-fy-fan-sverige-avsnitt-1
Publicerat i Media, Politik, Press, Radio, Sport, Språk, SvT | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Med Morfar Ginko på Europa-Film i Mariehäll hösten 1954

1955-morfar-ginko-och-parontradetNär jag började första klass i plugget så knallade jag varje morgon från Bällstavägen 18 uppför backen, förbi allén som till höger gick in mot Mariehälls Gård, förbi Bargisens frisersalong, färghandeln, fiskaffären, det gamla fiket och tobaksaffärn vid hörnet mot Mariehällsvägen. Utefter den långa backen låg sedan ett pittoreskt kråkslott uppe på den branta högersidan. Det stod tomt och övergivet, och där höll man till ibland fram till moppeåldern. Ödehus har sin fascinerande dragningskraft på unga gossar, då som nu. Kåken hade en gång säkert varit en fin bostad med sin stora förfallna trädgård. En lång stentrappa ledde dit upp.

På krönet av backen låg Konsum till vänster med sin kaklade mjölkbutik och en speceriavdelning. På högersidan kunde man vika in mot skomakarns och andra kåkar och nyare hyreshus. Vårt eget hus Bällstavägen 18, var nybyggt och ägdes av en ingejör Liljeroth. Vi hade flyttat dit från Uppsala 1946 när jag var två bast. Men större delen av Mariehäll var ännu en kåkstad, blandad med industrifastigheter som Rostfria Andersson, Diamantbergborrning och Philips.

Efter krönet började den branta nedförsbacken, med den bergiga och lummiga Troll-Ola-skogen på högersidan, och småkåkar och buskage på vänstersidan. Nedanför backen låg centrala Mariehäll med Posten, Församlingshuset och IP. Snart vidgade sig landskapet bortom tågtunneln. Bromma Flygplats bredde ut sig på vänstra sidan av vägen. Vid avtagsvägen till höger mot Solvalla Travbana, låg Bällstalunds Folkskola, målet för min morgonvandring. Där jag gick mina fyra första år. Gedigen gammal stenkåk byggd 1912 – samma år som olympiaden i Stockholm (1912 Axel Sjögren, 1930 Olof Ellner). Där fanns både en rejäl gymnastiksal och en 12-meters simbassäng i huset. Såna fantastiska skolor byggs väl knappast längre? Hur lång tid tog den där vandringen utefter Bällstavägen varje morgon? Jag skulle tippa en kvart, tjugo minuter…

2008-dec-ballstalunds-folkskola-nu-invandrarforlaggningJag fick de två första åren Fröken Olsson från Blekinge som lärarinna. Där fanns nog minst 3-4 lärare till: Björk, Rosenqvist, Hellström? Och en slöjdlärare Wanngård. Skolbänkarna hade bänklock och hål för bläckhorn på högersidan. Kulspetspennor – nää, det fanns inte då. Vi skrev och raspade med stålpennor som doppades i bläckhornet när man skulle lära sig skriva så kallad skrivstil. Men mest skrev man förstås med blyertspennor som vässades framme vid katedern. Det fanns en orgel på klassrummet också, som fröken lirade morgonpsalmer på. ”Bereden väg för Herran” och ”Min klara sol går åter upp, jag tackar dig min Gud” sitter som ett smeck i skallen än idag. Uppe på skolvinden fanns kartor, filmsal (!) och de där pedagogiska skolplanscherna med motiv ur bibeln som man idag ser på loppis ibland. I klass 3 och 4 fick jag Knut Schyberg till lärare. Fröken Olsson bodde i söderförort vid Liljeholmen, och Schyberg i Mariehäll.

Farsan min jobbade på Bromma flygplats som kontrollant i en av de stora hangarerna – tekniker på DC3 och DC4 åt ABA och SAS. Där fanns tyska  Junkers i början också. I luften kunde man ibland se militära Vampires från Barkarbyflottiljen rita vita strimmor på himlen. Det låg optimism och framtidstro över landet. Det eländiga kriget hade äntligen tagit slut.

Den tekniska utvecklingen gick bokstavligen med raketfart. Vi käkade till och med ”raket-ost”, minns ni den? Sverige byggde egna rea-plan. I närliggande Sumpan pressades 78-varvs grammofonskivor hos Alpha, och spelades in film på Råsunda Filmstaden. I Mariehäll fanns Europa-Films ateljéer nere vid Bällstaån. Det var som att växa upp mitt i Sveriges absoluta centrum där precis allting spännande hände. På Sundbybergssidan av Bällstaån låg Marabous Chokladfabrik. ”Bällan” var inte den renaste av vattendrag – där rann ut en hel del jox på den tiden. Den var bitvis full av vass, och där simmade framför allt gräsänder och sothönor. Bällan rann upp mot Solvalla där den smalnade av till något som mera liknade ett brett dike. Det gick vidare rakt in under travbanan och ut på andra sidan bort mot Bromsten. Åt andra hållet vidgade den sig till Bällstaviken…

Radion hade sparkat igång på 1920-talet, men fortfarande fanns bara en kanal. Men den var å andra sidan späckad med intressanta entusiastiska medarbetare och full av spännande program för en ung gosse eller flicka. Räkna med Bråk, Snurran, Hjälpsamme Herrn, Dagens Revy, Lilla Fridolf – ja det var gott om både underhållning, grammofonmusik och nyhetsprogram. Stig Järrel, Arne Källerud, Carl-Gustaf Lindstedt, Tage Danielssons figur Andersson i nedan, Roffe Bengtsson (vars föräldrar och båda systrar bodde granne med oss), Sickan Carlsson, Nils Poppe, Anna-Lisa Ericsson, Siw Ericks, John Botvid, Anders Börje, Bertil Boo – well, det var några av tidens nöjesprofiler. Botvid och Bertil Boo bodde i Sumpan förresten, om jag inte minns fel.

ginkored-jpgI oktober 1954 när jag var tio bast och bör ha gått i fjärde klass, behövde Europa-Film ett gäng barn vid en skivinspelning med radiofiguren Morfar Ginko. Denne Ginko var ett stående inslag i familjeunderhållningen Snurran i radio. ”Snurran var ett svenskt radioprogram för hela familjen, skapat av bland andra Ulf Peder Olrog och Georg Tuppen Eliasson, och med Rolf Bergström och Gösta Knutsson som programledare. Programmet, som sändes inför publik från Karlaplansstudion i Stockholm, med Jerry Högstedt som kapellmästare, hade premiär i oktober 1953 och sändes fram till och med våren 1958…” (Wikipedia). Det var nog på kvällstid det här, som klassen samlades nere vid Europa-Films studio vid Bällstaån, och slussades in i en av inspelningssalarna. Morfar och mormor Ginko stod nere på golvet 20-25 meter nedanför oss ungar som satt uppkrupna på nån slags läktare. Ginkos ploj var att han alltid gjorde bort sig – med dagens ögon skulle han väl klassas som smått dement kanske – och det var ju kul med en vuxen som gjorde bort sig hela tiden och fick bannor av mormor. De läste ur sina manuskript, och när Ginko frågade ”Eller hur barn?” för att få stöd av oss mot mormor, så skulle vi unisont svara ”Jaa-a!”. Well jag har nu i mogen ålder lyckats få tag på en av de där inspelningarna. Det blev min första och enda insats i grammofonkarriären, men visst är det ett kul minne så här över 60 år senare :-).

ginkoboken-2Först senare har jag upptäckt att Ginko fanns som barnbok också, utgiven av skotten A. Roy Alexander. Den betingar idag på antikvariat hela 500 pix och mera ibland, tro det eller ej. Nils Ohlin gjorde förresten Morfar Ginko och Anna-Lisa Baude mormor Ginko i svensk radio, och på de där grammofonskivorna. Europa-Film köptes sedermera upp av SONY, och 2008 försvann alla byggnaderna då nya stadsdelen Annedal byggdes med dagens höga bostadshus. Så kan det gå – från ursprungligen ett tegelbruk, till filmateljé – och idag bostäder.

Morfar Ginko och päronträdet, del 1 & 2 / Anna-Lisa Baude – Nils Ohlin / Talskiva / / Musica SA 3400
Morfar Ginko som brandsoldat, del 1 & 2 /  Baude – Ohlin / Talskiva / 27.10.1954 / Musica SA 3401 /

europafilm-ab

Men plugget då – hur gick det med Bällstalunds Folkskola – jag försvann ju till Blackebergs Läroverk efter 4:e klass. Joda, huset är still standing strong: ”Sedan 1987 har Maranata-församlingen funnits på adressen Bällstavägen 100 i Bromma. Före detta Bällstalundsskolan är numera Maranataförsamlingens i Stockholm. De har sitt ”högkvarter” mitt emot Bromma flygplats och bredvid Solvalla travbana i nordvästra delen av Stockholm. Den tidigare skolan är nu Bällsta Missions Center. Skolsalarna har inretts till fina hotellrum, och den gamla gymnastiksalen är omgjord till möteslokal.” (Wikipedia)

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Media, Musik, Radio | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (26): Roy Orbison – California Blue

orbisonElvis lär ha sagt att han höll Roy som den bäste i deras generation. Jag förstår vad han menade. Elvis från Mississippi hade trycket och musten, Roy från Texas gav oss längtan och drömmarna. Han skapade snart den ena balladen efter den andra som klättrade snabbt uppför topplistorna. Man kan välja bland ett dussin ballader, men ska jag välja en – en amerikansk saudade – så må det bli California Blue. Den till synes enkla texten, och Orbisons högt liggande stämma, perfetto. Både Orbison och Presley dog förresten i delstaten Tennessee i det s.k. rostbältet där nyss en viss Mr Trump firade framgångar.

Working all day, and the sun don’t shine
Trying to get by and I’m just killing time
I feel the rain, fall the whole night through
Far away from you, California blue
California blue, dreaming all alone
Nothing else to, do California blue
Everyday I pray, I’ll be on my way
Saving love for you, California blue
One sunny day, I’ll get back again
Somehow, someway but I don’t know when
California blue, California blue
Living my life with you on my mind
Thinking of things that I left far behind
It’s been so long doing all I can do
To get back to you California blue
California blue
(California blue)
Dreaming all alone
(California blue)
Nothing else to do
(California blue)
California blue
Everyday I pray I’ll be on my way
Saving love for you California blue
One sunny day I’ll get back again
Somehow, someway but I don’t know when
California blue, California blue
Still missing you California blue
Still missing you California blue
Still missing you California blue
Publicerat i Kultur, Musik | Märkt , , , , , , , , ,

Veteranupproret (Mp)

– Hedvig Eleonora i november –

Åtta tidigare ledande miljöpartister kräver nu en ändrad attityd hos den nuvarande partiledningen. Bland dem Gahrton, Schlaug, Goës… Språkrör, ministrar med grön portfölj, och partistyrelsen må lystra. Uppenbart för många av oss veteraner som varit med sedan pionjärtiden är att ledningen har slutat att lyssna på fotfolket, och nu alltmer, medvetet eller i blindo, glider in i karriärtänkande och lugubert maktspel i riksdag och departement.

Saxat ur DN-artikeln:

”Flera av oss var med och bildade partiet 1981 och var aktiva vid riksdagsinträdet sju år senare. Vi har levt med partiet, arbetat med partiprogram och ideologi – och upplevt glädje och sorg. Framgång och bakslag. Haft meningsskiljaktigheter. Men vi har aldrig någonsin varit så eniga i vår oro för partiets framtid och utveckling som vi är nu… Miljöpartiets ledning tycks ha hamnat i en situation där man identifierar sig mer med den socialdemokratiskt dominerade regeringen än med sitt parti. Detta är olyckligt… …Vi inser givetvis att en regering utan Miljöpartiet hade kunnat vara ett sämre alternativ. Men det är inget försvar för att Miljöpartiet låtit vika ned sig så mycket som skett – utan att tillnärmelsevis få tillbaka i politisk valuta – i tunga strategiska frågor som låser den politiska utvecklingen på ett sätt som motverkar grön politik under lång tid. Vi tänker bland annat på brunkolet, värdlandsavtalet med Nato och effektskattens borttagande för att rädda kvar kärnkraften. Vi tänker också på familjesplittrande flyktingpolitik. För att nämna fyra beslut som berör själva kärnan i grön politik…”

Artikeln är samtidigt ett stöd och ett försvar för de fyra partikamrater som i riksdagen fortfarande står fast vid sin övertygelse och har bevisat att de är solidariska med fattade kongressbeslut och partiets grundsyn på samhällsutvecklingen. Tack för den raka pucken i elfte timmen! Själv vill jag också se ett Mp som bryr sig åtmnstone en liten, liten gnutta om den horribla orättvisa som utmärker skatten på våra pensioner. Räkmacke-generationen tycks strunta totalt i väljare över 40 bast. Så förbliv ett 4%-parti och mula – eller, knäpp upp kapprocken och av med öronskydden. / Gogol

Publicerat i Äldreomsorg, Äldreomsorg, Historia, Miljö, Pensioner, Politik, Press | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , ,

Över en miljon amerikaner röstade på The Green Party

”I’m Green because I can’t take the lies and the conditions anymore. Homelessness while there are empty houses, prisons built while schools close, children being shot down on our streets by police, mothers losing their children to the state because they don’t have water in their homes and can’t afford the water bill. My friends and family can’t afford to wait anymore to try to change the Democratic Party .People who can wait are not familiar with our reality. The one party system is killing our people and it’s high time we stand up and say something, and more importantly, change it. It can’t change unless we break with the corporations’ money and that’s exactly what the Green Party is doing. It stands up to dirty money and puts forward the vision of the world we want to live in. We can’t wait any more. Building our party now will help to ensure a future for all of our children and generations to come…” (The Green Party, Cheri Honkala, USA)

The 2016 elections are over, and the filing deadline for the 2017 elections in Illinois is coming up fast! If you’ve ever contemplated running for office, there’s no better time than now. A majority of elections in Illinois go uncontested in almost every election cycle. ”Elected” officials aren’t actually campaigning at all in many towns, villages, counties, and other districts — and that means they’re not answerable to voters, either. You can help build a stronger democracy by running as a Green Party candidate for local office. Submit your name and address via our Run for Office web form, and we’ll take a look at your districts to see what office you could be eligible for. Act fast – there’s only a month left to submit paperwork and petition signatures for ballot access, so interested candidates need to be ready to hit the ground running!

Solidarity, Geoffrey Cubbage
Illinois Green Party Volunteer Director
http://www.ilgp.org/

Delstatspartier:
Green Party of Alaska
Arizona Green Party
Green Party of Arkansas
Green Party of California
Green Party of Colorado
Green Party of Connecticut
D.C. Statehood Green Party
Green Party of Delaware
Green Party of Florida
Georgia Green Party
Green Party of Hawaii
Idaho Green Party
Illinois Green Party
Indiana Green Party
Iowa Green Party
Kansas Green Party
Kentucky Green Party
Green Party of Louisiana
Maine Green Independent Party
Maryland Green Party
Massachusetts Green-Rainbow Party
Green Party of Michigan
Green Party of Minnesota
Green Party of Mississippi
Green Party of Missouri (f.d. Progressive Party of Missouri)
Montana Green Party
Nebraska Green Party
Green Party of Nevada
Green Party of New Jersey
Green Party of New Mexico
Green Party of New York State
North Carolina Green Party
Green Party of Ohio
Green Party of Oklahoma
Pacific Green Party of Oregon
Green Party of Pennsylvania
Green Party of Rhode Island
South Carolina Green Party
Green Party of Tennessee
Green Party of Texas
Green Party of Utah (även kända som ”Desert Greens”)
Green Party of Virginia
Green Party of Washington State
West Virginia Mountain Party
Wisconsin Green Party
________________________________ .
Publicerat i Äldreomsorg, Barn, Bostäder, FoU Vetenskap, Historia, Kultur, Media, Miljö, Politik, Press, Statistik | Märkt , , , , ,

Clinton tog svenskstaterna Illinois, Minnesota och California

Så vann det unkna patriotiska USA över det öppna framgångsrika USA, i en holmgång som vi sent skall glömma. Man kan också se det som en nutida amerikansk klasskamp – där fattiga vann över rika, avstannande vidsträckt landsbygd vann över öar av vräkig urban modernitet, blue collar över white collar. I det så kallade Rostbältet sopade Trump hem allt – ända upp i kväkarnas hjärta Pennsylvania, där han vann så knappt som med 49-48. Pennsylvania där svenskar grundade New Sweden 1638 under vår stormaktstid. Pennsylvania där de första oljeborrningarna startade 1859 utanför Titusville. Pennsylvania med storstäder som Philadelphia och stålstaden Pittsburgh.

Den sista grisen nöffade till och bet ifrån sig – en sista gång? Kanske dags att läsa om Orwells Animal Farm som vi fick läsa på engelska i läroverkets dagar på 60-talet. Orwell är ständigt aktuell, vass och rolig.

Uppenbarligen var USA inte redo för en kvinna riktigt ännu. Inte direkt efter non-white Obama som hastigt med storm lyckades forcera den seegha konservativa vallen, och dessutom lyckades med konststycket att bli omvald. Men nej, att sedan släppa fram en kvinna också – nej, där gick gränsen denna gång. Framför allt inte en kvinna som Hillary Rodham som hade varit med så länge att hon var alltför förutsägbar, lite trött, kanske också framstod som lite körd? Efter en ganska lång period av amerikanska motgångar som ledande industrination – med Kina, Indien och Sydkorea flåsande i ryggen – förväntade sig trumpisterna en ledare som utstrålade självsäkerhet, pondus, punch – och hopp. De tyckte sig se det hos tuppen Trump. Det så kallade prekariatet såg sin chans att äntligen slå tillbaka med full kraft – de hade hittat sin katalysator, han som kunde servera dem de enkla slagorden och pumpa upp deras förväntningar med den klassiska agitatorns grepp. Trump har politiskt väderkorn och ego som få – däri ligger hans speciella begåvning. Han såg blottorna i systemet, och han trummade på tills allt rasade omkull. Allra bäst gick han i Wyoming där han fick 70% av rösterna.

Vilda Västern är ännu en tid som förut. För att använda en radda av dagens politiska floskler: Vi får hantera den här tuffa utmaningen nu. Och gilla läget i fyra år. Det går fort.

The Green Party med Jill Stein for President nämndes inte en enda gång under de valvakor jag betade av. Hon fick som mest 2% i några delstater. Snabbaste delstatssiffror fick jag förresten i natt i nallen från Huffington Post. Hillary Clinton vann som väntat i många storstäder. Och hon tog hem alla tre staterna med största andelen svenskättlingar. I California vann hon med 61-33, Illinois 55-39 och Minnesota 47-45. Och i städerna Los Angeles 71-23, Chicago 74-21, Minneapolis 64-29, Bronx i New York gick 89-10, och Washington D.C. otroliga 93-4! Men vad hjälpte det. Majority rules…

Publicerat i Historia, Media, Politik, Press, Radio, Statistik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fådda Blommor med Monica Törnell

krabban-tove-m-monica-tornell-hos-kurt-olsson-5”Fådda blommor” var en mycket svensk TV-underhållning för hela familjen av och med Lasse Brandeby som programledare Kurt Olsson. Tredje avsnittet innehåller den berömda jättesoffa-intervjun med Jan Guillou, och programmet gästades av både Monica Törnell och Björn Afzelius. De ni! Monica sjöng Piaf och Sånt e’ livet, och Afzelius sjöng en Taube, och en egen ballad – vilken får ni upptäcka själva :-). Sändes från Nationalteatern i Göteborg med hispige Kurt Olsson och hans Damorkester. Producent: Roland Hedlund. Medverkande i övrigt, Hans Wiktorsson, Thomas Segerström, Karin Holmberg, Janne Holmquist m.fl. Året var 1988. Oo-troligt kul att se även så här mer än 25 år senare. (SvT Öppet Arkiv)

Publicerat i Historia, Kultur, Media, Musik, Söderhamn, Söderhamn, SvT | Märkt , , , , , , , , ,

En fika med Kallifatides på balkongen…

lille-theodor-och-modern-antonia-2”Jag var hemma i min mors tvårummare  Athen. Det var söndagsmorgon, folk i hyreshusen runt omkring hade inte vaknat än. Solen hade gått upp och dagen skulle bli varm. Min mor och jag hade vaknat tidigt och drack kaffe ute på balkongen. Hon talade om  den senaste skandalen i det grekiska livet, d.v.s. vissa rivaliserande biskopar vilkas stridigheter hade flyttat ut på gatorna. Deras respektive anhängare kastade stenar och ruttna tomater på varandra.

Jag hörde hennes röst, jag uppfattade allt hon sade. Ändå kunde jag fortsätta skriva på min dator och jag insåg plötsligt att jag hela livet hade drömt om detta. Detta var min djupaste bild av kärleken. Min kvinna skulle sitta mitt emot mig, hon skulle leva och andas och tala och jag skulle kunna skriva mitt i hennes liv utan att för en minut bli störd, irriterad eller frånvarande. Jag skulle finnas samtidigt i mitt liv, det vill säga i mitt skrivande, och i hennes liv och hon i mitt. Det var en sådan stund denna söndagsmorgon i Athen, när jag satt mitt emot min åttioåriga mor, som hade behållit glansen i blicken liksom oförmågan att berätta en historia utan att själv brista i skratt innan hon kom fram till poängen…” (Theodor Kallifatides: Afrodites tårar)

Publicerat i Barn, Kultur, Litteratur, Resor | Märkt , , , , , , ,

Mozart skriver brev…

mozartpainting1Mozarts brev må läsas i stilla doser. De är eruptioner av känslor, intryck och uttryck, ofta kryddade med massor av fakta om vad som timat sen sist, vad han har gjort, vad han har skrivit, och vad han håller på att skriva, och har för avsikt att skriva. Jag råkade av en slump komma över Franzens tjocka lunta ”Mozarts brev” för 22 pix på Erikshjälpen nyligen, och det blev förstås en läsarutmaning (häpp). Många brev är långa, många är korta ock så… Det som tidigt slår mig är hur de påminner om John Lennons smått galna texter till fans och bekanta. Där finns välvilja och snällhet, och en enorm självironi, men båda två är också hela tiden klart medvetna om sin speciella begåvning. Mozart har sina trygga kärnfamilj omkring sig redan från start, och han skriver flitigt till systern Nannerl och modern när han reser till Italien med fadern, och då komponerar sin första opera. Lennon från vår egen tid – med ett stort annorlunda umgänge. Men båda tycks ha varit tidigt trygga i sitt konstnärsskap. Här ett kort exempel på den ton läsaren ofta hittar i Mozarts brev. Det är skrivet i Milano den 17 februari 1770 hem till systern Nannerl i Salzburg. Mozart var fjorton år och på sin första resa:

”Här är jag nu, du har mig fast. Du min kära Mariandel, det fröjdar mig ända från ändan att du har haft så förfärligt roligt. Hälsa Urschel, jag menar barnfröken med den kalla baken, att jag fortfarande hävdar att jag har skickat tillbaka alla sångerna till henne, men om jag i värsta fall ändå har fått dem med mig hit till Italien, på grund av mitt försjunkande i djupa och viktiga tankar, så skall jag inte underlåta att, om jag finner dem, stoppa in dem i ett brev. Addio, mina barn, må så gott, jag kysser Mamma tusen gånger på handen, och du får hundra pussar, stora och små, på ditt underbara hästansikte. Till sist är jag (här slutar brevet). ”

Fjortonåringen skrev i Italien operan Mitridate med 21 arior, och erhöll därför 100 dukater. Den repades med full orkester 60 pers i december, och italienarna var stumma av beundran. Premiären ägde rum Annandag jul. I mars var Mozarts tillbaka i Salzburg, och nya beställningar rullade in…

Fadern Leopold sammanfattade sin syn på på sonen 1782, då Mozart var tjugosex:

”Jag skulle känna mig helt lugn om jag inte hade upptäckt hans största karaktärsfel, nämligen att han är alldeles för tålmodig, eller snarare loj och håglös, alltför bekväm av sig, kanske mången gång alltför stolt, eller hur man sammantaget vill kalla allt sådant som gör en människa overksam. Eller också är han alltför otålig, alltför hetsig, han kan inte se tiden an. Två motstridiga sidor behärskar hans väsen: för mycket eller för lite, och ingen medelväg. När det inte saknas honom någonting är han nöjd och belåten och blir bekväm och overksam. Men om han måste gripa sig an med något, då känner han sitt värde och tror på omedelbara framgångar. Ingenting får då stå i vägen för honom.”

(Mozarts brev. Översättning och kommentarer: Nils-Olof Franzén, 1991)

Publicerat i Italien, Kultur, Litteratur, Musik, Resor | Märkt , , , , , , , , , , ,

Det mediala språklandskapet 2016

2015-10-06-18-02-19Utmaning. I konkurrenssamhället där allt betraktas som en tävlan – i att vara bäst, vackrast, genialisk och gärna miljardär på rekordtid – betraktas allt som utmaningar. Både samhällsproblemen eller när någon har fått ett fint nytt ansvarsfullt jobb. ”Vi står inför stora utmaningar ”. ”Jag ser det som en utmaning”. Allt är utmaningar – inte uppgifter, uppdrag eller ve och fasa, problem, trassel eller svårigheter.  Nej, utmaningar!

Tuff. Det är tuffa utmaningar vi står inför – inte svåra problem, besvärliga missförhållanden, knepiga uppgifter, ansvarsfulla uppdrag, a Swedish dilemma? Nej, tuffa utmaningar är det! ”- Det blir en tuff match”. ”- Vi har ett tufft år framför oss…”. Idrottsspråket och vd-språket sprider sig till politikernas papegojmässiga mantran.

Allvarligt. Alla negativa händelser här hemma och ute i världen hanteras med samma sömngångaraktiga intervjufråga. Vare sig ett tåg har pajat på linjen igen, en förhandling har brutit samman, bidragsfusk har uppdagats, eller ett nytt krig har brutit ut:  ”- Hur allvarligt är det här?”. Och svaret kan bara bli det vanliga: ”Vi ser mycket allvarligt på det här!” Ja fattas bara annat. Ibland mycket allvarligt till och med. Det förstår vi också. Men vad tänker ni göra åt det?

Hantera. Tuffa utmaningar är naturligtvis mycket allvarliga, och måste absolut hanteras. Bekvämt ord – det kan betyda allt från att ”vi skall genast vidtaga åtgärd A,B och C”. Eller att ”vi ger blanka f-n i detta och tänker sätta oss med armarna i kors och se om problemet löser sig ändå. Allt skall förstås hanteras på någon måte, men hur då? Vi måste ju förhålla oss till det. Absolut, precis!

… How many years can a mountain exist
Before it’s washed to the sea?
Yes, ’n’ how many years can some people exist
Before they’re allowed to be free?
Yes, ’n’ how many times can a man turn his head
Pretending he just doesn’t see?
The answer, my friend, is blowin’ in the wind
The answer is blowin’ in the wind.

Dylan är bra, men Leonard Cohen borde förstås ha kommit först i tur!

Publicerat i Kultur, Litteratur, Media, Musik, Politik, Radio, Sport, Språk, SvT | Märkt , , , , , , , , , ,

”Livet består av detta – att erövra från tystnaden och ge detta något till människorna”

BAÅ131 WOLGERS, BEPPE”Jag tyckte om allt. Jag blev bara ledsen när jag inte fick tycka om allt, när andra påpekade min dåliga smak. Jag var ännu ett barn och hade ingen smak, inget omdöme, allt var lika underbart. Och omvärlden kom och anklagade mig, skulle slå ned mig, skulle mörda glädjen inom mig. Så har det alltid varit och så är det än idag, även om dom lyckats mörda mig till en del, resten har jag lärt mig gömma så att den är onåbar och evig. Genom det som idag heter mobbing hade jag som liten för min tjockhets skull blivit slagen ut ur den första gemenskapen. Sedan kom stamningen. Stamning och tjockhet är gemenskapens fiender. Stamning och tjockhet betyder rädsla och främlingskap, det betyder avstånd och försjunkenhet. Men det betyder också kunskap och det betyder ensamhet, högmodig om man så vill, men full av insikter, en känslighet inför andra människors övergivenhet… En människa som hindras att komma nära det hon åtrår, upplever det inte bara som en stor olycka med allt vad det innebär av orättvisa, ångest, ondska och gåtfullhet, hon upplever också hur hon skapar sig en egen värld av tröster, seglande äventyr och glädje från oväntat håll. Då kastar sig livet över henne med makalös främmande kraft och omvärlden ser rodnande häpet på och ofta misstolkas mycket – blygheten tas för arrogans, längtan för avund, glädje för vulgaritet och generositet för slösaktighet.” (Ur Beppe Wolgers’ Mina memoarer del 3 (1972)

Publicerat i Kultur, Litteratur, Media, Musik, Språk | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Kjell Albin nu borta…

kjell-albi-2Hösten skördar många kända ansikten nu. Idag meddelas att Polenvännen och den fina radiorösten Kjell Albin Abrahamson är död. Så många gånger man hört hans levande rapporter om det östeuropa som Sverige länge struntade i. Fortfarande har massmedia pippi på att rapportera från det stora landet i väster, eller från alla krigsfronter man kan hitta söderut. När vi har så intressanta grannländer i Skandinavien, Finland, Polen, Baltikum och Ryssland. Ofta tycks det vara intressantare att någon bränner en flagga i Mellanöstern, än vad som avhandlas i Sejmen, Stortinget eller Folketinget. Kjell Albin fälldes av en stroke i Gdynia. Jag tar av mig mössan…

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Media, Polen, Politik, Press, Radio, SvT | Märkt , , , , , , , , | 1 kommentar

Sockensigillen i Helsingland

sockensigill_halsingerunor_1951-4Jag behövde nyligen illustrera en artikel om kyrkoherde Anders Scherdin från byn Skästra i Järvsö. Med ett sockensigill – men inte Järvös – utan Söderalas, eftersom Scherdin i Söderala blev både kyrkoherde och kontraktsprost. Om de använde sockensigill så sent som på 1840-talet när Scherdin stod på barrikaderna mot erikjansarna, det vet jag inte. Kanske? Men på 1600- och 1700-talet användes dessa sigillstampar. När socknarna blev kommuner på 1860-talet, så skapades istället kommunvapnen. Söderalas var rött och blått. Ovanför sockensigillets lax hade tecknats en båt, som för mig liknar en eka med buken i vädret.

Det skulle alltså vara en lax på Söderalas gamla sigill, det fiskades oerhört med lax i Ljusnan på den tiden, ja det var närapå vardagsföda för både pigor och drängar. Men det var knepigt att få tag på en avbildning på det där sigillet. Via en tidig artikel av forskaroraklet E.G Wengelin i Arbrå lossnade det. Spåren ledde vidare till en artikel av konstnären Manne Östlund i Hälsingerunor 1951: Sockensigill i Hälsingland. Där avbildas di alla, och kommenteras både till utseendet och sockennamnens stavning. Ett vackert och gediget arbete. Även Yngve Aronsson har i Runorna behandlat ämnet flera gånger. Spåren ledde sedan vidare  i tiden till den spränglärde prosten Broman och hans nådiga lunta Glysisvallur – en kulturell bibel som Helsingland kan skatta sig lyckligt över. Här ovan ser ni Söderalalaxen, och här nedan alla di andra sockensigillen:

sockensigill_halsingerunor_1951

Publicerat i Arbrå, Arkeologi, Hälsingeforsk, Historia, Konst, Kultur, Litteratur, Norrland, Religion, Söderala | Märkt , , , , , , , , , , , , , , ,

Lagercrantz, Salander och Nietzsche

millenium-mekadSå har jag då läst den omdiskuterade fjärde delen i Millenium-serien, och det är alls ingen dålig brygd. Vi har väl alla tagit del av mediadebatten, då det tillkännagavs att David Lagercrantz hade fått i uppdrag att skriva en fortsättning på berättelsen om Lisbeth Salander. Jag såg också Lagercrantz då han fick komma till tals i Babel i SvT. Kanske vore det förresten intressant att se intervjun om igen – nu när man har läst hans bok.

Det var ingen lätt uppgift minsann, att skaka nytt liv i så starkt mytologiska figurer som Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Särskilt inte efter att de skildrats både på svensk och amerikansk film. Men Lagercrantz extrapolerar med den äran, och lägger till en egen samhällsaktuell dimension. Vi får lära känna det mäktiga storebrorsörat NSA, och de i media alltmer uppmärksammade savanterna – människor med speciella begåvningar utöver det knappt begripliga. Lisbeth hackar vidare, och Blomkvist får ny skrivarlust…

Boken är styvt skriven, uppenbarligen med både glädje och psykologisk skärpa. Intrigen är smart sammanfogad, med kunskap och finess, och karaktärerna känns igen och accepteras lätt från Stieg Larssons tre tidigare böcker om Millenium. Spänningsmomenten återkommer precist inprickade som i ett filmmanus. Personligen får jag återkopplingar till min ungdoms bästa Manhattandeckare, och Westernpockets med hämnaren-motivet. Eller, varför inte, ett bra gammeldags seriemagasin med onda och goda. Bara att hos Lagercrantz stannar det inte vid schabloner, han tillför den nypa ”Sense of wonder” och känslogestaltning som lyfter den ovan ordinära thrillers. I bokhyllan platsar den gott bredvid äventyrsberättelser som Greven av Monte Christo av Alexandre Dumas. Vilken gosse med ett starkt rättspatos kan glömma den. Den berättelsen kom i min väg som Illustrerad klassiker, och snart gick på bio i Sumpan även en fransk filmversion med Jean Marais som den oförglömlige Edmond Dantes. Ja, jisses.

”Det som inte dödar oss” är den egentliga titeln på Lagercrantz’ bok. Det är en sekvens lånad från filosofen Friedrich Nietzsche: ”Det som inte dödar härdar”. En liten redaktionell detalj stör mig, åtminstone till att börja med. Lagercrantz vill gärna dubblera. Det gäller både adjektiv och substantiv. Vad menar jag med det? Jo, ”lätt och vig”, ”tung och otymplig”, ”terrorister och potentiella säkerhetsrisker”, ”miljoner, miljarder, biljoner samtal och korrespondenser och aktiviteter på nätet…”. Jag har en tendens att göra detta själv ibland. Annars så…

Publicerat i Film, FoU Vetenskap, Litteratur, Media, Politik, Press | Märkt , , , , , , , , , , ,

Henry Purcell: Gävleoperan sjöng i Ringa, Norrala 27/8

henry_purcell-3En av sommarens mycket speciella upplevelser var att sitta på en pinnstol på logen och lyssna på opera – live. Gävleoperans ensemble sjöng, och de rivstartade med ett knuffnummer ur operan Numero Uno – Carmen. Tuppen och hönorna var inlåsta för kvällen och logen var fullsatt. I pausen bjöds glass och fika i sommarbaren för den som ville ha. Efter Carmen följde en hoper Mozart, och efter paus Purcell och den alltid sympatiske Verdi. Ett hundra riksdaler var billigt och kunde gott ha varit två. Och en tjuga för att parkera ”geten” vår på ängen. Trevligt, lättsamt och ett intressant samtal i pausen om Erikjansarnas profet som snopet kammade noll i Norrala socken 1844. Erik Jansson put a spell on Norrala! Ty där var man fromma och trygga i sin tro, och lät sig ej lockas av kringstrykande evangelister med egna agendor.

Purcell var för mig aftonens skönaste nummer. Jag hade redan före konserten tankar på att inhandla Purcell på cd, och nu skall det bli av. Tack Kulturföreningen i Ringa för ett fint initiativ!

After more than three centuries, Henry Purcell’s (1659-95) sole opera Dido and Aeneas remains a treasure.  Considered the greatest operatic achievement of 17th century England and the first great English opera, even though a performance only takes little more than an hour, it is often justified as holding its position as the finest English opera ever written until the 20th century. Despite the opera’s mostly forgotten status from 1700 to the 1890’s when it was revived by the Royal College of Music at the Lyceum Theatre in 1895, who could ever forget the haunting aria, Dido’s Lament, When I am Laid to Rest? (By Patrick Hunt)

Publicerat i England, Historia, Kultur, Musik, Religion | Märkt , , , , , , , ,

Sommarpratarna 2016

Norrala kyrka i Hälsingland, 2016Malou, Maja och Kerstin blev den stora behållningen av av årets Sommar i P1. Naturligtvis hinner de flesta av oss bara lyssna på ett urval varje år. Själv brukar jag pricka av några i förväg, andra slinker sen med av en ren slump när man råkar ha tid och slår på radion. Jag hoppade på tåget först den 10 juli med Malou von Sivers, vars intervjuer i TV4 jag lärt mig uppskatta. Journalister kan ju det här med att berätta. Det blev en fin start. Sammanlagt hörde jag ett dussin program i år. Malou, Maja Hagerman och Kerstin Ekman precis så bra som förväntat. Positiva och intressanta överraskningar – Siw Carlsson och Magnus Uggla. Marianne Lindberg De Geer också plus. Och det fina är att man i efterhand kan lyssna på de man missat – som just nu Ingvar Carlssons Sommar. Inte visste vi väl att han bott i Chicago, eller… ?!

En sammanfattande reflektion: För många idrottsstjärnor och nyrika som glorifierar konkurrenshetsen i samhället, när solidaritet och altruism har blivit bristfenomen.

Publicerat i Arkeologi, FoU Vetenskap, Historia, Media, Musik, Politik, Radio | Märkt , , , , , , , ,

Plommon och körsbär i Japan

prunusÅr 1987 höll jag på att pula med att skriva haiku-texter ett tag, och några trycktes i dåvarande tidskriften Alternativet vill jag minnas. Det var ingen tävling men ett kul inslag för oss läsare att döma av alla bidrag som inkom. Tävlade gjorde emellertid japanerna så tidigt som under vår egen vikingatid. Att skriva korta haiku  med 5-7-5 stavelser, eller tanka med 5-7-5-7-7, gjorde man – från kejsaren och prästerskapet ända ned till undersåtarna. Regelverket är stramt, det skall gärna vara en stilla naturbetraktelse med en liten knorr i sista raden. Vi svenskar gillar ju att prata om vädret –  japanerna skriver gärna om det. Jag läste förresten Snöns rike av Kawabata när han hade fått nobelpriset. Well, det är fler än svenskar och japaner som älskar naturen och årstidernas växlingar. Det susar i säven, och rasslar i vassen som bekant.

Trynet i gluggen
igelkotten kikar ut
fnyser åt solen

Se där en haiku av egen penna.

I den lilla pärlan Japansk poesi (1964) av Per Erik Wahlund, hittar man många texter som handlar om plommon och körsbär. Även om andra träd också förekommer, så tycks särskilt dessa båda etsa minnen i japanskt känsloliv:

Jag fattar icke
varför plommonblommen är
så rädd för vinden.
Så ljuv är aldrig dess doft
som när blombladen snöa.

(Oshikochi no Mitsune)

Nej – aldrig mer ett
plommonträd vid mitt fönster!
Som en känd parfym
når mig blomdoften smärtsamt
i min fåfänga väntan.

(anonym diktare, Heian-perioden)

Efter störtskuren
ångar min trädgård länge
av fuktig grönska.
Men månen strålar stilla –
och himlen har inga moln.

(Minamoto no Yorimasa)

Ja just så är det i min egen trädgård denna augustidag, när Sveriges och Tysklands flickor gör upp om guldmedaljen i fotboll i Rio-OS…

Publicerat i Historia, Konst, Kultur, Litteratur, Miljö | Märkt , , , , , , , ,

Myskje-Marmaverken – nya rälsen…

Så framskrider arbetet med den nya rälsen i Marmaverken mellan Stambanan-Kustbanan… Nedan kolorerat vykort från 1910.

1910 ca Kopia av Järnvägsstation & skolan, kolorerat vykort (2)

1936 Marmaverken - Station (John Bengtsson)

1930 tal Marmaverkens jvgstation & basvillan, plåtat fr bron (Dibis)2016 Aug Marma-Myskje nya station 2016

Utsikt från en bro - i Myskje-Marmaverken 2016-07-31 (2).jpgMot framtiden – på räls… :-)) / jeha

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Norrland, Politik, Söderala, Söderhamn | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,