Musikens pärlor (24): Peter Gabriel & Kate Bush – Don’t give up

Peter Gabriel1 Bush & Gabriel

Efter Presley och den engelska Beatlesrevolutionen kom en ocean av bra artister och band. I England vill jag framför allt minnas den jordnära kraften hos Eric Burdon & The Animals, outtröttlige melody makern Phil Collins och allkonstnären Peter Gabriel. Ta bara hans otroliga videolanseringar som man fortfarande kan njuta av på YouTube. Och vackrast av dem alla är väl Don’t give up från åttiotalets mitt, med älskliga Kate Bush klamrande i hans famn i vinden. Texten går inte heller av för hackor. Om arbetslöshet och noll framtidsdrömmar… Går fint att applicera i valda delar på somliga politiska partier i både England och vårt eget land idag. Men upp med hakan:

In this proud land we grew up strong
We were wanted all along
I was taught to fight, taught to win
I never thought I could fail

No fight left or so it seems
I am a man whose dreams have all deserted
I’ve changed my face, I’ve changed my name
But no-one wants you when you lose

Don’t give up ’cause you have friends
Don’t give up you’re not beaten yet
Don’t give up I know you can make it good

Though I saw it all around
Never thought that I could be affected
Thought that we’d be last to go
It is so strange the way things turn
Drove the night toward my home
The place that I was born, on the lakeside
As daylight broke, I saw the earth
The trees had burned down to the ground

Don’t give up you still have us
Don’t give up we don’t need much of anything
Don’t give up ’cause somewhere there’s a place where we belong

Rest your head
You worry too much
It’s going to be alright
When times get rough
You can fall back on us
Don’t give up
Please don’t give up

Got to walk out of here
I can’t take anymore
Going to stand on that bridge
Keep my eyes down below
Whatever may come
and whatever may go
That river’s flowing
That river’s flowing

Moved on to another town
Tried hard to settle down
For every job, so many men
So many men no-one needs

Don’t give up ’cause you have friends
Don’t give up you’re not the only one
Don’t give up no reason to be ashamed
Don’t give up you still have us
Don’t give up now we’re proud of who you are
Don’t give up you know it’s never been easy
Don’t give up ’cause I believe there’s a place
There’s a place
Where we belong

Don’t give up
Don’t give up
Don’t give up.

Peter and Sting Tour 2016

Publicerat i England, Historia, Kultur, Litteratur, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Höljebro Kraftverk 1930-32

Höljebro Kraftverk 1930-1932 vid Ljusnan - arbetslag 001 (2)Det fanns en tid, då framtidsandan var stark och obruten i Sverige , även om börskrascher, lågkonjunkturer, mygel, regeringskriser, strejker, och skotten i Ådalen 1931 hade kantat vägen ända sedan krigsslutet 1918. Men vi hade ju haft Branting och Edén vid rodret, kvinnorna hade trots allt fått rösträtt, och 1900-talets största uppfinning hade gjort sin entré – radion. Inte nog med det. Elektriciteten gjorde sitt segertåg i landet och lyste upp alltfler hem. Hälsingland med Arbrå var tidigt ute med kraften. Här på bilden är det Höljebro kraftverk i Ljusnan utanför Söderhamn som skall få ström. En av gubbarna bodde inackorderad på kammaren hos min mormors mor, Anna Kullander i Askesta. Han hette Henning Axelsson och kanske är han med på bilden ur Söderhamns-Kuriren ovan. Han var smålänning, och gifte sig med en av jäntorna Edenström ”på bruket” i Askesta. Henning hade en resegrammofon på vilken han lirade Under Paris broar, och Dvoraks Humoresque. Då samlades man andäktigt runt grammofonen på köksbordet och lyssnade, mindes min mor Britt, som här står med sin kära mormor Anna Kullander, samt de nygifta Henning och Anna. Året lär ha varit 1932. Rätta mig om jag har fel.

 1932 Edenströmskan, Henning Axelsson, Britt, Moa (Anna Kullander)

 

Publicerat i Arbrå, Hälsingeforsk, Historia, Norrland, Radio, Söderala, Söderhamn, Söderhamn | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Uno straordinario cineasta: Ettore Scola (1931-2016)

Ettore ScolaInte glömmer man Una giornata particolare (En alldeles särskild dag) om man en gång har sett den filmen. Sophia Loren mot Marcello Mastroinanni under Mussolinis kvävande regim. Filmen utspelar sig i en vanlig barre i Rom där vi lär känna hyresgästernas vardag. Men just den här dagen är en viss Adolf på besök hos sin dyre vän Benito. Har du möjlighet att se den, se den!

Den värme Scola utstrålar själv, finns också i hans filmer. Jag såg även Natten i Varennes då det begav sig, och den fina Serverat! Ja, jag har jag nog sett flera när jag tänker efter. Och jag vill gärna se de andra också när tillfälle gives. Jag lyfter min bägare för en av de stora filmskaparna och Italien. La mia stima! 

Una giornata

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6349509

Publicerat i Film, Italien, Konst, Kultur, Litteratur, Politik | Märkt , , , , , , , , , ,

Bellman kommer man aldrig ifrån…

Bellman, Carl MichaelJag har bestämt skrivit tidigare om den där boken av Lars Forssell som heter Vänner. I förordet skriver han: ”Denna bok består till en del av minnen, essäer och artiklar som jag strött omkring mig under åren. Jag har ägnat mig mycket lite åt ren kritikerverksamhet; mina tidningsartiklar har ofta blivit en tidskommentar, en dagbok och vad Bertil Malmberg brukade kalla ‘förklädda memoarer’…  Till allt detta har jag fogat en längre text, en ganska utförlig självbiografisk essä som alltså är helt nyskriven…”

Vänner gavs ut 1991. Det är en alltför blygsam titel på denna lustfyllda, rika och spirituella bok. Den skulle lika gärna kunnat heta ”Möten och pinsamheter”, ”En stockholmsyngling ger hals”, ”Med Bellman i blodet”, ”Fniss i kulissen” eller ”Skeppargatan 33, Forssell”. Första kapitlet om åren 1928-1950 slår genast an den friska tonen. Kapitlet är briljant. Och sedan bara fortsätter det. Han berättar om sin ungdom med en berättarglädje som är oemotståndlig – om den tidens Stockholm och dess människor. ”Jag föddes vid femton års ålder. Inte bokstavligen – jag är inget sagodjur. Men i praktiken var det då, vid femton, som allt det roliga började. Liksom allt det farliga, motsägelsefulla, skrämmande och outsägligt frestande….”

 Förr eller senare kommer förstås Lars i kontakt med en annan stockholmare – Bellman. Vår svenska Shakespeare. Forssell: ”Mitt första möte med Carl Michael Bellman blev mycket olyckligt. Någon idog släktforskare hade räknat ut att min farsfamilj, på längden eller på tvären, härsan eller tvärsan, var släkt med den store skalden eller också med den mycket tvivelaktige och lättjefulle konungen Fredrik den förste av Hessen. Det hela skulle ha skett via en fröken Taube, jag minns nu inte riktigt hur det var, men jag har en känsla av att vår idoge släktforskare var den mest tvivelaktige av alla de ovannämnda personerna. Naturligtvis tog jag, tio år som jag var, för givet att det var författaren till ‘Karon i luren tutar’ med vilken jag var befryndad i all min rosenkindade oskuld. Så en dag, i första klassen, i Norra Latin, under en sånglektion, när den stränge musikdirektören Gösta Hådell knackade i notstället och intonerade ‘Fjäriln vingad’ eller ‘Solen glimmar’ eller ‘Ulla, min Ulla’ eller vad det nu var, så var det jag som ivrigt viftade med min lilla hand. Och när jag fick ordet förkunnade jag med min allvarsamma och stolta sopran: BELLMAN OCH JAG ÄR NÄRA SLÄKT! Varför säger man sådant? Om inte av den obeskrivliga fåfänga och det kusliga självhävdelsebegär utan vilket livet för blivande skalder totalt skulle förlora sin mening? Och vad blir följden? Skrattåskorna dånade genom sångsalen, skrattårarna tillrade nerför den stränge musikdirektörens kinder, ett fniss från kamraterna som likt en väsande skallerorm piskade upp kritdammet på golvet och inhöljde mig i ett dansande moln av hån. Det blev följden. Där stod jag, förödmjukad – men minns när ni ser kvällens teaterpjäs, att all stor dikt enligt WH Auden stammar ur förödmjukelse! Bellman och den lille rosenkindade gossen släkt! Ho! Hohoho! Och jag är övertygad om att mina lika tioåriga kamrater inte så mycket tänkte på den store sångaren, som fastmer på den Bellman som, då som nu, var huvudpersonen i ett oändligt antal sällsynt snuskiga historier.”

Bellman tycks ha skelat en liten aning, om man ser på flera av porträtten från hans yngre dagar. Vi lär behöva återkomma till Bellman själv, och hans 1700-tal. Jag har förresten inte läst Ernst Brunners bok om mästaren ännu. Och ja, den där episoden när han Bellman ridande en afton Bällstavägen fram – in mot Stockholm, men vurpade i diket vid Bällstaåns stränder, och tvingades knacka på för nattlogi i värdshuset. Det som då låg på nuvarande Sundbybergssidan av ån. Hette det Sundbyhof?

http://www.bellman.org/

https://www.youtube.com/watch?v=xSzL-NaLmyo&list=PL36N_bUOdATOFBlccg9c5_RBHww8NmRGl%5B/embed%5D

http://www.samladeverk.bellman.org/

Publicerat i Barn, Historia, Kultur, Litteratur, Musik | Märkt , , , , , , , , , , | 1 kommentar

En jul i Paris…

Station Palais Royale 2Inte trodde jag väl som ung grabb att jag skulle fira jul i Paris nån gång i livet, men det är mycket man inte vet om framtiden – det mesta, när man tänker efter och tittar bakåt. Vi flög med Air France och planet var så gott som fullt av förväntansfulla resenärer. Jag hamnade mitt emellan en ung kvinna med långt hår vid fönstret, och en mörk arketypisk fransos. Båda läste pockets. Som att sitta mellan Francoise Hardy och Belmondo – ungefär. Då får ni bilden, ni som har varit med några år.

Det var varmt i planet där på plattan, precis som när jag flög till Paris 2006 i september, men då var det riktigt jobbigt kvavt innan vi kom upp i luften. Inte behövde man frysa denna december heller, vare sig i planet eller de fem dagarna i Paris. Tio plusgrader om dagarna.

Flygplatsen Charles de Gaulle norr om Paris är ingen särskilt mysig flygplats att komma till. Inte 2006, och lika trist och sterilt var det nu nio år senare. Men jag märkte åtminstone inget strul med extra säkerhetskontroller vare sig vid ankomst eller avfärd. De fanns säkert pga av sentida attentat, men märktes inte.

Vi tog en kort fika i hallen innan vi gick ut, och då hade hela taxikön fiffigt nog gått upp i rök. En enda taxi stod och väntade på oss, och killen som körde fick roligt när han hörde att vi skulle till Rue de la Chine. Han var kines. Vi fastnade i en och annan kö i trafiken på väg in mot östra Paris, men det tog högst tjugo minuter så var vi framme. Han måste ha kört via stadsdelen Belleville, för vi körde sista biten i nedförsbacke Kinagatan ner mot Avenue Gambetta. Slog oss ner på en krog på avenyn, Le Chantefable,  och beställde in mat i väntan på sonen som knegade någon timme till. Pigg ung blondin serverade oss rågade fat med mumsigt käk, och jag drack ett glas vitt Sancerre. Laxbitar på rostade brödtärningar på en bädd av sallad. Ingen kommissarie Maigret i sikte, men kvällen var ung och det skulle säkert bli mera livat i holken några timmar senare.

Jag har nog läst mer än tjugo av Simenons romaner i Parismiljö – de flesta med Maigret som den klurige och sympatiske chefen för Krim på Quai des Orfevre. Men jag kan inte minnas att någon handlat om gatorna kring Place Gambetta i 20:de. Det ska vara karln som hittades död utanför muren runt begravningsplatsen Père Lachaise då. Vem var förresten Léon Gambetta (1838-1882) undrar den historiskt nyfikne? Jo, en radikal fransk advokat och politiker. Tredje republiken. Som man hör av namnet hade familjen rötterna i Genua i Italien. Pappa eller farfar var kryddkrämare där. Metrostationen Gambetta är nästan 1800-tal den också – byggd 1905! De var tidigt ute i Paris.

För att göra en lång historia kort – vi sökte förstås upp Edith Piafs grav på Père Lachaise en dag. Hon vilar med siste makens grekiska familj. På Julafton handlade vi en massa god mat på Monoprix, ostar och viner, skinka och blodkorv, och en pava fransk rhum. Jakten på ansjovis till Janssons frestelse pågick länge i hyllorna där. Jag och sonen hittade minst tio olika inläggningar av sardiner, men tji ansjovis. Den hittade vi i en delikatessbutik. Sonen föreslog till dryck både citronöl och en belgare, och den senare var en klar höjdare upptäckte jag under kvällen, La Chouffe. När jag valde ett enkelt rödtjut under 5 Euro från Languedoc, så hängde en fransyska på och ville ge mig goda råd. Jag blev närapå uppraggad där, och måste fly fältet bort till champagnen där sonen valde bland sorterna för att ge bort en flaska i present. En kul shoppingronda blev det. I kassan satt en svart flicka som hojtade att vi skulle kapa kön efter oss.  Hon behövde en paus. Mycket folk, och fryntlig stämning.

En dag tog vi metron ända bort till Trocadero nära Eiffeltornet. Där var fullt av folk och turistkommers, och en julmarknad nere på grönområdet. Vi promenerade sedan Rue de Grenelle tvärs genom halva stan. Lugnt och skönt, det mesta stängt. Juldagen firar de jul. Vi tog sedan Raspail och Bd Saint Germain upp mot Seine. Efter att ha passerat Kriminalens lokaler utefter kajen gled vi in på samma sylta där jag hade beställt gifflar direkt från gatuköket 2006. Nu stegade vi in och vilade våra fötter. Jag tog in en Croque Monsieur som satt bra till fikat. Vid Notre Dame ett kvarter längre bort hade polisen icke oväntat gjort avspärrningar. Det var  långa köer. Sannolikt av säkerhetsskäl pga av sistlidna attentaten. Så vi kilade snart förbi Vår gamla Dam, och tråcklade oss hemåt via kungliga palatset och Louvren i trolskt skymningsljus. Sonen pekade också ut sin arbetsplats, vilket förstås värmde pappa och mamma.

Två kvällar kunde vi tillbaka i lyan njuta av en färsk thriller med den gode Stellan Skarsgard: River. Måste vara en av hans bästa roller. Han mognar som ett gott franskt vin – med åren allt bättre. Kan rekommenderas. Sex bandade avsnitt plöjde vi inalles under två aftnar. À la vôtre!

http://www.francoise-hardy.com/Bibliographie

https://sv.wikipedia.org/wiki/Stellan_Skarsg%C3%A5rd

http://www.sfi.se/en-gb/Swedish-film-database/Item/?type=PERSON&itemid=69649

Publicerat i Film, Historia, Kultur, Litteratur, Politik, Resor | Märkt , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Musikens pärlor (23): Peter Schmalfuss plays Chopin – Nocturne nr 1

SchmalfussOfta har jag lite mjuk musik på som en stämningsskapare i bakgrunden när dagens id är över, och man vill sjunka ned ibland dunen och koppla av med en älskad bok. Man har provat sig fram under åren. Det får inte svänga för mycket så att man börjar lyssna aktivt och läsandet av boken stannar av. Det ska vara lagom svävande och väva in själen i en rättan stämning. Många är de cd-skivor som fått chansen, från klassiskt till visor och folkmusik. Helst skall ingen sjunga, instrumentalt är bäst. Och den cd jag hela tiden har återvänt till är en av mina Chopininspelningar. Chopin skrev visst 19 nocturner i ungefär samma stuk, och på den här inspelningen samsas två pianister om 12 av dessa 19. Nocturne nr 1 och 2 är sannolikt de mest berömda. Jag är svag för B-moll av någon outgrundlig anledning. Det gäller även Bachs verk. Just Nocturne nr 1, Opus 9 av Chopin går i B-moll. Jag har inte så noga lagt på minnet vem som spelat för mig alla dessa kvällar, men nu ser jag att han heter Peter Schmalfuss. Han spelar mjukt och elegant utan att pocka på min uppmärksamhet, precis så som jag vill höra dessa nocturner. Han spelar de tio första, och Dubravka Tomsic spelar 11:an och 12:an. Inalles sextiotvå minuter av himmelsk lindring för själen. Man är djefligt tacksam :-)

https://www.youtube.com/watch?v=K4A6ZsiSEXQ

Publicerat i Litteratur, Musik | Märkt , , , , , , , ,

Alla våra personliga gudar

Sandarne kyrka entren 2014-10-12Satt och käkade medan söndagsradion sände från en svensk kyrka. Prästen mässade och tackade Herren där uppe som om han vore en person. För det måste ju vara en han, herren. Tankarna började snurra runt detta med människors behov av en personlig gud. För de flesta av oss räcker det inte med en teknologisk världsbild, en religiös filosofi baserad enbart på astronomi, fysik och kemi – nej vi vill nog gärna föreställa oss en allsmäktig och mild fader eller moder som vakar över oss nånstans.

Jag översätter just nu en samling brev från Kansas på 1870-talet – skickat från en före detta medlem av de så kallade Erikjansarna i Bishop Hill, till en god vän som var kvar i Bishop Hill. Även dessa brev är fulla av en passiv ödmjukhet inför The Allmighty Lord och hans gudomliga försyn.

De flesta religioner har sina namngivna gudar att tillbedja och anropa, vare sig de är en enda gudom, eller flera. Även naturfolken föreställer sig en högre makt som de vill hålla sig väl med, tankar som ger tröst och en föreställning att deras liv inte är en slump utan har en fördold uttänkt mening. Sen spelar det ju mindre roll vad vi kallar Skaparen, och om han/hon/den är endimensionell eller tredelad i fader, son och ande. Jag hade förresten själv lite svårt för den där treeniga religiösa överbyggnaden i den lutherska trosbekännelsen.

Jansarnas ledare Erik Jansson hade snöat in ordentligt på Uppenbarelseboken i bibeln. Där hittade han i Johannes visioner fantasieggande berättelser om vidunder och allsköns olyckor som skulle drabba oss om vi inte trodde tillräckligt starkt och underkastade oss herren däruppe. Han skrämde gärna med djävulen. Över ett tusen svenskar följde honom till Amerika där de slapp den svenska kyrkans stela doktriner och pekpinnar som delvis styrde också över vardagslivet, och där prästen var självskriven ordförande i sockenstämman. Att Jansson själv snart föll offer för en revolverkula är en helt annan och tragisk historia.

Jag förstår alla de människor som gärna vill föreställa sig en personlig gud. Det känns säkert tryggare. Men lika rätt känns det när Joan Baez och andra sjunger att de vill tacka själva det ogripbara Livet, som har gett dem så mycket. Själva livet alltså. Skapelsen, skaparen, det magiska i att vi finns till. Låt oss stanna där, och nöja oss med det. Fel blir det bara när vi vänder vår egen tro, mot andras tro.

Publicerat i Astronomi, Barn, FoU Vetenskap, Historia, Religion | Märkt , , , , , , , , , , ,

”Hur allvarligt är det?”

Apollo 12 Lunar Model (1969)

Apollo 12 Lunar Model (NASA 1969)

Och svaret blir ständigt: – Vi ser allvarligt på det här. Vad det än gäller i katastrofmedia, så är allting allvarligt, och reportrarna tycks nästan lystet nicka belåtet när den ansvarige bekräftar. Jo, visst är det väldigt allvarligt. Ty problemen hopar sig, regimer faller, och bomberna regnar. – Vi måste hantera det här. Visst är det ett problem – som vi måste förhålla oss till. Det gäller bara att hantera det. – Mera bomber, det är bra. Vi ser faktiskt väldigt allvarligt på det här. – Så hur är stämningen där nere? Ingen ny bomb? Sover folk på gatan i natt? När ska ledarna sammanträda? Kan vi förvänta oss några besked i morgon? Spekulationsjournalistiken firar nya triumfer…

Men i fönstret sitter Greiders katt och putsar pälsen, lyckligt omedveten om en värld i svaj. Ack om man vore en katt, slapp slita sitt glesnande hår över startstrulande bilar i surt novemberdis, och peppras med dystopiska katastroftelegram. Bara leva minut för minut, utan spekulation om vad som döljer sig bakom nästa krök, nästa dag, nästa år. Tomten kommer. God natt, Jord.

Publicerat i Astronomi, Media, Politik, Press, Radio | Märkt , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Dagen svalnar i Norrtullkyrkan

stina (Cato Lein) (3)Norrtullkyrkan, SöderhamnSöndag i Söderhamn. Det är redan mörkt när jag svänger ut på landsvägen mot Söderhamn sent på eftermiddagen. Stina Ekblad skall läsa Södergrans poesi i en av stadens kyrkor. Jag har aldrig varit där inne, men kört förbi kyrkan många gånger. Att nu få höra Ediths existensmättade texter lästa av just Stina får inte missas.

Jag kommer i god tid, och ställer mig i kön till kassan. 120 riksdaler är helt på sin plats – tre musiker backar upp Stina, och de behöver alla ha sin slant. Arrangörerna kunde säkert ha tagit 200 utan problem. Det blir fullt, och jag får en fin plats i bänken bredvid en rar änka som flyttat tillbaka från Jämtland.

Stina gör entré med gitarrist och basist – flöjtisten är sjuk. Men det blir ändå en afton att minnas. Hon börjar med att berätta om Ediths födelse i Sankt Petersburg 1892 och livet på Karelska Näset i Raivola. Särskilt intressant var att höra om hennes eget intryck från första besöket i Raivola. Huset och det mesta som minde om Södergrans sopades bort under den sovjetryska tiden, men sjön och landskapet ligger ju kvar. Stina läser sedan ur den rika skatten av ömsom euforiska och sorgsna texter. Gitarristen Härenstam matchar mästerligt på gitarren, och basisten Antila får också egna inpass. Högsta klass, och vi är nog alla lyckliga att vi tog oss dit i novemberkvällen.

Liksom Stina Ekblad gjorde jag tidigt bekantskap med Södergran och de andra finlandssvenska modernisternas kärva och sensuella poesi. Den brakade in mitt liv för att stanna. Ett tag läste jag mycket litteraturhistoria vid sidan av studierna i sociologi, och det var ingen tvekan om att Södergrans texter sjöng starkare om livet och döden än allt annat jag hade läst. Och jag har inte senare stött på någon som överträffar henne. Många är bra och nästan lika bra, men ingen är bättre än Södergran. Det visar sig också i raden av biografier om hennes liv och dikt. Hon vinner ständigt nya läsare. Ernst Brunner kom 1985 med en doktorsavhandling om expressionismen i hennes dikt. Han valde att kalla den Till fots genom solsystemen, efter en av Södergrans mest fascinerande visioner. För mig personligen för den tankarna till sf-romaner som Olaf Stapledons De första och de sista människorna (1930). Jag inköpte Brunner i pocket så sent som 2003 i Uppsala, ser jag nu. Ebba Witt-Brattström har ett annat perspektiv i sin biografi 1997 som heter Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelse. Även den skaffade jag våren 2003, förmodligen för att jag då upplevde en renässans i mitt intresse och ville veta mera om hennes liv. Nyligen kom Agneta Rahikainens Kampen om Edith.

Ganska tidigt gjorde jag analyser av Södergrans bruk av adjektiv, och speciellt det starka inslaget av färgerna vitt och rött. Jag jämförde med Boye, Tranströmer och andra (hos Tranströmer t.ex. är grönt och grått ”överrepresenterat” ). Till sist – en kort text av Edith (längst ned ur det nämnda poesiprogrammet från Hälsinglandssvängen:

Stjärnorna

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står ute i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.

…………………………………………………………………………

Dagen svalnar – Edith Södergran i ord och ton

Skådespelaren Stina Ekblad läser, berättar och sjunger Edith Södergran. De tonsatta dikterna är komponerade av Gunnar Edander och arrangerade av David Härenstam. I programmet blandas kammarmusik, dikter och texter och publiken har tagit emot konserten med stående ovationer. Peter Fridholm är soloflöjtist i Hovkapellet, Lauri Antila är en av våra allra mest etablerade kontrabasister och David Härenstam spelar klassisk gitarr.

Föreställningar: Torsdag 22 oktober, 19.00, Hanebo församlingshem. Fredag 23 oktober, 18.00, Missionskyrkan Ljusdal. Söndag 15 november, 18.00, Norrtullkyrkan Söderhamn.

Publicerat i Kultur, Litteratur, Musik, Norrland, Söderhamn, Söderhamn | Märkt , , , , , , , , , , ,

Det var den 19 november…

Quai des Orfèvres (4)”Han la på luren säkert för tionde gången, han hade slutat räkna, och tände pipan med en förebrående blick på det stadiga, kalla regnet utanför fönstret. Han tog upp sin penna och lutade sig över rapporten som han hade börjat på för en timme sedan och som han inte hade hunnit skriva mer än en halv sida på… Medan han formade det första ordet tänkte han egentligen redan på någonting annat – han tänkte på regnet, det särskilda slags regn som förebådar den riktiga vinterkylan och som har den egenskapen att det tränger in under kragen och tvärs igenom skosulorna och faller i tunga droppar från hattbrättet, ett sådant regn som man får snuva av, smutsigt och bedrövligt, så att folk helst stannar inomhus, där man kan se dem gå av och an som vålnader innanför fönstren.

Var det ledan som drev dem att ringa? Av de åtta, tio samtal han hade haft, var det knappt tre som var nödvändiga. Nu ringde det igen och Maigret gav telefonen en blick som kände han sig frestad att krossa den med knytnäven innan han tog luren och snäste: – Hallå?”

Ja visst är det i Paris det regnar, och det är på tjänsterummet vid Quai des Orfèvres kommissarien försöker samla tankarna denna grå novemberdag i början av femtiotalet, då man ännu skrev rapporter med papper och penna. Men regnet är detsamma då som nu. Jag vet ingen författare som så målande kan beskriva regn, som Simenon. Just den här berättelsen skrevs 1952 och heter Maigret, Lognon et les gangsters. Det finns 25 miljoner bilder på REGN om man söker på webben. Regn engagerar, väcker känslor, minnen…

Paris telephoner

Publicerat i Litteratur, Miljö, Språk | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Victor Hugo i Östersund

WickströmHISTORISKT heter en av våra mest intressanta svenska bloggar om man gillar just historia. Den drivs av Thomas som är bibliotekarie i Östersund. Inlägget nedan om en ny bok av välbekante östeuropakännaren Kjell Albin Abrahamson, var så pass intressant och spännande att jag citerar ett bra stycke här – och resten kan ni läsa på Historiskt – se länken längst ned…

”När jag började jobba här på biblioteket för 27 år sedan kom jag ganska tidigt i kontakt med namnet Victor Hugo Wickström. Han var redaktör, författare och skriftställare och var en av Östersunds främsta profiler och kulturpersonligheter kring sekelskiftet 1900. Eftersom Wickström skrev en sådan stor mängd böcker dök han upp lite här och var. Enbart boktiteln ”När Jesus kom till Östersund” (1898) väckte intresse.  Det fanns dock ingen riktig biografi om honom, men däremot ett antal tidskriftsartiklar m m.  Jag hoppades att jag en dag skulle få möjlighet att läsa en biografi över denne intressante man, och till min glädje har nu den dagen kommit.

Kjell Albin Abrahamson, journalist, författare och mångårig Östeuropa-korrespondent för Sveriges Radio, har skrivit boken ”Att sticka ut – Victor Hugo Wickström : författare, tidningsman, världsresenär, gaypionjär” (Hjalmarson & Högberg, 2015).  Titeln är välfunnen, eftersom Wickström verkligen var en man som i sin samtid stack ut, på flera olika sätt.

Victor Hugo Wickström (1856-1907) var skomakarson från Hedemora. Efter inte alltför framgångsrika studier i Uppsala och Lund, samt ett antal Europaresor, hamnade han i Östersund 1886, där han vid 30 års ålder blev utsedd till redaktör för den liberala tidningen Jämtlandsposten. Staden hade då ca 3000 invånare. Wickström gjorde sig snart känd som en stridbar skribent och hade en förmåga att hamna i konflikt med andra. Till saken hörde också att Wickström var homosexuell och hade en utmanande klädstil, som vissa bedömare kallade ”prålig”. Wickström skrev böcker under hela sitt liv. I slutet av Abrahamsons bok finns en förteckning med 47 titlar: romaner, diktsamlingar, reseskildringar, stridsskrifter, skådespel, avhandlingar och översättningar. Det mesta av allt detta gav han ut på Jämtlandspostens tryckeri.

På 1890-talet fanns det tre tidningar i Östersund, vars chefredaktörer på ett eller annat sätt låg i konflikt med varandra. Jämtlandspostens ägare Sahlin hade ersatt den tidigare redaktören Johan Lindström Saxon med Wickström. Saxon kom sedan tillbaka till staden som redaktör för Jämtlands Tidning. Samtidigt ledde Agathon Burman den nystartade Östersunds-Posten. Det var alltså upplagt för intressanta stridigheter i den lokala tidningsvärlden, något som Abrahamson med stor inlevelse och detaljrikedom skildrar i boken. Wickström var en av sin tids mest beresta skribenter. Han publicerade ett flertal reseskildringar, t ex ”Som turist genom Europa” (1897) och ”Som tidningsman jorden rundt” (1901). Han lät sin tidning få ett internationellt perspektiv med många utblickar…”

https://historiskt.wordpress.com/2015/11/11/victor-hugo-wickstrom-en-man-som-stack-ut/

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Media, Norrland, Press, Resor | Märkt , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (22): Teresa Salgueiro – Alfama

Teresa Salgueiro

När jag av en ren slump en kväll för ganska länge sen blev sittande framför en film om Lissabon på TV, utan att veta vem som gjort den eller när – så ramlade en pollett ner nånstans i hjärtats gemak. En ljudtekniker fipplade med sin utrustning i Lissabon, i väntan på en regissör. Ingenting särskilt hände. Vi följde Rüdiger Vogler några dygn. Han läste Pessoa om kvällarna. På dagarna spelade han in diverse ljud i gaturummet, och umgicks med kvarterets barn. Jag blev sittande eftersom jag själv hade besökt staden 1984, och blivit känslomässigt starkt berörd av dess skönhet och ålderdomliga charm. Så kom scenen där Vogler sitter på krogen och lyssnar till Teresa Salgueiro som sjunger om Alfama med gruppen Madredeus. Den där scenen är så avspänt skön och varm och humoristisk att jag ville se den om igen, och höra den fängslande melodin. Filmen var förstås Wim Wenders’ Lisbon Story. Filmkritiker och marknaden går ofta förbi den här filmen, när man listar Wenders’ rikliga produktion, men vem bryr sig om kritikerna. Den kom 1994, och är en av nittiotalets bästa filmer alla kategorier.

Agora
que lembro
As horas ao longo do tempo

Desejo, voltar, voltar a ti,
desejo–te encontrar

Esquecida,
em cada dia que passa
nunca mais
revi a graça
dos teus olhos
que eu amei.

Má sorte,
foi amor que não retive,
e se calhar distrai-me …
– Qualquer coisa que encontrei.

Text: Pedro Ayres Magalhães

https://www.youtube.com/watch?v=9f0mj6QbqsI

https://www.youtube.com/watch?v=2bOhxGBRXAU

Publicerat i Film, Konst, Kultur, Litteratur, Musik, Språk | Märkt , , , , , , , , ,

Upptäckaren och filmskaparen Wim Wenders

Wim-WendersDet är ingen tvekan om att Wim Wenders är en av vår tids mest betydande filmmakare. Hans produktion spänner över ett brett fält från rena dokumentärer till road movies och såna poetiska mästerverk som Lisbon Story. På mindre en månad har jag nu sett fyra riktigt bra filmer, och The Salt of the Earth av Wenders är den som genomgående renderat höga betyg av kritikerna. Och The Martian, Melbourne och filmen om Ingrid Bergman gick sannerligen inte heller av för hackor, som jag tidigare har berättat. Om man är det minsta bekymrad över tillståndet i världen just nu så skall man absolut se Wenders’ film om fotografen Sebastiao Salgado och hans livsverk. Man kanske inte blir så bekväm i biofåtöljen, men man blir åtskilligt klokare. Här är Wenders ute i samma ärende som också oförtrutet verksamme Herbert George Wells när han skrev The Shape of things to come.

Wenders har i en intervju berättat att han såg 15.000 filmer under ett enda år som ung student i Paris. Då förstår man att han brinner för film, och att han hade en solid grund att stå på när han började filma själv. Och han har gjort så många, många fler än de mest kända Paris Texas, Den amerikanske vännen och Himmel över Berlin. Själv med en grundmurad kärlek till Lissabon av olika skäl, blev jag förälskad i den första rullen jag såg av Wenders, Lisbon Story. Buena Vista Social Club om musiklivet på Kuba har samma stillsamma och livsbejakande charm, tryfferad med den allestädes närvarande musiken. Filmen om Pina Bausch härom året är också oerhört uppfriskande och intressant varenda sekund. Jag hoppas Wenders skall hålla på många år ännu. Han är av min egen generation, född 1945 i Düsseldorf.

http://www.theguardian.com/film/filmblog/2015/mar/04/wim-wenders-retrospective-five-to-watch-one-to-miss

Publicerat i Film, FoU Vetenskap, Historia, Konst, Kultur, Litteratur, Miljö, Musik, Politik | Märkt , , , , , , ,

När landar vi på Mars?

Andy Weir of Mountain View, is author of the science fiction novel,

Andy Weir of Mountain View, is author of the science fiction novel, ”The Martian”.

Mera bio nu – såg igår The Martian som är baserad på en av sf-författaren Andy Weirs första böcker. Jag plöjde en hel del science fiction under en period av mitt liv. ”Egen rymddräkt finnes” av Robert Heinlein är en kul bok att börja med om man är en ny läsare i genren. Eller hans ”Stranger in a strange land”.  Det finns inom sf hela skalan från teknik-sf till Ray Bradburys poetiska framtidsvisioner. Asimov, Capek, Simak, Sturgeon, Aldiss, Zamjatin och Arthur Clarke är andra hörnpelare inom sf och dystopier. Men det var H.G.Wells och Jules Verne som bröt isen för romanerna i slutet av 1800-talet. Och de står sig bra ännu! Ta bara Osynlige Mannen, Världarnas krig, Doktor Moreaus ö, eller Tidsmaskinen av Wells…

Ridley Scott gjorde en gång Blade Runner. Hans filmversion av Weirs bok är väl snarast nånting för teknikfreakarna – en bister lektion i överlevnadskunskap. Matt Damon som den strandsatte astronauten-botanikern är sympatisk. Men i övrigt är den lite småtråkig propaganda för NASA, och eftersom filmen är amerikansk ända ut i luftslussarna, så vet vi alla att det kommer att sluta med jubel framför bildskärmarna i Pasadena, eller var det Houston. Bring our boys home, ni vet. Nej, ska man se nått rafflande och kul om marsianer som kommer på besök till oss istället, så rekommenderas gamla Mars Attacks med fyndiga elakingar som ställer till det för our boys och president Jack Nicholson. För övrigt planerar NASA att vi ska landa på Mars under 2030-talet. Vi som lever får se…

Publicerat i Astronomi, Film, FoU Vetenskap, Litteratur, Miljö | Märkt , , , , , , , , , ,

Från Iran till Melbourne

Jawidi 2På biografen ZITA finner man många nya smala och intressanta filmer, också från mindre vanliga filmländer. En sann cinematografisk  oas i vårt Hollywoodfixerade filmland. Ta den iranska regissören Nima Jawidi vars film Melbourne nu visas på Zita. En av de mest sevärda, av de filmer jag betat av i år. Vi får följa ett ungt medelålders par i Iran som just packar för att åka till Melbourne några år. Nästan hela tiden befinner vi oss i deras lägenhet, där olika personer dyker upp, och försvinner. Och vi har ingen aning om vad som kommer att hända. En svår komplikation tillstöter. Ska de komma iväg ändå? Filmen börjar med att en ung folkräknare ringer på deras dörr – en extra piff för en gammal kalenderbitare och statistiker som undertecknad. Jag får klara Wim Wenders-vibrationer av den här filmen. Och det är sannerligen inte det sämsta. (Bilden visar författaren och regissören Nima Jawidi)

Publicerat i Film, Italien, Kultur, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , ,

Dokumentären om Ingrid Bergman

ingrid-bergman 5Jag har sett två riktigt bra filmer på kort tid. Först Stig Björkmans dokumentär om Ingrid Bergman. Det var väl på tiden att den kom till slut, men nog kunde den ha fått en mindre yxig titel. Men strunt i det – jag fick ju se en kavalkad av intressanta bilder från ett liv som pågick parallellt med mitt eget (nästan). Man har sett alltför många risiga hopkok till dokumentärer genom åren, om artister där någon slappt har klippt ihop diverse uttalanden av gamla vänner och nostalgiska kritiker, ja ni vet – idel superlativer. Här slipper vi det. Björkman har fått tillgång till Ingrids eget filmarkiv. Hon gillade själv att plåta och filma. Den älskade pappan plåtade sin dotter ända från början, och Ingrid fortsatte med sina egna barn. Hennes start i livet var synnerligen bister – båda föräldrarna dog tidigt. Jag ska inte orda mera om hennes liv och filmen – se den även om den lär dyka upp i TV så småningom. Slutscenen är vacker, och fint vald av Björkman – Ingrid kysser ett av sina vuxna barn som sitter vid hennes sida (det var väl sonen vill jag minnas) och syskonen kysser varandra vidare laget runt, en solig leende dag då de alla har samlats vid havet. Där klämde man nog en liten lycklig tår för hennes skull. Två megastora kvinnliga världsstjärnor har vi sett på vita duken. Greta Garbo sval och oåtkomlig som en isprinsessa, och Ingrid Bergman så varm och levande och nära.

Publicerat i Film, Italien, Kultur, Litteratur, Media | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

DÖ, så brast då isen…

Pooh captured, Liljevalchs 2015Den 2 februari i år skrev jag om den makalöst märkliga Decemberöverens-kommelsen (DÖ) som en unik saltomortal i svensk politik – en veritabel självpirra för att snacka ädel äldre stockholms-slang. Klart att man inte kan bakbinda parlamentarismen åratal framåt såsom man gjorde efter valet. Det vittnade bara om att alltför många av våra partiledare och deras rådgivare saknade politisk erfarenhet och fantasi. Det som många medborgare fattade, det fattade inte partiledarna. Isen skulle inte hålla. Plums – där gick kd genom isen! Nu har flyktingsituationen sannolikt påskyndat smältningsprocessen, och när kd-rebeller kastade den första stenen så var desperata alliansledare pinsamt tacksamma att snabbt få lägga sig på rulle, och bekvämt kunna skylla på Kd att de bröt överenskommelsen. Löfvén bör inte vara förvånad. Riksdagen fungerar inte, och ska inte fungera, som när arbetsmarknadens partner skakar tass och sluter avtal.

Nå vem skall jubla över dagens utgång på Kd-stämman, förutom Skyttedal och hennes följare? Möjligen media, som vädrar ny fart på maktspelet i riksdagens korridorer. Ian Richardssons infame maktspelare, Prime minister Francis Urquhart i Maktens Män, kommer allt närmare vår egen verklighet. Och media ryser säkert av vällust…

Bild: Åsa Landström, Liljevalchs 2015 (http://asalandstrom.se/)

Publicerat i Konst, Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , , ,

Henning Mankells fina ungdomsromaner

Mankells Pojke som sov med snö i sin sängEn sommar i Hälsingland lånade jag Henning Mankells ungdomsböcker. De gav mig och min äldste son fina lästimmar dessa sköna sommarkvällar. Den om hunden som springer efter stjärnan är förstås ren poesi redan i titeln. Men den som allra först lösgjordes ur mitt minne idag när Henning är död: Pojken som sov med snö i sin säng (andra upplagan kom 1997 hos Rabén & Sjögren). Den glömmer man inte. Där finns både livsäventyret, sorgen och kämpaglädjen. Sveg i Härjeådalen, och Ljusnan som flyter ner mot Hälsingland och vår egen älvdal. Men Henning har skrivit även för kattälskarna:  Katten som älskade regn – vad sägs om den! Gack och införskaffa och lyssna på hans aldrig vilande penna!

Publicerat i Barn, Hälsingeforsk, Kultur, Litteratur, Skolan | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Chicago 1846

Chicago 1853 (map)Chicago was a small town with 14.000 inhabitants, when Anders Larsson (1801-1884) and his family in early october 1846 arrived  with a big bunch of Swedes. They were heading for Henry County in north west Illinois, where charismatic religious leader Erik Jansson was waiting for his Jansonist followers. Winter was soon to come, and time was short to prepare shelter and getting food supplies. Larsson then decided to leave the Jansonists, and stay in Chicago.

The ship Charlotte had left Stockholm on July 3rd with more than 150 Jansonists aboard, and they landed in New York on September 15th. In an impressively long letter written to an old friend back in Sweden, Anders Larsson tells us about his reasons for taking this drastic decision, which did upset his fellow travellers. It’s an interesting letter in many respects. He tells about the terrible journey from Sweden across the Atlantic, and the final weeks before reaching Chicago. And further more, he tells us about his immediate and spontaneous impressions of the new land of promise.

Larsson had in Sweden been an influential land owner and a parish trustee (juror) in Österunda parish, Västmanland (today Uppland). His social standing in the community had made him one of the natural leaders 0f the Erik Jansson movement in Österunda and the adjacent parish of Torstuna, and he was thus the leader of his fellow parishioners aboard the Charlotte. Several of his neighbours from Österunda joined him and his family, and stayed in Chicago. So did also Erik Jansson’s older brother Jan Jansson. The letter below to county sheriff Ekblom was to be followed by several others during many years. It is here somewhat shortened, and the spelling modernized:

”Staden Chicago, Förenta Staterna i N. Amerika den 19 oktober 1846

Högädle herr Kronobefallningsman samt familj!

Med vilken rörelse fattar jag nu pennan, vilken icke varit i min hand på 3½ månad, endast blyertspennan för dagboken. Gud vilka känslor genomströmmar mig när jag tänker på vilket avstånd är oss emellan. Jag är nu i en stad i N. Amerika som heter Chicago. Jag vill nu i korthet berätta hur resan för oss har gått från Stockholm hit, men resan till Köpenhamn har jag redan berättat i mitt förra brev, den 14 september.

Vi låg för ankar i Köpenhamn 5 dagar och 3 timmar. Vi fick icke komma till stan, det vore mycket att skriva om… men jag förmodar tidningarna därom redogjort. Vi hade endast fem dagar god vind, eljest hade vi motvind hela vägen, och många dagar den rysligaste storm i Atlantiska havet. Ett dygn låg vi några mil från New York väntande på lots, men sedan den kom hade vi inom ett dygn staden i ögnasikte, och flera hundrade ångfartyg korsade fram och tillbaka på strömmen och den allra ypperligaste hamn.

Det var en glädje när vi fick landstiga på den nya jorden, vilken vi efter många äventyr dels med läsarna och dels på annat sätt då upphunnit. Omkring trettio personer voro då åtskilda från detta samfund jag följde länge, men slutligen blev det så alldeles emot förmodan att jag fann för gott att taga min tid huru som helst hellre än att tro och predika villfarelser till så hög grad – t.ex. om någon blev sjuk så förklarades han oduglig till tron, och blev genast kastad till helvetet. Den ena dagen blev en utdömd, några dagar därefter blev den åter upptagen o.s.v. men A.M. Stråle (anm: profeten Erik Janssons f.d. piga Anna Maria Stråle) blev aldrig upptagen med ett ord ifrån… Jag måste sluta med detta ämne eljest blir jag åter invecklad…

Jag vill nu begynna att teckna några rader om detta härliga land, och det kan jag försäkra alla som läser detta brev, att ej ett ord har jag gått ifrån sanningen, men det lilla jag kan berätta ännu, är högst obetydligt. Staden New York är stor, präktig och välbyggd med omkring 15 famnar breda gator, äger 5 á 600.000 innevånare, varav omkring hälften lär vara löst folk. Det var en ovanlig anblick att se gatorna vimla av alla möjliga nationers folk i den kända världen, både svarta, kopparfärgade och vita m.m…

(Därefter beskriver Anders Larsson frukter, grönsaker, smutsen, soporna på gatan, nattlivet med ständigt öppna källarlokaler, rånrisken etc.)

Fem dagar var vi i New York, och under många äventyr skulle alla som frångått sekten inte få följa längre, men genom konsuln och pastor Hedströms bemedling måste profeten Jansson bekväma sig att för(a) alla upp i landet, men tio kvarstannade. Den 19 september klockan 6 eftermiddagen gick vi på ångfartyg till Albany. Därifrån steg vi på kanalbåtar. Ångfartyget som förde oss hade omkring 3000 passagerare utom en ryslig mängd packgods. Dessa fartyg kan jämföras t.ex. med de svenska som en Enköpingsskuta och ett större skepp t.ex. på övre däcket voro över 100 hytter utom salonger och matsalar, åtta svarta kockar utom uppassare mm. Uti kanalen drogs farkosten utav tvenne hästar men mycket fort, passagerarna kunde gå på sidan om de voro snälla på foten och genom de många slussar och möten med andra båtar kunde de lätt komma ombord igen. Detta var den allra härligaste anblick man kan för skåda i anseende till landets förtjusande vackra belägenhet med dess otaliga nybyggen, rika åkerfält ängar och trädgårdar utom alla vilda trädgårdar vid kanalen som ej voro inhägnade och voro för alla tillgängliga med dess goda frukter varutav tusende till tunnor kunnat hämtas. Vid kanalen voro många nya små städer och salubodar allestädes, omkring 100 slussar passerades, och flera tusende korsade fram och tillbaka i denna kanal, alla rikt lastade dels med passagerare och dels med fraktgods, ty ingen enda dag sommaren igenom är det icke några båtar som överför passagerare.

Den 25:e kom vi till Buffalo, och där var det samma förhållanden som i New York, ehuru staden var mindre, men samma elegans och livliga rörelse rådde även därstädes. Även där voro många svenskar, vilka icke alla är att sätta tro till ehuru ytterst hjälpsamma som i New York. Jag vill blott anföra ett exempel. Jag med sällskap av tvenne kamrater skulle sälja en pipa för 6 riksdaler svensk, eller 12 shilling. Jag ackorderade på gatan med en svensk, vilken hade en annan i sällskap. Priset var uppgjort och vi följde honom in på en källare. Svensken avlägsnade sig. När vi var inkomna knuffade han mig i bröstet så jag fr baklänges på gatan. Samma öde skedde mina kamrater. Vi gick genast in igen och en sprang på honom och skulle återtaga pipan, men han slet sig lös, varpå han genast fattade mig i kragen och i samma ögonblick uppdrog en fördold större kniv, och höll mig för bröstet – men i samma ögonblick kastade han fram några silverslantar till ett fruntimmer som stod vid disken, sprang ut genom en sidodörr som reglades. Vad var att göra? Jo, att gå, och se sig vara berövad.

Snart efter skulle ångfartyget avgå, som överförde oss till Chicago. Detta ångfartyg var lika elegant som det förra, med fina inredningar och salonger. Uti salongerna var ingen plats på väggarna, fönstren fyllde speglarna såframt icke på någon plats var någon tavla som kostade flera hundrade t.o.m. 1000 dollars. Guld och silver glimrade överallt även beslag på dörrarna. Elva stycken svarta kockar fanns på fartyget, utom många flera uppassare. Vi föll i förvåning över deras matredningar. Allt som blev över från måltiden kastades i sjön utan avseende på de allra utsöktaste rätter samt socker och mandelkakor utan avseende om de voro skurna eller ej. Varje måltid kastades 6 a 8 kittlar i sjön, men att få en bit vilken vi väl behövde, var alldeles omöjligt, såframt icke någon utan lov passade på att vid uttömningen få sig en… en fågel eller en tårta m.m. Nio hundra passagerare voro på detta fartyg. Jag vill även nämna att på dylika fartyg medföljer alltid 10-12 a 15 t.o.m. flera eleganta herrar, eller så kallade mäster eller ficktjuvar, vilka vanligen ömsa kläder flera gånger om dagen.

Den 2 oktober passerade vi Milwaukee och den 3:e kom vi till Chicago i staten Illinois, och nu fick vi ej följa Sällskapet längre, vilket nu hade omkring 27 svenska mil eller 170 engelska miles till sitt inköpta settlement, vilket lär vara en paradisisk lustgård i denna stat Illinois, och Henry County. Detta settlement lär innehålla 200 acres, eller som det kallas Ecker, vilken lär innehålla 24 kap med 5 stycken nybyggen och växande grödor, samt köpt åtföljande dessutom 100 svin, 300 Ltt fläsk, 8 kor, höns, gäss, ankor samt åkerredskap. Det lär vara ett kuperat land med obetydligt med skog, men 3 a 4 alnar långt gräs överallt. För denna egendom har de betalt 1.500 dollar, eller omkring 6.000 svenska riksgäldssedlar, men en del påstår att de betalt för mycket…

Nu vill jag i korthet berätta här (om Chicago), så mycket som mig ännu är kunnigt. Denna stad är blott 14 år gammal, anlagd på en mohed, dock mycket fruktbar. Själva staden är välbyggd, praktfull med åtta kyrkor utav olika sekter, dock två lutherska ehuru ej på svenska. Mycket granna bodar, många gator är 20 famnar breda, och överallt är det tetroader (anm: trottoarer) av brädor på bägge sidor. Staden måtte bli mycket stor med tiden, ty efter vad mig synes är den omkring 1-1¼ svensk mil lång tvärs över. Gatorna är högst smutsiga emedan allt utkastas på gatan… (Anders Larsson beskriver sedan detaljerat bostäderna, slit- och slängmentaliteten, klädsel, priser och måttenheter, redskap och djurhållning, löner och arbetsförhållanden, odlingsmöjligheterna, maten.)

Här är cirka tio svenskar varibland kapten Snejder gjort oss stora tjänster. En svensk herr Krok från Malmö överför detta brev till Sverige…. Jag råder alla som har någon att komma över att resa hit, ty det är ingen jämförelse med Sverige, och i synnerhet den som något penningar kommer genast i ro, men bäst är att bosätta sig på landet, men vi måste bli kvar här till våren… Jag anhåller ödmjukast om några underrättelser från Sverige, och om det är några som ämnar sig hit. Läseriet är här uttytt till det värsta, och amerikanska tidningarna är mot dem mycket skarpa. De (anm: erikjansarna i Bishop Hill) lär komma att på sitt settlement bliva spärrade förmäler ryktet.

Brevet adresseras sålunda: NB Cuvertet Care of P. von Schneidau, New York, Chicago, Illinois. United States of N. America, och sedan brevets adress Anders Larsson från Västmanland. Jag skulle skriva många dylika brev, men är det någon god vän som vill läsa eller ta avskrift härav, låt dem taga avskrift härav ifall det är någon som vill emottaga mina hälsningar för alla dem är mitt hjärta varmt och öppet och en dyrbar skatt för mitt minne. Jag har varit sjuk över två månader men är till hälsan återställd, ehuru krafterna saknas vilket ej så snart återfås i anledning av de ovanliga födoämnena. För övrigt har hela min familj Gudi lov hälsan, och befinner sig någorlunda. Det är det värsta med språket. Stina är hos ett herrskap, men får till en början blott 2 riksdaler i veckan. Även härstädes kan svenska pengar bortväxlas. Jag får nu bedja alla läsare om ursäkt för brådskan av detta brev. Framdeles, när jag om flera ämnen hinner inhämta upplysning, skall jag därom sanningsenligt upplysa….

Tecknar högädle herr Kronobefallningsmannens allra ödmjukaste tjänare Anders Larsson”

(Anders Larsson fortsätter dock brevet, och berättar då om resan över Atlanten med briggen Charlotte med mera)

”Under resan från Stockholm blev två barn födda, en sjöman från Gefle dog den 3:e dagen, och samma dag vi inkom till New York dog Anders Hans’ änka i Lidsberga. Jag vill i korthet berätta vilka ceremonier föregick. Doktor och en notarie blev tillkallade, och tolv stycken karlar måste med tvenne fingrar på bibeln efterläsa en på svenska förestavad ed, att hon dött den naturliga döden. Därefter måste vi alla kyssa bibeln och sedan med våra underskrifter förse protokollet. Ehuru vi ej förstod dessa ceremonier försäkrar jag att det var ett högst rörande tillfälle. Flera blev under resan tokiga, omkring tio personer kvarstannade i New York, varibland Em. Jansson i Myssjö och Jon i Klockargården, och här äro vi 27 från vår trakt – nämligen jag med familj, Jon Jonsson i Vänsjö, Per Ersson i Grinda, Petter i Mällanbo, F.P. Källman och Carl i Repsjö, samt några hälsingar. Alla har förmånlig arbetsförtjänst som alla arbeta bör ej lida nöd. Jag glömde i brevet att säga priset på en spis, den kostar ifrån 9 till 13 dollars. En rask flicka får härstädes ifrån 2 till och med 10 dollars i månaden utom maten.

Lutherska kyrkorna är likasom i Sverige NB med orgelmusik, och även i övriga finnes orgelverk eller något annat spelinstrument. Det är mycket högtidligt och rörande att se dessa ceremonier, med vilken andakt de förrättar sin gudstjänst, ehuru vi ej förstå ett ord. Gudstjänst förrättas hela söndagen, och åtskilliga dagar i veckan. Inga nöjen såsom baler eller dans äro här brukliga. Söndagen tillbringas för det mesta med läsande och påhälsningar, vilka alla sker utan någon traktering, ty kaffe nyttjas aldrig utom vid måltiderna. Jag kan icke utan den allra största rörelse beskriva, vilket deltagande norrmännen deltagit med oss. De har gjort oss ovärderliga tjänster m.m. Svenskarna är ej att jämföra. Återigen råder jag alla som är raska och arbetsföra och möjligtvis kan komma över hit, att begiva sig från det trälaktiga Sverige där man änskönt med den klokaste uträkning knappt kan finna utkomst för sig och sin familj, men den som har något att bosätta sig med (här) njuter ett sorgfritt liv på allt vis, ehuru på vissa trakter är något sjukligt sommartiden. Men i staten Wisconsin är mycket hälsosammare, dit även vi ämnar oss nästa vår. Vi har omkring femton svenska mil till de norska och svenska församlingarna (där).

Nu åter idag, har passagerarna på skeppet Wilhelmina från Gefle ankommit som medförde 118 passagerare, varav 21 barn och 7 äldre blivit döda. En familj har mistat fem barn o.s.v. Vi har en vacker väderlek, vi får ljusa dagen klockan halv sju, och mörkt klockan sex på kvällen. Det påstås av ’vättenskapsmän’ att det skiljer sex timmar mot i Sverige, men detta kan ej finnas av klockan. Åter idag lär en skarp artikel vara i tidningarna. Läsarna lär vara uttydda för de allra ohyggligaste pack, de kallas Worms, och alla sägner och rykten förmäler att ehuru väl alla har fri religionsutövning så lär denna högmodiga lära icke antagas, ty alla möjliga religioners bekännare ödmjukar sig för Gudomsväsendet, men dessa (d.v.s. jansarna) säger sig vara jämgoda med Gud, och så fort de hinner lära sig tungomålet börjar de troligen att predika sina vanliga lexer. Då blir de genast skadeslöst mördade, säges här allmänt. Snart nog torde i svenska tidningar få läsas en artikel om Jon Olssons behandling, från brevföraren vilken kanhända blir nog överdrivna. Jag fick några timmar längre anstånd. Därför kom dessa sista rader.

Tecknar högädle herr Kronobefallningsman ödmjukast

Anders Larsson”

(mina kursiveringar och fetstil)

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Religion | Märkt , , , , , , ,

Vintergatan mot skyn sig reser…

Bygget Vintergatan 2015-09-12 17.56Det är höst, och på Vintergatan är nu de nya huskropparna resta i hela sin höjd. Den ena byggkranen är väck tagen. Markberedning pågår på den öppna platsen vi ser, där en trevlig piazza skall börja blomstra får vi hoppas. Det pågår samtidigt upprustning av gasnätet i våra kvarter. Det är gott att höra för en som alltid har uppskattat gasspisen att brassa käk på. Ett tag på 80-talet var det tal i kommunfullmäktige om att skrota hela gasnätet i staden och införa elspisar över hela stan. Men det stoppades klokt nog här i centrala Sumpan. Tack för det. Ingen spillvärme från elplattor som långsamt svalnar. När käket är klart, så av med lågan.

Jag minns familjens första lya i Mariehäll 1946, även där med en gasmätare i köksskrubben som vi matade med polletter.  Bällstavägen 18 var då ganska nyligen byggt, och där fick morsan för första gången också tillgång till ett litet kylskåp med isfack från Electrolux. Då fanns ännu fastigheter i Mariehäll som fick regelbundna besök av iskarlen med sitt stora isblock på ryggen. Isen lades i ålderdomliga skåp med sågspån. Sånt tror väl dagens ungdom knappt på när man berättar om det. Men Olrog sjöng redan då ”kom och köp konserverad gröt”. Nog finns det möe i konservburkar idag, men knappast gröt ändå. Han ironiserade förstås över alla moderniteter som snabbt dök upp efter kriget. Gasmätare ja – jag har fortfarande en sån i min lya, men den är plomberad sedan länge förstås. Dagen gryr

Publicerat i Bostäder, Historia, Kultur, Miljö, Musik, Politik, Radio | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Lars Forssells vänner…

LARS FORSSELL (red)Sommarens stora läsupplevelse har blivit Lars Forssells självbiografiska essäer, i den bok han kort och gott döpt till Vänner. Jag vill gärna återge något stycke här inom kort, och skriva lite allmänt om min läsarreaktion. Det är en blygsam titel på en mycket rolig och spirituell bok med självutlämnande förtecken. Många av vännerna passerar revy, men framför allt skriver han med brio om sina egna tillkortakommanden som yngling och i den senare så kallade karriären. Klavertrampen är många, och skratten, och läsaren har inte tråkigt en sekund. Jag gnäggar förtjust. Vilken penna!

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Musik, Politik | Märkt , , , , , , , ,

Kristallen den fina… och Ishavet på 30 dagar

Ville HDen där Kristallengalan har jag aldrig sett, bara hört talas om. Men så råkade jag se en lång lista över en hoper pristagare härom dan, och häpnade. Nästan bara crap – knappt ett enda av alla de fina program som visats i SvT. För det är ju nästan bara SvT jag tittar på. Så får jag några dagar senare ett kvitto på att fler har reagerat – ja här är en vältalig granskare som nästan fått krupp:  ”Kristallengalan är så komplett korrupt och tom och meningslös att ingenting kan bli sämre. Tv-världen toppar hela säsongen med att sända det mest usla tv-programmet man kan komma på – och man kan inte ens dela ut rätt priser till rätt program. Herre min skapare!! Nominerade till årets program: ”Breaking news”. Man vill ju bara lägga sig ner och dö. Och det är klart att underhållningen skall prioriteras, hur skulle det se ut om ett långt, tråkigt samhällsprogram om romer och rumäner och bulgarer och mördare från Malmö eller Södertälje skulle nomineras – och vinna!? Så jäkla värdelöst tråkigt! Filip och Fredrik och Erik och Mackan och Berg och Meltzer har ju i alla fall ändå fått oss att skratta några sekunder. Och få oss att glömma. Det är ju liksom hela deras uppgift. Dessutom gör de sig ju mycket bättre på scen än någon ful kulturkofta i manchesterbyxor. Man måste ju också kunna ta emot ett pris på ett fint sätt. Kristallengalan ger fullständigt fan i de bästa programmen, bryr sig bara om de mest populära, och det kan man ju göra om man vill – men pinsamt, rakt av, är det under alla omständigheter. Och själva galan vinner lätt Kalkonen: Sveriges sämsta tv-produktion – på länge. På allvar. Helt seriöst uselt. Fult var det också…”. Croneman i DN. Han borde själv ha Kristallen, så salta och kloka recensioner som han levererar stup i kvarten. Rolig, bitsk och en stupiditetens eminente gisslare.

Skulle jag dela ut ett pris just nu – så finge det gå till Ville Haapasalo som kajkar runt i byarna vid Norra ishavet och pratar i stugorna. Så sympatiskt, och så djefligt bra!

http://www.svt.se/ishavet-pa-30-dagar/en-resa-utmed-den-ryska-ishavskusten

Publicerat i Film, Historia, Kultur, Media, Miljö, Språk | Märkt , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (21): Cornelis Vreeswijk – Visa i vinden

Cornelis 5Cornelis i våra hjärtan – att det skulle dröja så länge innan jag nådde fram till Cornelis i min kavalkad, det kan bara skyllas på att han skapade så många egensinniga poetiska pärlor att lägga till den svenska visskatten, så att det är hart när omöjligt att plocka ut en enstaka. Men det är förstås balladerna jag återvänder till. På hans cd ”Cornelis’ Ballader” finns en hoper. En fullödig samling. Som han irrar vilsen i Marcuses skog, och som han sörjer i Visa till dig, och som han skaldar i Fredrik Åkares morgonpsalm… 

… Strö ris på min pulpet
Och ta en klunk av bläcket
Kom till mig under täcket
Dela min ensamhet
Nu är vi lika gamla
Kom låt visiret ramla
Kom tänd ett litet bloss
Strö granris över oss
Strö granris över oss…

Grimasch Om Morgonen skulle platsa minst lika bra. Men så väljer jag till sist ändå hans Visa i vinden:

Jag sjunger en visa i vinden
och hoppas att vinden för
min sköna den visan mot kinden
och i hennes öra strör
och hennes hjärta rör

Jag har varit i länder många
och ej varit i många fler
Nog skulle jag sluta gånga
om du mig därom ber
Och kärligt på mig ser

Men önska mig lycka på färden
när jag nu ifrån dig drar
Och orsaken, Ann-Katrin, är den
jag kan ej stanna kvar
där jag ej din kärlek har

Jag sjunger en visa i blåsten,
jag sjunger en visa i storm.
Mitt hjärta är som en gråsten,
mitt hjärta har mist sin form

Men hör på min marsch under månen
den gungar i stadig moll.
Den passar ej på grammofonen
den handlar om dig, ditt troll
Att ditt hjärta är ett såll
Och min smärta är enorm

Den 2 september är det CORNELIS-dagen på Mosebacke förresten. Hittills klara artister: Roffe Wikström, Pernilla Andersson, Ola Magnell, Nino Ramsby, Jack Vreeswijk, Spinning Jennies, Janne Åström & medborgarna, LionDub, Cornelis band (DK), Fredskören.

http://sodrateatern.com/cornelisdagen/#sthash.KaS2CWM1.dpuf

Publicerat i Kultur, Litteratur, Musik | Märkt , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

The Mastersounds – jazz, oh yes!

The MastersoundsHärom dan när jag satt och jobbade vid datorn, kände jag plötsligt behov av lite soft jazz. Musik under arbetet, lite soft jazz på låg volym som inte intervenerar i hjärnans textprocessande. Hjärnstaben föreslog automatiskt nånting med Milt Jackson och hans vibrafon. Men inte med Coltranes brölande sax, utan nånting mera laid back, som med MJQ, dvs Modern Jazz Quartet. Ett skivomslag dök samtidigt upp i skallen på en av de första jazz-LP jag köpte på 60-talet, med en vibrafonist. Då besöktes ibland en skivbutik med begagnade plattor på Kungsholmen som var ett mecka för plattspisare. Jag började botaniserna där i skivlådorna, och jag fastnade framför allt för pianisten Horace Silver och saxofonisten Sonny Stitt. Och gitarristen Grant Green när han lirade Django på Blue Note. Jag hade hört Silvers Song for my father på en av de amerikanska sändarna i Europa, Voice of America. Stitt, ja han var ofta i Sverige och spelade på Gyllene Cirkeln, om jag inte minns fel. Jag köpte ibland plattor på ren chans med för mig totalt okända grupper, och en sån lyckträff blev The Mastersounds när de spelar Horace Silver. Just den passar fint vid datorn. Tittar man på kommentarer hos Amazon så är det fler jazzälskare som har fastnat för deras sköna sväng. Nu har jag i alla fall beställt Milt Jackson på cd, i ett samarbete med Ray Charles och hans piano. Milt Jackson köpte jag aldrig då för femti år sedan. Han var lite för sofistikerad. Nu har tiden kommit ikapp, och han är varmt välkommen på skivtallriken, liksom Mastersounds. Yeah!

Bloggen Jazz Profiles:

”The Mastersounds were formed in 1957 and included Charles Frederick “Buddy” Montgomery on vibes, Richie Crabtree on piano, William Howard “Monk” Montgomery on bass [originally a Fender electric bass, but later an upright string bass] and Benny Barth on drums. The Montgomery Brothers were natives of Indianapolis, IN as was their more famous guitar playing brother Wes, who was to join with them on two of their group LPs. Monk Montgomery developed the idea for the combo while living in Seattle after he got off the road with the Lionel Hampton Big Band in 1956. According to Ralph J. Gleason, a down beat columnist at that time: “Monk, from his experience in Seattle, was convinced a good jazz group would have a chance to work in that city and he was right…”

Publicerat i Kultur, Musik, Radio | Märkt , , , , , , , , ,

Sommarpratare 2015

Vad minns jag av årets utbud av sommarpratare? Jag har naturligtvis inte lyssnat på alla. Men ganska många. Har valt bort idrottsstjärnor, mode, kockar och andra diverse trendnissar av båda könen. Främst blev det att lyssna på min  egen generations representanter, inte helt oväntat: Tom Alandh, Stig Grybe, Lena Olin, Mona Malm, Åsa Jinder – har jag glömt någon? Ja, Olle Jönssons program var fint också. Karl-Petter och Kalle Moraeus, ja’da. Det blev alltså en hel del trots allt. Kollat på Sveriges Radios lista över samtliga som varit på banan. Borde kanske lyssnat på forskaren Maria Strömme idag. Men har man missat, så kan man ju lyssna senare, och då väljer jag i första hand: Gunilla Röhr, Markus Näslund och Alice Teodorescu. En fin sommar, och än är det mycket kvar. September kan bli varmare än vi tror…

Bild: Hälsinglands Rembrandt, Albert Blombergsson i Hanebo kyrka.

Publicerat i Film, FoU Vetenskap, Kultur, Litteratur, Musik, Politik, Radio | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (20): Tomaso Albinoni – Oboekonsert nr 2, opus 9 i D moll: Allegro non presto

Albinoni 3Hög tid för ett klassiskt mästerverk. Bland de allra första klassiska LP-skivorna jag köpte fanns verk av Vivaldi, Albinoni och Chopin. Jag var nog gymnasist då, och antagligen hade jag fastnat för dem på radio. Vi är nog många som bedårats av Albinonis adagio (som han kanske har skrivit) första gången vi hörde det, och idag är det inte ovanligt vid begravningar. Skridande långsamt som tonerna från en annan och bättre värld. Plattan med Vivaldis Årstiderna var en italiensk inspelning med I Musici som fortfarande är en av de bättre inspelningar jag hört. Jag använde Vintern  som ljudillustration när jag visade mina första Super-8-filmer för familjen. Det var just gryniga vinterbilder filmade vid utflykter kring Märsta med farsans Volvo Amazon. Flygplan över Arlanda, tåget som kom farande från Uppsala, och kameran som följde morsan när hon travade iväg till jobbet på Domus den vintern 68, eller farsan när han kom hem med portföljen från jobbet på Arlanda och vittjade brevlådan vid radhuset. Kanske tycker jag att Årstiderna skall spelas just så, för att inspelningen med I Musici  råkade bli min första.

Metodisk som jag är, så fick jag i samma veva för mig att jag skulle skaffa all pianomusik av Chopin som fanns inspelad. Jag hade läst om hans tragiska liv, och hört en del valser och nocturner, antar jag. Så kom jag hem med mitt första kap, fyra scherzon! De tillhör ju inte hans mera charmerande stycken, men antagligen föll jag för det vinröda omslaget, och Arthur Rubinsteins oomtvistliga renommé som pianist.

Nå, Tomaso Albinoni (1671 – 1751) då? Jag tror att LP:n med den Saarländska symfoniorkestern råkade bli den första jag hittade med hans adagio, och det var en lyckträff. För på denna utmärkta LP fanns också oboisten Heinz Holliger i högform. Hur spänstigt klingade inte Albinonis Konsert nr 2 för oboe när den fyllde rummet. Det här allegrot är så friskt, och får mig alltid på gott humör. Och det skall inte spelas för fort, utan just så här fint av Holliger:

https://www.youtube.com/watch?v=HH11YzMHKqQ&list=PLO-RXX299NouN2EZAbsZZaSoaeNHmrz0s&index=2

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , , ,

Fjärilen från Södertörn: Kazan 2015

Fjärilen från SödertörnNu måste man ju bara sätta en kråka i livets dagbok om man är det minsta sportintresserad. För simmarflickan Sarah Sjöström upphör aldrig att överraska. Att simma 100 meter som en fjäril på 55,64 sekunder är tamejfan otroligt. (Sjölander och de andra snubbarna får se upp, men än ligger de några sekunder före). Hela kopplet av världens bästa flickor var en hel längd efter i mål. Guldmedaljen var nu inte hennes första. Nej det är hennes tredje på lång bana. Ingen annan simmarsvensk har någonsin tagit lika många. Hon ska visst simma frisim och 50 meter fjäril också, men oavsett hur det går där så är hon nu odödlig i svensk idrottshistoria. Att hon sen är så rar och sympatisk, ja jisses, sa gubben! (Foto: J Krabo)

Publicerat i Kultur, Sport | Märkt , , , , , , , , , ,

Grybe – vilken berättare

Grybe i Hemmets VeckotidningJag anade nog att dagens Sommar i P1 – det programmet borde man nog inte missa. Det var längesen jag hörde nånting av Stig Grybe i media, men han borde ju ha en massa tok att berätta från en lång karriär. Och javisst, Grybe kopplade greppet direkt. Välskrivet manus, suveränt berättat, och med väl tajmad musik. Ett personligt och spännande urval låtar. Kul att åter höra Povel Ramels galna låt om den förbenade kokosnöten. Den tidiga versionen av ”Stockholm – städernas stad” gör Zarah Leander så magistralt bra att den borde liras på tolvslaget varje natt i P4 Radio Stockholm. Som gammal Brommabo kände jag verkligen att Stockholm ju faktiskt är nånting att malla sig över, om man inte hade fattat det förut. Nästan så man blev lokalpatriot där. Jag läser f.n. Lars Forssells bok Vänner där han skriver om samma upplevelse av barndomen som Stig hade – att livet började på allvar först kring 15 bast. Från 0 till 15 var det mest träning och en väntan på startskottet. Men sen var cirkusen igång – med platta fall och riksomfattande succéer. Bänka dig gärna i afton och lyssna på bra radio. Tack Stig – guldstjärna!

Publicerat i Kultur, Media, Radio | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Bo Beskow, Erik Jansson och Uppenbarelseboken

I mitt skrivande om erikjansarna som grundade sitt nya Eden i Bishop Hill, stöter man oundvikligen på Erik Janssons svavelosande predikningar där han ömsom lockade med syndfrihet för alla som var starka i sin tro, och å andra sidan skrämde och hotade syndarna med helvetet och evig förtappelse. Ammunition till sina visioner hämtade han ofta från den s.k. Uppenbarelseboken längst bak i Nya Testamentet. Den har fascinerat fler än Erik Jansson med sina drömlika scenerier fulla av både prakt, syner och märkliga monster. Djävulen spelar en huvudroll i olika skepnader. Och djävulen drämde Erik Jansson gärna till med när han ville betvinga sin publik eller en envis opponent som kom med motargument. Det fanns förvisso fler bibelsprängda lekmän ute i bygderna än bondesonen Erik Jansson…

Visionerna i Johannes Uppenbarelser har inspirerat även konstnärer. Jag har precis läst konstnären Bo Beskows charmiga bok En sådan natt där han sitter och rensar i sitt arkiv och återkallar i minnet alla de människor han mött:

”Ateljéfönstren står öppna mot sommarkvällen, vågor av vällukt väller in från syren, kaprifol och schersmin – och från örtagården. Jag får syn på Hippokrates från Kos, han står där ute och betraktar mina kryddväxter och medicinalörter, vilka han alla väl känner. Både dem som botar och helar, dem som gör mat och vin välsmakande, och dem som med sina gifter kan åstadkomma bråd död, galenskap och häxritter. Han får inleda berättelsen om en serie sällsamma begivenheter denna förtrollande natt, men jag skall inte gå händelserna i förväg Låt mig först beskriva min ateljé, där så mycket skall utspelas. I Mogata gamla prästgård…”

I Skara domkyrka finns ett fönster som bär Bo Beskows signum, med bilder från just Uppenbarelseboken… (bilden)

”Uppenbarelseboken består huvudsakligen av en redovisning av de framtidsvisioner om ‘ändens tid’ som Johannes fick se under sin tid i den romerska fångkolonin på den grekiska ön Patmos. Han berättar om hur hans gamle kusin och lärare, Jesus från Nasaret, som han inte sett på över 60 år, kommer till honom – nu i en strålande skepnad. Jesus uppmanar honom att skriva ner allt han kommer att få se och sända det till sju församlingar. Sedan dikterar han korta inledande följebrev till församlingarna innan han förklarar att han nu ska visa Johannes vad som väntar i framtiden. Resten av boken består av en rad apokalyptiska skildringar av det som ska ske i historiens slutskede. Jesus tar fram en bokrulle, försluten med sju sigill, och allteftersom rullens sigill öppnas får Johannes se den ena dramatiska händelsen efter den andra – sekvenser ur den sociala och politiska utveckling som ska äga rum på jorden fram till slutet på den här tidsåldern och Messias återkomst för att upprätta Guds rike på jorden. Den omtumlande presentationen avslutas med en bländande bild av en förvandlad jord och ett nytt Jerusalem. ”

http://www.alltombibeln.se/bibelfakta/uppenbarelseboken.htm

Beskow i ateljen

(Beskows ateljé i Stockholm, från Stockholmskällan)

Publicerat i Historia, Konst, Kultur, Litteratur, Religion | Märkt , , , , , , , ,

Undret – av Thomas Tidholm

Pääbometamorf

Undret består i ett underbart uthärdande hos allt
hur det lyckas bestå
genom ohyggliga vintrar och tider som blir

Man imponeras av existensen
hur intensiv
hur övertygande i ur och skur lika

Man behöver bara höra ett prassel
och ljuset av näbbar knacka i trä

Man blir förtjust i dess trofasthet
att finnas varje dag och sekund
nu och nu för alltid
när vi är borta ur bilden

(Bild: Svante Pääbo)

Publicerat i Arbrå, Arkeologi, Astronomi, FoU Vetenskap, Historia, Kultur, Litteratur, Religion | Märkt , , , , , , , , , , ,

Resan till PLUTO tog nio år…

PLUTO planetenStort jubel när sonden New Horizons efter nio års resa nu är framme vid miniplaneten Pluto längst ut i vårt solsystem. Och bland många märkliga fakta som nu uppdagas med fantastiska nya bilder av Pluto, är det ljusa området som liknar disneyhunden Plutos huvud. Andra ser istället konturerna av ett hjärta. Läs mera om projekt Pluto på Populär Astronomis utmärkta svenska site, eller hos NASA där de berättar allt som just nu sänds från sonden New Horizons ”way out there”. Planetoiden Pluto är stor som Europa i diameter. Den har fascinerande nog flera små månar omkring sig, av vilka Karon är den största drabanten, bred som Texas ungefär…

Guest and New Horizons team members countdown to the spacecraft's closest approach to Pluto, Tuesday, July 14, 2015 at the Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory (APL) in Laurel, Maryland. Photo Credit: (NASA/Bill Ingalls)

Guest and New Horizons team members countdown to the spacecraft’s closest approach to Pluto, Tuesday, July 14, 2015 at the Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory (APL) in Laurel, Maryland. Photo Credit: (NASA/Bill Ingalls)

Publicerat i Astronomi, FoU Vetenskap, Historia, Media | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Brudkronan, Stormare och Kvar-Eriks i Vallsta

Kvar - Eriks, fönsterutsiktKvar-Eriks i Vallsta DSC_0209

I Vallsta var det söndag. Hade tänkt erbjuda arbråboken min Arbrå under sju generationer, till bokshopen på Gästgivars, men där var det stängt. På tunet repeterade man Brudkronan av Matilda Wengelin. En pjäs i tre akter om konstnären Jonas Wallström. Utsålt till premiären om fredag 17/7. Men den spelas fram till 1 augusti. Målaren Jonas som gick ända upp till Delsbo för att leta efter sin bortsprungna häst, och där träffade på en jänta… Tji bokförsäljning alltså, men istället trevligt samtal om bygden och släktforsk med teaterproducenten Gösta Lindberg som var på plats och visste att berätta om vad som komma skall i bygden…

Kvaar-Eriks i Vallsta var det öppet, och gemytligt som vanligt. Trenne pigga damer vid fikabordet, och i köket full aktivitet. Det blev hallonsmask till kaffet, och strax dök vännen Tore upp. På hemvägen ett stopp i Rengsjö vid Mayas. Där satt kusinmake med barn och gottade sig i solen. Den där vackra kyrkan di har i Rengsjö måste jag nog besöka vid tillfälle. Det gives ju ett rikt utbud av musikkvällar i Hälsinglands kyrkor om sommaren, bara att välja och vraka.

På arbråsonen Peter Stormares hemsida kan man förresten läsa och höra (på en videosnutt där de hälsar hem till Hälsingland) att Peter filmar i Toronto just nu, med Noomi Rapace bland andra. Filmen heter Rapture. En SF-historia. Peter som alltid på busigt humör framför kameran. Noomi också i bild…

Publicerat i Arbrå, Film, Hälsingeforsk, Historia, Konst, Kultur | Märkt , , , , , , , , , , , , , , ,

Bra start på Sommar i P1: Olin, Malm, Kalle och Tom Alandh

1966 Buss 113 vid Bällsta Bro år 1966Det är skillnad på proffs och amatörer. Men ibland överraskar amatörer med att vara proffs. Lena Olin och Mona Malm kan berätta, och deras karriärer på tilja och framför kamera har följt min egen mera blygsamma resa. Så söt Mona var i TV-teaterns många pjäser. Och int glömmer man Lena som Sabine i Kunderas tjeckiska värld. Kalle Moraeus – ja han gör alltid bra grejer bara genom att var sig själv och sprida sin goa värme. Lyssna på hans program här.

Tom Alandh var extra intressant. Han gick i Blackebergs Läroverk samtidigt som jag – vi är jämngamla. Men Tom gick latinlinjen som han berättade i programmet. En profil redan i plugget. På rasterna alltid en ring av kamrater runt den långe Alandh. Alla visste vem han var – även vi som gick Allmänna linjen. AIIIa hette min egen klass, med fina lärare som Valter Bergh och Gunnar Ander. Grånade rektorn David Törnblom var som en ömsint farsa för skolan. Andra elever från min tid, som hittat offentligheten, är Janne Schaffer, Bodil Malmsten och Gun-Britt Sundström – hon med romanen MAKEN.

Och visst gick man på Valla. Jag bodde till och med närmare Solvalla än Tom. Han i Vällingby och jag i Mariehäll, eller Annedal som det heter nu. Nära Bällsta river och Sumpan, med Marabou, John Botvid, Bertil Boo och parfymfabriken 4711. Här borde man väl ha en bild på buss 113 till Islandstorget som jag tog varje morron.

Voila! Där kommer ju farsan och morsan med moster och morbror, och året var 1966. I fönstret med vita rutorna nere i källarvåningen var det en gång tillverkning av rakblad förresten…

https://www.youtube.com/watch?v=GO_FiLt0q_U

https://www.youtube.com/watch?v=AKUZ71rN0UE

Publicerat i Film, Historia, Litteratur, Media, Musik, Skolan | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vintergatan 3 och 5 – den 10 juni…

Bygget 2015-06-10Kloss läggs till kloss, det gäller att raska på innan kylan är tillbaka. För den som vill veta mer om hur det kommer att se ut här nere vid Vintergatans slut när det hela är klart, så kan man kika här hos Tobin Properties – vem som ritat husen, och hur det kommer att se ut inne i lägenheter och utomhus i kvarteret. I höga Arkaden kommer det att bli en hoper butiker .

Publicerat i Litteratur | Märkt , , ,

Ranunculus acris – smörblomma

smörblommor yFinns det nånting gulare än en smörblomma? Jag har just nu stora grupper av dessa i trädgården. Knallgult med andra ord. Jag blev plötsligt nyfiken att veta mer om denna vanliga vän som finns omkring oss hela somrarna utan att vi kanske reflekterar över dess egenskaper och historia. Den här gula skönheten är smått giftig. Det var obekant och oväntat för mig. Acris kommer av acer som betyder skarp, och den smakar så illa skarpt att hästarna har lärt sig att inte mumsa på dem, hur vackra och förföriska de än står i hästhagen. De blommar ända in i september om de får chansen. Solöga säger en del. Meadow buttercup på engelsk – smörkopp, ja varför inte…

När jag börjar läsa om smörblomman ser jag att också liljekonvaljen, blåsippan och vitsippan är tämligen giftiga. Kanske läge för vissa politiska partier att byta symboler? Särskilt liljekonvaljens blomma och det röda bäret den bildar – ska man inte stoppa i munnen. Tänk vad man upptäcker när man börjar spana runt i sin trädgård. Här om dagen landade för första gången en ringduva på ett stenblock i trädgården. Stor baddare med en lysande vit fläck i bringan. Flög som en torped tillbaka till den skog där jag har hört dess kro-KRO-kro under många somrar utan att någon gång se den. Här är minst ett dussin arter som boar och flyger i trädgården.

Publicerat i FoU Vetenskap, Kultur, Miljö | Märkt , , , , ,

Att stärka och säkerställa

001Dagens honnörsord i politiken är att stärka och säkerställa ditt och datt. Orden återkommer i framför allt ministrarnas många tal. Nu senast på MP-kongressen. Det låter inte särskilt progressivt, om man säger. Snarare bevarande, konserverande av något som man är rädd att mista? Så vad är det vi håller på att mista?

Symptomatiskt är kanske NATO-planen som flyger över landet, och B52:orna över Östersjön? Jag är ingalunda pacifist men den här gamla dödsbringaren kan ge vem som helst rysningar, om man kan sin världshistoria.

I våra barnfamiljer vill man stärka upp så att mamma inte får vara hemma mer än 50% med sina egna nyfödda. Motsträviga karriärpappor skall tvingas göra sin hemmaplikt. Det liknar mest gamla 5-årsplaner från Myrdalarnas och det kalla krigets dagar. Släng det i papperskorgen, Stefan. Det osar bara eftergift åt en gapig minoritetsopinion. Vanligt folk vill inte och kommer inte att köpa det där.

Av den globala uppvärmningen märker vi ingenting. Var håller den hus – i Timbuktu och Kalahari? Men vad djefvulen gör det. Björkarna susa sin sommarfagra sång för oss alla goda Kronblomare landet runt. Smörblommorna står heta och lysande i trädgården, och små, blå sötnosar sprida sig, och viska i mattan: Förgät mig ej!

… Old John was standing on the slope,
outside his cottage door
maybe the sun, maybe his Life
was shining brighter in his heart
and warmer than Before

Maybe old John, maybe old John, he looked at it my way:
It is a happy thing to be alive
this brilliant, unreasonably,
indescribably lovely day!

Ur A Lovely Day, i The selected poems of Gustaf Fröding. Översatt till engelska av Henrik Aspan i sammarbete med Martin Allwood. Eagleye Books International, Persona Press, Gefle 1993)

Publicerat i Barn, Försvaret, Historia, Litteratur, Miljö, Politik | Märkt , , , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (19): Umberto Tozzi – Se tu mi aiuterai

Umberto Tozzi med gitarrI anglofila Sverige har fransk och italiensk populärmusik haft märkbart svårt att få fotfäste. Det gäller utan reservation den kommersiella skivmarknaden under hela mitt eget musikmedvetna liv, som började i en blå gryning nånstans i början av 50-talet med Olrog, Brandelius, Harry Lime och morfar Ginko. Visserligen nådde oss en liten våg med Modugnos melodier ungefär när italienska arbetare rekryterades till ASEA i Västerås. Volare och Ciao Ciao Bambino (Piove) blev dängor som vi gnolade på ett tag. Jag lärde mig förresten att lira gitarr just genom att traggla igenom lättspelade låtar som Come prima och Volare, om och om igen – tills dom satt. Men den enda platta jag själv inköpte ur den här italienska vågen var en EP med en i Sverige betydligt mindre känd kompositör och sångare, Gianni Boncompagni. Den skivan finns väl knappast ens i Sveriges Radios skivarkiv längre, men den innehöll fyra fina melodier. Suggestiva Julia var orsaken till att jag skaffade den. Karl Olof Finnbergs orkester backade upp Boncompagnis sång. Den håller än idag i mitt tycke. Lars Lönndahl var annars den svenska plattcharmör som sålde smör med Modugnos melodier.

Sen blev det länge tyst från Italien, ända tills Umberto Tozzi smällde till med Ti Amo. Året var 1977. Den fanns på hans andra LP, och blev en dunderhit både hemma och i hela Europa inklusive Sverige. Jag skaffade LP:n och köpte ytterligare någon senare när jag upptäckte att han gjorde genomgående ganska bra grejer. Ti Amo förtjänade sitt genomslag, men som vanligt fastnade jag för en annan låt på samma LP: Se tu mi aiuterai (4:36). Den låg som första spår på B-sidan. Att den handlade om ett stort socialt problem (droger) hajade jag förstås inte då, jag hörde bara den känslostarka sången. Tozzi hade några år senare en minst lika stor global framgång med Gloria, som ju även Carola har tagit till sitt hjaerta…

Tozzi gör ‘Aiuterai’ bra, liksom Marcella Bella nedan. Tozzi är stor i Italien, men vilka ungdomar har hört talas om honom här? Nessuno…

https://www.youtube.com/watch?v=4GfRZQ-IdqM (Tozzi)

https://www.youtube.com/watch?v=gmPMTaSjdjw (Bella)

Publicerat i Italien, Musik | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Framtid med förhinder (s)

HuxleySå har vi åter en socialdemokratisk partikongress då tidens problem borde ventileras, och en hoppfull framtid utmålas, eller åtminstone antydas. Men årets kongress (s) går dessvärre i feghetens tecken. Vad bryr sig medborgarna om arbetslöshetens storlek i Sverige år 2020? Inte ett smack. Inte heller är det intressant om den blir minst i Europa eller i hela världen. Inte nu, och inte om fem år. Fel strategi, Stefan och Magdalena. Vi vill bara höra att den ska ner. Vad vi också vill höra, vi som bryr oss om de ökande klyftorna och alla medmänniskor som knäcks av sysslolösheten, är vad regering och riksdag tänker göra nu och det närmaste året. Men var vi än lyssnar idag i media, så är hukandet bara alltför uppenbart. Även från större delen av oppositionen. Våra politiker gömmer sig bakom småfrågor som en ny pappamånad, duttandet med ROT-avdraget, och andra pseudofrågor där man inte riskerar att köra fast. Var finns kuraget och handlingskraften i svensk socialdemokrati? Låna pengar och investera mera, viskar LO och en del ekonomer. När det självklara svaret är skattehöjningar – att våga återföra åtminstone hälften av de skatter till statskassan som Reinfeld-Borg använde för att muta sig till valsegrar.

Talet om 2020 påminner bara om den sorgliga folkomröstningen om atomkraften, där folket ombads besluta om vad som skulle ske om 30 år. En sorglig fars. Alla förstår ju att vi som lever idag, inte kan besluta om vad som skall ske om fem år, eller om 30 år. Den här typen av deviser, bevisar bara att man inte tror sig om att kunna förändra någonting alls inom närtid. Man vågar inte ens ge pensionärerna samma skattesats som löntagarna. Och man vågar inte för allt i världen röra de heliga så kallade jobbskatteavdragen.

Aldous Huxley var en framsynt brittisk filosof och författare. Med den utrotade duvfågeln dronten illustrerade han ett samhälle i förfall som till slut slocknar. Dronten utsläcktes av vällevnad och bekvämlighet. Den hade spelat ut sin roll. Den glömde konsten att flyga. Kan socialdemokratin längre flyga? Den saknar inte naturliga fiender som dronten, men var finns djärvheten och frimodigheten. Branting och Danielsson skulle inte känna igen sig.

Stå nu upp och höj skatterna, oavsett om medelklassens flagellanter, oppositionen och näringslivets direktörer ojar sig. Varför syssla med politik om man bara idkar opportunism och inte vågar utmana tidens vind?

Huxley har skrivit andra kloka saker. I Du sköna nya värld, och Kontrapunkt, gisslar han de stupida tendenser han såg i sin egen tid. Det är sorgligt att hans citat fortfarande är så bäriga på vår egen tid. Om oppositionen skulle våga fälla en skattehöjning, så låt för Guds skull Batra regera en tid med Sd, så finge de visa sin egen oförmåga. Drontens öde borde förskräcka…

Publicerat i Historia, Litteratur, Media, Pensioner, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vilse i pannkakan: avd Florens

1 H Sängarna DSC_0126 (2)Jag tittar självsäker på en sån där glasad pelare med karta för turister mitt på torget Piazza della Repubblica, och tar ut riktningen mot Hotell RoyalVia delle Ruote, medan grabbarna seglar iväg in på en gata västerut. Jag bör gå Roma rakt norrut mot Domen, och det funkar ju bra. Men uppe vid den enorma Domen som jag måste runda, inser jag att jag inte minns vilken gata jag skall ta av på norrut (jag har glömt att jag måste in på Ginori) – och jag går för långt runt Domen och chansar på Oriuolo – som går käpprätt österut – inte norrut! Jag går ganska långt, men känner inte igen mig, och inser till slut att jag måste ta mig tillbaka på samma gata mot Domen. Börjar bli trött , och lite skraj att få en yrselattack. Det vore just snyggt. Tänker att jag måste ta det piano, inte stressa. Få se nu – ingen idé att gå ända till Domen, jag borde kunna svänga av norrut nu, men jag har ingen kompass i skallen längre. Jag går nu på känn, och till sist måste jag fråga en trevlig gubbe som håller på att fixa med sin vespa, och frågar efter Via San Gallo. Jag är då vid kyrkan på Sant’ Egidio har jag förstått efteråt. Kommer jag bara till Gallo så är det inga problem att hitta till hotellet. Joda, säger han vänligt – du är på rätt väg – fortsätt bara rakt fram, och sen ”destra”, åt höger. Puh! Vilken lättnad. Jag tänker med längtan på duschen efter denna ofrivilliga motionsrunda. Snart skymtar jag Domen på en tvärgata till vänster, och passerar Palazzo Pucci till höger. Efter Palazzo Medici Riccardi svänger jag in till höger på Ginori mot Gallo.

Skön dusch, ett glas vitt, och sen en tupplur. Vaknar av att grabbarna öppnar dörren och raglar in för rast vila. De är nöjda och glada… Sensmoral: Glöm aldrig att ha kartan med dig :-)

Publicerat i Italien, Konst, Kultur, Språk | Märkt , , , , , , , , , ,

Vintergatan 3: Nybygget i maj…

Bygget 2015-05-09När jag kom hem från hjärtat av Toscana så hade bygget på Vintergatan växt ytterligare på höjden, och nu lär det inte bli fler våningar på höjden förhoppningsvis. Huskroppen närmare parken börjar också stiga från markplanet så sakta – block läggs till block som ett jätte-lego. Och maskinerna på sina larvfötter segar sig fram oroande nära kanten till gropen. Må kanten inte ge vika… En maskin skovlar och skyfflar, och en skrapar, och en verkar borra? Ett ganska högt oväsen från och med kl 8 om morgnarna…

Publicerat i Miljö, Politik | Märkt , , , , , , , , , , ,

Dagar i Florens…

Firenze 8Så har vi gått stadens gator i fyra dagar. Jag och pojkarna – i ragazzi. Säkert över en mil har vi trampat samma gator som historiens mytomspunna tänkare och makthavare – Dante född 1265 i Florens, Macchiavelli 1469, och familjen Medici. Ja även Mario Draghi. Han har pluggat ekonomi vid universitetet i Florens. Det är 1 maj denna första kväll när vi vandrar ut från hotellet. Passerar en VW, Volvo, BMW och en lill-Merca framför entrén, och så nedför Via delle Ruote och sedan höger nedför smala Gallo som byter namn till Via de Ginori, och mynnar ut mot trapporna vid San Lorenzo-basilikan. Där är fullt av liv och folk trots det mulna vädret. Francesco i receptionen har tipsat mig om en krog som en god vän driver på Via Borgo San Lorenzo, när vi nu skall äta denna första kväll, men vi snurrar runt utan att hitta den, och hugger till slut ett bord på en inbjudande krog i varmt gult ljus alldeles intill den enorma Domen, som nästan är skräckinjagande stor. Stora glasrutor ut mot gatan och Domen, har vi från vårt myshörn. Käket är alldeles utmärkt. För min del färsk spaghetti och en kryddig tomatröra. Grabbarna väljer annat förstås. Tre individualister, tre smaker, tre temperamenti. Det blev en fin kväll, natten föll, och på hemvägen till delle Route hojtade jag plötsligt till när jag såg skylten vi letat – Giannino in San Lorenzo. Vi sov som bävrar denna första natt. En av gossarna spelade in övrigas snarkningar som bevis till morgonen. Han skulle bara veta hur han själv snarkar…

Det tycks ha regnat under natten till andra dagen, för när jag tittar på våra bilder efteråt – över 110 st från min egen Nikon – så ser jag ganska många paraplyer  uppspända i folkvimlet nere vid det på utsidan fula men ödlegamla Palazzo Vecchio. Jag kan inte minnas att det någonsin började regna, men visst köpte jag raskt ett paraflax av en svart kille på gatan. Fem euro, Ok. Jag har ingen fallenhet för att köpslå. Det ska mycket till. Det blev lite annat småjox också dessa dagar – kulorna rullade som sig bör i finansens vagga, men mest på krogarna till maten. Och pankomaterna fungerade utmärkt. ”Det finns pengar i väggen, pappa, för det har jag sett… ”

Höjdpunkter, eller ska vi säga trevliga platser i min smak: Piazza Santa Croce där Dante står vid den vackra vita kyrkan av det heliga Korset. Vi åt där vid piazzan en dag. Och Arkeologiska Muséet fullt av pigga skolbarn i entrén – med fina etruskiska samlingar från 900-500 före Kristus. Vi valde bort mycket förstås – man måste inte se alla palatsen på insidan, det finns ju på nätet. Men Medicis Palazzo Pitti söder om floden Arno köade vi i trekvart för att se. Vill man återvända till Florens? Javisst. Då skulle jag gå till Galileos museum till att börja med.

På TV såg jag förstås premiärministern Matteo Renzi tala. Renzi är född i Florens. Om du klickar på hans namn kommer du till hans egen hemsida! Moderna tider. Stadens fotbollslag Fiorentina gjorde en kväll tre mål på Cesena och de kördes i repris minst halvdussinet gånger. Programledaren tycktes kunna prata utan uppehåll hur länge som helst. Facinerande. Men många sportjournalister här i SvT börjar ju också bli olidligt gapiga och robotiserade. På vägen ut till flygplatsen Peretola sista morgonen, fick vi en fin politisk analys av den ungdomlige skäggprydde chauffören. Han demonstrerade Renzis ideologiska hemvist med att på ratten placera honom i förhållande till både Mussolini och Berlusconi. En intressant cirkulär klockskala istället för den endimensionella vänster-högerskala som våra mossiga reportrar envisas med sedan urminnes tider. I Italien är man kreativ. Och jag är inte ironisk.

På återseende Florens! Lissabon, Rom, Florens, Paris, St Petersburg och Vilnius – alla städer jag gärna återbesöker i Europa. På skrivbordet står nu min egen decimeterhöga kopia av Michelangelo’s staty David. Ni vet han som besegrade den gruvliga jätten Goliat, enligt bibeln. Originalet i marmor som Michelangelo filade på i flera år 1501-1504, är drygt 5 meter hög. Den står i Galleria dell’Accademiai Florens. Min lille David kostade mig knappt 4 Euro.

Publicerat i Arkeologi, Astronomi, Barn, Historia, Konst, Kultur, Litteratur, Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tre rum på Manhattan

5th Avenue”Han steg plötsligt upp fast han var dödstrött och klockan var tre på morgonen, han klädde på sig och var nära att gå ut utan slips, i tofflorna, med uppslagen rockkrage, som en del människor när de går ut med hunden tidigt på morgonen eller sent på kvällen. När han äntligen kom ner på gården i detta hus som han ännu efter två månader inte kunde vänja sig vid att betrakta som ett riktigt hus, kastade han automatiskt en blick upp mot fönstret och märkte, att han hade glömt att släcka lampan, men orkade inte gå tillbaka upp igen…”

Ur Georges Simenon: Tre rum på Manhattan. Översättning: Kerstin Hallén (1946)

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , , , ,

Äntligen en sociolog och en socialantropolog

Farfar ERIK som ung (gold)Länge har vi sett statsvetarna stå som orakel i TV-studios och kommentera dagspolitiken, men mycket sällan beteendevetarna. Men idag smull det till på DN Debatt. En tung artikel, välförtjänst uppbackad på Twitter av positiva reaktioner. Den handlar om alla politiska konsulter med diverse titlar som flockas kring taburetter och köttgrytor i Rosenbad och andra politiskt förtroendevalda. Jag hoppas vid Gud att det inte bara var en tillfällighet. Fortsätt att komma med era analyser av vartåt utvecklingen barkar i den svenska demokratin. För barkar gör det ju :-)

Samma dag har Jonas Sjöstedt lagt ut kritik mot budgeten i Lördagsintervjun. Bra Jonas. Budgeten är delvis ett ganska fegt och defensivt aktstycke. Regeringen vågar inte ta tillbaka en ynka procent av de amoraliska jobbskatteavdragen som allvarligt har begränsat möjligheterna till reformer i solidaritetens tecken, eller ta bort den horribla beskattningen av pensionerna…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Publicerat i Äldreomsorg, FoU Vetenskap, Pensioner, Politik | Märkt , , , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (18): The Beatles – I saw her standing there

John LennonAtt det har dröjt ända till nu att peta in The Beatles i min kavalkad av musikaliska pärlor får tolkas som att det har varit hart när omöjligt att bara välja ut en enda av låtarna i det pärlhalsband av fina melodier – och texter – de skapade som grupp. Men jag läser just nu en bok jag fick i julklapp av min äldste son. Han hade förmodligen sett den A4-bild av Lennon som länge satt i min hall där man hänger av sig kläderna. Den rejäla boken är en samling texter av Lennon, texter som han skrev på vykort och i brev – till fans, vänner och släktingar. Det är rolig läsning, ibland så att man ler förtjust över hans smågalna men alltid varma meddelanden. Ingen fan är för oviktig. Alla tycks ha fått svar från John. Och kärleksbreven till Cynthia säger mycket om Lennons person. Det hela blir ett panorama av hans småningom hektiska liv, resande till ständigt nya platser. Imponerande av bokens redaktör att ha letat upp alla dessa dokument, som idag betingar astronomiska belopp bland samlarna på världens stora auktionshus.

John började redan i skolan att leka med språket – att släppa fram sin obändiga lust att formulera och associera. Att hans grupp så småningom fick namnet Beatles är ett bra exempel på hans kreativa vurm – att lattja med dubbeltydigheter. Skalbaggar (beetles) , ja varför inte, men det handlar ju framför allt om sugande rytm, that darn BEAT! Att det råkar vara Paul McCartney som sjunger på I saw her standing there, betyder mindre. John står som en bredbent kapten mitt i larmet, när Paul sparkar igång låten, 1-2-3 och igång! När Paul långt senare sjunger den ensam på Röda Torget i Moskva är det en sällsam upplevelse över alla gränser (se nedan). Som vi alla vet är Lennons vackra sånger han skrev på egen hand senare, av en annan, reflekterande, mjukare karaktär. Men här är det ungdomligt frustande ös!

https://www.youtube.com/watch?v=Rq8u0tnyDGI

https://www.youtube.com/watch?v=8o2bvjD6qXU

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Publicerat i Litteratur, Media, Musik, Språk | Märkt , , , , , ,

Vingslag

Eyes shut 2 (2)

En sista gång
försiktigt
sakta upp med dörren
och iväg

Det är höst
jag är trettioåtta
och aldrig mer

Natten behöver inga ord
bergen
inga svar

Hur kan två år
vara en brunn
och tjugo år
en vinges korta slag

Min älskade sover
och jag går
med lätta steg

 JEH -83
Publicerat i Film, Konst, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bra intervjuer och dåliga…

Saarinen, MonicaEn söndagmorgon nyligen blev jag lyssnande i bingen på två utmärkta intervjuer på raken. Sånt piggar upp. För det görs många seegha och tjatiga intervjuer, där intervjuaren tröskar sitt ämne till sista kornet. Allt fler intervjade inleder dessutom sina svar med ett långt …eeeeh. En viss gosse i morgon-P1 börjar varannan mening med Jaaa,…  Well, denna söndag blev jag i alla fall så glatt överraskad att jag ville skriva nått snällt om konsten att göra en bra intervju – med tre goda exempel. 1. Monica Saarinens Lördagsintervju med chefen för militära underrättelsetjänsten MUST. Pålästa och tuffa frågor till Karlsson, och skickliga och intressanta svar tillbaka om ett känsligt ämne. 2. Martin Wicklins samtal med Lotta Lundgren om hennes bakgrund, integritet och lekfulla driv. Hon i Historieätarna ni vet. 3. Och så Olle Häggs fina intervju med Bodil Malmsten, om hennes nya diktsamling om döden. Olle – esset i Gomorron Världen.  Jag saknade mobila bredbandet just den helgen, så jag fick vänta med blogginlägget. Men nu är det sagt. Gemensamt för dessa tre intervjuare är deras förmåga att genast efter svar, komma med genomtänkta eller genuint intresserade följdfrågor, som utvecklar eller förtydligar samtalet.

Publicerat i Historia, Politik, Litteratur, Media, FoU Vetenskap, Kultur, Försvaret | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Vintergatan 3: Läget den 25 mars

Bygget 2015-03-25 16.08Hä rör på seg, sa gubben och snöt sig i gardinen. Bygget på Vintergatan i gamla Sumpan går stadigt framåt, även om man sinkas ibland av oförutsedda händelser. En gammal elkabel dök oväntat upp och låg i vägen vid arbetet med husgrunderna. Men det är fixat. Tobin Properties meddelar att stom-montaget väntas pågå fram till september månad. Det blir ny och bättre gatubelysning, och fjärrvärme och datakablage skall nydragas. Materialtransporterna till bygget går från Ekensbergsgatsidan, och det tackar vi för, vi som redan bor här på Vintergatan. Det ser ut att kunna bli en trivsam hörna av Sumpan.

Bellman skulle ha varit med idag – han red ofta fram och åter bakom det stora kontorshuset ni ser, på Ekensbergsvägen som då på Gustav III:s tid var landsvägen väster ut ur den kongliga huvfudstaden. Vart var han på väg? Jo till Bällsta Gård för att knäppa på sin luta i vänners lustiga lag…

Publicerat i Miljö, Politik | Märkt , , , , , , , , , , ,

Väderkvarnarna och Saudiavtalet

valter_muttMan väljer sina strider. Och Mp valde, liksom vänsterpartiet. Under de senaste veckorna har vi sett två företrädare för Mp framträda i media med bravur och konsekvens. Inget hymlande och inga krumbukter. Raka puckar – avtalet med Saudierna måste avslutas. Ordföranden i EU-nämnden Carl Schlyter och MP:s utrikespolitiska talesman Walter Mutt är två av partiets viktigaste idébärare. De tog fajten.

Är det inte dags nu att Aktuellt byter ut en del av programledarna som inte håller måttet. Maken till schablonmässiga frågor och analyser får man leta efter. Låt förnya och pensionera. Rapport har en klart bättre nivå på sin journalistik. De minidebatter av typ hundhetsning som Aktuellt arrangerar kan med fördel utgå. Gör lugna debatter i normalt röstläge i särskilda program – likt dem som sänds i SvT Forum på eftermiddagarna. Där ser vi pålästa programledare som lugnt lotsar och formulerar kloka följdfrågor, istället för att höja rösten, avbryta och gapa för att till varje pris driva fram konstlad dramatik. Politik får inte reduceras till ett erbarmligt skådespel. Agenda kör förresten samma låga debattkoncept.

Publicerat i Försvaret, Media, Miljö, Politik | Märkt , , , , , , , ,

Vid Vintergatans slut…

Vinterg SbgNu börjar huskroppar resa sig längst ner vid Vintergatans början, i Sundbybergs utkant mot Solna. De väldiga kranarna lyfter det ena betongelementet efter det andra på plats, nästan som ett lego. Ingen murslev och inga tegelstenar i sikte här. Planerad inflyttning i höst. Takterrass med orangeri och utekök utlovas av kommunen, fastighetsbolaget och mäklare. Bostadsrätter förstås, de torde vara tjingade redan. Inflyttning i höst…

http://www.vintergatan3.se

Publicerat i Kultur, Miljö, Politik | Märkt , , , , , , , ,

Uppfriskande satir på Liljevalchs 2015

Public Transportation by Emelie LarssonNär media flödar av krigsrapporter och flyktingar, och tiggare ber om vår uppmärksamhet i gaturummet, är det skönt att ta en promenad från Karlaplan ner mot Djurgården i vårsolen. Och si på sjutton, i väntan på mitt sällskap, upptäcker jag att det finns en gatstump som heter Erik Dahlbergs alllé där jag kommer upp ur underjorden. I vårljuset upptäcker jag strax, på en stolpe, att jag också befinner mig på Gösta Bohmans plats. Mådä, antagligen bodde han väl här intill en gång, den gamle högerledaren. På en tung sockel intill står en monumental skulptur av en rovfågel. En örn? Runt om på sockeln finns inskriptioner som associerar till flyg. På baksidan av sockeln längst nere vid marken en skylt. Det är Carl Milles som gjort fågeln, och Aeronautiska sällskapet är med på ett hörn också. Så vandrar vi i vårsolen nedför Narvavägen som på 1880-talets kartor bara var en lätt skissad allé. Denna del av Östermalm hade länge dominerats av militära garnisoner och övningsfält, men byggdes sedan ut med rasande fart fram till sekelskiftet.

Det är sportlov i Stockholm, och ganska mycket folk rör sig kring Liljevalchs när vi anländer kring lunch. Entrébiljetten kostar hyggliga tio riksdaler. I stora salen hänger en enorm oljemålning av Karola Messner, som ingen kan undgå att stanna upp vid. Hon kallar den Världsteater, och nog kan vi ofta uppleva politiken som en teaterscen. Jag tänker osökt på Tolstojs filosofiska funderingar kring detta i hans roman Krig och Fred. Vem eller vad är det som skapar historien, är det enskilda individer/makthavare, eller mer eller mindre oundvikliga processer som ligger inbyggda i tidsandan? Vi vandrar vidare in i salarna. Där finns experiment i olika material förstås, rena oljemålningar dominerar knappast längre i salongerna. Tuschlaveringarna är alltid trevliga att se, och framför allt stannar man gärna till vid skulpturer och bilder med knorr. I salen med de tre fönstren ler vi många åt Charlotte Sachs‘ julgransdiktatorer med hövven uppochner, Rebecka Llerenas mjukbesvansade bollkatt, Max Ströms vassa politiska affischer – och barnen pekar förtjusta eller förskräckta på det zombiliknande hovfolk som likt schackpjäser flockas framför sin kung Ubu, i Stefan Bennedals kusliga utformning. Anne Carlquist leker kul med animation (av virkad spets!), och Yvonne T Larssons tre barnskulpturer i kritvitt får mig att stanna upp och reflektera. Erika Franssons idé att plåta några kvinnors bröst när de vackert faller ned ur två kartonghål, väcker muntra kommentarer från kvinnor i publiken som där flockas. Kvinnorna är förresten i förkrossande majoritet  bland besökarna denna dag, precis som förväntat. Tove Krabos hotfulla industrilandskap, och Åsa Landströms fjättrade nallar är också tungt talande kommentarer till världen 2015.

Jag frågar mitt sällskap vilket av alla alster hon skulle valt att ta med sig hem. Och det visar sig vara samma collage av Emelie Larsson som jag själv gillade. Kanske påverkade vi varann när vi kommenterade bilden. Den var både uppfriskande och snyggt uppbyggd. Jag höll själv på och lekte med collage ett tag när jag var 20-25, dvs under åren på universitetet. Emelie om sin Public Transportation:  ”Jag är född i Karlstad 1985 och växte upp i Forshaga. Sedan hösten 2010 har jag bott och arbetat med min konst på heltid i Berlin.” Avslut med käk intill, och den blå spårvagnen till Nybroplan.

Publicerat i Barn, Historia, Konst, Kultur, Miljö, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , ,