Sommarpratarna 2016

Norrala kyrka i Hälsingland, 2016Malou, Maja och Kerstin blev den stora behållningen av av årets Sommar i P1. Naturligtvis hinner de flesta av oss bara lyssna på ett urval varje år. Själv brukar jag pricka av några i förväg, andra slinker sen med av en ren slump när man råkar ha tid och slår på radion. Jag hoppade på tåget först den 10 juli med Malou von Sivers, vars intervjuer i TV4 jag lärt mig uppskatta. Journalister kan ju det här med att berätta. Det blev en fin start. Sammanlagt hörde jag ett dussin program i år. Malou, Maja Hagerman och Kerstin Ekman precis så bra som förväntat. Positiva och intressanta överraskningar – Siw Carlsson och Magnus Uggla. Marianne Lindberg De Geer också plus. Och det fina är att man i efterhand kan lyssna på de man missat – som just nu Ingvar Carlssons Sommar. Inte visste vi väl att han bott i Chicago, eller… ?!

En sammanfattande reflektion: För många idrottsstjärnor och nyrika som glorifierar konkurrenshetsen i samhället, när solidaritet och altruism har blivit bristfenomen.

Publicerat i Arkeologi, FoU Vetenskap, Historia, Media, Musik, Politik, Radio | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Plommon och körsbär i Japan

prunusÅr 1987 höll jag på att pula med att skriva haiku-texter ett tag, och några trycktes i dåvarande tidskriften Alternativet vill jag minnas. Det var ingen tävling men ett kul inslag för oss läsare att döma av alla bidrag som inkom. Tävlade gjorde emellertid japanerna så tidigt som under vår egen vikingatid. Att skriva korta haiku  med 5-7-5 stavelser, eller tanka med 5-7-5-7-7, gjorde man – från kejsaren och prästerskapet ända ned till undersåtarna. Regelverket är stramt, det skall gärna vara en stilla naturbetraktelse med en liten knorr i sista raden. Vi svenskar gillar ju att prata om vädret –  japanerna skriver gärna om det. Jag läste förresten Snöns rike av Kawabata när han hade fått nobelpriset. Well, det är fler än svenskar och japaner som älskar naturen och årstidernas växlingar. Det susar i säven, och rasslar i vassen som bekant.

Trynet i gluggen
igelkotten kikar ut
fnyser åt solen

Se där en haiku av egen penna.

I den lilla pärlan Japansk poesi (1964) av Per Erik Wahlund, hittar man många texter som handlar om plommon och körsbär. Även om andra träd också förekommer, så tycks särskilt dessa båda etsa minnen i japanskt känsloliv:

Jag fattar icke
varför plommonblommen är
så rädd för vinden.
Så ljuv är aldrig dess doft
som när blombladen snöa.

(Oshikochi no Mitsune)

Nej – aldrig mer ett
plommonträd vid mitt fönster!
Som en känd parfym
når mig blomdoften smärtsamt
i min fåfänga väntan.

(anonym diktare, Heian-perioden)

Efter störtskuren
ångar min trädgård länge
av fuktig grönska.
Men månen strålar stilla –
och himlen har inga moln.

(Minamoto no Yorimasa)

Ja just så är det i min egen trädgård denna augustidag, när Sveriges och Tysklands flickor gör upp om guldmedaljen i fotboll i Rio-OS…

Publicerat i Historia, Miljö, Konst, Litteratur, Kultur | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Myskje-Marmaverken – nya rälsen…

Så framskrider arbetet med den nya rälsen i Marmaverken mellan Stambanan-Kustbanan… Nedan kolorerat vykort från 1910.

1910 ca Kopia av Järnvägsstation & skolan, kolorerat vykort (2)

1936 Marmaverken - Station (John Bengtsson)

1930 tal Marmaverkens jvgstation & basvillan, plåtat fr bron (Dibis)2016 Aug Marma-Myskje nya station 2016

Utsikt från en bro - i Myskje-Marmaverken 2016-07-31 (2).jpgMot framtiden – på räls… :-)) / jeha

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Norrland, Politik, Söderala, Söderhamn | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Donner bland de grå mössen…

Donner (SR)

”Det kom tider av stiltje då David igen kände på sig att han bara var en grå mus bland många andra grå möss. I grannskapet till hans ministerium fanns andra ministerier, praktiskt taget hela den ledande statsförvaltningen om man vidgade geografin till en diameter som inte var större än att man till fots från centrum kunde nå cirkelns yttre omkrets på tio minuter om man tänkte sig, så som David ofta gjorde, att den absoluta mitten befann sig där Alexander II stod staty, och att detta torg var en symbol för maktens väsen och osynlighet i och med att ett litet fåtal människor rörde sig på torget under kvällstid, medan trapporna mot kyrkan, själva åskådarläktaren, befolkades bara underperioder av värme och sol, företrädesvis om våren. Bland alla dessa möss som rörde sig kring ministerierna, till fots och med bil, var David en identisk mus, med identisk kostym, identisk slips, kanske också så småningom  med identiska tankar, trots att han motsatte sig att jämställas med de andra…”.  (Foto: SR)

Så beskrivs den miljö i Finland där Donners antihjälte David trampar runt i tristess som mellantjänsteman i kulturdepartementet, avsitter sammanträden, skriver tal åt ministern, handlägger meningslösa projekt som aldrig tycks leda till någonting, och lyssnar på sin chefs trötta utläggningar. Han spelar med. ”Jag har det bra”. ”Det spelar ändå ingen roll.” Friheten – vad skall man med den? När känslan av tomhet inte viker? Hans äktenskap slocknar och hustrun försvinner utomlands. Och älskarinnan blir bara en erotisk dröm som förr eller senare måste ta slut.

Mördande tråkigt? Nej, för bakom Donners tungsinta ironier finns galghumorn och lusten att hålla upp den finländska byråkratin i skrattspegeln åt oss. Har man själv vistats i statsapparaten här hemma, så känner man delvis igen sig. En gång hörde vi ihop, Finland och Sverige. Axel Oxenstiernas byråkrati och Europaunionens, ligger kanske inte så långt ifrån varandra som man kan tro.

Schildts och Söderströms: ”Jörn Donner är född i Helsingfors år 1933. Efter en avlagd fil.mag. i språk och litteratur vid Helsingfors universitet, har han varit verksam som journalist, filmregissör och -producent. Han har varit samhälleligt engagerad både som riksdagsman och kommunalpolitiker. Mellan åren 1978 och 1982 var han chef för Svenska filminstitutet. Åren 1995-1996 var Donner generalkonsul i Los Angeles och 1996-1999 europarlamentariker (SDP). Åren 2005-2008 var Donner ordförande för Helsingfors Kultur- och biblioteksnämnd. Från hösten 2013 är han åter riksdagsledamot.

Donners genombrott som författare kom med boken Rapport från Berlin 1958, som även uppmärksammades internationellt. Hans litterära storverk är romanserien om släkten Anders, som inleddes år 1974 med romanen Nu måste du (eller Den sista sommaren). Romanen Far och son, som ingick i serien, tilldelades Finlandiapriset år 1985. Serien avslutades år 2001 med Hjärtat är en svekfull vän.
Förutom reportage och romaner har Jörn Donner även skrivit självbiografiska verk, företagshistoriker och böcker om bland annat Ingmar Bergman och Carl Gustaf Mannerheim. Donner har dessutom regisserat femton filmer och producerat ett flertal. År 1984 mottog han en Oscar som producent för Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander. År 1963 fick hans film En söndag i september pris som den bästa debutfilmen på filmfestivalen i Venedig. Romansviten om släkten Anders har gjorts till en 12-delad TV-serie. En TV-film baserad på Presidenten visades år 2000.” (http://www.sets.fi/forfattare/jorn-donner/)

Publicerat i Film, Kultur, Litteratur, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nu rönnbären rodnat har…

rönnbär (2)I morse vid frukostbordet såg jag plötsligt genom äppelträdets lövverk någonting rött bortom jordkällaren. Det var rönnbärs-trädet vid tomtgränsen som nu visar sin fulla prakt. Nå, jag har flera rönnbärsträd, även på husets framsida – en smärre ridå utefter infartsvägen av rönn och småtallar. Och en björk som måste vara minst 100 år. På marken inunder björkens skyddande tak en matta av liljekovalj, och alldeles intill vägkanten breder den milda gula ängskovallen ut sig alltmer, till min glädje. Den har kommit att bli mig sällsynt kär.

Äppelträdet bär rikligt med frukt i år. Förra året var det nästa noll, och inte vet jag varför. Kanske behövde det gamla trädet med sina glasklara sommaräpplen bara vila ett år, eller så hann humlor och bin inte vakna till liv i tid det året. En trädgård så full av spännande och oförutsägbart liv. Fjärilarna har förresten varit osedvanligt många i år – citron, nässel, pärlemor och påfågelöga. Från radion hörs glada utrop och skratt efter nattens OS-guld. Simmardrottningen Sarah just nu oslagbar på sin favoritdistans – 100 meter – fjäril! Schmetterling, farfalle, butterfly – nog har den fått vackra namn också.

Jag slår om till P2 lagom till kaffet och mackan, och där spelas hyllningar till Sarah i form av Frans Lehar, och någon har önskat en spänstig marsch. Jag känner igen den, men gissar fel. Det är inte Södermanlands regementes, utan Kronobergs. Två av våra mest spelade marscher. De får mig att minnas alla hästdefileringar på Solvalla under 1960-talet, då hästarna intog arenan och visade upp sig för publiken. Kanske borde jag maila P2 och önska Helsinglands regementes marsch – hälsingarna som gjöt sitt blod för att försvara Finland vid Oravais.

Well, vinden vajar trädkronorna fram och åter – det blir nog en fin sommardag. Med Emmas silvermedalj på cykel och Sarahs guld så här redan första dagarna, så blir resten av tävlingarna mindre hysteriska i media får vi hoppas. Men sportjournalister är ju ett gapigt släkte som aldrig blir nöjda och ständigt ska spekulera i flera guld. Mera glass, mera glass i stora lass :-) Rio de Janeiro, Januarifloden!

Publicerat i Media, Miljö, Musik, Norrland, Radio, Sport | Märkt , , , , , , ,

Tönnånger och yxkast

Yxkast (3)Bergviks Marknad är en folkfest som går av stapeln varje sommar vid den här tiden, och årets besök bjöd både på bokfynd, ett smärre uppfriskande regn över det medhavda paraplyet, ett gäng som utövade Line-Dance, samt Tönnångers imponerande yxkastare. I grupper om fem stegade man fram till kastplatsen och slungade iväg sina tunga yxor mot var sin pricktavla. Nästan inte en enda bom på tavlorna trots att vi stod där en bra stund och tittade på. Varje kast kunde rendera 1-5 poäng. Ingen lyckades träffa det lilla ”oxögat” i mitten” med det var inte att förvänta heller. En kul tävling.. Jag noterade också att de flitiga Bergviksborna hade monterat upp en stor solcellsanläggning på marknadsområdet. Så det händer möe i Bergvik – nyligen hade förresten en varg tassat omkring på IP också. OBS yxan som just är på väg i luften! Bokfynden? Jo, Maigrets tålamod och Det blå rummet – båda av Georges Simenon.

Publicerat i Kultur, Litteratur, Musik, Söderala, Söderhamn | Märkt , , , , , ,

Och nu, Trump…

Trump 3Nog lever vi i en brytningstid. På 50-talet efter kriget när jag var grabb, tycktes världen ett tag oföränderlig. Kanske var det bara lugnet efter stormen. Jag minns Julle Gustafsson, Kacka Andersson, Grenoli, Ett öre mer för mjölken, Kom och köp konserverad gröt, Mambo Italiano och Harry Lime. Mario Llanza sjöng smäktande Granada på stor stenkaka, och unga gossar kunde storögt drömma om pinuppor som Doris  Day och Ester Williams. I bokhyllan fanns Wahlströms ungdomsböcker. Syrran läste Syrrans Dagbok med röd rygg, och jag läste Ulf Ullers Hököga, Edward Ellis‘ Järnhjärta, och en massa Biggles. Med gröna ryggar.

Nu skakar världen. Vildsvinen går bärsärk i skogarna, och varg och björn tränger på. Samtidigt krig, attentat och naturkatastrofer. Askregn, tsunamis, översvämningar och storbränder drar över vår planet. Ideologier och samfund rämnar. Man kan tro att själve djefvulen driver spel med oss.

Mitt i all vår högteknologiska hype är folk på flykt undan maktgalna ledare och de eskalerande naturkatastroferna. Vi reser snart mot Mars och redan kikar vi mot universums avlägsnaste förflutna. Genetiker och arkeologer mutar in nya spännande  kunskapsområden. Samtidigt gör våra medpassagerare på jorderesan – insekterna och de otaliga virusbataljonerna – framgångsrika attacker mot vår hälsa. Vi läser om allt från köttätande flugor till hotande farsoter som ebola, elaka fågel- och svininfluensor, stickmyggor och mördarbakterier.

Kanske inte så konstigt då, att vi får alltfler teatraliska gaphalsar till politiker, nu även i fordom stabila demokratier. Efter oss syndafloden? Vad väntar oss runt hörnet? Britterna lämnar snart den krängande EU-skutan, och fru Merkel börjar nog bli trött på att hålla folk kvar på däck. Hon måtte längta efter sin pension nu…

Jag hörde finansmannen Hagströmer lägga ut texten igår i P1 Sommar. Han drömmer om  s.k. meritokrati, dvs att smarta pudlar i form av affärsmän som han själv borde leda världens nationer. Redan de gambla grekerna… Tänk er en regering med P.G. Gyllenhammar, Wallenbergarna, Melker Schörling, Lundberg och ett halvdussin till. Det vore intressant att bugga ett slikt rådsmöte om nationens framtid. Men demokrati vore det definitivt  i n t e.  Bevare oss väl. Vi har redan Boris Johnson och Trump nu. Och vi har haft Berlusconi. Räcker inte det? Minns tidigare teatraliska demagoger i vårt Europa.

Det hade varit intressant att höra hur Hagströmer skulle ha agerat om han vore Sveriges finansminister idag. DET kunde ha blivit ett kul Sommarprat! Men det var väl för riskabelt. Twitter kunde ha gått bananas…

Publicerat i Arkeologi, Astronomi, England, Film, FoU Vetenskap, Media, Miljö, Politik, Radio, Statistik | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Schubert, enligt Hillman

Schubert 2 (4)”Schubert var kortväxt, något fetlagd. Han hade ett runt ansikte, vackert välvd panna, trubbnäsa, tjocka läppar, buskiga ögonbryn och krusigt, mörkt hår. Hans fingrar voro korta, hans fötter små. Ögonen voro strålande, men då han var mycket närsynt, bar han alltid glasögon, vilka fingo sitta kvar på näsan även då han sov. Spaun säger, att ‘Schubert var varken vacker eller ful, men när han talade eller log, kom något förklarat över hans drag’.

Schubert var en kärleksfull son, god broder och den mest trofaste vän. Hans hjärtegodhet kände inga gränser, och han var till ytterlighet välvillig, hjälpsam och högsint. Att han med dessa egenskaper skulle förvärva sig en stor vänkrets är förklarligt. Han älskade ock sällskapsliv, där tvångsfrihet rådde, och därvid kom till synes hans aldrig svikande godmodighet och älskvärdhet, som på ett egendomligt sätt blandades med en skygg tillbakadragenhet. Denna egenskap framträdde påfallande i sällskap med kvinnor. Han var därutinnan raka motsatsen till Mozart, som mycket älskade kvinnosällskap och slösade naiva komplimanger på vackra kvinnor, på vilka Schubert snarast verkade frånstötande. I detta fall var han också en motsats till Beethoven som oaktat sin fulhet dock utövade en stor dragningskraft på kvinnor. Med Schuberts frihetsträngtan och böjelse för tvångsfrihet förband sig en viss nonchalans i uppträdandet och en burschikos (studentikos) gemytlighet, som kanske ej rätt passade i kvinnosällskap. Men i vänners lag var han merendels glad med de glade. Under hans senaste liv kastade svårmodet mörka skuggor över hans själ, vilket han dock behöll för sig själv i ensamma bittra stunder…

Ingen kunde vara en mera oförtröttad arbetsmänniska än Schubert, och hans indelning av dagen var under nästan hela hans liv densamma. Förmiddagarna ägnades uteslutande åt arbete, och han njöt därvid av att få vara ensam och ostörd. Men aftnarna ville han gärna tillbringa i vänners lag, helst på någon vinstuga, för att vid en kopp svart kaffe och en pipa tobak vila ut efter arbetet. Då diskuterades konst och litteratur – och dagens tidningar studerades. Eller också tillbragtes kvällen på någon teater eller konsert, och, när vädret var vackert, på långa promenader. Schubert var en entusiastisk naturdyrkare, därutinnan olika Mozart, som icke tycks ha varit mottaglig för intryck av naturens skönhet, utan närmast var en stugsittare. Schubert företer många olikheter mot Mozart, men i två hänseenden voro de mycket lika: båda voro arbetsmyror och båda voro i ekonomiska ting fullständigt hjälplösa. Deras liv var också en kedja av arbete, fattigdom, umbäranden, missräkningar och bitter nöd…”

Beethoven rörde sig i aristokratins salonger, medan Schuberts arena fanns hos borgarklassen. Och det var Wien som var navet i hans universum. I Tyskland var intresset betydligt svalare. Bäst trivdes Schubert bland kamrater från studieåren i det s.k. konviktet. Flera nära vänner blev poeter, som Franz von Schober och Johann Mayrhofer. Men där fanns också hovrådet Josef von Spaun, målaren Moritz von Schwind, lustspelsdiktaren Eduard von Bauernfeld, målaren Leopold Kupfelweiser och dennes bror skriftställaren Josef K. Kupfelweiser, advokaten Leopold von Sonnleithner, Franz och Ignaz Lachner, bröderna Anselm och Josef Hüttenbrenner, poeten Johann Senn, hovrådet Josef Witteczek, friherre Ernst von Feuchtersleben, målaren Ludwig Schnorr von Carolsfeld, poeterna Franz Grillparzer och Johann Gabriel Seidl, och sångaren Vogl. Franz von Schober var den sammanhållande länken i sällskapet. Han var född på Torup i Skåne 1798 där fadern en tid var godsförvaltare. Vännen Josef von Spaun som utbildade sig till jurist, har berättat att Schubert ofta hade slut på notpapper, så att von Spaun fick rycka ut och förse honom. Schubert skrev musik utomordentligt fort.

Ja, så berättar Adolf Hillman (1844-1933) i den biografi om Franz Schubert som han lät publicera 1922 hos Wahlström & Widstrand i Stockholm. Vem var då denne Hillman? För litteraturvetare är han kanske mest känd som en hejare på spansk litteratur. Men han var mycket mångsidig. Han blev spansk och rysk vicekonsul i sjöstaden Söderhamn, där han under en period också var flitig skribent i Söderhamns Tidning. Han var tillika en flitig översättare av spansk litteratur. Före monografin om Schubert hade han också, under sin tid i Stockholm dit han flyttade 1900, utgivit verk om Mozart, Mendelssohn, Chopin och Berwald, och översatt biografier över Beethoven och Liszt. Vid 70 års ålder utkom storverket Kammarmusiken och dess mästare intill 1800-talets början (1918).

Hillmans släkt stammade från Hille utanför Gefle. Adolf Hillmans far Adolf Ferdinand Hillman var son till en skeppsbyggmästare Olof Hillman i Gefle. Adolf Ferdinand flyttade 1852 från Gefle till Söderhamn. Han blev grosshandlare i trävaror, och gifte sig med Christina Maria Brolin. Han hade en såg vid Lilla Öjungen utanför Bollnäs, och mitt för Stugsund på Tornön staplade och torkade han bjälkar och sågat virke. År 1858 uppförde han en sommarbostad på Mariehill vid Söderhamnsfjärden, och 1866 restes en såg med två ramar. På 1870-talet byggde han ut till fem sågramar. Han avled 1891 vid 74 års ålder.

Hillman (2)Sonen Adolf Hillman fick ta över, men hans håg låg som vi förstått mera åt litteraturen och skrivandet. Han tog studenten i Gefle, och låg sedan i Uppsala och en tid i Paris 1868. H:s studier i Uppsala och Paris omfattade moderna språk samt konst- och litteraturhistoria, och över dessa tre vägar leddes han till ett fördjupat studium av spanska förhållanden, framför allt litteratur, teater och handel. I Söderhamn blev han snart en av de mera kända journalisterna och affärsmännen; han hade t ex en väsentlig del i tillkomsten av Söderhamns tidning och var ensam grundare av Söderhamns tryckeri ab. Med liberala värderingar som utgångspunkt deltog han även i kommunalpolitiken.(Svenskt Biografiskt lexikon)

Samma år som hans bok om Schubert kom ut 1922, lades för övrigt gammelsågen vid Mariehill ned. Sågverksdöden hade börjat härja, och på 1930-talet var de flesta sågverken utefter Söderhamnsfjärden nedlagda. Ungkarlen Hillman gifte sig 1899 i Söderhamn med Lovisa (Louise) Brandell, och det var alltså efter giftermålet de bosatte sig i Stockholm.

Källor: Alfred A. Jensen: Söderhamns historia (1920), Jan O. Jonsson: Söderhamn i gamla vykort (1998), Lennart Bylund: Sågverksindustrins utveckling i Söderhamnsområdet 1849-1992.

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Musik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

En midsommarafton i Rengsjö

Rengsjö Midsommar 120Kb 2016Rengsjö uthus 200kb

För cirka fyrtio år sedan var jag en midsommarafton i Rengsjö med en flickvän. Jag minns att det var mycket folk, en trevlig stämning och och många vackra gamla byggnader. Det blev ett fint minne. I år blev det åter läge att ta en tur i det fagra hälsingelandskapet, och eftersom jag bor bara ett par mil ifrån Rengsjö numera så föll det sig naturligt att återbesöka bygden kring Rengsjö och dess vita kyrka. Lika fint nu. Stor publik, en rimlig liten entréavgift, folkligt och gemytligt, resning och dans kring stången, många barn och gamla – och fin stämning. Jag skriver inte mer än så – lägger bara in lite här nedan om bygdens historia från deras egen hemsida. Och garnerar med en plåt jag själv tog denna ljusa sommardag. Tack Rengsjö! Vad är det för djur ni har i det gamla sockensigillet?! Jo, en rengsjöhare ska det vara :-)

”Rengsjö är gammal jordbruksbygd med lång tradition kring linhantering. Vi vet att människor levt och verkat i bygden sedan yngre stenåldern. Själva ortnamnet Rengsjö har anor från 1300-talet. Idag finns här cirka 600 hushåll, med ungefär 1300 invånare totalt. Rengsjö tillhör Bollnäs kommun sedan 1974. Rengsjö består av flera byar: Västra och Östra Höle, Berga, Björtomta, Västerböle, Glössbo, Nordanhöle och Västerby.  Många ålderdomliga ortnamn stammar från beskrivningar av landskapet. Ordet ‘reng’ kan vara en dialektal variant av vräng/vriden/sned/krokig, och syfta på en oregelbunden formation i naturen. Den andra halvan av ortnamnet skrivs idag ‘sjö’, men den ursprungliga stavningen, kan även tolkas som det moderna ordet ‘hög’. I Rengsjö finns ett äldreboende som heter ”Ringshög”, kanske anspelar det på en tolkning av det gamla ortnamnet…   Namnet har stavats på olika sätt och länge hette orten faktiskt ”Regnsjö”, liksom många felaktigt tolkar namnet idag.”

Publicerat i Arkeologi, Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Språk | Märkt , , , , , , , , , ,

Fare well, green comrades!

Sellafield, Tjeljabinsk, Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima – in memoriam

BlackebergareGahrtonister eller schlaugianer? På Birger Schlaugs utmärkta blogg har i dagarna den frågeställningen debatterats av gröna kommentatorer. Men som vanligt – den gamla vanliga visan, d.v.s. det blir en analys enbart fokuserad på maktstrategiska spekulationer och överväganden – lika ofruktbar som den gamla förkättrade vänster-högerskalan, eller realos kontra fundisar. Men politiken ä r inte, och blir aldrig, tvådimensionell. Det sorgliga med Miljöpartiet idag är helt enkelt att de personer som nu dominerar riksdagsgruppen och partitoppen har sålt ut det mesta av partiets grundvärderingar för att få kampera vid köttgrytan ett tag. Everything for sale, hette en fin gammal rulle av Wajda. Det gör man inte ostraffat i medlemmarnas och kärnväljarnas ögon. Jag har varit medlem hos De Gröna sedan 1985 i ärkeröda Sundbyberg, och ledande aktiv i kommunpolitiken där i över tio år, fram till 1998. Därefter grön debattör. Jag gick med framför allt för att få bort de livsfientliga atomreaktorerna (som tillväxtstrategerna smart nog döpte om till kärnreaktorer och kärnkraft, det låter ju så mycket sundare och ofarligare).

Jag är förvisso ingen typisk miljöpartist. Jag har alltid varit f ö r ett starkt svenskt alliansfritt försvar, för fortsatt flyg på Bromma, men mot vinster i vården, omsorgen och skolan – och mot friskolor i grundskolan. Ja, enligt den gamla mossiga terminologin vore jag snarast att betrakta som vänsterkonservativ. När nu Mp plötsligt accepterar fortsatt brassande av atomkraft(!) som ger ett ännu större berg av livsfarligt avfall, och dessutom förmodligen låter Vattenfall fortsätta schackra med brunkolet, så har partiledningen nått en botten.

Efter över 30 år i Mp lämnar jag partiet åt sitt öde. Karriäristerna i ledningen må fortsätta resan utefter botten utan mig. Det är symptomatiskt att partiet också totalt har missat 1,5 miljoner väljare som har gått i pension. Inte en enda av våra riksdagsmän driver äldrefrågor när man läser på partiets hemsida om deras ”hjärtefrågor”. Det är bara klimat, feminism och jämställdhet man förnumstigt flaggar med. Den ena efter den andra. Opportunismen är magistral. Därför kan Mp aldrig kravla sig över 10%. De bedriver ungdomskult. So good luck, folks!

Det finns bara tre partiledare just nu som står upp för en genomtänkt politisk agenda, och det är Sjöstedt, Åkesson och Ebba Busch. Jo, så är det. Om vi bortser från alla de kända skillnaderna dem emellan, så har de det gemensamt, att de vågar driva också frågor som är obekväma. Det inger respekt. Och de argumenterar skickligt. Övriga kör mest med floskelmaskinen påslagen. Naturligtvis får Jonas Sjöstedt i fortsättningen mitt stöd. Där finns ju hjärta och en glöd som känns äkta. Jag köper naturligtvis inte hela paketet, men det kan ingen av oss få.

/ Old Shatterhand

Publicerat i Äldreomsorg, blog, Försvaret, FoU Vetenskap, Historia, Kultur, Miljö, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Lycka – vad är det?

Offret med Erland 5 (2)Många är väl de filosofer som har grubblat över den frågan. Och kanske har de också formulerat sin egen högst personliga definition. Vi vanliga dödliga skulle väl dra till med det där som man ser i veckotidningsintervjuer: Fred på jorden, att få vara frisk, frihet etc. Men om vi utgår från att allt det där är självklara förutsättningar – om vi har allt det där redan –  vad är då lycka?

Jag har nyss läst Erland Josephson tredje självbiografiska bok, ”Föreställningar”. Han är hela tiden en sann filosof. Han älskar att analysera, formulera sig. Jonglera med språket. I boken får vi följa med till hans barndoms många bisarra minnen, de som av någon anledning stannat kvar. Kvintessensen. Och han minns förstås många kära och okära kollegor och episoder från scen och filminspelningar. När han minns allt detta, så smakar han på orden, vrider och vänder på dem för att komma åt en kärna, någon slags sanning som står pall. Ofta får han till en elegant, mustig eller bitsk slutsats. Ja ja, så var det nog. Eller kanske inte ändå…

”Jag vaknar på morgonen och frågar mig om jag är lycklig, eller olycklig… Jag får nöja mig med frågan om jag är nöjd eller missnöjd. Då säger jag mig att jag egentligen inte bryr mig så mycket om lycka. Det är viktigare för mig att vara intresserad och nyfiken. Det får man väl då kalla en lycklig människa. Och det behöver ju inte vara något fult med det…”

(Bilden ur Andrej Tarkovskys film Offret, inspelad på Gotland)

Publicerat i Film, Kultur, Litteratur, Religion | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Karriäristerna har kapat Miljöpartiet

Foto = KristianstadsbladetDet går inte att komma ifrån tanken. Fel personer tycks nu ha tillskansat sig merparten av Miljöpartiets riksdags-platser. Dessa maktens medlöpare är visserligen demokratiskt valda till riksdagen för två år sedan, men de är trojaner som under falsk flagg har snackat sig in i parlamentet. Det var uppenbart makt och inflytande de primärt ville åt. Då kan man med stora ord orera om klimathot, miljö och ansvarstagande – och samtidigt prostituera sig för att få smaka maktens söta kaka, och utan skammens rodnad sedan ge sig på att mota bort partiets kärnrepresentanter. Några har avancerat ända till ledande poster i utskotten, och några har blivit ministrar. Det innebär inte att alla är rena karriärpolitiker, men tillräckligt många. Om samma majoritet finns även i partistyrelsen återstår att se av den debatt som kommer att följa.

Carl Schlyter och Walter Mutt har alltså degraderats från sina viktiga uppdrag, och Annika Lillemets och Jabar Amin har lämnat sina speciella uppdrag i sympati med Schlyter och Mutt. Samtliga fyra är framstående och erfarna miljöpartister som ofta stått upp för partiets unika grundvärderingar i svensk politik. De har nu förlorat i inflytande, medan medlöparna i partiet har ökat sin makt. Mönstret känns igen från  politisk historia både här hemma och utomlands – hur avvikande partiminoriteter steg för steg direkt röjs undan av de vassa armbågarnas breda kompani, eller pressas till att frivilligt stiga åt sidan. Det var synd att Amin och Lillemets frivilligt valde att lämna sina uppdrag och därmed försvagade sin egen ställning, men samtidigt förstår jag deras reaktion.

I riksdagens barndom runt förra sekelskiftet med sin lösligare partistruktur, var det inte ovanligt att man kunde följa sin egen övertygelse vid voteringar och rösta emot den partikonstellation man tillhörde. Partipiskan fanns knappast då i våra båda kamrar. Det skapade en vital demokratisk parlamentarism. Risk fanns förstås för kuppningar och lobbyism, men som Schlyter påpekat i en intervju så utgjorde fyra Mp-rösters avvikande från regeringslinjen i fråga om det s.k. Värdlandsavtalet med NATO inget hot i praktiken mot regeringslinjens beslut. Det var däremot en ideologiskt viktig reservation. Även hos sossar och vänsterpartister, och förmodligen även inom andra partier, finns en rejäl skepsis för att binda upp oss vid den vapenfixerade stormakten USA och NATO. Förre socialdemokratiske försvarsministern Thage G. Peterson gav i ett tal häromdagen sin syn på varför vi bör stå fria från slika bindningar.

Ett stort tack till Carl Schlyter och övriga tre, för att ni hade kurage att stå upp när partiet tappar sin alltmer missvisande kompass! Karriäristerna har tillfälligtvis kapat partiet och kör det mot botten – men hur länge?

Publicerat i Försvaret, Historia, Media, Miljö, Politik, Press, Radio, SvT | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Jill Stein for president?

Jill Stein for Presidentjill pre2

Hä börjar te dra ihop seg, sa gubben. Både i USA inför konventen, och i England inför folkomröstningen i juni om Brexit eller inte. Det står ju helt klart att det blir Clinton för demokraterna, och gaphalsen Trump för republikanerna – trots att ingen av dem är särskilt populära i sina respektive partier. Det öppnar för andra obundna kandidater som media hittills ägnat mycket lite uppmärksamhet. Jag läser idag på Birger Schlaugs blogg om den gröna presidentkandidaten Jill Stein, som har föreslagit Bernie Sanders ett samarbete. Det låter ju klart intressant. Låt oss se om Aktuellt och Rapport har uppfattat den nyheten…

Publicerat i England, Media, Miljö, Politik, Press, SvT | Märkt , , , , , , , , ,

Biblioteken kämpar i motvind (KB)

Produktionen - foto 2014 (DSC_0092)Nedanstående färska rapport från Kungliga Biblioteket i Stockholm är intressant, och värd att läsas i sin helhet. Jag hoppas den når fram även till regeringen/kulturministern och riksdagens utskott. / Janneh

 ”2016-05-25

Färre bibliotek och minskad utlåning

Antalet bibliotek fortsätter att minska. Med det följer att den registrerade utlåningen på de bemannade utlåningsställena sjunker för flera bibliotekstyper. Det visar Kungliga bibliotekets rapport Bibliotek 2015, som innehåller Sveriges samlade officiella biblioteksstatistik över de offentligt finansierade bibliotekens verksamhet.

 Folkbibliotekens utlåning minskar med 1,5 miljoner lån sedan föregående år. Totalt sett gjordes 76,7 miljoner fysiska lån på de offentligt finansierade biblioteken jämfört med 77,4 miljoner året innan, trots att uppräkning i år gjorts för skolbibliotek som inte besvarat undersökningen. Antalet skolbibliotek som har minst 20 timmars avsatt bemanning för biblioteksverksamhet har inte ökat. 86 kommuner saknar ett enskilt skolbibliotek som har minst 20 timmars avsatt bemanning. De enskilda skolbibliotek, alla kategorier, som ingår i urvalsramen ger service till 450 000 elever av de 1,4 miljoner elever som går i grundskola eller gymnasium. Därtill kommer de 445 integrerade folk- och skolbiblioteken som också ger service till elever. De skolbibliotek som besvarat undersökningen köper in fysiska medier för 101 kronor per elev….

E-boksanvändningen på folkbiblioteken har för första året på länge inte ökat. En förklaring kan vara att folkbiblioteksorganisationer begränsar det antal e-böcker som användarna kan ladda ned under en viss tid eller stänger av e-boksutlåningen under året när budgeten för detta är förbrukad. E-boksanvändningen på folkbiblioteken är därför fortfarande bara några få procent av deras totala utlåning. De offentligt finansierade biblioteken har minst 9 400 licenser på olika databaser med e-medier.  Det är de 37 universitets- och högskolebiblioteksorganisationerna som dominerar, både i tillgång till och i användningen av e-medier.

Det finns drygt 9 000 personer som arbetar på de offentligt finansierade biblioteken, 76 procent av dem är kvinnor. – – – Undersökningen presenteras i en skriftlig rapport med tabeller och diagram. Samtliga resultat presenteras också i separata tabeller uppdelat på riket, län och olika bibliotekstyper. Allt finns att tillgå via Kungliga bibliotekets statistikblogg. Enskilda biblioteksorganisationers resultat visas i biblioteksstatistikdatabasen.   ”

Dock trycks det böcker som aldrig förr. Och säljs begagnade!  / Janneh

http://www.adlibris.com/se/bok/patriarken-fran-soderala-9789163902802

https://www.vulkanmedia.se/

http://www.solentro.se/

http://www.bokus.com/

https://www.facebook.com/Bishop-Hill-S%C3%A4llskapet-879269605442099/?fref=nf

 

 

Publicerat i blog, FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Media, Politik, Söderala, Söderhamn, Skolan, Statistik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Oscar III?

Oscar II (3)

Så fick vi då en ny prins som heter Oscar. Det var ett bra tag sen senast. Konung Oscar II som avled 1907 hade visserligen en son som också hette Oscar, men sonen Gustav V var äldre och ärvde kronan. Och han blev som bekant stengammal. Dessutom gav denne prins Oscar bort sin rätt till kronan genom att gifta sig med en opassande jänta för att komma ifråga som kung. Om Gustav V skulle trilla av pinnen i förtid. Så denne Oscar Bernadotte af Wisborg ägnade sig åt mera normala sysslor i sitt liv.

Den nu döpte lille Oscar af Ockelbo blir nummer tre i den s.k. Successionsordningen, och hertig av Skåne. Han riskerar därmed trots allt att bli Oscar III framöver, om Victoria skulle ledsna, och Estelle ge fanken i att sitta på tronen och ha tråkigt. Oscar II var hyfsat ung på bilden här. Påminner han inte om nån nu levande offentlig person? Ja ni kan ju få klura på detta. God eftermiddag!

Publicerat i Historia, Kultur, Media, Politik, Press, SvT | Märkt , , , , , , , , , , ,

Affärsmässige Damberg och Mp – vad väntar de på?

(Bild TT)Det är fullständigt obegripligt. Först de båda språkrören räddhågat hukande bakom ordet ”ägardirektiv” i Agenda. Det var så sorgligt att se. Vattenfalls ägardirektiv kommer tydligen uppifrån Skaparen däruppe, och inte från regering och riksdag. Och så idag näringslivsministern Mikael Damberg som gång på gång i Lördagsintervjun i P1 trummade in sitt inövade mantra angående Vattenfall och brunkolet: Vattenfall skall framför allt handla ”affärsmässigt”. Så synd då att regeringen har hakat upp sig på ett enda ord i ägardirektivet, och tolkar det så: Vattenfall gör som de vill, och jag tänker som minister bara sitta på läktaren och titta på vad de gör med brunkolet. Det här börjar likna en nyårsrevy, eller en raspig grammofonskiva som har hakat upp sig. Monty Python? Regeringspartierna borde dra ner nattmössan och stiga ner nu. Och fatta varför Vänsterpartiet nu stiger som en raket på deras bekostnad. Man tror inte sina öron. Damberg borde ha gått till industrin för länge sen. Och de båda språkrören bör tala med sina biktfäder. Det osar katt nånstans, men när får väljarna äntligen veta vad det är som osar?

Publicerat i FoU Vetenskap, Media, Miljö, Politik, Press, Radio, SvT | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Med Emil Clahr i grekiska Arkadien…

olivträdJust läst ut Resor mot solen. En konstnärs reseminnen av Bollnäsfödde Emil Clahr (1905-1983). Han växte upp i Ovanåkers socken, Roteberg. Jag har inte sett så många av hans dukar, mest landskap som går för humana priser på nätet. Men skriver intressant gör han. En charmig bok, där man får följa Emil och hustrun från franska Arles till Spanien. Han besöker också Portugal, Provence, franska Rivieran och Italien. Från Belgrad kör han bil ner genom Jugoslavien till Skopje i Makedonien, och så slutar det med en ordentlig rundtur i Grekland där vi får återuppliva våra skolkunskaper om antikens Grekland – med Olympen, de grekiska gudarna och filosoferna, Korint, Sparta, det fantastiska Mykene med Lejonporten, och Kretas historia med Knossos etc. Resan uppväcker många egna reflektioner från resor, i mitt fall mest från Portugal och Italien. Flera episoder beskriver kontakter med lokalbefolkningen. En hederlig reseberättelse när de är som trevligast. Mest klappar nog hjärtat för Grekland:

”Visst är Arkadien ännu på flera sätt ett annat Grekland än man vanligen ser. Här klättrat växtligheten och odlingarna högre upp på bergen än annars, här är framför allt dalarna mycket frodigare, vattentillgången rikligare. Platanerna ger förhoppning om skugga och vatten, liksom ekarna och fikonträden. Mullbärsträd, citron- och apelsinlindar, flodstränder fulla av ljusröda neriumbuskar ger ögonfröjd – majsfält, vete, vin, sydfrukter av alla slag, blommande ginste , cyklamen och liljor, rosmarin, och alla kryddväxter varierar landskapets mönster och färger. Den ljuvliga näktergalen drillar flitigt dagen lång, cikadorna spelar extatiskt under den heta timmen och syrsorna i kvällningen. Får- och getklockor klingar dämpat i olika tonarter….”

”Bildkonstnär, tecknare, född 1905 i Bollnäs, död 1983. Studerade för Isaac Grünewald, Otte Sköld och i Paris. Han har målat porträtt, figur och landskap från Norrland och Öland, vidare från Italien och Paris. Har även målat dekorationer i offentliga lokaler, gjort teckningar för pressen och illustrerat böcker. Representerad: i ett flertal Norrländska muséer.” (Wikipedia)

Publicerat i Arkeologi, Historia, Italien, Konst, Kultur, Litteratur, Resor | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Pingstresa med tjutande geigermätare, den 3 juni 1986

ur Stalkr - Pripyat

Hälsinge-Kuriren, 3 juni 1986

”Strax efter klockan åtta på pingstaftons morgon lämnar vi stockholmsförorten Skogås med bilen. Ettåringen är säkert surrad i sin stol. Vi skall upp till Hälsingland över helgen. Det betyder att vi måste igenom strålningsbältet. Det känns olustigt. I det längsta tvekade vi. Kanske skulle de rapporterade strålmängderna avta om vi väntade någon vecka. Men vännen Y avgjorde saken. Han hade uppbringat ett geigerinstrument som vi kunde låna med oss. Sagt och gjort. Han väntar på oss ute i Sundbyberg, ger mig en kort instruktion på gatan. Instrumentet ifråga visar sig vara en oansenlig orangefärgad plastlåda med ett rejält svart handtag. Y demonstrerar kalibreringsplattan med den lilla strontium-inplastningen. Så mäter han strålningen på platsen i midjehöjd. Nålen darrar kring 20 på skalan. Normalt, säger han. En liten högtalare ger ifrån sig ett sprakande ljud. När han för lådan mot backen ökar ljudet en aning, han svänger den från asfalten och in över en plantering och får kraftigaste utslaget i en regnfuktig fåra. Det är blåsigt och nålen pendlar oroligt.

Framme i Märsta väntar farfar och farmor. Vi får en pratstund. Geigern visar redan högre värden här, 40-50 i luften, ännu mer utefter gräsmattan och asfalten. Inomhus är man tryggast, 15-20 överallt. Farmor vill kolla persiljan i trädgårdslandet och jag stryker över den men får ”bara” 30-40. Det blåser fortfarande. Men en bit längre bort, i droppzonen under takkanten kommer chocken. Mätaren går resolut upp mot maximala 300 och tjuter plötsligt ilsket ! Vi stuvar in oss igen.

Vid Tierps kyrka går jag ur och får 75 överallt. Jag är aningen brydd. Z viftar energiskt inifrån bilen – jag har glömt att ta av kalibreringsplattan. Inte undra på! Ungefär som att fotograferna med locket för objektivet. Vi skrattar i samförstånd. Jag får  75 i vinden, och det dubbla mot asfalten.

Vid Dalälvens norra strand blir vi kaffesugna. Vågar vi gå ut i skogen? Kanske är man pjåskig. Oron gäller mest  lillgrabben. Men herregud, folk som andas här varje dag. Vad skall dom inte få i sig? Jag har redan höjt upp min egen toleransnivå nu, allting är relativt. Vi går ur. Det sprakar ordentligt i luften, 80-100 är högsta värdena hittills. Det skall visa sig att det blir resans maxnotering vid mätning i midjehöjd. Jag lägger lådan mot barren och jorden och får 150-200. Lille V är överförtjust att få röra på sig och far omkring. Han vill plocka kottar. Vi tar av honom. Får vänta till Hälsingland. Må kottarna vara bättre där! Blir arg på honom när han vurpar omkull i smågroparna. Borstar av, försöker mäta över kläderna. Samma som i luften, litet mindre. Det tycks inte som kontakten med marken ”smittar”. På träbänken där vi suttit är det hela 200-250. Har virket sugit åt sig och ackumulerat ? Är det cesium-137 eller annat elände också? Tankarna går. Vi har suttit på härligheten, nu vill vi härifrån! In med barn och kassar.

Vi stannar inte fler gånger på uppvägen. Framme vid stugan utanför Söderhamn gäller det att snabbt kartlägga tomtens farliga ytor. Jag skuttar runt. Massmedia har inte givit oss några uppgifter härifrån. Värdena visar sig nu ligga på Märstas nivå, men är bara hälften av Gävleregionens. I luften cirka 50. Utefter backen varierar det kraftigt runt huset. Jag har tid att undersöka mera noggrant än tidigare. Inomhus kan vi känna oss helt trygga. Där är normala 20. Men ute på lekstugeverandan visar de olika plankorna allt från 40 och upp till 100. Det verkar som äldre fuktiga plankor sugit åt sig mera än unga torra. Gräsmattan ligger kring intervallet 60-100. Jag söker mig till stupröret vid knuten. Jag har ställt om apparaten så att jag kan mäta upp till 1000. Jag får ruskiga 500! Ändå värre är en kvadratdecimeter intill regntunnan på baksidan av huset. Tunnan läcker i botten och är tom, men där vattnet gått ut i gräset slår nålen upp till 600. Jag ryggar instinktivt, hämtar bockar som jag ställer för de värsta ställena. Mot kvällen far jag in till Söderhamn för att proviantera. Nere i hagen har grannbonden släppt ut några kor. Två små kalvar glor efter bilen. Vad tuggar dom i sig?

Annandagen innan vi far hem gör jag om tomtmätningarna och får en god överensstämmelse med tidigare värden. Vindstilla nu. Möjligen aningen lägre värden. Regntunnan vill stanna på 500 istället för 600. Vi tittar in hos en kusin i Östansjö. Han säger att informationen lokalt varit dålig. Hade talat med flyget utanför stan, dom visste inte mycket. Katta kommer fram, intresserad av geigerns ljud. Pälsen ger inget utslag. Ändå bör hon ha rullat sig på backen åtskilligt. Kollar flickans sandlåda och källan uppe i skogskanten. Hönsen sitter i husarrest med tuppen. Får inte picka utomhus. Familjen äter äggen. En eländig sommar för alla.

Jag återlämnar geigern i Stockholm annandag kväll . Den har varit vårt skydd mot det allestädes närvarande osynliga hotet. Nu står vi åter utlämnade till andra för information. Geigern gav en egendomlig ambivalent känsla av både tryggghet och makt. Som krucifixet mot sagans vampyrer. Hur skall vi klara oss utan vårt trollspö ? Var skall vi sätta fötterna i morgon ? Det kan inte längre finnas några tvivel. Vi måste ge ingenjörer och politiker klara direktiv. Nu stänger vi av och satsar på den människovänliga tekniken. Det var inte vi som var naiva och flummiga. Det var ingenjörerna som lät känslorna tala. Dom slogs för sitt livsverk. Det kan vara viktigt att minnas efter Tjernobyl.”

© Jan Erik Hallström, Mo-Myskje, Helsingland

Mätvärdena ifrån geigermätaren visade enheten mikroröntgen per timme. I centrala Gävle lär man ha uppmätt 400, att jämföra med mina egna uppmätta värden i artikeln. Värst lär regnet med cesium-137 ha drabbat öar i Gävles skärgård.

Hur började människans lek med atomenergin? Minns människans fruktansvärda fällning av atombomberna i Hiroshima och Nagasaki under 2.a världskriget (ww2). Så följde atombombsproven under 1960-talet både ovan och under jord på flera håll i världen. Kontamineringen av vår miljö med joniserande strålning ökade kraftigt. Så byggdes atomkraftsreaktorerna som snabbt döptes om till kärnkraft. Politiker och ingenjörer ville slippa associationen atomkraft-atombomber. Kärnkraft=kärnfrisk låter förstås trevligare. Man manipulerade opinionen med språkets hjälp. Så följde reaktorolyckorna med förödande konsekvenser: Tjeljabinsk, Windscale, Harrisburg, Tjernobyl och nu senast Fukushima. Var händer det härnäst?

Publicerat i Barn, FoU Vetenskap, Historia, Kultur, Litteratur, Media, Miljö, Norrland, Politik, Press, Resor, Söderhamn, Söderhamn, Statistik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

På 30-årsdagen…

ur Stalkr - Pripyat

Och där
i det skarpa ljuset
med sina stumma gränder
som sprungna ur
de Chiricos dukar
Tjernobyl och Pripyat
tvillingdöda städer
atomkulturens
förstfödda…

 (Jan Erik Hallström, 1986)
Publicerat i Film, FoU Vetenskap, Historia, Kultur, Litteratur, Miljö, Politik | Märkt , , , , , , , , , , ,

Mp-rabaldret inför partikongressen…

tysk kolkraft (3)Uppriktigt sagt, att Kaplan sköt några stolpskott för mycket var trist, för han tycktes äga god vilja med bostadsbyggandet. Minns tidigare passiva bostadsministrar. Men detta med att skaka tass på rätt sätt har fått för stora proportioner. Om vi bosätter oss utomlands så tar vi seden dit vi kommer, och det bör och skall våra utländskt födda också göra. Både män och kvinnor. Har man inte hajat det, så ska man inte representera svenska väljare. Så enkelt är det.

Nej, viktigare är det här med brunkolet. Då pratar vi tunga politiska beslut och inget joll. Vattenfalls vinglande åt fel håll måste styras upp. Och framför allt – Löfvén och Romson måste sluta gömma sig bakom ägardirektiven som om de vore skrivna på stentavlor. Kurage! Ett stick gjort på ett kick, sa flodhästen:

Att Vattenfalls försäljning av brunkolsverksamheten skulle vara omöjlig att stoppa är inte sant, menar experter som Dagens ETC pratat med. Det går att göra ganska enkelt oavsett de ägardirektiv som är beslutade av riksdagen. – Man behöver i princip bara upprätta ett protokoll om att tillgången inte ska säljas, säger Daniel Stattin, professor vid Uppsala universitet…  Bolagsrättsligt finns regler som säger att man kan kalla samman en bolagsstämma väldigt snabbt. Det finns en aktieägare här och det är staten. Detta kan i princip göras på näringsministerns kontor. Bolagsrättsligt tar man bort ägardirektiven eller ger extra direktiv. Det skulle kunna gå på en halvtimme ungefär, säger Daniel Stattin, professor i civilrätt vid Uppsala universitet och expert på bolagsstyrning…” (ETC) Hear, hear!

Nu stundar en grön partikongress, som vanligt i maskrosornas tid, maj månad. Det är uppenbart att nu när Romson skrivit under klimatavtalet, så kan hon frivilligt avstå från språkrörsuppdraget, och jobba vidare med miljöfrågorna i en annan funktion. Det finns säkert många uppdrag där hon funkar och slipper kommunicera i media (inte hennes bästa gren). Löfvén bör sen också få en signal från henne själv att hon gärna stiger av taburetten om han vill ombilda regeringen. Schlyter bör in som miljöminister, eller Löwin om hon vill byta portfölj och låta Schlyter ta hennes. Det vore inte heller helt fel om Fridolin också vore klädsamt ödmjuk och steg av taburetten ett tag. Båda språkrören kom uppenbart in som ministrar för tidigt. Sverige har inte råd med ”dockministrar” som inte smakat ekluten. Det gäller en del s-ministrar också. Vi har ju gröna politiker i riksdag och kommuner med betydligt större pondus och livserfarenhet. 

Alliansens agerande i blåsvädret imponerar inte. Batras skolfrökenmässiga mästrande av Löfvén i riksdagsdebatten var pinsam för både henne och Löfvén – men mest för moderaterna. De borde nog också ombilda i ledningen. Det finns lämpligare statsministerkandidater, om partiet funderar på att regera i framtiden. Tiddeli-pom.

Publicerat i Bostäder, Kultur, Media, Miljö, Politik, Religion, SvT | Märkt , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsingerunor 2015 och Olle Häger

Olle Häger 2I spåren efter de stor pionjärerna, stigfinnarna och utförarna, kommer nedtecknarna. Runristarna, biografiskrivarna och historikerna. Söderalas son Olle Häger blev både och. Som historiker med televisionen som instrument blev han pionjär och stigfinnare samman med kollegan Hans Villius. Med boken Bondens år och bagarens bilder (1987) blev han runristaren som till eftervärlden gav oss bonden Englunds liv i dennes lakoniska dagböcker. Till dessa anteckningar passade byfotografen Falkmans samtida bilder som hand i handske. Häger hann med mycket efter sin studentexamen i Söderhamn 1955. Av hans böcker har jag också Ett satans år, om svälten i Norrland nödåret 1867, och hans två utmärkta deckare. Bland alla dokumentärfilmerna minns jag med särskilt välbehag Skotten i Sandarne (1973), serien Svart på vitt (1984-1992), Sjön där Fride Magnusson drunknade (1992), Hundra svenska år (1999), Minns du det landet (2002), Frank Sinatra glömde aldrig Finspång (2003), och förstås – berättelsen om grabben på Gullgruva uppfostringsanstalt. Nu är Olle själv borta. Björn Häger skriver i årets Hälsingerunor om sin morbror.

I övrigt innehåller Hälsingerunor 2015 mycket om många. Kända namn som journalisten Herbert Söderström, målaren Albert Blombergsson och Skansens fader Artur Hazelius får ny belysning, men också de mindre kända levnadsöden som tecknas är intressanta att ta del av. Hälsinge regementes öden i fält speglas i en bred krönika om ett spännande kvinnoöde, av Jan Ahlberg. Och glädjande nog kommer nu också en del industrihistoriska bidrag – om timmersaxens skapare, och Iggesunds första kartongmaskin. En fyllig och lärd essä om begravningskultur förr och nu tryfferar årets kulturella anrättning. Gack och skaffa!

http://www.helahalsingland.se/slakt-o-vanner/jonas-sima-minns-sin-arbetskamrat-olle-hager

http://www.oppetarkiv.se/sok/?q=Olle+H%C3%A4ger

Publicerat i Film, FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Media, Mo socken, Norrland, Politik, Söderala, Söderhamn, Söderhamn, SvT | Märkt , , , , , , , ,

The secrets of planet MARS…

Gravity map of Tharsis volcanoes

A new map of Mars’ gravity made with three NASA spacecraft is the most detailed to date, providing a revealing glimpse into the hidden interior of the Red Planet. The map was derived using Doppler and range tracking data collected by NASA’s Deep Space Network from three NASA spacecraft in orbit around Mars: Mars Global Surveyor, Mars Odyssey, and the Mars Reconnaissance Orbiter. 

This view of the Martian gravity map shows the Tharsis volcanoes and surrounding flexure. Tharsis is a volcanic plateau on Mars thousands of miles across with the largest volcanoes in the solar system. The white areas in the center are higher-gravity regions produced by the massive Tharsis volcanoes, and the surrounding blue areas are lower-gravity regions that may be cracks in the crust (lithosphere).

Image Credit: MIT/UMBC-CRESST/GSFC

Last Updated: March 21, 2016
Editor: Sarah Loff
Publicerat i Astronomi, Miljö | Märkt , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (25): Bo Kaspers Orkester – Svårt att säga nej

BKO (Foto - SR)

I den rika svenska musikmyllan finns det hur många band som helst som sticker ut. Bo Kaspers Orkester är den kanske självklaraste fixstjärnan på den himlen. De har hittat sin grej. Och de håller på. Och håller på. Och de skapar oförtrutet nytt. Det där bossiga svänget. Vad ska man välja här – inte lätt? I de mycket svenska texterna kan man känna igen gods från sitt eget privata hawaii. I parti och minut. Undantag är jag svag för. Svårt att säga nej – javisst, jisses. Bo Sundström och Lisa Ekdahl i en svartvit vemodig vandring – svalt och brutalt kongenialt. Åsså den där sköna sekvensen när det lyfter:  Ta-rara rara reeee…! (Bild: SR)

https://www.youtube.com/watch?v=4CCapv298bg

Publicerat i Musik, Norrland, Radio, Språk | Märkt , , , , , ,

Modiano’s saudade…

Rue Pierre Dac


den gången

när jag bodde där
hon och jag
förr
ja, för ganska länge sen

Och tiden
den står aldrig stilla
men ändå stilla.

 

Publicerat i Historia, Litteratur, Resor | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Folke Isaksson (1927-2013): Mormors död

Folke IPå Erikshjälpen kan man botanisera bland billiga biografier och allsköns poesi. Vid mitt senaste besök plockade jag med mig fem nya volymer, däribland Dan Anderssons brev till sin syster, och Folke Isakssons diktsamling Vingslag (Bonniers, 1986). Isaksson har kommit i min väg tidigare några gånger, och jag minns fina TV-program han gjorde i serien Poesivandringar. Eftersom jag själv de senaste åren har sysslat med Erikjansarna och den svenska kolonin i Bishop Hill, har jag också stött på hans bror, professor Olov Isaksson, och läst om deras uppväxt i Kalix. Mormodern tycks ha stått Folke synnerligen nära. Hon återkommer i flera av hans dikter, som här i Mormors död:

Världen låg bakom henne nu,
den fanns som ett glesnat sken vid fotändan av sängen

Järnspisen och kommoden flöt ihop med de närståendes ansikten

De visste inte
att hon ännu hade en lång väg att gå
Hon skulle färdas det sista stycket,
de sista tusenmila sekunderna

Det var vassa stenar där hon gick i skuggornas skog,
det var hala rötter och djupa hål

Fumligt strök hon bort någonting med den darrande handen

Det var en vinge av en grå ängel
Hon såg den hänga under kronan,
fastklöst i trädets bark

Hon schasade bort den med linnets ärm

Så var hon förbi det sista hindret
Hon steg över stättan, med lätta steg,
över den svajande gärdsgården och in i ljuset.

Publicerat i Kultur, Litteratur, Norrland, Politik, Press, Radio, Resor, SvT | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Solkraften kommer!

Joda – kol, gas, olja och atomkraft är alla på dekis – se bara diagrammet nedan. Och vinden börjar nu får konkurrens av solen… / jeah

Energiomställningen

Publicerat i FoU Vetenskap, Miljö, Politik, Press, Statistik | Märkt , , , , ,

Bodil Malmsten 1958: In memoriam

1958-59 Blackebergs Läroverk klass 3-5h m Bodil Malmsten bla

Realskoleklass 3-5h i Blackebergs Läroverk 1958 sannolikt

Så lite vi visste om varandra den gången. Så gott som ingenting. Ändå sammanstrålade vi varenda dag och levde i samma rum en stor del av dygnets timmar under åtminstone ett år. Det känns fruktansvärt avlägset nu. Vi måste ha varit 14-15 år allihopa antar jag. Mina minnesbilder är fragmentariska. Men på rasterna höll man till vid den lilla ingången – den första man stötte på när man kom från T-banan. Det fanns två entréer till på den sidan av skolbyggnaden. Jag har en speciell minnesbild av dig lekande med några klasskamrater vid husväggen där strax intill porten med sina glasdörrar. Man satt och pratade på små låga järnräcken som kantade grusgången och den stora grusplanen längre ut från byggnaden. Jag minns dig som lite äldre än många av oss andra, lite mognare kanske. Men jag ser nu att vi båda var 44:or. Du var gladlynt, fräknig och kortlippt och bodde nånstans i Vällingby. Att du var fosterbarn hade jag ingen aning om då. De flesta i klassen bodde i Norra och Södra Ängby, Blackeberg och Vällingby antar jag. Jag hade nog längst resväg – kom med buss 113 till Islandstorget, och gick sen genom skogen till skolan. Vi gick väl i 3-5h. Neil Sedakhas Oh, Carol poppar upp i minnet när jag försöker urskilja de här åren… nån skoldans i mörkret? Jag mindes först inte så många namn, men nu när jag hittade klassfoton så vaknar minnet till liv. Hans Gustafsson i mitten som blev skådis, och du i brallor där nere till vänster…

Du var duktig i svenska. Det minns jag tydligt. Det var alltid en viss tävlan, man ville gärna ha ett litet a på uppsatserna. Jag gissar att du fick stora A ibland? Det fanns en tjej till i den där klassen som skrev bra, minns inte namnet. Ansiktena och gestalterna är ofta tydliga, namnen ibland raderade. Men här på klassfotot är ni ju allihopa. Pinsamt nog är lärarinnans namn borta… Hedeland kanske? Andra klassföreståndare minns jag bättre, Birgit Malmros i 2-5, och Walter Bergh och Gunnar Ander i gymnasiet. Och vår rare rektor David Törnblom. De är tydliga. Det är väl annars så, att man minns enstaka episoder och ögonblick som är förknippade med ovanliga eller affektladdade situationer, behagliga eller obehagliga. Psykologerna och parapsykologerna vet precis. Eller så hänger vi upp våra minnen på ett fotografi eller en melodi. Allt finns lagrat, men själens tangentbord måste triggas av dofter, ljud, stämningar och bilder.

Blackeberg var inget dumt val för mig personligen. Mina kollegor säger att det fortfarande är en ovanligt bra skola. Jag jobbar på Arbetsmiljöverket. För mig som kom från Bällstalunds folkskola vid Bromma flygfält, stod realskolevalet mellan Blackeberg och Nya Elementar. Det blev ganska fina år, särskilt i gymnasiet. Jag gick Allmän linje, social gren. Det blev tuffare och ensammare sen vid universitetet.

Flera i den generationen blackebergare blev smått offentliga med åren. Tom Alandh med sina dokumentärer, Gustafsson på film, Claes i min gymnasieklass som gjorde en tidig romandebutant och blev poet, och G-B Sundström med romanen Maken och sina översättningar. Själv låg jag åt politik och samhälle. Det var ingen slump att jag själv skulle hamna i sociologistudier, jobb i offentlig sektor och kommunalpolitiken.

År 2000 gav jag ut en första diktsamling, Och aldrig så nära, ett bokslut över mina år mellan 1980 och 1995. År 2004 kom uppföljaren Anteckningar från vinden. När människan har passerat femtiofem bast börjar hon se sig om. Så har skett även med mig. Vad blev det av alltihop? Jag råkade för några år sen komma över Evert Taubes Jag kommer av ett brusande hav på loppis. Han skrev den i samma åldersfas, kring 55+. Evert vandrar i tanken tillbaka i sina egna spår ända tillbaka till barndomens Vinga.

Länge hade jag bara läst recensioner av dina böcker, och hört dig diskutera böcker i media. Men så stötte jag på din poesi i en boklåda och köpte den. I vintras inhandlade jag Priset på vatten i Finistère som talbok. Många kvällar somnade jag sött till den. Du läser med en o-efterhärmlig språkmelodi. Den var charmig, och jag hade stor glädje av den. Somnade jag inte till din berättelse, så var det till Sinatra, Bix Beiderbecke eller Ulla Billqvist.

Min egen ariadnetråd ledde mig bakåt till Ljusnans stränder. Där levde min släkt sina liv i köld och hetta, ljus och mörker. Jag kommer av ett brusande hav – ingen dum titel på en memoarbok förresten. Jag får väl snickra på nånting liknande när jag går i pension. Som grabb åkte man skrillor på Bällstaån, gick på Valla, och plockade kasserade filmrutor av celluloid på tippen utanför Europafilms studio. Där hamnade vi ungar i småskolan en gång på en stenkaka med morfar Ginko. Han behövde en skolklass som skulle ropa ”Jaaa!” när han frågade ”Eller huur barn?” Vi satt uppe under taket på en studioläktare och skrek glatt allt vad vi orkade när vi fick tecken. Vem vet idag vem morfar Ginko var? Inte mina egna grabbar. Bellman lär förresten en gång berusad ha hamnat i diket med hästen när han red över ån vid dåvarande Sundbyhofs värdshus. Det var vid Bällan det. På väg hem efter en våt afton hos gode vännen, generalauditören Jonas Arnell på Bällsta Gård. Han hade trubadurat förstås. Episoden finns beskriven i en av hans epistlar.

DiJanneh, i ett brev till Bodil 2004

http://www.svt.se/kultur/bodil-malmsten-ar-dod

http://www.svd.se/bodil-malmsten-var-en-litteraturens-rockstjarna

Publicerat i Kultur, Litteratur, Press, Skolan | Märkt , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Musikens pärlor (24): Peter Gabriel & Kate Bush – Don’t give up

Peter Gabriel1 Bush & Gabriel

Efter Presley och den engelska Beatlesrevolutionen kom en ocean av bra artister och band. I England vill jag framför allt minnas den jordnära kraften hos Eric Burdon & The Animals, outtröttlige melody makern Phil Collins och allkonstnären Peter Gabriel. Ta bara hans otroliga videolanseringar som man fortfarande kan njuta av på YouTube. Och vackrast av dem alla är väl Don’t give up från åttiotalets mitt, med älskliga Kate Bush klamrande i hans famn i vinden. Texten går inte heller av för hackor. Om arbetslöshet och noll framtidsdrömmar… Går fint att applicera i valda delar på somliga politiska partier i både England och vårt eget land idag. Men upp med hakan:

In this proud land we grew up strong
We were wanted all along
I was taught to fight, taught to win
I never thought I could fail

No fight left or so it seems
I am a man whose dreams have all deserted
I’ve changed my face, I’ve changed my name
But no-one wants you when you lose

Don’t give up ’cause you have friends
Don’t give up you’re not beaten yet
Don’t give up I know you can make it good

Though I saw it all around
Never thought that I could be affected
Thought that we’d be last to go
It is so strange the way things turn
Drove the night toward my home
The place that I was born, on the lakeside
As daylight broke, I saw the earth
The trees had burned down to the ground

Don’t give up you still have us
Don’t give up we don’t need much of anything
Don’t give up ’cause somewhere there’s a place where we belong

Rest your head
You worry too much
It’s going to be alright
When times get rough
You can fall back on us
Don’t give up
Please don’t give up

Got to walk out of here
I can’t take anymore
Going to stand on that bridge
Keep my eyes down below
Whatever may come
and whatever may go
That river’s flowing
That river’s flowing

Moved on to another town
Tried hard to settle down
For every job, so many men
So many men no-one needs

Don’t give up ’cause you have friends
Don’t give up you’re not the only one
Don’t give up no reason to be ashamed
Don’t give up you still have us
Don’t give up now we’re proud of who you are
Don’t give up you know it’s never been easy
Don’t give up ’cause I believe there’s a place
There’s a place
Where we belong

Don’t give up
Don’t give up
Don’t give up.

Peter and Sting Tour 2016

Publicerat i England, Historia, Kultur, Litteratur, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Höljebro Kraftverk 1930-32

Höljebro Kraftverk 1930-1932 vid Ljusnan - arbetslag 001 (2)Det fanns en tid, då framtidsandan var stark och obruten i Sverige , även om börskrascher, lågkonjunkturer, mygel, regeringskriser, strejker, och skotten i Ådalen 1931 hade kantat vägen ända sedan krigsslutet 1918. Men vi hade ju haft Branting och Edén vid rodret, kvinnorna hade trots allt fått rösträtt, och 1900-talets största uppfinning hade gjort sin entré – radion. Inte nog med det. Elektriciteten gjorde sitt segertåg i landet och lyste upp alltfler hem. Hälsingland med Arbrå var tidigt ute med kraften. Här på bilden är det Höljebro kraftverk i Ljusnan utanför Söderhamn som skall få ström. En av gubbarna bodde inackorderad på kammaren hos min mormors mor, Anna Kullander i Askesta. Han hette Henning Axelsson och kanske är han med på bilden ur Söderhamns-Kuriren ovan. Han var smålänning, och gifte sig med en av jäntorna Edenström ”på bruket” i Askesta. Henning hade en resegrammofon på vilken han lirade Under Paris broar, och Dvoraks Humoresque. Då samlades man andäktigt runt grammofonen på köksbordet och lyssnade, mindes min mor Britt, som här står med sin kära mormor Anna Kullander, samt de nygifta Henning och Anna. Året lär ha varit 1932. Rätta mig om jag har fel.

 1932 Edenströmskan, Henning Axelsson, Britt, Moa (Anna Kullander)

 

Publicerat i Arbrå, Hälsingeforsk, Historia, Norrland, Radio, Söderala, Söderhamn, Söderhamn | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Uno straordinario cineasta: Ettore Scola (1931-2016)

Ettore ScolaInte glömmer man Una giornata particolare (En alldeles särskild dag) om man en gång har sett den filmen. Sophia Loren mot Marcello Mastroinanni under Mussolinis kvävande regim. Filmen utspelar sig i en vanlig barre i Rom där vi lär känna hyresgästernas vardag. Men just den här dagen är en viss Adolf på besök hos sin dyre vän Benito. Har du möjlighet att se den, se den!

Den värme Scola utstrålar själv, finns också i hans filmer. Jag såg även Natten i Varennes då det begav sig, och den fina Serverat! Ja, jag har jag nog sett flera när jag tänker efter. Och jag vill gärna se de andra också när tillfälle gives. Jag lyfter min bägare för en av de stora filmskaparna och Italien. La mia stima! 

Una giornata

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6349509

Publicerat i Film, Italien, Konst, Kultur, Litteratur, Politik | Märkt , , , , , , , , , ,

Bellman kommer man aldrig ifrån…

Bellman, Carl MichaelJag har bestämt skrivit tidigare om den där boken av Lars Forssell som heter Vänner. I förordet skriver han: ”Denna bok består till en del av minnen, essäer och artiklar som jag strött omkring mig under åren. Jag har ägnat mig mycket lite åt ren kritikerverksamhet; mina tidningsartiklar har ofta blivit en tidskommentar, en dagbok och vad Bertil Malmberg brukade kalla ‘förklädda memoarer’…  Till allt detta har jag fogat en längre text, en ganska utförlig självbiografisk essä som alltså är helt nyskriven…”

Vänner gavs ut 1991. Det är en alltför blygsam titel på denna lustfyllda, rika och spirituella bok. Den skulle lika gärna kunnat heta ”Möten och pinsamheter”, ”En stockholmsyngling ger hals”, ”Med Bellman i blodet”, ”Fniss i kulissen” eller ”Skeppargatan 33, Forssell”. Första kapitlet om åren 1928-1950 slår genast an den friska tonen. Kapitlet är briljant. Och sedan bara fortsätter det. Han berättar om sin ungdom med en berättarglädje som är oemotståndlig – om den tidens Stockholm och dess människor. ”Jag föddes vid femton års ålder. Inte bokstavligen – jag är inget sagodjur. Men i praktiken var det då, vid femton, som allt det roliga började. Liksom allt det farliga, motsägelsefulla, skrämmande och outsägligt frestande….”

 Förr eller senare kommer förstås Lars i kontakt med en annan stockholmare – Bellman. Vår svenska Shakespeare. Forssell: ”Mitt första möte med Carl Michael Bellman blev mycket olyckligt. Någon idog släktforskare hade räknat ut att min farsfamilj, på längden eller på tvären, härsan eller tvärsan, var släkt med den store skalden eller också med den mycket tvivelaktige och lättjefulle konungen Fredrik den förste av Hessen. Det hela skulle ha skett via en fröken Taube, jag minns nu inte riktigt hur det var, men jag har en känsla av att vår idoge släktforskare var den mest tvivelaktige av alla de ovannämnda personerna. Naturligtvis tog jag, tio år som jag var, för givet att det var författaren till ‘Karon i luren tutar’ med vilken jag var befryndad i all min rosenkindade oskuld. Så en dag, i första klassen, i Norra Latin, under en sånglektion, när den stränge musikdirektören Gösta Hådell knackade i notstället och intonerade ‘Fjäriln vingad’ eller ‘Solen glimmar’ eller ‘Ulla, min Ulla’ eller vad det nu var, så var det jag som ivrigt viftade med min lilla hand. Och när jag fick ordet förkunnade jag med min allvarsamma och stolta sopran: BELLMAN OCH JAG ÄR NÄRA SLÄKT! Varför säger man sådant? Om inte av den obeskrivliga fåfänga och det kusliga självhävdelsebegär utan vilket livet för blivande skalder totalt skulle förlora sin mening? Och vad blir följden? Skrattåskorna dånade genom sångsalen, skrattårarna tillrade nerför den stränge musikdirektörens kinder, ett fniss från kamraterna som likt en väsande skallerorm piskade upp kritdammet på golvet och inhöljde mig i ett dansande moln av hån. Det blev följden. Där stod jag, förödmjukad – men minns när ni ser kvällens teaterpjäs, att all stor dikt enligt WH Auden stammar ur förödmjukelse! Bellman och den lille rosenkindade gossen släkt! Ho! Hohoho! Och jag är övertygad om att mina lika tioåriga kamrater inte så mycket tänkte på den store sångaren, som fastmer på den Bellman som, då som nu, var huvudpersonen i ett oändligt antal sällsynt snuskiga historier.”

Bellman tycks ha skelat en liten aning, om man ser på flera av porträtten från hans yngre dagar. Vi lär behöva återkomma till Bellman själv, och hans 1700-tal. Jag har förresten inte läst Ernst Brunners bok om mästaren ännu. Och ja, den där episoden när han Bellman ridande en afton Bällstavägen fram – in mot Stockholm, men vurpade i diket vid Bällstaåns stränder, och tvingades knacka på för nattlogi i värdshuset. Det som då låg på nuvarande Sundbybergssidan av ån. Hette det Sundbyhof?

http://www.bellman.org/

https://www.youtube.com/watch?v=xSzL-NaLmyo&list=PL36N_bUOdATOFBlccg9c5_RBHww8NmRGl%5B/embed%5D

http://www.samladeverk.bellman.org/

Publicerat i Barn, Historia, Kultur, Litteratur, Musik | Märkt , , , , , , , , , , | 1 kommentar

En jul i Paris…

Station Palais Royale 2Inte trodde jag väl som ung grabb att jag skulle fira jul i Paris nån gång i livet, men det är mycket man inte vet om framtiden – det mesta, när man tänker efter och tittar bakåt. Vi flög med Air France och planet var så gott som fullt av förväntansfulla resenärer. Jag hamnade mitt emellan en ung kvinna med långt hår vid fönstret, och en mörk arketypisk fransos. Båda läste pockets. Som att sitta mellan Francoise Hardy och Belmondo – ungefär. Då får ni bilden, ni som har varit med några år.

Det var varmt i planet där på plattan, precis som när jag flög till Paris 2006 i september, men då var det riktigt jobbigt kvavt innan vi kom upp i luften. Inte behövde man frysa denna december heller, vare sig i planet eller de fem dagarna i Paris. Tio plusgrader om dagarna.

Flygplatsen Charles de Gaulle norr om Paris är ingen särskilt mysig flygplats att komma till. Inte 2006, och lika trist och sterilt var det nu nio år senare. Men jag märkte åtminstone inget strul med extra säkerhetskontroller vare sig vid ankomst eller avfärd. De fanns säkert pga av sentida attentat, men märktes inte.

Vi tog en kort fika i hallen innan vi gick ut, och då hade hela taxikön fiffigt nog gått upp i rök. En enda taxi stod och väntade på oss, och killen som körde fick roligt när han hörde att vi skulle till Rue de la Chine. Han var kines. Vi fastnade i en och annan kö i trafiken på väg in mot östra Paris, men det tog högst tjugo minuter så var vi framme. Han måste ha kört via stadsdelen Belleville, för vi körde sista biten i nedförsbacke Kinagatan ner mot Avenue Gambetta. Slog oss ner på en krog på avenyn, Le Chantefable,  och beställde in mat i väntan på sonen som knegade någon timme till. Pigg ung blondin serverade oss rågade fat med mumsigt käk, och jag drack ett glas vitt Sancerre. Laxbitar på rostade brödtärningar på en bädd av sallad. Ingen kommissarie Maigret i sikte, men kvällen var ung och det skulle säkert bli mera livat i holken några timmar senare.

Jag har nog läst mer än tjugo av Simenons romaner i Parismiljö – de flesta med Maigret som den klurige och sympatiske chefen för Krim på Quai des Orfevre. Men jag kan inte minnas att någon handlat om gatorna kring Place Gambetta i 20:de. Det ska vara karln som hittades död utanför muren runt begravningsplatsen Père Lachaise då. Vem var förresten Léon Gambetta (1838-1882) undrar den historiskt nyfikne? Jo, en radikal fransk advokat och politiker. Tredje republiken. Som man hör av namnet hade familjen rötterna i Genua i Italien. Pappa eller farfar var kryddkrämare där. Metrostationen Gambetta är nästan 1800-tal den också – byggd 1905! De var tidigt ute i Paris.

För att göra en lång historia kort – vi sökte förstås upp Edith Piafs grav på Père Lachaise en dag. Hon vilar med siste makens grekiska familj. På Julafton handlade vi en massa god mat på Monoprix, ostar och viner, skinka och blodkorv, och en pava fransk rhum. Jakten på ansjovis till Janssons frestelse pågick länge i hyllorna där. Jag och sonen hittade minst tio olika inläggningar av sardiner, men tji ansjovis. Den hittade vi i en delikatessbutik. Sonen föreslog till dryck både citronöl och en belgare, och den senare var en klar höjdare upptäckte jag under kvällen, La Chouffe. När jag valde ett enkelt rödtjut under 5 Euro från Languedoc, så hängde en fransyska på och ville ge mig goda råd. Jag blev närapå uppraggad där, och måste fly fältet bort till champagnen där sonen valde bland sorterna för att ge bort en flaska i present. En kul shoppingronda blev det. I kassan satt en svart flicka som hojtade att vi skulle kapa kön efter oss.  Hon behövde en paus. Mycket folk, och fryntlig stämning.

En dag tog vi metron ända bort till Trocadero nära Eiffeltornet. Där var fullt av folk och turistkommers, och en julmarknad nere på grönområdet. Vi promenerade sedan Rue de Grenelle tvärs genom halva stan. Lugnt och skönt, det mesta stängt. Juldagen firar de jul. Vi tog sedan Raspail och Bd Saint Germain upp mot Seine. Efter att ha passerat Kriminalens lokaler utefter kajen gled vi in på samma sylta där jag hade beställt gifflar direkt från gatuköket 2006. Nu stegade vi in och vilade våra fötter. Jag tog in en Croque Monsieur som satt bra till fikat. Vid Notre Dame ett kvarter längre bort hade polisen icke oväntat gjort avspärrningar. Det var  långa köer. Sannolikt av säkerhetsskäl pga av sistlidna attentaten. Så vi kilade snart förbi Vår gamla Dam, och tråcklade oss hemåt via kungliga palatset och Louvren i trolskt skymningsljus. Sonen pekade också ut sin arbetsplats, vilket förstås värmde pappa och mamma.

Två kvällar kunde vi tillbaka i lyan njuta av en färsk thriller med den gode Stellan Skarsgard: River. Måste vara en av hans bästa roller. Han mognar som ett gott franskt vin – med åren allt bättre. Kan rekommenderas. Sex bandade avsnitt plöjde vi inalles under två aftnar. À la vôtre!

http://www.francoise-hardy.com/Bibliographie

https://sv.wikipedia.org/wiki/Stellan_Skarsg%C3%A5rd

http://www.sfi.se/en-gb/Swedish-film-database/Item/?type=PERSON&itemid=69649

Publicerat i Film, Historia, Kultur, Litteratur, Politik, Resor | Märkt , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Musikens pärlor (23): Peter Schmalfuss plays Chopin – Nocturne nr 1

SchmalfussOfta har jag lite mjuk musik på som en stämningsskapare i bakgrunden när dagens id är över, och man vill sjunka ned ibland dunen och koppla av med en älskad bok. Man har provat sig fram under åren. Det får inte svänga för mycket så att man börjar lyssna aktivt och läsandet av boken stannar av. Det ska vara lagom svävande och väva in själen i en rättan stämning. Många är de cd-skivor som fått chansen, från klassiskt till visor och folkmusik. Helst skall ingen sjunga, instrumentalt är bäst. Och den cd jag hela tiden har återvänt till är en av mina Chopininspelningar. Chopin skrev visst 19 nocturner i ungefär samma stuk, och på den här inspelningen samsas två pianister om 12 av dessa 19. Nocturne nr 1 och 2 är sannolikt de mest berömda. Jag är svag för B-moll av någon outgrundlig anledning. Det gäller även Bachs verk. Just Nocturne nr 1, Opus 9 av Chopin går i B-moll. Jag har inte så noga lagt på minnet vem som spelat för mig alla dessa kvällar, men nu ser jag att han heter Peter Schmalfuss. Han spelar mjukt och elegant utan att pocka på min uppmärksamhet, precis så som jag vill höra dessa nocturner. Han spelar de tio första, och Dubravka Tomsic spelar 11:an och 12:an. Inalles sextiotvå minuter av himmelsk lindring för själen. Man är djefligt tacksam :-)

https://www.youtube.com/watch?v=K4A6ZsiSEXQ

Publicerat i Litteratur, Musik | Märkt , , , , , , , ,

Alla våra personliga gudar

Sandarne kyrka entren 2014-10-12Satt och käkade medan söndagsradion sände från en svensk kyrka. Prästen mässade och tackade Herren där uppe som om han vore en person. För det måste ju vara en han, herren. Tankarna började snurra runt detta med människors behov av en personlig gud. För de flesta av oss räcker det inte med en teknologisk världsbild, en religiös filosofi baserad enbart på astronomi, fysik och kemi – nej vi vill nog gärna föreställa oss en allsmäktig och mild fader eller moder som vakar över oss nånstans.

Jag översätter just nu en samling brev från Kansas på 1870-talet – skickat från en före detta medlem av de så kallade Erikjansarna i Bishop Hill, till en god vän som var kvar i Bishop Hill. Även dessa brev är fulla av en passiv ödmjukhet inför The Allmighty Lord och hans gudomliga försyn.

De flesta religioner har sina namngivna gudar att tillbedja och anropa, vare sig de är en enda gudom, eller flera. Även naturfolken föreställer sig en högre makt som de vill hålla sig väl med, tankar som ger tröst och en föreställning att deras liv inte är en slump utan har en fördold uttänkt mening. Sen spelar det ju mindre roll vad vi kallar Skaparen, och om han/hon/den är endimensionell eller tredelad i fader, son och ande. Jag hade förresten själv lite svårt för den där treeniga religiösa överbyggnaden i den lutherska trosbekännelsen.

Jansarnas ledare Erik Jansson hade snöat in ordentligt på Uppenbarelseboken i bibeln. Där hittade han i Johannes visioner fantasieggande berättelser om vidunder och allsköns olyckor som skulle drabba oss om vi inte trodde tillräckligt starkt och underkastade oss herren däruppe. Han skrämde gärna med djävulen. Över ett tusen svenskar följde honom till Amerika där de slapp den svenska kyrkans stela doktriner och pekpinnar som delvis styrde också över vardagslivet, och där prästen var självskriven ordförande i sockenstämman. Att Jansson själv snart föll offer för en revolverkula är en helt annan och tragisk historia.

Jag förstår alla de människor som gärna vill föreställa sig en personlig gud. Det känns säkert tryggare. Men lika rätt känns det när Joan Baez och andra sjunger att de vill tacka själva det ogripbara Livet, som har gett dem så mycket. Själva livet alltså. Skapelsen, skaparen, det magiska i att vi finns till. Låt oss stanna där, och nöja oss med det. Fel blir det bara när vi vänder vår egen tro, mot andras tro.

Publicerat i Astronomi, Barn, FoU Vetenskap, Historia, Religion | Märkt , , , , , , , , , , ,

”Hur allvarligt är det?”

Apollo 12 Lunar Model (1969)

Apollo 12 Lunar Model (NASA 1969)

Och svaret blir ständigt: – Vi ser allvarligt på det här. Vad det än gäller i katastrofmedia, så är allting allvarligt, och reportrarna tycks nästan lystet nicka belåtet när den ansvarige bekräftar. Jo, visst är det väldigt allvarligt. Ty problemen hopar sig, regimer faller, och bomberna regnar. – Vi måste hantera det här. Visst är det ett problem – som vi måste förhålla oss till. Det gäller bara att hantera det. – Mera bomber, det är bra. Vi ser faktiskt väldigt allvarligt på det här. – Så hur är stämningen där nere? Ingen ny bomb? Sover folk på gatan i natt? När ska ledarna sammanträda? Kan vi förvänta oss några besked i morgon? Spekulationsjournalistiken firar nya triumfer…

Men i fönstret sitter Greiders katt och putsar pälsen, lyckligt omedveten om en värld i svaj. Ack om man vore en katt, slapp slita sitt glesnande hår över startstrulande bilar i surt novemberdis, och peppras med dystopiska katastroftelegram. Bara leva minut för minut, utan spekulation om vad som döljer sig bakom nästa krök, nästa dag, nästa år. Tomten kommer. God natt, Jord.

Publicerat i Astronomi, Media, Politik, Press, Radio | Märkt , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Dagen svalnar i Norrtullkyrkan

stina (Cato Lein) (3)Norrtullkyrkan, SöderhamnSöndag i Söderhamn. Det är redan mörkt när jag svänger ut på landsvägen mot Söderhamn sent på eftermiddagen. Stina Ekblad skall läsa Södergrans poesi i en av stadens kyrkor. Jag har aldrig varit där inne, men kört förbi kyrkan många gånger. Att nu få höra Ediths existensmättade texter lästa av just Stina får inte missas.

Jag kommer i god tid, och ställer mig i kön till kassan. 120 riksdaler är helt på sin plats – tre musiker backar upp Stina, och de behöver alla ha sin slant. Arrangörerna kunde säkert ha tagit 200 utan problem. Det blir fullt, och jag får en fin plats i bänken bredvid en rar änka som flyttat tillbaka från Jämtland.

Stina gör entré med gitarrist och basist – flöjtisten är sjuk. Men det blir ändå en afton att minnas. Hon börjar med att berätta om Ediths födelse i Sankt Petersburg 1892 och livet på Karelska Näset i Raivola. Särskilt intressant var att höra om hennes eget intryck från första besöket i Raivola. Huset och det mesta som minde om Södergrans sopades bort under den sovjetryska tiden, men sjön och landskapet ligger ju kvar. Stina läser sedan ur den rika skatten av ömsom euforiska och sorgsna texter. Gitarristen Härenstam matchar mästerligt på gitarren, och basisten Antila får också egna inpass. Högsta klass, och vi är nog alla lyckliga att vi tog oss dit i novemberkvällen.

Liksom Stina Ekblad gjorde jag tidigt bekantskap med Södergran och de andra finlandssvenska modernisternas kärva och sensuella poesi. Den brakade in mitt liv för att stanna. Ett tag läste jag mycket litteraturhistoria vid sidan av studierna i sociologi, och det var ingen tvekan om att Södergrans texter sjöng starkare om livet och döden än allt annat jag hade läst. Och jag har inte senare stött på någon som överträffar henne. Många är bra och nästan lika bra, men ingen är bättre än Södergran. Det visar sig också i raden av biografier om hennes liv och dikt. Hon vinner ständigt nya läsare. Ernst Brunner kom 1985 med en doktorsavhandling om expressionismen i hennes dikt. Han valde att kalla den Till fots genom solsystemen, efter en av Södergrans mest fascinerande visioner. För mig personligen för den tankarna till sf-romaner som Olaf Stapledons De första och de sista människorna (1930). Jag inköpte Brunner i pocket så sent som 2003 i Uppsala, ser jag nu. Ebba Witt-Brattström har ett annat perspektiv i sin biografi 1997 som heter Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelse. Även den skaffade jag våren 2003, förmodligen för att jag då upplevde en renässans i mitt intresse och ville veta mera om hennes liv. Nyligen kom Agneta Rahikainens Kampen om Edith.

Ganska tidigt gjorde jag analyser av Södergrans bruk av adjektiv, och speciellt det starka inslaget av färgerna vitt och rött. Jag jämförde med Boye, Tranströmer och andra (hos Tranströmer t.ex. är grönt och grått ”överrepresenterat” ). Till sist – en kort text av Edith (längst ned ur det nämnda poesiprogrammet från Hälsinglandssvängen:

Stjärnorna

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står ute i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.

…………………………………………………………………………

Dagen svalnar – Edith Södergran i ord och ton

Skådespelaren Stina Ekblad läser, berättar och sjunger Edith Södergran. De tonsatta dikterna är komponerade av Gunnar Edander och arrangerade av David Härenstam. I programmet blandas kammarmusik, dikter och texter och publiken har tagit emot konserten med stående ovationer. Peter Fridholm är soloflöjtist i Hovkapellet, Lauri Antila är en av våra allra mest etablerade kontrabasister och David Härenstam spelar klassisk gitarr.

Föreställningar: Torsdag 22 oktober, 19.00, Hanebo församlingshem. Fredag 23 oktober, 18.00, Missionskyrkan Ljusdal. Söndag 15 november, 18.00, Norrtullkyrkan Söderhamn.

Publicerat i Kultur, Litteratur, Musik, Norrland, Söderhamn, Söderhamn | Märkt , , , , , , , , , , ,

Det var den 19 november…

Quai des Orfèvres (4)”Han la på luren säkert för tionde gången, han hade slutat räkna, och tände pipan med en förebrående blick på det stadiga, kalla regnet utanför fönstret. Han tog upp sin penna och lutade sig över rapporten som han hade börjat på för en timme sedan och som han inte hade hunnit skriva mer än en halv sida på… Medan han formade det första ordet tänkte han egentligen redan på någonting annat – han tänkte på regnet, det särskilda slags regn som förebådar den riktiga vinterkylan och som har den egenskapen att det tränger in under kragen och tvärs igenom skosulorna och faller i tunga droppar från hattbrättet, ett sådant regn som man får snuva av, smutsigt och bedrövligt, så att folk helst stannar inomhus, där man kan se dem gå av och an som vålnader innanför fönstren.

Var det ledan som drev dem att ringa? Av de åtta, tio samtal han hade haft, var det knappt tre som var nödvändiga. Nu ringde det igen och Maigret gav telefonen en blick som kände han sig frestad att krossa den med knytnäven innan han tog luren och snäste: – Hallå?”

Ja visst är det i Paris det regnar, och det är på tjänsterummet vid Quai des Orfèvres kommissarien försöker samla tankarna denna grå novemberdag i början av femtiotalet, då man ännu skrev rapporter med papper och penna. Men regnet är detsamma då som nu. Jag vet ingen författare som så målande kan beskriva regn, som Simenon. Just den här berättelsen skrevs 1952 och heter Maigret, Lognon et les gangsters. Det finns 25 miljoner bilder på REGN om man söker på webben. Regn engagerar, väcker känslor, minnen…

Paris telephoner

Publicerat i Litteratur, Miljö, Språk | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Victor Hugo i Östersund

WickströmHISTORISKT heter en av våra mest intressanta svenska bloggar om man gillar just historia. Den drivs av Thomas som är bibliotekarie i Östersund. Inlägget nedan om en ny bok av välbekante östeuropakännaren Kjell Albin Abrahamson, var så pass intressant och spännande att jag citerar ett bra stycke här – och resten kan ni läsa på Historiskt – se länken längst ned…

”När jag började jobba här på biblioteket för 27 år sedan kom jag ganska tidigt i kontakt med namnet Victor Hugo Wickström. Han var redaktör, författare och skriftställare och var en av Östersunds främsta profiler och kulturpersonligheter kring sekelskiftet 1900. Eftersom Wickström skrev en sådan stor mängd böcker dök han upp lite här och var. Enbart boktiteln ”När Jesus kom till Östersund” (1898) väckte intresse.  Det fanns dock ingen riktig biografi om honom, men däremot ett antal tidskriftsartiklar m m.  Jag hoppades att jag en dag skulle få möjlighet att läsa en biografi över denne intressante man, och till min glädje har nu den dagen kommit.

Kjell Albin Abrahamson, journalist, författare och mångårig Östeuropa-korrespondent för Sveriges Radio, har skrivit boken ”Att sticka ut – Victor Hugo Wickström : författare, tidningsman, världsresenär, gaypionjär” (Hjalmarson & Högberg, 2015).  Titeln är välfunnen, eftersom Wickström verkligen var en man som i sin samtid stack ut, på flera olika sätt.

Victor Hugo Wickström (1856-1907) var skomakarson från Hedemora. Efter inte alltför framgångsrika studier i Uppsala och Lund, samt ett antal Europaresor, hamnade han i Östersund 1886, där han vid 30 års ålder blev utsedd till redaktör för den liberala tidningen Jämtlandsposten. Staden hade då ca 3000 invånare. Wickström gjorde sig snart känd som en stridbar skribent och hade en förmåga att hamna i konflikt med andra. Till saken hörde också att Wickström var homosexuell och hade en utmanande klädstil, som vissa bedömare kallade ”prålig”. Wickström skrev böcker under hela sitt liv. I slutet av Abrahamsons bok finns en förteckning med 47 titlar: romaner, diktsamlingar, reseskildringar, stridsskrifter, skådespel, avhandlingar och översättningar. Det mesta av allt detta gav han ut på Jämtlandspostens tryckeri.

På 1890-talet fanns det tre tidningar i Östersund, vars chefredaktörer på ett eller annat sätt låg i konflikt med varandra. Jämtlandspostens ägare Sahlin hade ersatt den tidigare redaktören Johan Lindström Saxon med Wickström. Saxon kom sedan tillbaka till staden som redaktör för Jämtlands Tidning. Samtidigt ledde Agathon Burman den nystartade Östersunds-Posten. Det var alltså upplagt för intressanta stridigheter i den lokala tidningsvärlden, något som Abrahamson med stor inlevelse och detaljrikedom skildrar i boken. Wickström var en av sin tids mest beresta skribenter. Han publicerade ett flertal reseskildringar, t ex ”Som turist genom Europa” (1897) och ”Som tidningsman jorden rundt” (1901). Han lät sin tidning få ett internationellt perspektiv med många utblickar…”

https://historiskt.wordpress.com/2015/11/11/victor-hugo-wickstrom-en-man-som-stack-ut/

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Media, Norrland, Press, Resor | Märkt , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (22): Teresa Salgueiro – Alfama

Teresa Salgueiro

När jag av en ren slump en kväll för ganska länge sen blev sittande framför en film om Lissabon på TV, utan att veta vem som gjort den eller när – så ramlade en pollett ner nånstans i hjärtats gemak. En ljudtekniker fipplade med sin utrustning i Lissabon, i väntan på en regissör. Ingenting särskilt hände. Vi följde Rüdiger Vogler några dygn. Han läste Pessoa om kvällarna. På dagarna spelade han in diverse ljud i gaturummet, och umgicks med kvarterets barn. Jag blev sittande eftersom jag själv hade besökt staden 1984, och blivit känslomässigt starkt berörd av dess skönhet och ålderdomliga charm. Så kom scenen där Vogler sitter på krogen och lyssnar till Teresa Salgueiro som sjunger om Alfama med gruppen Madredeus. Den där scenen är så avspänt skön och varm och humoristisk att jag ville se den om igen, och höra den fängslande melodin. Filmen var förstås Wim Wenders’ Lisbon Story. Filmkritiker och marknaden går ofta förbi den här filmen, när man listar Wenders’ rikliga produktion, men vem bryr sig om kritikerna. Den kom 1994, och är en av nittiotalets bästa filmer alla kategorier.

Agora
que lembro
As horas ao longo do tempo

Desejo, voltar, voltar a ti,
desejo–te encontrar

Esquecida,
em cada dia que passa
nunca mais
revi a graça
dos teus olhos
que eu amei.

Má sorte,
foi amor que não retive,
e se calhar distrai-me …
– Qualquer coisa que encontrei.

Text: Pedro Ayres Magalhães

https://www.youtube.com/watch?v=9f0mj6QbqsI

https://www.youtube.com/watch?v=2bOhxGBRXAU

Publicerat i Film, Konst, Kultur, Litteratur, Musik, Språk | Märkt , , , , , , , , ,

Upptäckaren och filmskaparen Wim Wenders

Wim-WendersDet är ingen tvekan om att Wim Wenders är en av vår tids mest betydande filmmakare. Hans produktion spänner över ett brett fält från rena dokumentärer till road movies och såna poetiska mästerverk som Lisbon Story. På mindre en månad har jag nu sett fyra riktigt bra filmer, och The Salt of the Earth av Wenders är den som genomgående renderat höga betyg av kritikerna. Och The Martian, Melbourne och filmen om Ingrid Bergman gick sannerligen inte heller av för hackor, som jag tidigare har berättat. Om man är det minsta bekymrad över tillståndet i världen just nu så skall man absolut se Wenders’ film om fotografen Sebastiao Salgado och hans livsverk. Man kanske inte blir så bekväm i biofåtöljen, men man blir åtskilligt klokare. Här är Wenders ute i samma ärende som också oförtrutet verksamme Herbert George Wells när han skrev The Shape of things to come.

Wenders har i en intervju berättat att han såg 15.000 filmer under ett enda år som ung student i Paris. Då förstår man att han brinner för film, och att han hade en solid grund att stå på när han började filma själv. Och han har gjort så många, många fler än de mest kända Paris Texas, Den amerikanske vännen och Himmel över Berlin. Själv med en grundmurad kärlek till Lissabon av olika skäl, blev jag förälskad i den första rullen jag såg av Wenders, Lisbon Story. Buena Vista Social Club om musiklivet på Kuba har samma stillsamma och livsbejakande charm, tryfferad med den allestädes närvarande musiken. Filmen om Pina Bausch härom året är också oerhört uppfriskande och intressant varenda sekund. Jag hoppas Wenders skall hålla på många år ännu. Han är av min egen generation, född 1945 i Düsseldorf.

http://www.theguardian.com/film/filmblog/2015/mar/04/wim-wenders-retrospective-five-to-watch-one-to-miss

Publicerat i Film, FoU Vetenskap, Historia, Konst, Kultur, Litteratur, Miljö, Musik, Politik | Märkt , , , , , , ,

När landar vi på Mars?

Andy Weir of Mountain View, is author of the science fiction novel,

Andy Weir of Mountain View, is author of the science fiction novel, ”The Martian”.

Mera bio nu – såg igår The Martian som är baserad på en av sf-författaren Andy Weirs första böcker. Jag plöjde en hel del science fiction under en period av mitt liv. ”Egen rymddräkt finnes” av Robert Heinlein är en kul bok att börja med om man är en ny läsare i genren. Eller hans ”Stranger in a strange land”.  Det finns inom sf hela skalan från teknik-sf till Ray Bradburys poetiska framtidsvisioner. Asimov, Capek, Simak, Sturgeon, Aldiss, Zamjatin och Arthur Clarke är andra hörnpelare inom sf och dystopier. Men det var H.G.Wells och Jules Verne som bröt isen för romanerna i slutet av 1800-talet. Och de står sig bra ännu! Ta bara Osynlige Mannen, Världarnas krig, Doktor Moreaus ö, eller Tidsmaskinen av Wells…

Ridley Scott gjorde en gång Blade Runner. Hans filmversion av Weirs bok är väl snarast nånting för teknikfreakarna – en bister lektion i överlevnadskunskap. Matt Damon som den strandsatte astronauten-botanikern är sympatisk. Men i övrigt är den lite småtråkig propaganda för NASA, och eftersom filmen är amerikansk ända ut i luftslussarna, så vet vi alla att det kommer att sluta med jubel framför bildskärmarna i Pasadena, eller var det Houston. Bring our boys home, ni vet. Nej, ska man se nått rafflande och kul om marsianer som kommer på besök till oss istället, så rekommenderas gamla Mars Attacks med fyndiga elakingar som ställer till det för our boys och president Jack Nicholson. För övrigt planerar NASA att vi ska landa på Mars under 2030-talet. Vi som lever får se…

Publicerat i Astronomi, Film, FoU Vetenskap, Litteratur, Miljö | Märkt , , , , , , , , , ,

Från Iran till Melbourne

Jawidi 2På biografen ZITA finner man många nya smala och intressanta filmer, också från mindre vanliga filmländer. En sann cinematografisk  oas i vårt Hollywoodfixerade filmland. Ta den iranska regissören Nima Jawidi vars film Melbourne nu visas på Zita. En av de mest sevärda, av de filmer jag betat av i år. Vi får följa ett ungt medelålders par i Iran som just packar för att åka till Melbourne några år. Nästan hela tiden befinner vi oss i deras lägenhet, där olika personer dyker upp, och försvinner. Och vi har ingen aning om vad som kommer att hända. En svår komplikation tillstöter. Ska de komma iväg ändå? Filmen börjar med att en ung folkräknare ringer på deras dörr – en extra piff för en gammal kalenderbitare och statistiker som undertecknad. Jag får klara Wim Wenders-vibrationer av den här filmen. Och det är sannerligen inte det sämsta. (Bilden visar författaren och regissören Nima Jawidi)

Publicerat i Film, Italien, Kultur, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , ,

Dokumentären om Ingrid Bergman

ingrid-bergman 5Jag har sett två riktigt bra filmer på kort tid. Först Stig Björkmans dokumentär om Ingrid Bergman. Det var väl på tiden att den kom till slut, men nog kunde den ha fått en mindre yxig titel. Men strunt i det – jag fick ju se en kavalkad av intressanta bilder från ett liv som pågick parallellt med mitt eget (nästan). Man har sett alltför många risiga hopkok till dokumentärer genom åren, om artister där någon slappt har klippt ihop diverse uttalanden av gamla vänner och nostalgiska kritiker, ja ni vet – idel superlativer. Här slipper vi det. Björkman har fått tillgång till Ingrids eget filmarkiv. Hon gillade själv att plåta och filma. Den älskade pappan plåtade sin dotter ända från början, och Ingrid fortsatte med sina egna barn. Hennes start i livet var synnerligen bister – båda föräldrarna dog tidigt. Jag ska inte orda mera om hennes liv och filmen – se den även om den lär dyka upp i TV så småningom. Slutscenen är vacker, och fint vald av Björkman – Ingrid kysser ett av sina vuxna barn som sitter vid hennes sida (det var väl sonen vill jag minnas) och syskonen kysser varandra vidare laget runt, en solig leende dag då de alla har samlats vid havet. Där klämde man nog en liten lycklig tår för hennes skull. Två megastora kvinnliga världsstjärnor har vi sett på vita duken. Greta Garbo sval och oåtkomlig som en isprinsessa, och Ingrid Bergman så varm och levande och nära.

Publicerat i Film, Italien, Kultur, Litteratur, Media | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

DÖ, så brast då isen…

Pooh captured, Liljevalchs 2015Den 2 februari i år skrev jag om den makalöst märkliga Decemberöverens-kommelsen (DÖ) som en unik saltomortal i svensk politik – en veritabel självpirra för att snacka ädel äldre stockholms-slang. Klart att man inte kan bakbinda parlamentarismen åratal framåt såsom man gjorde efter valet. Det vittnade bara om att alltför många av våra partiledare och deras rådgivare saknade politisk erfarenhet och fantasi. Det som många medborgare fattade, det fattade inte partiledarna. Isen skulle inte hålla. Plums – där gick kd genom isen! Nu har flyktingsituationen sannolikt påskyndat smältningsprocessen, och när kd-rebeller kastade den första stenen så var desperata alliansledare pinsamt tacksamma att snabbt få lägga sig på rulle, och bekvämt kunna skylla på Kd att de bröt överenskommelsen. Löfvén bör inte vara förvånad. Riksdagen fungerar inte, och ska inte fungera, som när arbetsmarknadens partner skakar tass och sluter avtal.

Nå vem skall jubla över dagens utgång på Kd-stämman, förutom Skyttedal och hennes följare? Möjligen media, som vädrar ny fart på maktspelet i riksdagens korridorer. Ian Richardssons infame maktspelare, Prime minister Francis Urquhart i Maktens Män, kommer allt närmare vår egen verklighet. Och media ryser säkert av vällust…

Bild: Åsa Landström, Liljevalchs 2015 (http://asalandstrom.se/)

Publicerat i Konst, Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , , ,

Henning Mankells fina ungdomsromaner

Mankells Pojke som sov med snö i sin sängEn sommar i Hälsingland lånade jag Henning Mankells ungdomsböcker. De gav mig och min äldste son fina lästimmar dessa sköna sommarkvällar. Den om hunden som springer efter stjärnan är förstås ren poesi redan i titeln. Men den som allra först lösgjordes ur mitt minne idag när Henning är död: Pojken som sov med snö i sin säng (andra upplagan kom 1997 hos Rabén & Sjögren). Den glömmer man inte. Där finns både livsäventyret, sorgen och kämpaglädjen. Sveg i Härjeådalen, och Ljusnan som flyter ner mot Hälsingland och vår egen älvdal. Men Henning har skrivit även för kattälskarna:  Katten som älskade regn – vad sägs om den! Gack och införskaffa och lyssna på hans aldrig vilande penna!

Publicerat i Barn, Hälsingeforsk, Kultur, Litteratur, Skolan | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Chicago 1846

Chicago 1853 (map)Chicago was a small town with 14.000 inhabitants, when Anders Larsson (1801-1884) and his family in early october 1846 arrived  with a big bunch of Swedes. They were heading for Henry County in north west Illinois, where charismatic religious leader Erik Jansson was waiting for his Jansonist followers. Winter was soon to come, and time was short to prepare shelter and getting food supplies. Larsson then decided to leave the Jansonists, and stay in Chicago.

The ship Charlotte had left Stockholm on July 3rd with more than 150 Jansonists aboard, and they landed in New York on September 15th. In an impressively long letter written to an old friend back in Sweden, Anders Larsson tells us about his reasons for taking this drastic decision, which did upset his fellow travellers. It’s an interesting letter in many respects. He tells about the terrible journey from Sweden across the Atlantic, and the final weeks before reaching Chicago. And further more, he tells us about his immediate and spontaneous impressions of the new land of promise.

Larsson had in Sweden been an influential land owner and a parish trustee (juror) in Österunda parish, Västmanland (today Uppland). His social standing in the community had made him one of the natural leaders 0f the Erik Jansson movement in Österunda and the adjacent parish of Torstuna, and he was thus the leader of his fellow parishioners aboard the Charlotte. Several of his neighbours from Österunda joined him and his family, and stayed in Chicago. So did also Erik Jansson’s older brother Jan Jansson. The letter below to county sheriff Ekblom was to be followed by several others during many years. It is here somewhat shortened, and the spelling modernized:

”Staden Chicago, Förenta Staterna i N. Amerika den 19 oktober 1846

Högädle herr Kronobefallningsman samt familj!

Med vilken rörelse fattar jag nu pennan, vilken icke varit i min hand på 3½ månad, endast blyertspennan för dagboken. Gud vilka känslor genomströmmar mig när jag tänker på vilket avstånd är oss emellan. Jag är nu i en stad i N. Amerika som heter Chicago. Jag vill nu i korthet berätta hur resan för oss har gått från Stockholm hit, men resan till Köpenhamn har jag redan berättat i mitt förra brev, den 14 september.

Vi låg för ankar i Köpenhamn 5 dagar och 3 timmar. Vi fick icke komma till stan, det vore mycket att skriva om… men jag förmodar tidningarna därom redogjort. Vi hade endast fem dagar god vind, eljest hade vi motvind hela vägen, och många dagar den rysligaste storm i Atlantiska havet. Ett dygn låg vi några mil från New York väntande på lots, men sedan den kom hade vi inom ett dygn staden i ögnasikte, och flera hundrade ångfartyg korsade fram och tillbaka på strömmen och den allra ypperligaste hamn.

Det var en glädje när vi fick landstiga på den nya jorden, vilken vi efter många äventyr dels med läsarna och dels på annat sätt då upphunnit. Omkring trettio personer voro då åtskilda från detta samfund jag följde länge, men slutligen blev det så alldeles emot förmodan att jag fann för gott att taga min tid huru som helst hellre än att tro och predika villfarelser till så hög grad – t.ex. om någon blev sjuk så förklarades han oduglig till tron, och blev genast kastad till helvetet. Den ena dagen blev en utdömd, några dagar därefter blev den åter upptagen o.s.v. men A.M. Stråle (anm: profeten Erik Janssons f.d. piga Anna Maria Stråle) blev aldrig upptagen med ett ord ifrån… Jag måste sluta med detta ämne eljest blir jag åter invecklad…

Jag vill nu begynna att teckna några rader om detta härliga land, och det kan jag försäkra alla som läser detta brev, att ej ett ord har jag gått ifrån sanningen, men det lilla jag kan berätta ännu, är högst obetydligt. Staden New York är stor, präktig och välbyggd med omkring 15 famnar breda gator, äger 5 á 600.000 innevånare, varav omkring hälften lär vara löst folk. Det var en ovanlig anblick att se gatorna vimla av alla möjliga nationers folk i den kända världen, både svarta, kopparfärgade och vita m.m…

(Därefter beskriver Anders Larsson frukter, grönsaker, smutsen, soporna på gatan, nattlivet med ständigt öppna källarlokaler, rånrisken etc.)

Fem dagar var vi i New York, och under många äventyr skulle alla som frångått sekten inte få följa längre, men genom konsuln och pastor Hedströms bemedling måste profeten Jansson bekväma sig att för(a) alla upp i landet, men tio kvarstannade. Den 19 september klockan 6 eftermiddagen gick vi på ångfartyg till Albany. Därifrån steg vi på kanalbåtar. Ångfartyget som förde oss hade omkring 3000 passagerare utom en ryslig mängd packgods. Dessa fartyg kan jämföras t.ex. med de svenska som en Enköpingsskuta och ett större skepp t.ex. på övre däcket voro över 100 hytter utom salonger och matsalar, åtta svarta kockar utom uppassare mm. Uti kanalen drogs farkosten utav tvenne hästar men mycket fort, passagerarna kunde gå på sidan om de voro snälla på foten och genom de många slussar och möten med andra båtar kunde de lätt komma ombord igen. Detta var den allra härligaste anblick man kan för skåda i anseende till landets förtjusande vackra belägenhet med dess otaliga nybyggen, rika åkerfält ängar och trädgårdar utom alla vilda trädgårdar vid kanalen som ej voro inhägnade och voro för alla tillgängliga med dess goda frukter varutav tusende till tunnor kunnat hämtas. Vid kanalen voro många nya små städer och salubodar allestädes, omkring 100 slussar passerades, och flera tusende korsade fram och tillbaka i denna kanal, alla rikt lastade dels med passagerare och dels med fraktgods, ty ingen enda dag sommaren igenom är det icke några båtar som överför passagerare.

Den 25:e kom vi till Buffalo, och där var det samma förhållanden som i New York, ehuru staden var mindre, men samma elegans och livliga rörelse rådde även därstädes. Även där voro många svenskar, vilka icke alla är att sätta tro till ehuru ytterst hjälpsamma som i New York. Jag vill blott anföra ett exempel. Jag med sällskap av tvenne kamrater skulle sälja en pipa för 6 riksdaler svensk, eller 12 shilling. Jag ackorderade på gatan med en svensk, vilken hade en annan i sällskap. Priset var uppgjort och vi följde honom in på en källare. Svensken avlägsnade sig. När vi var inkomna knuffade han mig i bröstet så jag fr baklänges på gatan. Samma öde skedde mina kamrater. Vi gick genast in igen och en sprang på honom och skulle återtaga pipan, men han slet sig lös, varpå han genast fattade mig i kragen och i samma ögonblick uppdrog en fördold större kniv, och höll mig för bröstet – men i samma ögonblick kastade han fram några silverslantar till ett fruntimmer som stod vid disken, sprang ut genom en sidodörr som reglades. Vad var att göra? Jo, att gå, och se sig vara berövad.

Snart efter skulle ångfartyget avgå, som överförde oss till Chicago. Detta ångfartyg var lika elegant som det förra, med fina inredningar och salonger. Uti salongerna var ingen plats på väggarna, fönstren fyllde speglarna såframt icke på någon plats var någon tavla som kostade flera hundrade t.o.m. 1000 dollars. Guld och silver glimrade överallt även beslag på dörrarna. Elva stycken svarta kockar fanns på fartyget, utom många flera uppassare. Vi föll i förvåning över deras matredningar. Allt som blev över från måltiden kastades i sjön utan avseende på de allra utsöktaste rätter samt socker och mandelkakor utan avseende om de voro skurna eller ej. Varje måltid kastades 6 a 8 kittlar i sjön, men att få en bit vilken vi väl behövde, var alldeles omöjligt, såframt icke någon utan lov passade på att vid uttömningen få sig en… en fågel eller en tårta m.m. Nio hundra passagerare voro på detta fartyg. Jag vill även nämna att på dylika fartyg medföljer alltid 10-12 a 15 t.o.m. flera eleganta herrar, eller så kallade mäster eller ficktjuvar, vilka vanligen ömsa kläder flera gånger om dagen.

Den 2 oktober passerade vi Milwaukee och den 3:e kom vi till Chicago i staten Illinois, och nu fick vi ej följa Sällskapet längre, vilket nu hade omkring 27 svenska mil eller 170 engelska miles till sitt inköpta settlement, vilket lär vara en paradisisk lustgård i denna stat Illinois, och Henry County. Detta settlement lär innehålla 200 acres, eller som det kallas Ecker, vilken lär innehålla 24 kap med 5 stycken nybyggen och växande grödor, samt köpt åtföljande dessutom 100 svin, 300 Ltt fläsk, 8 kor, höns, gäss, ankor samt åkerredskap. Det lär vara ett kuperat land med obetydligt med skog, men 3 a 4 alnar långt gräs överallt. För denna egendom har de betalt 1.500 dollar, eller omkring 6.000 svenska riksgäldssedlar, men en del påstår att de betalt för mycket…

Nu vill jag i korthet berätta här (om Chicago), så mycket som mig ännu är kunnigt. Denna stad är blott 14 år gammal, anlagd på en mohed, dock mycket fruktbar. Själva staden är välbyggd, praktfull med åtta kyrkor utav olika sekter, dock två lutherska ehuru ej på svenska. Mycket granna bodar, många gator är 20 famnar breda, och överallt är det tetroader (anm: trottoarer) av brädor på bägge sidor. Staden måtte bli mycket stor med tiden, ty efter vad mig synes är den omkring 1-1¼ svensk mil lång tvärs över. Gatorna är högst smutsiga emedan allt utkastas på gatan… (Anders Larsson beskriver sedan detaljerat bostäderna, slit- och slängmentaliteten, klädsel, priser och måttenheter, redskap och djurhållning, löner och arbetsförhållanden, odlingsmöjligheterna, maten.)

Här är cirka tio svenskar varibland kapten Snejder gjort oss stora tjänster. En svensk herr Krok från Malmö överför detta brev till Sverige…. Jag råder alla som har någon att komma över att resa hit, ty det är ingen jämförelse med Sverige, och i synnerhet den som något penningar kommer genast i ro, men bäst är att bosätta sig på landet, men vi måste bli kvar här till våren… Jag anhåller ödmjukast om några underrättelser från Sverige, och om det är några som ämnar sig hit. Läseriet är här uttytt till det värsta, och amerikanska tidningarna är mot dem mycket skarpa. De (anm: erikjansarna i Bishop Hill) lär komma att på sitt settlement bliva spärrade förmäler ryktet.

Brevet adresseras sålunda: NB Cuvertet Care of P. von Schneidau, New York, Chicago, Illinois. United States of N. America, och sedan brevets adress Anders Larsson från Västmanland. Jag skulle skriva många dylika brev, men är det någon god vän som vill läsa eller ta avskrift härav, låt dem taga avskrift härav ifall det är någon som vill emottaga mina hälsningar för alla dem är mitt hjärta varmt och öppet och en dyrbar skatt för mitt minne. Jag har varit sjuk över två månader men är till hälsan återställd, ehuru krafterna saknas vilket ej så snart återfås i anledning av de ovanliga födoämnena. För övrigt har hela min familj Gudi lov hälsan, och befinner sig någorlunda. Det är det värsta med språket. Stina är hos ett herrskap, men får till en början blott 2 riksdaler i veckan. Även härstädes kan svenska pengar bortväxlas. Jag får nu bedja alla läsare om ursäkt för brådskan av detta brev. Framdeles, när jag om flera ämnen hinner inhämta upplysning, skall jag därom sanningsenligt upplysa….

Tecknar högädle herr Kronobefallningsmannens allra ödmjukaste tjänare Anders Larsson”

(Anders Larsson fortsätter dock brevet, och berättar då om resan över Atlanten med briggen Charlotte med mera)

”Under resan från Stockholm blev två barn födda, en sjöman från Gefle dog den 3:e dagen, och samma dag vi inkom till New York dog Anders Hans’ änka i Lidsberga. Jag vill i korthet berätta vilka ceremonier föregick. Doktor och en notarie blev tillkallade, och tolv stycken karlar måste med tvenne fingrar på bibeln efterläsa en på svenska förestavad ed, att hon dött den naturliga döden. Därefter måste vi alla kyssa bibeln och sedan med våra underskrifter förse protokollet. Ehuru vi ej förstod dessa ceremonier försäkrar jag att det var ett högst rörande tillfälle. Flera blev under resan tokiga, omkring tio personer kvarstannade i New York, varibland Em. Jansson i Myssjö och Jon i Klockargården, och här äro vi 27 från vår trakt – nämligen jag med familj, Jon Jonsson i Vänsjö, Per Ersson i Grinda, Petter i Mällanbo, F.P. Källman och Carl i Repsjö, samt några hälsingar. Alla har förmånlig arbetsförtjänst som alla arbeta bör ej lida nöd. Jag glömde i brevet att säga priset på en spis, den kostar ifrån 9 till 13 dollars. En rask flicka får härstädes ifrån 2 till och med 10 dollars i månaden utom maten.

Lutherska kyrkorna är likasom i Sverige NB med orgelmusik, och även i övriga finnes orgelverk eller något annat spelinstrument. Det är mycket högtidligt och rörande att se dessa ceremonier, med vilken andakt de förrättar sin gudstjänst, ehuru vi ej förstå ett ord. Gudstjänst förrättas hela söndagen, och åtskilliga dagar i veckan. Inga nöjen såsom baler eller dans äro här brukliga. Söndagen tillbringas för det mesta med läsande och påhälsningar, vilka alla sker utan någon traktering, ty kaffe nyttjas aldrig utom vid måltiderna. Jag kan icke utan den allra största rörelse beskriva, vilket deltagande norrmännen deltagit med oss. De har gjort oss ovärderliga tjänster m.m. Svenskarna är ej att jämföra. Återigen råder jag alla som är raska och arbetsföra och möjligtvis kan komma över hit, att begiva sig från det trälaktiga Sverige där man änskönt med den klokaste uträkning knappt kan finna utkomst för sig och sin familj, men den som har något att bosätta sig med (här) njuter ett sorgfritt liv på allt vis, ehuru på vissa trakter är något sjukligt sommartiden. Men i staten Wisconsin är mycket hälsosammare, dit även vi ämnar oss nästa vår. Vi har omkring femton svenska mil till de norska och svenska församlingarna (där).

Nu åter idag, har passagerarna på skeppet Wilhelmina från Gefle ankommit som medförde 118 passagerare, varav 21 barn och 7 äldre blivit döda. En familj har mistat fem barn o.s.v. Vi har en vacker väderlek, vi får ljusa dagen klockan halv sju, och mörkt klockan sex på kvällen. Det påstås av ’vättenskapsmän’ att det skiljer sex timmar mot i Sverige, men detta kan ej finnas av klockan. Åter idag lär en skarp artikel vara i tidningarna. Läsarna lär vara uttydda för de allra ohyggligaste pack, de kallas Worms, och alla sägner och rykten förmäler att ehuru väl alla har fri religionsutövning så lär denna högmodiga lära icke antagas, ty alla möjliga religioners bekännare ödmjukar sig för Gudomsväsendet, men dessa (d.v.s. jansarna) säger sig vara jämgoda med Gud, och så fort de hinner lära sig tungomålet börjar de troligen att predika sina vanliga lexer. Då blir de genast skadeslöst mördade, säges här allmänt. Snart nog torde i svenska tidningar få läsas en artikel om Jon Olssons behandling, från brevföraren vilken kanhända blir nog överdrivna. Jag fick några timmar längre anstånd. Därför kom dessa sista rader.

Tecknar högädle herr Kronobefallningsman ödmjukast

Anders Larsson”

(mina kursiveringar och fetstil)

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Religion | Märkt , , , , , , ,

Vintergatan mot skyn sig reser…

Bygget Vintergatan 2015-09-12 17.56Det är höst, och på Vintergatan är nu de nya huskropparna resta i hela sin höjd. Den ena byggkranen är väck tagen. Markberedning pågår på den öppna platsen vi ser, där en trevlig piazza skall börja blomstra får vi hoppas. Det pågår samtidigt upprustning av gasnätet i våra kvarter. Det är gott att höra för en som alltid har uppskattat gasspisen att brassa käk på. Ett tag på 80-talet var det tal i kommunfullmäktige om att skrota hela gasnätet i staden och införa elspisar över hela stan. Men det stoppades klokt nog här i centrala Sumpan. Tack för det. Ingen spillvärme från elplattor som långsamt svalnar. När käket är klart, så av med lågan.

Jag minns familjens första lya i Mariehäll 1946, även där med en gasmätare i köksskrubben som vi matade med polletter.  Bällstavägen 18 var då ganska nyligen byggt, och där fick morsan för första gången också tillgång till ett litet kylskåp med isfack från Electrolux. Då fanns ännu fastigheter i Mariehäll som fick regelbundna besök av iskarlen med sitt stora isblock på ryggen. Isen lades i ålderdomliga skåp med sågspån. Sånt tror väl dagens ungdom knappt på när man berättar om det. Men Olrog sjöng redan då ”kom och köp konserverad gröt”. Nog finns det möe i konservburkar idag, men knappast gröt ändå. Han ironiserade förstås över alla moderniteter som snabbt dök upp efter kriget. Gasmätare ja – jag har fortfarande en sån i min lya, men den är plomberad sedan länge förstås. Dagen gryr

Publicerat i Bostäder, Historia, Kultur, Miljö, Musik, Politik, Radio | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Lars Forssells vänner…

LARS FORSSELL (red)Sommarens stora läsupplevelse har blivit Lars Forssells självbiografiska essäer, i den bok han kort och gott döpt till Vänner. Jag vill gärna återge något stycke här inom kort, och skriva lite allmänt om min läsarreaktion. Det är en blygsam titel på en mycket rolig och spirituell bok med självutlämnande förtecken. Många av vännerna passerar revy, men framför allt skriver han med brio om sina egna tillkortakommanden som yngling och i den senare så kallade karriären. Klavertrampen är många, och skratten, och läsaren har inte tråkigt en sekund. Jag gnäggar förtjust. Vilken penna!

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Musik, Politik | Märkt , , , , , , , ,

Kristallen den fina… och Ishavet på 30 dagar

Ville HDen där Kristallengalan har jag aldrig sett, bara hört talas om. Men så råkade jag se en lång lista över en hoper pristagare härom dan, och häpnade. Nästan bara crap – knappt ett enda av alla de fina program som visats i SvT. För det är ju nästan bara SvT jag tittar på. Så får jag några dagar senare ett kvitto på att fler har reagerat – ja här är en vältalig granskare som nästan fått krupp:  ”Kristallengalan är så komplett korrupt och tom och meningslös att ingenting kan bli sämre. Tv-världen toppar hela säsongen med att sända det mest usla tv-programmet man kan komma på – och man kan inte ens dela ut rätt priser till rätt program. Herre min skapare!! Nominerade till årets program: ”Breaking news”. Man vill ju bara lägga sig ner och dö. Och det är klart att underhållningen skall prioriteras, hur skulle det se ut om ett långt, tråkigt samhällsprogram om romer och rumäner och bulgarer och mördare från Malmö eller Södertälje skulle nomineras – och vinna!? Så jäkla värdelöst tråkigt! Filip och Fredrik och Erik och Mackan och Berg och Meltzer har ju i alla fall ändå fått oss att skratta några sekunder. Och få oss att glömma. Det är ju liksom hela deras uppgift. Dessutom gör de sig ju mycket bättre på scen än någon ful kulturkofta i manchesterbyxor. Man måste ju också kunna ta emot ett pris på ett fint sätt. Kristallengalan ger fullständigt fan i de bästa programmen, bryr sig bara om de mest populära, och det kan man ju göra om man vill – men pinsamt, rakt av, är det under alla omständigheter. Och själva galan vinner lätt Kalkonen: Sveriges sämsta tv-produktion – på länge. På allvar. Helt seriöst uselt. Fult var det också…”. Croneman i DN. Han borde själv ha Kristallen, så salta och kloka recensioner som han levererar stup i kvarten. Rolig, bitsk och en stupiditetens eminente gisslare.

Skulle jag dela ut ett pris just nu – så finge det gå till Ville Haapasalo som kajkar runt i byarna vid Norra ishavet och pratar i stugorna. Så sympatiskt, och så djefligt bra!

http://www.svt.se/ishavet-pa-30-dagar/en-resa-utmed-den-ryska-ishavskusten

Publicerat i Film, Historia, Kultur, Media, Miljö, Språk | Märkt , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (21): Cornelis Vreeswijk – Visa i vinden

Cornelis 5Cornelis i våra hjärtan – att det skulle dröja så länge innan jag nådde fram till Cornelis i min kavalkad, det kan bara skyllas på att han skapade så många egensinniga poetiska pärlor att lägga till den svenska visskatten, så att det är hart när omöjligt att plocka ut en enstaka. Men det är förstås balladerna jag återvänder till. På hans cd ”Cornelis’ Ballader” finns en hoper. En fullödig samling. Som han irrar vilsen i Marcuses skog, och som han sörjer i Visa till dig, och som han skaldar i Fredrik Åkares morgonpsalm… 

… Strö ris på min pulpet
Och ta en klunk av bläcket
Kom till mig under täcket
Dela min ensamhet
Nu är vi lika gamla
Kom låt visiret ramla
Kom tänd ett litet bloss
Strö granris över oss
Strö granris över oss…

Grimasch Om Morgonen skulle platsa minst lika bra. Men så väljer jag till sist ändå hans Visa i vinden:

Jag sjunger en visa i vinden
och hoppas att vinden för
min sköna den visan mot kinden
och i hennes öra strör
och hennes hjärta rör

Jag har varit i länder många
och ej varit i många fler
Nog skulle jag sluta gånga
om du mig därom ber
Och kärligt på mig ser

Men önska mig lycka på färden
när jag nu ifrån dig drar
Och orsaken, Ann-Katrin, är den
jag kan ej stanna kvar
där jag ej din kärlek har

Jag sjunger en visa i blåsten,
jag sjunger en visa i storm.
Mitt hjärta är som en gråsten,
mitt hjärta har mist sin form

Men hör på min marsch under månen
den gungar i stadig moll.
Den passar ej på grammofonen
den handlar om dig, ditt troll
Att ditt hjärta är ett såll
Och min smärta är enorm

Den 2 september är det CORNELIS-dagen på Mosebacke förresten. Hittills klara artister: Roffe Wikström, Pernilla Andersson, Ola Magnell, Nino Ramsby, Jack Vreeswijk, Spinning Jennies, Janne Åström & medborgarna, LionDub, Cornelis band (DK), Fredskören.

http://sodrateatern.com/cornelisdagen/#sthash.KaS2CWM1.dpuf

Publicerat i Kultur, Litteratur, Musik | Märkt , , , , , , , , , , | 2 kommentarer
Historiskt

Om litteratur i historia och andra närliggande ämnen

Arbrå under sju generationer

Om livet i Arbrå socken under 1800-talet i norra Kyrkbyn, Änga och Koldemo

GRÖN HORISONT

UTKIK FRÅN KALLVINDEN

Patriarken från Söderala

Litteratur om Erikjansarna i Söderala

Grön Horisont

UTKIK FRÅN KALLVINDEN

TÄPPAS TOPPENBLOGG

en blogg om dagen är bra mot skrivklådan

Arundo

Gabrielles blogg om boken, skärgården, Söderhamn och Hälsingland (och lite om Norrland i övrigt blir det nog också ibland)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: